AIK Hockey – en glädjekälla!

Vårt elitlag i hockey spelar ena kvällen i Linköping, en entusiastisk kommentator menar att vi har laget med seriens högsta kapacitet, en klar guldkandidat. Nästa bortamatch går i Växjö, AIK vinner med 3-7, Växjös tränare säger: ”Vi mötte ett fruktansvärt bra lag”.

För oss på hemmaplan tror jag att Skellefteå AIK Hockey är kommunens största enskilda glädjekälla under åtminstone halva året. Ung som gammal följer med och mår bra av att de finns och att de går bra; utåt är AIK förmodligen det fenomen som allra bäst ger Skellefteå en plats på Sverige-kartan. Vi inspireras, har ett samtalsämne och något att se fram emot, de kan till och med vara en tröst i tider av vårdkris och arbetslöshet. 

Det finns alltid röster som tycker att elithockeyn får för stor plats i samhället. Men den ger faktiskt mycket tillbaka. Skellefteå AIK Hockey kunde gott vara värd en officiell hyllning från vår kommunledning i lämpligt sammanhang!

Stefan Holmberg, Skellefteå

(inlagt 7/12 2011)

Har sett min första och enda svenska tv-sända fotbollsmatch för i år – Syrianska mot Ängelholm, direkt avgörande om en plats i nästa års allsvenska. Dramatiken självklar, domaren ger en bortaspelare rött kort med tio minuter kvar, Syrianska avgör med fem sekunder kvar…

Nostalgifaktorn hög, minnena från ett fullsmockat Kamratvallen i Holmsund 1966, 8 000 personer! Planen alldeles gyttjig, favoriterna Gunnarstorp från Skåne trampar fast i sörjan och lagledaren Eskil Bäckmans son Ronne (båda jobbade om jag minns rätt till vardags på SCA-fabriken liksom förmodligen minst hälften av laget i övrigt) gör det avgörande 2-0-målet, Holmsund till allsvenskan.

Vi hade alltså kört ner dit, mer än 40 mil fram och tillbaka, farbror Elis, fotbollsfantasten i framsätet bredvid K-E, alldeles utpumpad sover han sig igenom stora delar av hemresan, huvudet faller bakåt gång på gång, inget nackstöd på den tiden.
 
Vad blev det av Holmsund, ja laget åkte ur allsvenskan redan hösten därpå, var aldrig i närheten av att komma upp igen. En epok tog slut på flera plan, både den sportsliga och för samhället i stort, bruksamiljön dog ut som på många andra håll.

Och - vad hände med Gunnarstorp? Sögs det laget - och orten? -upp av städerna runt omkring? 

(inlagt 30/10 2011)

Löven ramlar ner, dagarna blir kortare. Det tystnar vid stugan och båten ska dras upp. Lätt att bli vemodig.

Då är det tur att hockeyn drar i gång. Hemmapremiär mot Timrå i dag, en dag när det typiskt nog var sol och fint när det var dags att ta sig till arenan. Som att sommaren ville protestera mot att vintersäsongen har börjat.

Säsongsinledningen kunde ha gått bättre, vi har "bara" tagit två poäng på två matcher. Å andra sidan hade vi inga poäng alls så här dags i fjol höstas. Och då gick vi ända till final...

(inlagt 17 september 2011)

Vet man vem Jens Byggmark är om man har bott i USA i mer än 30 år? Byggmark, född på 80-talet, exakta årtalet finns ju på Google som allt annat, levde på sina slalomskidor i Ingemarbacken och slog igenom inom loppet av två dygn i Kitzbuhl 2007 när man åkte två World Cup-tävlingar på raken därför att någon annan tävling tidigare på säsongen hade blivit uppskjuten.

Han vann dem båda. Han hade bara varit nummer tre bland det årets svenska nykomlingar i WC- både stockholmaren Hargin och Lahdenperä från Gellivare var bättre rankade. Men Byggmark blev den som slog igenom och blev Byggis med alla. Den nästan maniskt glade Byggis som skojade med reportrarna och fick folk att skratta bakom ryggen på honom, man tyckte nog att han verkade lite lent gräddad. Men åka slalom kunde han ju, så in i helv-e bra.

