I mina förfäders spår. Vid en koja, eller vad man ska kalla det. Ristningar av namnet Holmberg från 1909 och framåt. Men se upp, jag är släkt med ätten Stuart från Skottland (jo det är faktiskt sant).

Geografisk bestämning

 

Inte från fjällvärlden, endast släkt med samerna i femte eller sjätte led på mammas sida. Men född och uppväxt i södra Lapplands skogsmarker (se föregående  bild, tagen på ett skifte som hör till hemgården).

Numera, närmare bestämt sedan 1983 och därmed halva mitt liv, bosatt i Skellefteå. Mest känt för sitt guld, sitt hockeylag, om några år kanske även för en batterifabrik som antingen blev ett fiasko eller en succé. 

 

 

 




Där växte jag upp

Föräldrahemmet var alltså en liten bondgård i Västerbottens inland. 

Min sexton år äldre storebror K-E bodde länge ensam kvar där. Han dog i april 2016. Kämpade envist med att klara sig själv i det längsta, höll bland annat på att frysa ihjäl hösten dessförinnan, återfanns liggande framstupa vid en vedspis där han inte lyckats tända eld. (Kunde värmt upp kåken med elström men det ansåg han sig vid det laget inte ha råd med). 

På bilden här hjälpte jag honom att hässja hö på gammaldags vis. Något år senare började jag trots hans protester riva ner hässjevirket.

Livskamraten

Livskamraten Maggan och jag. Vi har stretat på i nöd och lust sedan 1980. Vi har tre adoptivbarn, födda 1985 till 1992 samt fyra barnbarn (aktuell notering: februari 2019).

Maggan är en av de rejälaste kvinnor jag vet, alltid ärlig och omtänksam.

En av många förtjänster hos Maggan är att få med mig på sådant jag annars är ganska trög på. 

Här är vi på väg att avsluta en tre veckor lång resa i Sydafrika 2012.
Vad som inte framgår av bilden är hur jag drabbats av näthinneavlossning en dryg vecka tidigare. Men vi fullföljde resan så gott jag kunde.
Om den opererats där, vilket givetvis varit det bästa, hade jag inte kunnat åka flyg hem förrän när kvarvarande gas i ögongloben dunstat bort efter en månad.
Det var på näppen att de kunde fixa det efter ordinarie hemkomst. 

 
 

Stugliv

Skogsmurre?
Nja. Detta är helt enkelt en bild från stugtomten. Jag kämpar med att kapa upp en stor gran med en elsåg. Hade fått hjälp med att fälla den av en mer proffsig skogsarbetare.

Stugan är belägen någon mil från Skellefteå. I närheten av en by där vi bodde våra första 17 år i trakten. Därefter flyttade vi till ett radhus i en stadsdel med det vackert klingande namnet Sjungande dalen. 

Sedan november 2018 bor vi dock på nytt på landsbygden ca 15 km söder om Skellefteå.

 

 

Människans bäste vän?

Detta är ett foto från 2009. Vi hade en hund av rasen lagotto romagnolo, Zelda. Hon fick fem valpar. Vi behöll en av dem, Doris. Hon återkommer både i text och bild. 

I mars 2018 fick Doris en livlig kamrat. Blandrasvovven Otis, med lurvig päls och korta ben, Men han springer fort på korta sträckor!

Doris lever däremot inte längre. Började magra och dricka mängder med vatten, det var svårt sätta någon säker diagnos eller behandla. Så hon fick gå till hundhimlen i juli 2019.

 

 

 
 

Hemstället styckas upp

En disig höstdag 2017 styckades den mödosamt uppodlade jordbruksmarken på min födelsegård upp i två hälfter. Den större av dessa till en ung bybo, som med förväntansfull  beslutsamhet är på väg totalrenovera och bygga om huset som varit mitt barndomshem.

Den tillhörande skogsdelen av hemmanet har min brorsdotter Annika och jag också sålt i början av 2019. Även den till en bybo, dock i min egen ålder.

 

En bra kamrat är guld värd

 

I början av 2000-talet inträffade min dittills värsta kris i livet. Jag hade varit otrogen ett par år tidigare, och dolt detta fram till en olycksalig lördagskväll i februari 2002. Fick för mig jag skulle berätta om allt som hänt för min egentliga livskamrat.

Det gick på tok, vad annars, och ledde till att jag som tidigare hjälpt - eller åtminstone försökt hjälpa - andra med problem själv behövde vård. Efter tio dygn kom jag tillbaka till mitt vanliga liv, men åtskilligt stukad, dessutom med en familj som absolut inte heller mådde bra.

I sådana situationer kan framtiden hänga på att ha någon eller några riktigt bra vänner. Peter blev en sådan redan under gymnasietiden. Han bor sedan många år i USA, vi har bara träffats några korta stunder alltsedan dess. Men håller kontakt framför allt via Internet. 

Micke blev en annan viktig vän. Vi var från början kolleger i arbetet. Efter händelserna 2002 började vi umgås även privat. På hemsidan finns han bland annat på flera sidor i Bildgalleriet från flera vandringar i Tärnafjällen. Här sitter vi och följer en match i hockeystaden Skellefteå.