I vimlet från Skellefteå Kraft Arena...

... fångade Norrans fotograf dessa tre herrar vid matchen Skellefteå AIK- Växjö härom veckan. En anledning lika god som någon att ge denna sida liv igen, det är mer än två år sen sist!

Tisdag, 21 mars 2017 (Växjö vann med 5-4 efter förlängning)

Fr v: Undertecknad (med Nashville-keps på huvudet!), samt kompisarna Micke och Ulf.

Ingen sport för fina fröknar

Handboll är väl ingen sport jag följer så noga, utom när det är mästerskap där svenska landslag kan ha segerchans.

Men det jag slås av när jag nu tittat lite grann på damernas EM är hur pass tufft spelet är. Här får man inte banga för ett slag över ansiktet eller en armbåge i sidan. Ingenting för exempelvis höjdhopperskan Emma Green för att vara lite elak.

Och ingenting för mindre expressiva ledare heller. Som Anders Forsberg, Modo-tränaren som fick sparken hos oss (dvs Skellefteå AIK) för några år sedan under lite uppmärksammade former. Han skulle nog mest kippa efter andan och verka ganska överkörd med sitt anteckningsblock.


(16 december 2014) 

Lite för flegmatisk som handbollscoach...?!

Senhöst på Sörvalla


Skellefteå FF gick upp till division ett i fotboll inför den här säsongen. Nu skulle man få mäta sina krafter med en rad lag från Mellansverige, framför allt Stockholms-området.

Det började överraskande bra. Efter sju matcher hade "vi" tolv poäng och en plats på övre halvan. Hade exempelvis vunnit mot Umeå FC på bortaplan, ett lag som under många år varit länsbäst i fotboll.

Men så sinade turen - eller om det nu var förmågan som inte höll måttet. Umeå FC passerade oss ungefär när höstomgången började, och på alla matcher från och med omgång 8 till nu inför dagens match, den 23:e av 26, har Skellefteå FF bara tagit sju poäng.

Ändå är chansen att hålla sig kvar inte helt ute. I dag möttes man Sylvia, ett lag från Norrköping, i exakt samma läge poängmässigt. Jag väntade med att åka för att se något av matchen tills andra halvlek skulle börja då FF ledde med 2-1. Men någonstans i mitten av halvleken fick FF en spelare utvisad, några minuter därefter kom kvitteringen, ungefär tio minuter från slutet gjorde Sylvia 3-2. 

Och nu ser det lika mörkt ut som det är ute. Det vill säga, klockan är sju, vi går mot en lång vinter, och Skellefteå lär få  återgå till att spela mot lag som Boden och Anundsjö till våren.  

(skrivet 12 oktober 2014)

Fotboll på skilda nivåer

VM pågår för fullt. Den här dagen blir Suarez från Uruguay avstängd jättelång tid för att ha bitit en italienare, medan Ghana missar chansen att slå Portugal och gå vidare till åttondelsfinal.  Kommentatorerna analyserar och kör höjdpunkterna i repris flera gånger om. (Har alla länder ett lika massivt uppbåd som vi, och ändå är vi inte själva med i spelet?)

På Sportfältet i Skellefteå spelar knattar från Stämningsgården mot knattar från Bergsbyn. Ingen räknar målen, men Harry, en pojke som jag känner, gör till min glädje ett av dem. En av målvakterna hoppar och studsar så snart bollen kommer i närheten men lyckas faktiskt stå i vägen för flera skott.
Efter matchen rusar alla iväg till gratisfikat så snart de följt anvisningarna att tacka motståndarna, precis som barnen i den åldern gjorde när "de våra" var med och det förmodligen var mammorna som bakat bullarna.

Det är bara att tacka för att jag fick veta att den här matchen också skulle spelas och att jag tog mig dit i stället för att se på VM från kvällens första halvlek.
Samtidigt smyger sig en dos nostalgi in i det hela. Alla minnen från de egna barnens alla matcher under mer än en tioårsperiod. En tid som nu är oåterkalleligen förbi.
Men kanske får jag se Harry fler gånger. Och så småningom barnbarnet Rune?

(skrivet 26 juni 2014)

Rune har fått bollkontakt. Första gången ute på vår gård.

Framgångens pris

Senaste bidragen under denna rubrik har ju handlat om Skellefteå AIK:s dominans i svensk klubbhockey de senaste åren.

Nu kommer haken med detta - att våra spelare blivit så attraktiva hos storklubbarna i NHL och KHL att en hel drös av dem nu lämnar laget.

Jocke Lindström, Jimmie Ericsson, Johan Alm, Melker Karlsson, och nu kanske även Pierre Eduard Bellemare. Kvar av de som lär vara intressanta är Oscar Möller, kanske även Viktor Arvidsson och senaste stjärnskottet - från byn där vi bodde i 17 år - Anton Lindholm. 

Något positivit kan ändå finnas i detta.

Som att andra spelare får visa sig mogna att ta mer ansvar och få mer speltid än tidigare. Eller att fler lovande spelare får chansen att spela till sig ordinarie platser.

Samt att vi slipper vara stora favoriter till hösten...

(9 juni 2014)

Guldglädje på stan

Det gick som vi ville, vi fick vårt andra raka guld efter fyra segrar och 20-3 i sammanlagd målskillnad mot Färjestad! Segern firades på ett snålkallt torg, men med desto mer värme inombords. Smockfullt med stolta Skellefte-bor! 
 

Med storbild för de som hade svårt att se...

Fjärde raka finalen!

Fjärde raka finalen, chans att ta andra guldet i rad!

Vi var ungefär 5 500 på femte semifinalmatchen i Skellefte Kraft Arena i går kväll. Nästan alla hoppade taktfast de sista två minuterna när saken var klar (matchen slutade 7-3).

Det finns mycket som är bra med att vi går så bra sedan flera år tillbaka. En är att laget bygger mer än de flesta andra på ett offensivt och fartfyllt spel, en annan att många spelare kommer från de egna leden och bara två är importer,varav en, fransmannen Bellemare, varit här så länge att han talar utmärkt svenska.

Och så har vi seriens bästa lagkapten, Jimmie Ericsson. Två mål i går, och alltid framme och skymmer målvakterna när det hettar till. Dessutom enda OS-spelaren från svenska elitserien SHL i vintras.

Här en bild på honom! 

Jimmie - här i Tre Kronors dräkt!

Det blir bara ett år...

... för Sunnanås damer i allsvenskan.

Ser att jag inte skrivit ett dugg på den här sidan sen de gick upp förra hösten (frånsett att jag la in en tv-bild på Bud när AIK höll på att ta guld i hockeyn i vintras).

Ironiskt nog noterar jag detta när jag precis gett upp vid tv:n. Damlagets match mot förra årets guldmedaljörer Tyresö visas nämligen på TV 4 Sport just nu.
Gjorde 0-5 när jag gick ner till datorn, då var det ändå kvar mer än halva andra halvlek. Kan man tala om "förnedringsfotboll" så är det detta.
Sunnanå räcker helt enkelt inte till i högsta damserien. Hade otur med flera skador redan i början av säsongen, vilket följts upp med sjukdomar och fortsatt elände.

Truppen är helt enkelt för tunn, en tidigare nyckelspelare som "Peppe" Nkwocha hänger inte heller med i tempot längre. Ingen verkar ha någon spelglädje ute på planen, och tacka för det, inte lätt upprätthålla detta när man bara tagit tre poäng och serien lider mot sitt slut.

Så blev det. Men jag satt ändå kvar tills det femte målet kom. Man vet ju inte hur länge det dröjer tills nästa gång det visas fotboll från vår lilla stad...

(skrivet 3 september 2013)

En bild som säger allt

Sunnanå - åter i allsvenskan

Skellefteå som stad har två anrika idrottslag. Hockeylaget är det ena, damlaget Sunnanå SK i fotboll det andra och för de flesta mindre kända.
Av någon anledning var de snabba ur startgroparna när damfotbollen kom i gång. Vann till och med ett av de första SM-gulden, och har hängt med i allsvenskan i många år, men även åkt ut vid två tillfällen, det senaste för två år sedan.