Så tappade han formen. Först lite gradvis, sen allt snabbare. Han blev den nye Bengt-Erik Grahn, han som inte hade vett att åka taktiskt och nu funkade det inte längre, nu körde han bara ur och ur igen och efter ett tag fanns han inte ens kvar i första startgrupp. Hade hans storhetsvansinne straffat sig, ja förmodligen. Kanske festade han helt enkelt för mycket, misskötte träningen? Vad visste vi om livet bakom kulisserna? Ja, sen blev han ju skadad på kuppen, bara vad man kunde vänta sig av nån som inte sköter grundträningen. Som inte tar sin sport på allvar, som tror att man bara kan leka sig fram på sin talang.

Och så var det carvingskidorna. Hans bredbenta stil som inte funkade längre. Tekniska fel som han inte tycktes bemästra och kunna justera. När han åtminstone kunde börja åka igen hade tiden runnit fårin honom, det såg ju alla, till och med vi som inte åkt slalom. Vi såg honom fortfarande nånstans runt startnummer 30, 35, vi saom iddes följa tävingarna så långt. Man visste på förhand att han skulle köra ur, tävling efter tävling, i bästa fall i andra åket efter ett darrigt, osäkert första, men som regel tog det slut redan innan första eller möjligen andra mellantiden i första. Hur lät det hemma i stugorna? Kanske tillmälena började hagla: ”Skicka hem honom, vad f-n ska en sån som han få vara kvar i landslaget överhuvudtaget? Han är ju körd!”

Jo, ungefär så gick nog snacket. Och om nån alls ville intervjua honom fortfarande så blev ju också intervjuerna ganska blaskiga. Han var inte ens komisk längre.

Men han gnetade på. Hade hamnat i Europa Cup-tvlingarna, slalomens division två. Så småningom fick han några nya chanser i A-laget, tog sig tydligen i mål åtminstrone. Men hopplösa startnummer. Men gnetade på. Alltid något. Envisare än vi trodde. Hade kanske blivit lite skötsammare?  

Så började han hanka sig upp bland topp 30, fick åka andra åket åtminstoner. Höll sig på benen, fick ett slutresultat. Några WC-poäng.

Till sist även topp 15, riktigt hyfsade åk trots sina startnummer. Inga uråkningar längre. Börjar komma före någon eller några av de bästa svenksarna igen. Kan han rent av komma med till VM? Jo, förbaske mig, sjua på senaste tävlingen före uttagningen. Bättre än den sedan lång tid etablerade Markus Larsson. Markus bara reserv, blir sur, ids inte följa med alls. Nu blir det väl nytt skit på Byggis om han åker ur?

Men det gör han inte. Inte i första åket i alla fall. Sexa från startnummer 18, riktigt bra! Fyra svenskar bland topp 8, vilket läge! Åttan, den relativt nye Axel Bäck tappar placeringar i andra, en rad andra kör bort sig helt. Brant och isigt. ”Där måste det vara en hårfin avvägning hur hårt man ska satsa”, förklarar Anjas pappa som befordrats till expertkommentatorn Pärson.

Så Byggis i startkuren. Startnummer 24 i andra åpket, banan uppkörd, slagig, ”men det är han ju van med” erinrar jag mig hoppfullt. Och det funkar - han klarar avvägningen, det skenar inte en enda gång, han håller linjen, han tar ledningen!  

Hur långt räcker det?

”Någon av svenskarna måste ta medalj”, säger kommentatorn uppmärksamt när fyra åkare är kvar och två av dem är svenskar. Men vem blir det? Inte Hargin, han som en gång var sämre rankad men som de senaste åren tagit sig upp mot toppen. Men han åker för lamt den här gången, får inte till det. Och inte heller Myhrer, det största hoppet, det hakar upp sig för mycket i branten.

Byggis minst brons! 

Så tvåan i första åket , Mölgh. Habil åkare, åker bra, MEN inte tillräckligt bra, Byggis kvar i ledningen! Och så Grange, fransmannen, har 87 hundradelar att gå på. Det ska väl ändå hålla?

Men han får också problem i branten, vi hinner tänka att Byggis vinner. Men Grange är skicklig, tappar inte så mycket till första mellantiden som vi trodde. Håller undan in i mål.

Alltså: Byggis tvåa. Silver. Men givetvis ändå en seger. Han är så glad som ingen har varit sen han vann i Kitzbuhl när ingen visste vem han var.

Tala om att komma igen, mot alla odds!  Som hämtat ur Rekord-Magasinet… Och så kan analyserna börja på nytt: Hur har han byggt upp sig? Fysiskt och mentalt? Han var ju faktiskt skadad en längre tid, det borde vi nog ha beaktat att han för första gången på länge kunnat träna och åka ostört det senaste året. Och så detta att hela laget lär ha gått på samtal hos Fogdö, mästaren som blev förlamad efter att ha ramlat mot en stubbe under en banal förflyttning mellan två pister.

Klart att det måste ha varit bra för honom! Och nu missunnnar nog ingen honom att vara så där spralligt glad igen som det är fyra år sedan han var…

En sedelärande, uppmuntrande historia för oss alla. Räkna inte bort den som en gång har verkat slut som artist!

(skrivet som mejl till Peter i USA 20/2 2011)

Skellefteå AIK – ett

begrepp  i hela Sverige!

Skellefteå AIK har under många år varit ett begrepp i hockey-Sverige. Ett varumärke numera med genomslagskraft för Skellefteå även i helt andra sammanhang. Men hur började det?

De flesta vill nog datera uppgången till 1950-talet med Göte Almqvist som vår förste landslagsman, och vips dök  ”Acka” Andersson, ”Garvis” Määttä och Karl-Sören Hedlund upp som tre virvelvindar. Äldre supportrar av SAIK får något speciellt i blicken när myggkedjan kommer på tal, och journalistprofilen ”Robban” Tedestedt har till och med tagit ”Myggornas dans” som titel till ett stort bokverk.

Eller ta den store backen med rötter i Piteå, Hasse Svedberg. Men det fanns ju fler!  Målvakten Yngve Casslind till exempel, hur många känner igen det namnet? En symbol för att hockeyn i Skellefteå under många år haft både lokala och nationella (och på senare år internationella) inslag.

 Casslind kom från stockholmsklubben IK Göta hösten 1957. Vintern innan hade han varit reservmålvakt i Tre Kronor när de tog VM-guld i Moskva, mästerskapen där Garvis Määttä kvitterade till avgörande 4-4 i sista perioden mot Sovjet. På den tiden hade målvakterna, ”burväktarna” som de ibland också kallades, varken hjälm eller ansiktsskydd. Det var nog tur på flera sätt att Casslind beskrevs som ”oerhört reaktionssnabb och greppsäker”!

Casslind var med om att ta SM-brons 1960 och silver året därpå. Sedan dök en viss ”Klimpen” Häggroth upp från Kiruna – en ort som även var ”Garvis” och i nutid Andreas Hadelövs hemort. ”Klimpen” blev vår absolut mest kände målvakt genom tiderna. Han fick  oerhört mycket uppmärksamhet vid VM i Colorado Springs 1962, turneringen med det klassiska Hyland-referatet där Nisse Nilssons puck ”gliider in i mååål…”. En uppmärksamhet som tycks ha bidragit till de alkoholproblem som ”Klimpen” förtjänstfullt tog sig ur, men som visar hur viktigt det är för unga hockeyspelare att stå stadigt på jorden.

Men tillbaka till Yngve Casslind (vilket passande namn på en målvakt förresten!). Jag råkade bli bekant med honom många år senare då han var vaktmästare i huset där jag bodde med min blivande fru i Umeå 1979. En vänlig liten man, fortfarande snabb i vändningarna men nu i sitt yrke…

                                                                                        *

En milstolpe i SAIK:s historia var givetvis invigningen av det nya Isstadion 1967, med Lennart Magnusson som den store påskyndaren. Det blev plötsligt bekvämt att gå på hockey, och inte var det så noga som nu med rökförbud på läktarna och kroppsvisitation av vad man hade under jackorna. Jag har ett annat personligt minne från mitten av 70-talet när jag som värnpliktig personalvårdsassistent skulle organisera en bussresa från Boden till en match mot Frölunda, eller Västra Frölunda som det hette på den tiden. Gissa om det var rörigt att se till att gänget med ”lumpare” från Göteborg skulle vara på plats i bussen igen efter matchen…

 Hockeyn hade nu utvecklats, blivit mera tempostark och fysisk. Den som bäst kom att förkroppsliga detta var Hardy Nilsson. Man kan gott säga att 70-talet blev decenniet när han satte sin prägel på SAIK, både på och utanför arenorna.  Vi blev fruktade för det oerhört kraftfulla spelet, speciellt på hemmaplan, och det blev ett talesätt – inte minst i media - att om bortalaget skulle ha en chans måste man hålla tätt åtminstone de första tio minuterna.