Men i går tog "vi" oss tillbaka igen (när det går bra blir det ju vi...)! 4-0 i en avgörande kvalmatch mot Karlstads-laget QBIK. Kval är alltid en pulshöjare i lagidrott, ofta under tveksamma yttre förhållanden sent på hösten. Matchen i går inget undantag. Men slutade alltså med en klar seger för hemmalaget.

Idrotten i norr behöver sina framgångar. Nog sagt om den saken. Så här såg det i alla fall ut!


(inlagt 15 oktober 2012)
 

 

Viktor Arvidsson


Jag hade nyss börjat skriva referat från juniorlagets matcher. Satt högst upp i Skellefteås fina arena och tittade ner på "vårt" lag för att lära mig vilken spelare som hade respektive nummer på tröjorna.

Men den lille 33:an med sina snurrfinter och rappa skridskoåkning stack ut meddetsamma. I en match mot Modo hade han gjort tre mål innan det ens gått fem minuter. Han hette Viktor Arvidsson, det gör han givetvis än i dag, men nu har han tröja 9 och har tagit plats i A-laget - sannolikt för att stanna. Åtminstone tills någon NHL-klubb dragit honom till sig över Atlanten.

För det fräser om energiknippet från Kusmark på samma sätt som för tre år sedan. I går gjorde han sitt första mål i Elitserien, han hoppade in i plexiglaset och jublade. Det märks även när han blir intervjuad att hockeyn verkligen är något stort för honom.

Jag tror och hoppas att Viktor kommer att gå långt, och att den där genuina spelglädjen alltid följer med.  För övrigt påminner han i attityden lite grann om "Golla", den lite udda figuren hemma på "Kanada-rinken" i Barsele som var så taggad inför vartenda byte och som hade slagordet "Rota grabbar!" när han släpptes loss på isen.

Viktor Arvidsson klapprar med klubben mot isen. Det är hans sätt att mana på de andra och visa hur gärna han vill ha pucken...

(inlagt 5/10 2012)

Viktor har gjort mål, nr 18 Pontus Petterström på väg för att gratulera.

Golf i skymundan


Att kunna spela golf på en bana som är totalt öde hör nog inte till det vanligaste.
Men en onsdag förmiddag i Bjurvattnet väster om Boliden går det, som jag nämnt även på min "bloggsida".
Det betydde att jag även lät Doris och Zelda springa lösa. Inte det lättaste visade det sig. De ville vara med när jag skulle slå. Vilket höll på att sluta illa när ett totalt misslyckat utslag kutade iväg som en råtta och touchade Doris i sidan.
Efter den upplevelsen var hon inte lika benägen att hålla sig framför mig som på den här bilden...

(12 september 2012)

Framme vid green (de var för övrigt riktigt gröna och fina!) och en nyfiken Doris.
Men på nästa utslag gick det sämre...

Finnkampen och Paralympics

Finnkampen, denna urgamla tradition så här på höstkanten, pågår i går och i dag. En tävling på nivåer som oftast ligger bra mycket lägre än vid stora mästerskap eller Diamond-League-galor. Det är ibland frestande att jämföra på ett lite hånfullt sätt.


Men, man ska givetvis inte gnälla på de sämsta resultaten utan hellre glädja sig åt de bra prestationerna.

Som den här höjdhopparen Torvaldsson som hade en ansats ungefär som en kråka. Men som "persade" med sex centimeter. För fem-sex år sen hade han varit given sist, åtminstone i det svenska laget, nu vinner han.

Eller de som kämpar till sig pluspoäng i grenar där de egentligen har sämre meriter, som på 1 500 m eller damernas 800. Flera av de som deltog i går utstrålade en glädje som en sån som exempelvis den ofta så spända Emma Green Tregaro skulle behöva få en dos av.

Men trist är i alla fall att publiken tunnas ut år från år. Kräsna på storinternationella resultat måhända. Och att vissa grenar också tunnats ut så att t ex höjdhopperskan Ebba Jungmark blir bästa svenska fastän hon knappt kan hoppa tresteg.

 

Angående Paralympics gör givetvis alla som alls deltar det verkligen bra.

Visst kan man säga att det skulle vara otänkbart att en 47-åring (dvs Anders Olsson) skulle ta silver i ett simlopp i "stora" OS, men vad då, han ska ändå verkligen inte behöva be om ursäkt för sin insats varken i går eller i alla tidigare spel. Och det gör han inte heller.

De som sysslar med handikappidrott gör det nog ytterst för att ge sina liv en större mening ”trots allt”. De har inte bara deppat ihop, vilket väl annars vore lätt att göra. Ta Mikael Wahlberg, bland många andra exempel en kille som nu spelar volleyboll i Paralympics; han bröt nacken när han dök från en brygga i Burträsket för en åtta-tio år sedan. (Vilket med eftertankens kranka blekhet fick kommunen att skylta upp sina badplatser med varningar som inte fanns dessförinnan)

Han vände det som kunde blivit en livslång grämelse till något annat. Heder åt honom och alla andra som inte låter sig knäckas av stora motgångar!


(inlagt 2 september 2012)

Bröderna Arrhenius. Ofta har de svårt i riktigt stora tävlingar. Men i finnkamperna tar de många poäng.

Fri idrott - en "hjärtesport"

Följt med en hel del av EM i fri idrott i Helsingfors just nu. Många storstjärnor ids inte vara med, påstås spara sig till OS i London i augusti. Innebär att andra får en chans till bättre placeringar.
Av svenskar och svenskor är det Moa Hjelmer på 400 m som tagit bäst vara på den chansen med sin fina seger i går kväll. Men även flera andra har hittills gjort bra resultat.

För mig är det tävlingar som jag följer mycket gärna. Alltid haft ett intresse för fri idrott. Tror att det från början handlade om att hålla resa på alla resultat, mitt sifferintresse som gjorde sig gällande.
Men även att det är en idrott där alla möjliga länder deltar, från de minsta till de största, och att det är en "ärlig" sport, inga tjuvnyp, filmningar, eller tacklingar som ger hjärnskakningar. Dessutom mycket färre fall av doping nu än på 70- och 80-talen.

Mest fascinerande från Helsingfors hittills är den tyske längdhopparen Carara. I sitt tredje kvalhopp fick han på något som jag tror är kanske den längsta luftfärden genom tiderna.
Haken var bara att han gjorde övertramp med minst ett par decimeter. Men netto kan han ha hoppat över nio meter. En bedrift som vad jag förstår endast tv-producenterna förstod. De visade hoppet i repris ett par gånger men ingen av våra annars så duktiga kommentatorer märkte det.
Och Carara kom inte ens till final. Blir intressant att se vad han hittar på i OS...

(inlagt 30 juni 2012. - Carara märktes inte alls i OS, vet inte om han ens var med. Troligen hade jag missat något från sändningen av EM, hans hopp kan inte ha varit så långt som jag först trodde...)

Nötterna igen!

Har du grunnat på nöten om västerbottniska landslagsspelare genom tiderna?
Jag ska försöka göra en redovisning längst ner på denna sida inom kort!

(inlagt 20 juni 2012)

Idrottsnötter

Har nämnt det tidigare på någon av hemsidans flikar, detta att jag är en nörd på idrott, åtminstone en del. Det kan poppa upp namn och händelser som borde vara glömda för länge sen. Min kompis Per är också som ett vandrande lexikon i "värdelöst vetande" inom framför allt skidor, hockey (Modo framför allt!) och fri idrott.

Så då testar vi varandra med allehanda nötter.

Just nu när fotbolls-EM pågår, blir frågorna alltså gärna om fotboll. Och en sådan nöt kan även du som läser detta få att bita i. Men det förutsätter kanske att du bor i Västerbottens län.

Alltså: Namnge så många från AC-län du kan som spelat/eller spelar i svenska A-landslaget, samt vilka av dessa som även deltagit i OS, VM eller EM och/eller varit proffs utomlands? Vilka var deras moderklubbar, och vilka var deras klubbar i fortsättningen? Två av dem är fortfarande aktiva, var spelar de i dag?

Och på detta svartvita foto intill finns faktiskt en av dessa spelare med. Taget från en spännande kvalmatch en regnig höstdag i Lycksele, om jag minns rätt var året 1972. Alltså för snart 40 år sen!

(inlagt 11 juni 2012 - svaret på nötterna kommer om ca ett par veckor)

Stort jubel över ett kanske avgörande mål (Lycksele vann med 4-2 och gick upp i näst högsta serien, duktigt av en liten klubb i norr).

Korkade frågor (2)

Den som utfrågas förväntas, som jag skrev härom dagen, oftast kunna se något positivt i en förlust även om det så bara gått någon minut efter slutsignalen.
Men det finns en annan variant på samma sak: Att det inte heller räcker med att nyss ha vunnit. Även då förväntas man tänka på nästa tävling.
 I dagens skidskyttelopp för herrarna, var Carl-Johan Bergman så uppenbart själaglad över sin bronsmedalj, vilket man med tanke på bakgrunden (förkylning och ovissheten om han alls skulle kunna delta p g a att hans fru är höggravid), mycket väl kan förstå.
Ändå kunde inte reporterna inte låta bli att ta upp morgonendagens jaktstartslopp och möjligheterna där. Samma sak när hon en kort stund senare intervjuar fransmannen Fourcade som vann loppet.
Både hos Bergman och Fourcade märktes oviljan att svara på frågorna om nästa tävling. Just då ville de glädjas i nuet. Precis som den som förlorar behöver tid på sig att smälta förlusten.

(inlagt 3 mars 2012) 

En glad bronsmedaljör. Men måste han på en gång börja tänka på nästa lopp?

Korkade frågor

När man lyssnar på sportkommentatorer, just nu tänker jag framför allt de som refererar och kommenterar elitishockeyn, finns det ju både bra och mindre bra sådana. Sådana som kan göra den tråkigaste match livfull, och de som snarare försöker ta död på den mest dramatiska tillställningen.
 
Och så finns det sådana som tror att de vet allt, och som har betalt för att visa det, fastän man inte kan undgå att se hur Djurgårdshjärtat bultar inombords. Nej, jag behöver nog inte nämna några namn, ibland finns de dessutom uppradade bredvid varandra...

Dessutom frodas mer eller mindre korkade frågor när man ska intervjua spelare. Förr var det den klassiska undringen "Hur känns det?" Nu har den ersatts av den möjligen något mer sofistikerade "Och vad tar ni med er från den här matchen?"

Den som får frågan kan nyss ha varit med om att förlora med 7-1. Vore jag i den personens utrustning skulle jag be frågeställaren dra till en betydligt varmare plats än en ishall...

(inlagt 29/2 2012)

AIK ger oss glädje

Insändare som jag skrev till Norran i morse:

AIK Hockey – en glädjekälla!

 

Vårt elitlag i hockey spelar ena kvällen i Linköping, en entusiastisk kommentator menar att vi har laget med seriens högsta kapacitet, en klar guldkandidat. Nästa bortamatch går i Växjö, AIK vinner med 3-7, Växjös tränare säger: ”Vi mötte ett fruktansvärt bra lag”.

För oss på hemmaplan tror jag att Skellefteå AIK Hockey är kommunens största enskilda glädjekälla under åtminstone halva året. Ung som gammal följer med och mår bra av att de finns och att de går bra; utåt är AIK förmodligen det fenomen som allra bäst ger Skellefteå en plats på Sverige-kartan. Vi inspireras, har ett samtalsämne och något att se fram emot, de kan till och med vara en tröst i tider av vårdkris och arbetslöshet. 

Det finns alltid röster som tycker att elithockeyn får för stor plats i samhället. Men den ger faktiskt mycket tillbaka. Skellefteå AIK Hockey kunde gott vara värd en officiell hyllning från vår kommunledning i lämpligt sammanhang!

Stefan Holmberg, Skellefteå

(inlagt 7/12 2011)

Arvid och Ella - två av tusentals besökare på matcherna i Skellefteå Kraft Arena!

Storuman - Malå 4-0

Match i går, var där med Micke och hans kompisar samt ett knippe barn. Alla fyra målen i kassen rakt framför oss, tyvärr gjorde Brynäs tre av dem, det sista när SAIK tagit ut målvakten...
Får trösta mig med att Storuman vann mot Malå med 4-0 i trean. Storuman har mest varit i botten av den serien på senare år.
Men det fanns en period på 90-talet då de spelade i tvåan. Min bror Håkan och jag såg några matcher i Boliden. Vi hejade på Storuman och folk tittade undrande på oss. Men patriotismen sitter alltid kvar, och jag kan verkligen sakna de där ögonblicken av samhörighet mellan oss båda nu när han är död sedan snart tio år. 

(inlagt 17 november 2011)

Dramatik sent om hösten

Har sett min första och enda svenska tv-sända fotbollsmatch för i år – Syrianska mot Ängelholm, direkt avgörande om en plats i nästa års allsvenska. Dramatiken självklar, domaren ger en bortaspelare rött kort med tio minuter kvar, Syrianska avgör med fem sekunder kvar…

 

Nostalgifaktorn hög, minnena från ett fullsmockat Kamratvallen i Holmsund 1966, 8 000 personer! Planen alldeles gyttjig, favoriterna Gunnarstorp från Skåne trampar fast i sörjan och lagledaren Eskil Bäckmans son Ronne (båda jobbade om jag minns rätt till vardags på SCA-fabriken liksom förmodligen minst hälften av laget i övrigt) gör det avgörande 2-0-målet, Holmsund till allsvenskan.

Vi hade alltså kört ner dit, mer än 40 mil fram och tillbaka, farbror Elis, fotbollsfantasten i framsätet bredvid K-E, alldeles utpumpad sover han sig igenom stora delar av hemresan, huvudet faller bakåt gång på gång, inget nackstöd på den tiden.
 
Vad blev det av Holmsund, ja laget åkte ur allsvenskan redan hösten därpå, var aldrig i närheten av att komma upp igen. En epok tog slut på flera plan, både den sportsliga och för samhället i stort, bruksamiljön dog ut som på många andra håll.

Och - vad hände med Gunnarstorp? Sögs det laget - och orten? -upp av städerna runt omkring? 

(inlagt 30/10 2011)

Hösten är här...

Löven ramlar ner, dagarna blir kortare. Det tystnar vid stugan och båten ska dras upp. Lätt att bli vemodig.

Då är det tur att hockeyn drar i gång. Hemmapremiär mot Timrå i dag, en dag när det typiskt nog var sol och fint när det var dags att ta sig till arenan. Som att sommaren ville protestera mot att vintersäsongen har börjat.

Säsongsinledningen kunde ha gått bättre, vi har "bara" tagit två poäng på två matcher. Å andra sidan hade vi inga poäng alls så här dags i fjol höstas. Och då gick vi ända till final...

(inlagt 17 september 2011)

Den kutryggige går en runda med lågrankad medspelare

Jag åkte iväg till golfen sedan brorsan farit hem och Maggan åkt till fjälls och Linnéa skulle till stugan. Först  kom jag på att jag skulle träna lite chippar på övningsområdet bakom klubbhuset. Många står och nöter utslagen på rangen, men just chipparna tror jag man kan tjäna fler slag på att lära sig slå lite bättre. 

Så var det dags att gå ut på banan. Jag hakade på en annan ensam man som genast visade sig vara en bra mycket bättre spelare som i snitt borde spela minst 10 slag bättre på en niohålsrunda sett till våra respektive handikapp.

Men efter fyra hål hängde jag hjälpligt med, hade 23 slag mot hans 21. Det tredje hålet, ett "par fyra", vann jag till och med med en femma mot hans sexa, vilket jag inte var sen att nämna...

Så klappade jag igenom på femte hålet och missade tre korta puttar i rad på sjätte, "nu förstår du varför Holmberg aldrig kommer neråt i handikapp något mer" som jag något mer sakligt uttryckte saken. 

Sjuan, åttan och nian gick hjälpligt bättre igen. Totalt hade jag kanske tretton slag sämre. Men det var en skön sensommarkväll, jag hade kommit mig för att ta mig ut, och som alltid kändes det roligt att få tacka för matchen och rulla in vagnen upp till vårt hyrda skåp i en av ladorna som används därtill.