SM-guldet 1978 med Lasse Nyströms segermål blev givetvis en höjdpunkt i historieboken. Det var givetvis inte bara Hardy som var en profil. Vem minns inte exempelvis ”Grävskopan från Överkalix”, dvs Rolle Stoltz, som efter avslutad karriär också blev en duktig tränare. Eller ta  Janne Lindholm och Göran Lindblom, ett för sin tid modernt backpar, båda med bra spelsinne och vassa skott.

Några år senare, 1981, tog SAIK en annan meriterande framgång, nämligen att vinna hela grundserien under John Slettvolls ledning. I slutspelet – som då bara gick till bäst av tre matcher - blev det  stopp mot Färjestad i semifinalen. Juniorerna tog dock SM-guld det året, med nya stjärnskott som Mikael Granstedt och Martin Pettersson. Från den tiden kan även nämnas Adam Larssons pappa ”Robban”, med en svår och kanske illa behandlad skada som satte stopp för karriären, eller Johnny Forsman, en ”slitvarg” som i dagens terminologi verkligen skulle ha kunnat kallas rollspelare.

                                                                                     *

Sett i ett längre perspektiv började ändå den nedgång som kom att hålla i sig ända in på det nya millenniet. SAIK var dessutom inte längre det enda givna topplaget i norr. Både Luleå och Björklöven etablerade sig i elitserien och 1987 vann Löven SM-guld. SAIK fick svårare att plocka åt sig de största talangerna, höll sig visserligen kvar ännu några år, men på våren 1990 tog det slut. Harvandet i näst högsta serien tog sin början.

Till och med klubbnamnet hamnade på sniskan. När hockeysektionen bröt sig ur huvudföreningen blev namnet Skellefteå Hockey Club. Men det kändes inte alls lika bra att heja på SHC. Något ”North Power” att tala om fanns det inte. Lauri Kerovirta kutade varv på varv bakom rinken och försökte elda upp massorna, det var bara det att publiken hade börjat utebli. Men talanger kom fortfarande fram. 1991 tog klubben sitt andra JSM-guld, haken var bara att det var mer lockande än tidigare att söka sig söderut för den som ville utvecklas – Mats Lindgren är nog det bästa exemplet.

Med sviktande publiksiffror och uteblivna sportsliga framgångar kom dessutom det största hotet – den ekonomiska krisen. Konkursen var svindlande nära, organisationen var bristfällig, några få fick dra ett tungt lass, tränare kom och gick och det var svårt att få någon kontinuitet i lagbygget. Som truppen för 1999/2000, den säsongen använde sig SAIK av fem målvakter, nio backar och inte mindre än arton forwards!

Av kriser lär vi bli stärkta, så även SAIK. Några viktiga ”karaktärsspelare” kom in i laget. Redan tidigare hade Pär Mikaelsson alltmera växt in i rollen av ledare på planen, nu blev Johan Åkerman en lyckosam värvning liksom den mer anonyme Patrik Ekholm eller Arvidsjaurs-sonen Fredrik Lindgren.  Men derbyna mot Björklöven var än så länge de enda riktigt givna höjdpunkterna under säsongen. Så långt som tillbaka till elitserien sträckte sig tills vidare inte återtåget.

                                                                                       *

Tankarna om att verkligen bli ett elitserielag på nytt slog nog egentligen inte rot på allvar förrän klubben hade anställt både sportchef, klubbdirektör och ungdomstränare. Målsättningen  kändes mer målmedveten och genomtänkt. Visserligen hade SAIK fått stämpeln ”sämst när det gäller” i riksmedia efter några uppslitande kvalmisslyckanden, men hösten 2004 fick vi oväntad tillökning i truppen sedan rikskände hockeyprofilen Magnus Wernblom hamnat i en tvist med sin gamla klubb Modo.