Och som alla trägna golfspelare är jag förstås övertygad om att någon gång ska jag lyckas hålla stilen genom en hel runda...

(inlagt 28 augusti 2011)

Golfspelande gubbe med golfvagnen i nypan...

Kutryggig gubbe på rangen

Lämge sedan jag skrev något på min "sportsida". Hockeysäsongen är ju över sedan några månader...

Här kommer i alla fall en hälsning från Basvägens svar på Tiger Woods. Björn, mellansonen, var på besök från Oslo för några veckor sedan och nappade på att följa med ut på Rönnbäcken (vår golfbana i Skellefteå, slingorna är tre gånger nio hål samt en s k Pay and Play).

Björn hade inte hållit i en klubba på flera år. Men bollsinne har han, och koordinationen. Med nöd och näppe vann jag en "match" över nio hål på P&P. Men man ser ju redan från Linnéas dokumentation på rangen vem som har den största potentialen...

(inlagt 16 juli 2011)

Ellas första match - nånsin!

Kanske såg vi vårt kära AIK spela säsongen sista hemmamatch i går kväll. Efter fartfyllt och kämpastarkt spel hade "vi" efter tre perioder ändå bara nått 1-1 i fjärde SM-finalen, där vi redan låg under med 1-2 i matcher...
Nå, vi tog nya tag, inte minst på läktarna. Men förlängningen hade knappt börjat så var det över - efter 33 sekunder slog FBK:s Mikael Johansson i pucken på tennis i en röra framför mål. Gissa om det blev knäpptryst i ett nafs.
Men Ella, sex år, var mest bara glad ändå. Hon såg sitt livs första match tillsammans med Arvid. Fler lär det bli! Och förhoppningsvis med lyckligare utgång nästa tillfälle...

(inlagt 13 april 2011)

Ella kunde se matchen från en bra plats längst fram på "Norra stå".

Arvid i vimlet

Slutspelshockeyn går vidare och Skellefteå AIK hänger med, slog ut Linköping i lördags i en avgörande sjunde match med 3-2 och spelar i kväll första semifinal mot Luleå.
Upplagt för mycket publik och bra stämning. I lördags fångade Norrans kamera Arvid i vimlet. Bland många andra...

(inlagt 22 mars 2011)

Vad tittar de egentligen på? Eller är det fotografen som hamnat lite snett?

Matchprogram med nostalgikänsla

Hittade en bunt med gamla matchprogram i går när jag egentligen letade efter något annat. Är det rent av därför man köper dem, för att kunna hitta dem efter x antal år?!
Hur som helst ger de oss idrottsnördar, kalenderbitare brukar vi också kallas, bränsle på brasan. Plötsligt förflyttas vi tio, tjugo, trettio år eller mer bakåt i tiden. "Ja just ja, det var han det. Men vart tog han vägen sen?"
Man kan även ha matchprogrammen som utgångspunkt för att placera in sig själv i tiden. Varför hade jag exempelvis sett en match mellan Björklöven och Modo vintern 1982? Tja, vi bodde ju i Vilhelmina på den tiden, men jag kan ha varit ner till Umeå i något ärende som hade med mitt jobb att göra. Och så skulle jag sova över och passade på att gå på hockey på kvällen, kanske med min kompis Per.

Fyndet av programmen gav för övrigt upphov till några nya hockeynötter som jag brukar skicka till honom. Lägger in dem under "Värdelöst vetande" om du som händelsevis läser detta också tror att du skulle kunna klara någon av dem. Per hade rätt på de flesta, Modoit som han är...

(inlagt 18 mars 2011)
 

SAIK- Linköping 2001 (just nu möts de på nytt!), Skellefteå Hockey (tillfälligt namn innan man återgick till AIK)-Leksand 1987, Löven-Modo 1982.

Det går (nästan) alltid att komma tillbaka?



Vet man vem Jens Byggmark är om man har bott i USA i mer än 30 år? Byggmark, född på 80-talet, exakta årtalet finns ju på Google som allt annat, levde på sina slalomskidor i Ingemarbacken och slog igenom inom loppet av två dygn i Kitzbuhl 2007 när man åkte två World Cup-tävlingar på raken därför att någon annan tävling tidigare på säsongen hade blivit uppskjuten.

Han vann dem båda. Han hade bara varit nummer tre bland det årets svenska nykomlingar i WC- både stockholmaren Hargin och Lahdenperä från Gellivare var bättre rankade. Men Byggmark blev den som slog igenom och blev Byggis med alla. Den nästan maniskt glade Byggis som skojade med reportrarna och fick folk att skratta bakom ryggen på honom, man tyckte nog att han verkade lite lent gräddad. Men åka slalom kunde han ju, så in i helv-e bra.

 

Så tappade han formen. Först lite gradvis, sen allt snabbare. Han blev den nye Bengt-Erik Grahn, han som inte hade vett att åka taktiskt och nu funkade det inte längre, nu körde han bara ur och ur igen och efter ett tag fanns han inte ens kvar i första startgrupp. Hade hans storhetsvansinne straffat sig, ja förmodligen. Kanske festade han helt enkelt för mycket, misskötte träningen? Vad visste vi om livet bakom kulisserna? Ja, sen blev han ju skadad på kuppen, bara vad man kunde vänta sig av nån som inte sköter grundträningen. Som inte tar sin sport på allvar, som tror att man bara kan leka sig fram på sin talang.

 

Och så var det carvingskidorna. Hans bredbenta stil som inte funkade längre. Tekniska fel som han inte tycktes bemästra och kunna justera. När han åtminstone kunde börja åka igen hade tiden runnit fårin honom, det såg ju alla, till och med vi som inte åkt slalom. Vi såg honom fortfarande nånstans runt startnummer 30, 35, vi saom iddes följa tävingarna så långt. Man visste på förhand att han skulle köra ur, tävling efter tävling, i bästa fall i andra åket efter ett darrigt, osäkert första, men som regel tog det slut redan innan första eller möjligen andra mellantiden i första. Hur lät det hemma i stugorna? Kanske tillmälena började hagla: ”Skicka hem honom, vad f-n ska en sån som han få vara kvar i landslaget överhuvudtaget? Han är ju körd!”

Jo, ungefär så gick nog snacket. Och om nån alls ville intervjua honom fortfarande så blev ju också intervjuerna ganska blaskiga. Han var inte ens komisk längre.

 

Men han gnetade på. Hade hamnat i Europa Cup-tvlingarna, slalomens division två. Så småningom fick han några nya chanser i A-laget, tog sig tydligen i mål åtminstrone. Men hopplösa startnummer. Men gnetade på. Alltid något. Envisare än vi trodde. Hade kanske blivit lite skötsammare?  

Så började han hanka sig upp bland topp 30, fick åka andra åket åtminstoner. Höll sig på benen, fick ett slutresultat. Några WC-poäng.

Till sist även topp 15, riktigt hyfsade åk trots sina startnummer. Inga uråkningar längre. Börjar komma före någon eller några av de bästa svenksarna igen. Kan han rent av komma med till VM? Jo, förbaske mig, sjua på senaste tävlingen före uttagningen. Bättre än den sedan lång tid etablerade Markus Larsson. Markus bara reserv, blir sur, ids inte följa med alls. Nu blir det väl nytt skit på Byggis om han åker ur?

 

Men det gör han inte. Inte i första åket i alla fall. Sexa från startnummer 18, riktigt bra! Fyra svenskar bland topp 8, vilket läge! Åttan, den relativt nye Axel Bäck tappar placeringar i andra, en rad andra kör bort sig helt. Brant och isigt. ”Där måste det vara en hårfin avvägning hur hårt man ska satsa”, förklarar Anjas pappa som befordrats till expertkommentatorn Pärson.

Så Byggis i startkuren. Startnummer 24 i andra åpket, banan uppkörd, slagig, ”men det är han ju van med” erinrar jag mig hoppfullt. Och det funkar - han klarar avvägningen, det skenar inte en enda gång, han håller linjen, han tar ledningen!  

Hur långt räcker det?