”Werner” presenterades vid en match med en spotlight mot läktaren och blev ett slags symbol för att det äntligen kunde bli en sportslig förändring. Värmlänningen Tommy Samuelsson trädde också in som tränaren som kunde bryta trenden. Under hans och Wernbloms andra säsong i klubben blev drömmen verklighet. Nu gick det inte att missa i den avgörande matchen mot Bofors på bortaplan. ”Förbannelsen” bröts, och hela det hockeyintresserade Skellefteå svämmade över i ett lyckorus!

Vad som sedan hänt är nog för de flesta mycket påtagliga erfarenheter. Ombyggd arena, en kader duktiga ledare, talangfulla juniorer som visar andra juniorer vägen in i elithockeyn och med hägrande NHL-kontrakt för de allra bästa, en allt attraktivare förening även för mer etablerade men fortfarande utvecklingsbara spelare.

När detta skrivs i november 2010 är vi alltså inne på vår femte raka elitseriesäsong sedan återkomsten. Ingen kan längre undgå att ta SAIK på allvar. Vi är fortfarande inte, och kommer väl aldrig att bli, någon av Sveriges mer penningstinna föreningar. Ändå har spekulationerna börjat komma i gång om hur långt årets lagbygge egentligen kan räcka?

(texten en delvis omarbetad version av en serie ”Puckar från förr” i några matchprogram från vårvintern 2010)

"Har funderat under kvällens hundrunda över vilka idrottshändelser som etsat sig fast starkast i mitt minne – glada som sorgliga. Notabelt är att ingen (eller nästan ingen) av dem handlar om ishockey. Fotboll har också bara med en händelse på listan, och det är

1/ Tragedin på Heyselstadion i Bryssel (slutet av 80-talet?). Jag hade varit på styrelsemöte med Främjarna i Varuträsk, kom hem och slog på tv:n preis när det hände. Rolf Brännström, en annan som varit på mötet, ringde på efter några minuter, han skulle lämna eller hämta några papper tror jag, och tillsammans satt vi helt förstummade och såg på när människor klämdes ihjäl.

2/ En annan tragedi som jag såg på tv när det hände var när Ronnie P kraschade på Monza-banan. Sen dess har jag aldrig sett formel 1 i direktsändning.

3/ En obehaglig upplevelse var när jag dödstrött försökte se Vasaloppet 2002. Daniel Thynell försökte staka ifrån en motståndare, jag tror det var en av bröderna Aukland. Jag upplevde det som att jag kunde förnimma varje liten meter han segade sig ifrån respektive att de andre drog närmare. Men jag tror att jag överskattade min egen förmåga att registrera just då.

4/ På pluslistan blev det faktiskt Bernt Johansson cykelguld i Montreal 1976 som jag tänkte på först. Jag har skrivit om det i ”Den spikraka linjen” hur jag satt ensam i psykologen Monica Friedländers villa i Sollefteå och bärjade grina när jag förstod att han skulle vinna.

5/ En likartad händelse var när Ulrika Knape vann höga hopp i Munchen 1972. Då var jag alldeles ensam vid en tv i nybyggda kårhuset Universum i Umeå. Jag kände mig antagligen deppig och blev även då mycket rörd när jag hörde Toiwo Öhmans röst stocka sig.

6/ Daniel Gideonsson från Storuman (men han tävlade då för Åsarna) tog SM-guld i Skellefteå i slutet av 90-talet. Jag stod längs spåret när han kom farande på sista varvet och hade plötsligt bättre baktider än storfavoriten Per Elofsson.
Sen skyndade jag mig till målet, tog mig förbi spårvakterna och stakade in i skidstadion när alla väntade sig att det skulle vara Elofsson som kom härnäst (Gideonsson hade då redan hunnit i mål). Gideonsson försvann sen från allt tävlande efter en olycka där han miste synen på ena ögat.

7/ Ingos knock på Floyd 1959 bör kanske också med. Det största med det var nog att storebröderna väckte mig så jag fick vara med och lyssna på radioreferatet.

8/ När kanotisten Agneta Andersson tog OS-guld 1984. Jag hade ställt fram vår lilla portabla tv i öppningen till altanen jag höll på att bygga när vi nyss hade köpt huset i Varuträsk. Det var mycket vackert väder den dagen. Jag tror det var just inramningen som gör att jag minns det så väl.