 

”Någon av svenskarna måste ta medalj”, säger kommentatorn uppmärksamt när fyra åkare är kvar och två av dem är svenskar. Men vem blir det? Inte Hargin, han som en gång var sämre rankad men som de senaste åren tagit sig upp mot toppen. Men han åker för lamt den här gången, får inte till det. Och inte heller Myhrer, det största hoppet, det hakar upp sig för mycket i branten.

Byggis minst brons! 

Så tvåan i första åket , Mölgh. Habil åkare, åker bra, MEN inte tillräckligt bra, Byggis kvar i ledningen! Och så Grange, fransmannen, har 87 hundradelar att gå på. Det ska väl ändå hålla?

Men han får också problem i branten, vi hinner tänka att Byggis vinner. Men Grange är skicklig, tappar inte så mycket till första mellantiden som vi trodde. Håller undan in i mål.

 

Alltså: Byggis tvåa. Silver. Men givetvis ändå en seger. Han är så glad som ingen har varit sen han vann i Kitzbuhl när ingen visste vem han var.

 

Tala om att komma igen, mot alla odds!  Som hämtat ur Rekord-Magasinet… Och så kan analyserna börja på nytt: Hur har han byggt upp sig? Fysiskt och mentalt? Han var ju faktiskt skadad en längre tid, det borde vi nog ha beaktat att han för första gången på länge kunnat träna och åka ostört det senaste året. Och så detta att hela laget lär ha gått på samtal hos Fogdö, mästaren som blev förlamad efter att ha ramlat mot en stubbe under en banal förflyttning mellan två pister.

Klart att det måste ha varit bra för honom! Och nu missunnnar nog ingen honom att vara så där spralligt glad igen som det är fyra år sedan han var…

 

En sedelärande, uppmuntrande historia för oss alla. Räkna inte bort den som en gång har verkat slut som artist!

(skrivet som mejl till Peter i USA 20/2 2011)

 

 

Byggmark - tog sig upp i toppen igen!

Vårt kära AIK...

Skellefteå AIK – ett

begrepp  i hela Sverige!

 

Skellefteå AIK har under många år varit ett begrepp i hockey-Sverige. Ett varumärke numera med genomslagskraft för Skellefteå även i helt andra sammanhang. Men hur började det?

De flesta vill nog datera uppgången till 1950-talet med Göte Almqvist som vår förste landslagsman, och vips dök  ”Acka” Andersson, ”Garvis” Määttä och Karl-Sören Hedlund upp som tre virvelvindar. Äldre supportrar av SAIK får något speciellt i blicken när myggkedjan kommer på tal, och journalistprofilen ”Robban” Tedestedt har till och med tagit ”Myggornas dans” som titel till ett stort bokverk.

Eller ta den store backen med rötter i Piteå, Hasse Svedberg. Men det fanns ju fler!  Målvakten Yngve Casslind till exempel, hur många känner igen det namnet? En symbol för att hockeyn i Skellefteå under många år haft både lokala och nationella (och på senare år internationella) inslag.

 Casslind kom från stockholmsklubben IK Göta hösten 1957. Vintern innan hade han varit reservmålvakt i Tre Kronor när de tog VM-guld i Moskva, mästerskapen där Garvis Määttä kvitterade till avgörande 4-4 i sista perioden mot Sovjet. På den tiden hade målvakterna, ”burväktarna” som de ibland också kallades, varken hjälm eller ansiktsskydd. Det var nog tur på flera sätt att Casslind beskrevs som ”oerhört reaktionssnabb och greppsäker”!

Casslind var med om att ta SM-brons 1960 och silver året därpå. Sedan dök en viss ”Klimpen” Häggroth upp från Kiruna – en ort som även var ”Garvis” och i nutid Andreas Hadelövs hemort. ”Klimpen” blev vår absolut mest kände målvakt genom tiderna. Han fick  oerhört mycket uppmärksamhet vid VM i Colorado Springs 1962, turneringen med det klassiska Hyland-referatet där Nisse Nilssons puck ”gliider in i mååål…”. En uppmärksamhet som tycks ha bidragit till de alkoholproblem som ”Klimpen” förtjänstfullt tog sig ur, men som visar hur viktigt det är för unga hockeyspelare att stå stadigt på jorden.

Men tillbaka till Yngve Casslind (vilket passande namn på en målvakt förresten!). Jag råkade bli bekant med honom många år senare då han var vaktmästare i huset där jag bodde med min blivande fru i Umeå 1979. En vänlig liten man, fortfarande snabb i vändningarna men nu i sitt yrke…

                                                                                        *

 

En milstolpe i SAIK:s historia var givetvis invigningen av det nya Isstadion 1967, med Lennart Magnusson som den store påskyndaren. Det blev plötsligt bekvämt att gå på hockey, och inte var det så noga som nu med rökförbud på läktarna och kroppsvisitation av vad man hade under jackorna. Jag har ett annat personligt minne från mitten av 70-talet när jag som värnpliktig personalvårdsassistent skulle organisera en bussresa från Boden till en match mot Frölunda, eller Västra Frölunda som det hette på den tiden. Gissa om det var rörigt att se till att gänget med ”lumpare” från Göteborg skulle vara på plats i bussen igen efter matchen…

 Hockeyn hade nu utvecklats, blivit mera tempostark och fysisk. Den som bäst kom att förkroppsliga detta var Hardy Nilsson. Man kan gott säga att 70-talet blev decenniet när han satte sin prägel på SAIK, både på och utanför arenorna.  Vi blev fruktade för det oerhört kraftfulla spelet, speciellt på hemmaplan, och det blev ett talesätt – inte minst i media - att om bortalaget skulle ha en chans måste man hålla tätt åtminstone de första tio minuterna.

SM-guldet 1978 med Lasse Nyströms segermål blev givetvis en höjdpunkt i historieboken. Det var givetvis inte bara Hardy som var en profil. Vem minns inte exempelvis ”Grävskopan från Överkalix”, dvs Rolle Stoltz, som efter avslutad karriär också blev en duktig tränare. Eller ta  Janne Lindholm och Göran Lindblom, ett för sin tid modernt backpar, båda med bra spelsinne och vassa skott.

Några år senare, 1981, tog SAIK en annan meriterande framgång, nämligen att vinna hela grundserien under John Slettvolls ledning. I slutspelet – som då bara gick till bäst av tre matcher - blev det  stopp mot Färjestad i semifinalen. Juniorerna tog dock SM-guld det året, med nya stjärnskott som Mikael Granstedt och Martin Pettersson. Från den tiden kan även nämnas Adam Larssons pappa ”Robban”, med en svår och kanske illa behandlad skada som satte stopp för karriären, eller Johnny Forsman, en ”slitvarg” som i dagens terminologi verkligen skulle ha kunnat kallas rollspelare.

                   

                                                                                     *

 

Sett i ett längre perspektiv började ändå den nedgång som kom att hålla i sig ända in på det nya millenniet. SAIK var dessutom inte längre det enda givna topplaget i norr. Både Luleå och Björklöven etablerade sig i elitserien och 1987 vann Löven SM-guld. SAIK fick svårare att plocka åt sig de största talangerna, höll sig visserligen kvar ännu några år, men på våren 1990 tog det slut. Harvandet i näst högsta serien tog sin början.

Till och med klubbnamnet hamnade på sniskan. När hockeysektionen bröt sig ur huvudföreningen blev namnet Skellefteå Hockey Club. Men det kändes inte alls lika bra att heja på SHC. Något ”North Power” att tala om fanns det inte. Lauri Kerovirta kutade varv på varv bakom rinken och försökte elda upp massorna, det var bara det att publiken hade börjat utebli. Men talanger kom fortfarande fram. 1991 tog klubben sitt andra JSM-guld, haken var bara att det var mer lockande än tidigare att söka sig söderut för den som ville utvecklas – Mats Lindgren är nog det bästa exemplet.

Med sviktande publiksiffror och uteblivna sportsliga framgångar kom dessutom det största hotet – den ekonomiska krisen. Konkursen var svindlande nära, organisationen var bristfällig, några få fick dra ett tungt lass, tränare kom och gick och det var svårt att få någon kontinuitet i lagbygget. Som truppen för 1999/2000, den säsongen använde sig SAIK av fem målvakter, nio backar och inte mindre än arton forwards!

Av kriser lär vi bli stärkta, så även SAIK. Några viktiga ”karaktärsspelare” kom in i laget. Redan tidigare hade Pär Mikaelsson alltmera växt in i rollen av ledare på planen, nu blev Johan Åkerman en lyckosam värvning liksom den mer anonyme Patrik Ekholm eller Arvidsjaurs-sonen Fredrik Lindgren.  Men derbyna mot Björklöven var än så länge de enda riktigt givna höjdpunkterna under säsongen. Så långt som tillbaka till elitserien sträckte sig tills vidare inte återtåget.

                                                                                       *

 

Tankarna om att verkligen bli ett elitserielag på nytt slog nog egentligen inte rot på allvar förrän klubben hade anställt både sportchef, klubbdirektör och ungdomstränare. Målsättningen  kändes mer målmedveten och genomtänkt. Visserligen hade SAIK fått stämpeln ”sämst när det gäller” i riksmedia efter några uppslitande kvalmisslyckanden, men hösten 2004 fick vi oväntad tillökning i truppen sedan rikskände hockeyprofilen Magnus Wernblom hamnat i en tvist med sin gamla klubb Modo.

”Werner” presenterades vid en match med en spotlight mot läktaren och blev ett slags symbol för att det äntligen kunde bli en sportslig förändring. Värmlänningen Tommy Samuelsson trädde också in som tränaren som kunde bryta trenden. Under hans och Wernbloms andra säsong i klubben blev drömmen verklighet. Nu gick det inte att missa i den avgörande matchen mot Bofors på bortaplan. ”Förbannelsen” bröts, och hela det hockeyintresserade Skellefteå svämmade över i ett lyckorus!

Vad som sedan hänt är nog för de flesta mycket påtagliga erfarenheter. Ombyggd arena, en kader duktiga ledare, talangfulla juniorer som visar andra juniorer vägen in i elithockeyn och med hägrande NHL-kontrakt för de allra bästa, en allt attraktivare förening även för mer etablerade men fortfarande utvecklingsbara spelare.

När detta skrivs i november 2010 är vi alltså inne på vår femte raka elitseriesäsong sedan återkomsten. Ingen kan längre undgå att ta SAIK på allvar. Vi är fortfarande inte, och kommer väl aldrig att bli, någon av Sveriges mer penningstinna föreningar. Ändå har spekulationerna börjat komma i gång om hur långt årets lagbygge egentligen kan räcka?

 

(texten en delvis omarbetad version av en serie ”Puckar från förr” i några matchprogram från vårvintern 2010)

 

David Rundblad - ett av de senaste stjärnskotten i Skellefteå AIK!

Saxat ur ett mail till kompisen Per

"Har funderat under kvällens hundrunda över vilka idrottshändelser som etsat sig fast starkast i mitt minne – glada som sorgliga. Notabelt är att ingen (eller nästan ingen) av dem handlar om ishockey. Fotboll har också bara med en händelse på listan, och det är

 

1/ Tragedin på Heyselstadion i Bryssel (slutet av 80-talet?). Jag hade varit på styrelsemöte med Främjarna i Varuträsk, kom hem och slog på tv:n preis när det hände. Rolf Brännström, en annan som varit på mötet, ringde på efter några minuter, han skulle lämna eller hämta några papper tror jag, och tillsammans satt vi helt förstummade och såg på när människor klämdes ihjäl.

 

2/ En annan tragedi som jag såg på tv när det hände var när Ronnie P kraschade på Monza-banan. Sen dess har jag aldrig sett formel 1 i direktsändning.

 

3/ En obehaglig upplevelse var när jag dödstrött försökte se Vasaloppet 2002. Daniel Thynell försökte staka ifrån en motståndare, jag tror det var en av bröderna Aukland. Jag upplevde det som att jag kunde förnimma varje liten meter han segade sig ifrån respektive att de andre drog närmare. Men jag tror att jag överskattade min egen förmåga att registrera just då.

 

4/ På pluslistan blev det faktiskt Bernt Johansson cykelguld i Montreal 1976 som jag tänkte på först. Jag har skrivit om det i ”Den spikraka linjen” hur jag satt ensam i psykologen Monica Friedländers villa i Sollefteå och bärjade grina när jag förstod att han skulle vinna.

 

5/ En likartad händelse var när Ulrika Knape vann höga hopp i Munchen 1972. Då var jag alldeles ensam vid en tv i nybyggda kårhuset Universum i Umeå. Jag kände mig antagligen deppig och blev även då mycket rörd när jag hörde Toiwo Öhmans röst stocka sig.

 

6/ Daniel Gideonsson från Storuman (men han tävlade då för Åsarna) tog SM-guld i Skellefteå i slutet av 90-talet. Jag stod längs spåret när han kom farande på sista varvet och hade plötsligt bättre baktider än storfavoriten Per Elofsson.
Sen skyndade jag mig till målet, tog mig förbi spårvakterna och stakade in i skidstadion när alla väntade sig att det skulle vara Elofsson som kom härnäst (Gideonsson hade då redan hunnit i mål). Gideonsson försvann sen från allt tävlande efter en olycka där han miste synen på ena ögat.

 

7/ Ingos knock på Floyd 1959 bör kanske också med. Det största med det var nog att storebröderna väckte mig så jag fick vara med och lyssna på radioreferatet.

 

8/ När kanotisten Agneta Andersson tog OS-guld 1984. Jag hade ställt fram vår lilla portabla tv i öppningen till altanen jag höll på att bygga när vi nyss hade köpt huset i Varuträsk. Det var mycket vackert väder den dagen. Jag tror det var just inramningen som gör att jag minns det så väl.

 

9/ Av de senaste årens händelser är det nog alla VM-gulden på skidor i vintras. Plus Ferrys skidskytte.

 

10/ Ska jag trots allt ta med någon hockeyhändelse, minns jag dels att jag var i Vilhelmina hos brorsan när SAIK vann SM-guld 1976, dels att jag låg i en sov- eller liggvagn på väg hem från någon konferens i Sthlms-trakten och lyssnade när Foppa missat SM-final mot Malmö. Det berörde mig i sig inte så mycket, men jag kommer ihåg hur besviken Foppa var…


Men det som var roligast var nog när brorsan Håkan och jag gick hemåt sen vi hejat på Barsele i någon match i slutet va 80-talet när de överraskande hade vunnit mot Vilhelmina. (Håkan höll ju på BSK fastän han bodde i Vilhelmina och vi hade något som vi kände samhörighet kring. Även en gång i Boliden på 90-talet, när Storuman var på besök där, stod vi och hejade allt vad vi kunde. Men Storuman förlorade…)

 

Ja det var en möjlig 10-lista. På gott och ont."

(inlagt 13 september 2010) 

 

Stefan

Bernt Johanssons OS-guld i Montreal - en händelse jag minns särskilt väl. Vad är dina bästa idrottsminnen?

Nu drar det ihop sig - igen!

Spänningen stiger, "silly season" är till ända, nu gäller det att spela ihop laget och finslipa både skridskor och form.

Det är alltså Elitserien som inleds om bara lite drygt ett par veckor och frågan för alla hockeyintresserade i den här trakten är given - hur ska vår stolthet Skellefteå AIK klara sig i år, kan det bli en upprepning av de två senaste säsongernas semifinalplatser eller eentav ännu bättre?

Som alltid är vi inte särskilt uppmärksammade av storstadsmedia, där talas det om de lag som alltid kommer att anses som mer etblerade - och som också är de penningstinnaste. Men vad spelar deras spekulationer för roll? Det är ju trots allt resultaten som avgör!

(inlagt 30 augusti 2010)

Min kompis Micke förärade mig bland annat den här AIK-tårtan i våras när jag fyllde 60. Få se om det blir fler sådana kalas i höst och i vinter?

Hoppet om en överraskning

Såg nyss delar av VM-matchen mellan Italien och Nya Zeeland. Italien vann förra VM:et, Nya Zeeland har aldrig haft några  meriter i fotboll. Ändå klarade "underdoggarna" 1-1 i en match där expertkommentatorn Glenn Strömberg symtomatiskt nog långe och väl svamlade om "australierna" på plan...  