9/ Av de senaste årens händelser är det nog alla VM-gulden på skidor i vintras. Plus Ferrys skidskytte.

10/ Ska jag trots allt ta med någon hockeyhändelse, minns jag dels att jag var i Vilhelmina hos brorsan när SAIK vann SM-guld 1976, dels att jag låg i en sov- eller liggvagn på väg hem från någon konferens i Sthlms-trakten och lyssnade när Foppa missat SM-final mot Malmö. Det berörde mig i sig inte så mycket, men jag kommer ihåg hur besviken Foppa var…

Men det som var roligast var nog när brorsan Håkan och jag gick hemåt sen vi hejat på Barsele i någon match i slutet va 80-talet när de överraskande hade vunnit mot Vilhelmina. (Håkan höll ju på BSK fastän han bodde i Vilhelmina och vi hade något som vi kände samhörighet kring. Även en gång i Boliden på 90-talet, när Storuman var på besök där, stod vi och hejade allt vad vi kunde. Men Storuman förlorade…)

Ja det var en möjlig 10-lista. På gott och ont."

(inlagt 13 september 2010) 

Stefan

Såg nyss delar av VM-matchen mellan Italien och Nya Zeeland. Italien vann förra VM:et, Nya Zeeland har aldrig haft några  meriter i fotboll. Ändå klarade "underdoggarna" 1-1 i en match där expertkommentatorn Glenn Strömberg symtomatiskt nog långe och väl svamlade om "australierna" på plan...  

Det är, åtminstone för mig, lika roligt varje gång något sådant händer inom elitidrotten. Ett nytt bevis på att man aldrig kan ta något för givet i idrottens värld. Kämpaglöd och lagmoral kan väga upp namnkunnighet och fina titlar.
Det finns så många exempel genom tiderna. Ibland har till och med lilla Sverige fått käönna på försmädligheten att förlora mot alla odds. Ett klassiskt tillfälle var när Japan slog Sverige i OS-fotbollen 1936 (Jerrings radioreferat "Japaner, japaner..."), ett annat när Vitryssland slog ut oss från ett stort hockeymästerskap.

I den pågående VM-turneringen har Schweiz vunnit mot Spanien, och Slovenien var nära att vinna mot USA (även om nu USA inte är så framståenmde i fotboll var det ändå David mot Goliat vad gäller nationernas storlek och allmänna framgångar). England har inte nått mer än oavgjort mot Algeriet, och fler överraskningar är förhoppningsvis att vänta.

Kanske är ett mästerskap mellan nationer något annat än det vanliga ligaspelet. I det senare är det oftast pengarna som styr - storklubbarna kan köpa ihop stjärnor från många olika länder. Men i lagsporter är det är alltid lättare att glänsa i en bra omgivning. Tillbaka i sitt lands eller moderklubbs färger ändras förutsättningarna, nu gäller det att smälta in i en mindre glamourös omgivning där alla måste vara beredda att göra grovjobbet.

Hur som helst gör det mästerskapen i mina ögon intressantare än de långdragna, penningstinna ligorna. Jag kan fångas av hur det går för länder som Kamerun eller Ghana. Men om Barcelona eller Inter eller Manchester United vinner sina titlar - tja, än sen då?
(inlagt 20 juni 2010)

Fredagen den 26 december:

Skellefteå förlorade hockeymatchen mot Timrå i kväll, så då skriver jag om någonting annat i sportväg.
Vi besökte ju Tärnaby dagarna före jul och det är verkligen en plats som andas världmästarluft. Det var ju här som Ingemar Stenmarks sagolika skidkarriär började och det är här som Anja Pärson fortsatt att hänga med i världseliten allra främsta topp.  
De har var sin slalompist uppkallad efter sig. Det var till "Ingemarbacken" som tusentals västerbottningar åkte chartade bussar en vinterdag 1982 för att se bygdens stolthet ta hem ännu en världscupseger. Jag fanns själv i en buss från Vilhelmina och det susade runt backen av förväntningar när speakern förkunnade att Ingemar hade stakat i väg.
Men hans första åk blev den gången ett antiklimax. Efter bara tiotalet sekunder grenslade han en port, och susets innebörd förbyttes plötsligt i ett deltagande sådant när han passerade förbi utan några slalomsvängar alls.
Senare fick vi veta att han i sin besvikelse åkt raka vägen hem till mamma och pappa.
Det är det i dag så anonyma huset på Slalomvägen 9, i bakgrunden på denna bild. Och som alla med gott minne för idrott vet, så hette grannens son Stig Strand och bodde i förgrunden på Slalomvägen 7...

Tisdagen den 2 december:

I dag tänkte jag, kanske till någon läsares förvåning, skriva några rader om Luleå Hockey.
Förra gången de mötte "vårt" AIK förlorade de med 4-1 här i Skellefteå. Luleå låg då långt efter i tabellen, och Norrans expertkommentar gick ut på att det numera inte var någon riktig spänning i de här derbyna eftersom Luleå halkat efter, både för tillfället och i stort.

Nu har det gått någon månad, och Luleå har tagit poäng i sina elva senaste matcher, alltmedan SAIK fått se sig hamna på minus vad gäller sin formkurva. Med hjälp av en bra målskillnad håller vi oss visserligen fortfarande före Luleå i tabellen, och parkerar på en förledande bra andraplats. Men Luleå har alltså i skrivande stund hunnit i fatt oss poängmässigt och ligger trea!

Så kan det gå - även om vi nu långt ifrån har det slutliga facit på lagens prestationer för den här säsongen...
Jag missunnar verkligen inte Luleå den överraskande framgången. Men jag undrar om inte Norrans experter i dag skulle vilja äta upp den sidan där kommentaren stod att läsa om bortalagets dekadans! 

Lördagen den 29 november:

Skellefteå AIK serieledare efter 17 omgångar på 33 poäng - det var nå´t att få vifta med framför näsan på Wikegård, L-G Jansson, Tomas Ros och allt vad experterna nu heter! Sedan dess har det gått lite tyngre, men efter 27 omgångar, dvs halva serien, ligger vi fortfarande "topp 3" med 43 poäng. Det betyder att om vi fortsätter i ungefär samma stil, ska vi rent statistiskt ha kammat hem närmare 90 poäng när seriens alla 55 matcher är över, och då är både slutspel och slutspel med hemmaplansfavör ett faktum framme i mars.

Är det för att SAIK är bättre i år eller för att serien i sin helhet är sämre som det gått så pass bra så här långt? "Belackarna" skulle givetvis lägga tyngdpunkten på den senare förklaringen. Och visst, det finns lag som inte nått upp till fjolårets  standard än, exempelvis HV 71 vars tapp av Åkerman samt firma Ledin&Jämtin inte gått spårlöst förbi.

Men låt oss fokusera på årets upplaga av SAIK. Vi har en jämnare och bredare trupp i år, med en rad lyckade nyförvärv (Karlsson, Söderström m fl) och ett knippe juniorer (Erixon, Rundblad, nu även Lundberg och Burlin) som tar för sig som om de inte gjort annat än att spela hockey på elitnivå.
Vi har spetskompetens (typ Dimitrakos), och en som det förefaller bra laganda där laget som regel "gnuggar" så att motståndarna aldrig kan slappna av för en sekund.

Dessutom har några spelare utvecklats betydligt, jag tänker närmast på Dahlberg i målet och Wiklund av backarna, och vi har ett par oerhört åkstarka "torpeder" i form av Antos och Koskenkorva. 
Sist men inte minst viktigt har vi en minst lika bra förstetränare som tidigare, dvs "Säcken", som även om han inte har "Perras" geniala kommentarer uppenbarligen tagit en minst lika självklar plats i båset.   

Nu kommer tydligen Renberg tillbaka runt jul. Först var jag skeptisk mot detta nygamla tillskott, men vid lite eftertanke kan det bli riktigt bra.
Han kan dels vara fräschare än i fjol, dels ge lite tyngd framför motståndarmålet och fylla ut tröjan som en självklar mental ledare både på och vid sidan av rinken. Blotta uppenbarelsen av honom bör ge motståndarna lite ytterligare respekt inför vårt svart-gula lag av årgång 2008/09.

Och med dessa positiva tongångar får det räcka för i dag!