Det är, åtminstone för mig, lika roligt varje gång något sådant händer inom elitidrotten. Ett nytt bevis på att man aldrig kan ta något för givet i idrottens värld. Kämpaglöd och lagmoral kan väga upp namnkunnighet och fina titlar.
Det finns så många exempel genom tiderna. Ibland har till och med lilla Sverige fått käönna på försmädligheten att förlora mot alla odds. Ett klassiskt tillfälle var när Japan slog Sverige i OS-fotbollen 1936 (Jerrings radioreferat "Japaner, japaner..."), ett annat när Vitryssland slog ut oss från ett stort hockeymästerskap.

I den pågående VM-turneringen har Schweiz vunnit mot Spanien, och Slovenien var nära att vinna mot USA (även om nu USA inte är så framståenmde i fotboll var det ändå David mot Goliat vad gäller nationernas storlek och allmänna framgångar). England har inte nått mer än oavgjort mot Algeriet, och fler överraskningar är förhoppningsvis att vänta.

Kanske är ett mästerskap mellan nationer något annat än det vanliga ligaspelet. I det senare är det oftast pengarna som styr - storklubbarna kan köpa ihop stjärnor från många olika länder. Men i lagsporter är det är alltid lättare att glänsa i en bra omgivning. Tillbaka i sitt lands eller moderklubbs färger ändras förutsättningarna, nu gäller det att smälta in i en mindre glamourös omgivning där alla måste vara beredda att göra grovjobbet.

Hur som helst gör det mästerskapen i mina ögon intressantare än de långdragna, penningstinna ligorna. Jag kan fångas av hur det går för länder som Kamerun eller Ghana. Men om Barcelona eller Inter eller Manchester United vinner sina titlar - tja, än sen då?
(inlagt 20 juni 2010)

Didier Drogba, firad stjärna i Chelsea. Men kan han även leda sitt hemland Elfenbenskusten till framgång i VM?

Kulan i luften!

Jodå Skellefteå klarade Färjestad med 4-3 i matcher, men åkte ut i semifinalen med HV 71 med 1-4. Men knappt har vi hunnit lämna hockeyn så drar fotbollen i gång. Hemmamatch för Sunnanå i damallsvenskan mot Hammarby (lördag 10 april), och förvånande nog en liten enveten hejaklack - för bortalaget...
Hur matchen slutade?
Jo, 1-1, efter att Sunnanå tagit ledningen i 86:e minuten. Då trodde vi nog på seger. Men Hammarby spräckte också nollan - med två futtiga minuter kvar av övertidstillägget! Och klacken, ja den tjoade vidare det sista vi hörde när vi lämnat arenan... 

"Bajens" klack på läktaren på Norrvalla: "Har ni renar?" som de skrek vid ett tillfälle till publiken mitt emot...

Slutspelsfeber, brukar det visst kallas...

Skellefteå AIK spelar i kväll (22 mars) sin tredje kvartsfinal i Karlstad  mot fjolårets mästare Färjestad. 1-1 i matcher så här långt. Vi våndas och hoppas på det bästa!

Linnéa var på hemmamatchen i lördags (20 mars). Där fick hon hjälpa till att hålla Dani på bra humör, och så kom Norrans fotograf och förevigade dem till deras hemsida! (Dani är son till vår Arvids kompis Eiam och fick följa med och sitta på pappas axlar så länge han orkade).

Klart godkänt för Sverige!

Årets vinterolympiad går mot sitt slut. I kväll är det skidornas femmil och herrarnas hockeyfinal, sedan är festen över. Sverige fick sin tionde medalj sent i går kväll svensk tid. André Muhrer fick på ett fint andraåk i slslom och avancerade från tionde till tredje plats. 

Tio medaljer är klart färre än i Turin 2006, som var ett helt makalöst OS för Sverige. Men jag tycker att vi ska vara klart nöjda med prestationerna även denna gång. Flera unga har stigit fram, som Marcus Hellner, Charlotte Kalla och Anna Haag. Ja, varför inte även herrarnas curlinglag, som med lite mera tur på slutet hade kunnat ta brons.

Av de mer rutinerade försvarade lag Anette Norberg sitt curlingguld i en riktigt rysare som höll mig vaken till klockan tre på natten. Herrarnas stafettlag kämpade också till sig sitt första stafettguld på skidor sedan 1988, och Anders Södergren fick sin belöning för en lång karriär.
Detsamma gäller Johan Olsson, som haft otur vid flera andra tillfällen. Med bronset från herrarnas masstart efter en modig utbrytning, har han alltså liksom Hellner, Haag och Kalla tagit två medaljer (kan till och med bli en tredje i kväll). Och vad ska man säga om Anja Pärson, med sitt brons i kombinationstävlingen efter kraschen dagen innan?

Det roligaste för en gammal Storuman-bo är nog ändå att Björn Ferry slog till i skidskyttet. Ett guld är ett guld och även om han inte toppade på de andra distanserna så fick han en utdelning som ingen hade räknat med.

Helena Jonsson var det medaljhopp som skuffade mest. Emil Jönsson kanske likaså. Men deras tur kan gott komma nästa gång. Kanske hade de fått alltför stor press på sig i förväg, inte minst av massmedia. Något som förresten också gällde svenska hockeyherrarna. 

Jag tror även att framgångarna sporrar många andra unga löften att satsa vidare. För nog är det något alldeles speciellt att få höra den svenska nationalsången och se flaggan gå i topp inför miljoner tittare över hela världen...

(inlagt 28 februari 2010)

Skidåkaren Johan Olsson, en av flera svenskar i Vancouver som överträffade åtminstone mina förväntningar!

Elitjuniorer i Kraft Arena

Jag har börjat bevaka juniorhockeyn för Skellefteå AIK:s hemsida. Det är ofta snabbt, tekniskt spel med fina kombinationer. SAIK lag toppar serierna både för J 20 och J 18. I går fick en ung man född 1994, Anton, hoppa in i slutet av J 18-matchen.
Fram till 2001 bodde vi grannar med hans familj. Anton ville alltid vara med och spela fotboll med våra pojkar och deras kompisar. En liten knatte som var nästan tio år yngre än de övriga. Nu är han fortfarande yngst. Kanske kommer han en dag med som den yngste även i stadens stolthet, A-laget i Elitserien?

NHL-proffs vid 42:an


Småkillarna i radhuslängen hade gjort en snögubbe i morse. Där stod han i kramsnön och stack fram en morotsnäsa genom ansiktsgallret.

Det tog några sekunder innan jag fattade att det var ett NHL-proffs med en NHL-tröja. "Vilket lag?", undrade jag lite osäkert. "Philadelphia Flyers", svarade en av killarna. "Jaha...ja", och jag funderade på vart alla svartgula AIK:are tagit vägen. "Paul Coffey", lade lillkillen till. Jag gick runt och kollade. Nummer 77. Ja, det kan han ju ha haft.

Få se nu. Var det inte Fredrik Lindgren i SAIK som någon kommentator jämförde med just Coffey när han kom med i landslaget för några år sedan. Men Lindgren är ju varken kvar i SAIK eller i landslaget.

Närmare än så kom jag inte. Några timmar senare hade Coffey säckat ihop. Där han stått fanns nu bara en målbur kvar. 


(7 november 2009)

Nr 77 Coffey med sina kreatörer.

Skellefteå FF - i bakvattnet av AIK...

Jag använde några timmar en vacker lördag afton till att besöka Norrvalla, vår arena för fotboll och fri idrott. En ljummen kväll när man kunde sitta på läktaren i shorts, inte särdeles vanligt.
FF spelar ju i division 1 i år och möter lag från andra delar av landet är de mest näraliggande. Motståndarna i dag hette BK Forward från Örebro. Ett lag som FF borde vinna mot om de ska ha någon chans att hålla sig kvar.
Men det gick snett. Omständigt spel och missade målchanser, medan örebroarna retfullt enkelt tog vara på sina tillfällen. Efter 1-2 i paus rann det i väg till hela 1-5. Och vi var bara drygt 300 som betalade inträde, att jämföra med de 4 500 (!) som kom till upptakten på AIK:s säsong i Kraft Arena i torsdags.
Så herrfotbollen i Skellefteå kämpar i motvind, den varma kvällen till trots...

Sport på nära håll

Skolbarnen som letade orienteringskontroller ( jfr min anteckning under "Dagens varjehanda") var ju verkligen ett exempel på "Sport från Basvägen".
Jag kan inte låta bli att jämföra med de som växer upp i storstäder, hur mycket omständligare det är om de ska idrotta. 
Visst finns det idrottshallar och gym. Men det kostar ofta en hel del att skaffa sig både tillträde och nödvändig utrustning. Bara detta att ta sig ut i naturen är förenat med både utgifter och inskränkningar.
Ibland sägs att utbudet är så litet på mindre orter. Men glömmer man inte något viktigt i så fall? 

Några av skoleleverna på jakt efter små röda skärmar.

Motionär utan tidtagning

Går "Broarna runt" tillsammans med kompisen Micke lite då och då. Han är tretton år yngre och det är han som drar upp farten. Men jag hänger med så gott jag kan. Han säger att det är nyttigt att gå snabbt, nästan nyttigare än att springa för det sliter ju mer på leder och benhinnor.
Jag håller med. "Javisst", svarar jag andfått, "jag fick alltid så förbaskat ont i benen så snart jag skulle springa".

Ändå knegade jag på som en rätt så hygglig motionär. Ställde upp i terrängtävlingen Kågeluffen några gånger, vann en uppsättning borrstål i pris vid ett tillfälle (men det var på utlottning förstås).
Jag deltog även i Vindelälvsloppet under en rad av år, den nu saligen avsomnade. Denna folkfest som engagerade så många byar, och så tappade den till sist så många deltagare att man tvingades lägga ner.
Jag kämpade mig till och med igenom en s k halvmara en gång.
Det var i Umeå, jag fick kramp på slutet och turligt nog fanns en arbetskollega, till yrket sjukgymnast, som också deltog. Han lufsade just då snett bakom mig och förstod hur det var fatt, han såg till att jag tog mig in i mål.

På den tiden var jag, trots blygsamma placeringar, löjligt noga med slutresultat och kilometertider. En och fyrtien blev tiden från halvmaran. Tio minuter bättre än min kompis som sprang Göteborgsvarvet. 
Haken är bara att min notering är en så där tjugo år gammal. Hans klockning skedde för någon vecka sedan...

Kompisen Hans fanns i det här vimlet så sent som för någon vecka sen. Han fick en tid runt 1.51...

Möte vid sidlinjen

Besökte på nytt Norrvallas konstgräs härom söndagen (25 april). Premiär i division I för herrar, Skellefteå FF mot Carlstad United. Vackert väder, och en i mitt tycke intressant match trots att det inte blev något mål.
Björns gamle kompis John snubblade och tricksade som högerforward men kom aldrig riktigt loss. Laget har även påbärjat ett utbyte med Djurgården och därför fanns några av deras bästa juniorer i laget.
Dessutom är ju Skellefteås herrar i en högre serie nu än på många år. Kvaliteten på spelet blir bättre, liksom på domarna. Men i slutminuten kunde han faktiskt ha dömt straff till hemmalaget...

Det är alltid roligt att strosa omkring på fotboll. Ungefär som min farbror Elis gjorde när vi var på Tannen i Lycksele på 60-talet.
Jag hamnade i andra halvlek bredvid ett par män som uppenbarligen höll på bortalaget. Jag frågade den som stod närmast om han verkligen åkt upp bara för matchen. Nja, han hälsade på hos sin kompis. Men vi hann prata en del om fotbollen i Karlstad på det sätt som man kan göra när man har ett gemensamt intresse.

Sen kan jag tillägga att jag gått in på två matcher utan att betala mer än som pensionär nu. Den första en dammatch med Sunnanå redan i fjol höstas. Man kanske börjar se ut som en "pangscho"?

Fotbollen rullar i gång...

Medan hockeyn övergått till "silly season" rullar fotbollen i gång igen. Härom dagen spelade Sunnanås damer sin första seriematch för i år, förlorade med 0-3 mot troliga topplaget Linköping.
I helgen (4-5 april) spelas traditionell "domarcup" för både herrar och damer.

Fotbollen drar ju inte alls lika mycket publik som hockeyn, men engagerar många spelare på de mest skiftande nivåer. Vår son Björn har spelat i många år och han hade som så många andra proffsdrömmar när han var yngre.
Nu spelar han mest för att det är roligt och för att han får en anledning att hålla sig i trim. Samt, inte minst, för att ha gemenskap med sitt lag och sin klubb. Han hinner för övrigt numera även vara med och vara en av tränarna för klubbens juniorlag - bara några år efter det att han själv spelade juniorfotboll...

På huk för att bryta en passning från sin position som vänsterback...

Jag gillar "Mästarnas mästare"

Tv-programmet "Mästarnas mästare" har, vad jag sett, mest fått kritik för att det skulle vara en konstruerad tävling med avdankade idrottskändisar.

 Själv ser jag det med behållning. Speciellt då tillbakablickarna på deltagarnas karriärer. Alla som är med har på ett eller annat sätt haft både med- och motgångar under sina år som elitidrottare.  Som simmerskan Emma Igelström med sin kamp mot sin bulimi, bandyspelaren Per Fosshaug med sina vredesutbrott, Thomas Wassberg som den tjurige ensamvargen som inte ville ta emot Bragdguldet och helst ville dela en guldmedalj med värste konkurrenten Juha Mieto.
I kväll (17/2) var det Per Elofssons tur. Han som var så framgångsrik,och fortfarande relativt ung som skidåkare, men som sprängde gränsen för vad han tålde i sin ambition att ta revansch efter nederlaget mot den dopade Johan Muhlegg.

Alla utgör de talande exempel på hur vanskligt det är att tillhöra den yppersta eliten. Framgångarna har sitt pris, glädje som blandas med sorg. Alla framstår de som vanliga, hyggliga människor men som dels haft talang men även drivits av stora ambitioner. Att de finner varandra i ett kamratskap, som blir viktigare än tävlingsmomentet i just denna tillrättalagda tv-kamp, är ju enbart bra.
Felet med recensenternas måttstock är väl helt enkelt att de inte får någonting smaskigt att slå upp på löpsedlarna dagen efter varje avsnitt. Men det gör i mina ögon programmet klart mycket mera sevärt. 

Per Elofsson - "Röbäckar´n" som drev sin kropp alltför hårt i jakten på nya medaljer.

Hur kunde vi älska Ingo?

När Ingo dog i lördags (31/1), dog kanske en idrottsepok med honom. Jag tänker alltså på boxningen som sådan. Kanske var han en av de få "pugilister" som ännu fångade vårt intresse långt efter att hans karriär var över.
 Jag tänkte på en krönika som Olle Lundvist skrev i Norran. Om hur vi kunnat se på den råa proffsboxningen med sådant intresse. Eller åtminstone förr, i dag vet knappt någon vem som är världsmästare längre.
För vad var det vi tittade på och jublade åt? Råa nedslagningar där höjdpunkten var om någon blev liggande kvar medvetslös med darrande ben. De snällaste boxarna blev aldrig de största affischnamnen. Mer än möjligtvis då Ingo själv. Men det var ju kanske hans godtrogenhet som gjorde att även han tappade titeln sedan han väl vunnit den.
I dag vet jag inga ungdomar som bryr sig om boxning. De kampsporter som gäller är där det rycks i kläderna, eller den för alla del råare varianten med "tasksparkar". Men de har väl aldrig vunnit samma intresse som Ingo och hans kamrater gjorde? 

En Storuman-bo i världstoppen

Så trevligt - Björn Ferry tar sin andra världscupseger! Dags att slå sig för bröstet och påminna om att han är från min hemkommun. Och från den "östra delen" som är den del där min hemby också finns.
Aldrig är vi människor så lokalpatriotiska som när någon från ens eget hemvist får positiv uppmärksamhet... och därför firar vi dagens tilldragelse med några väl valda frågor under "Värdelöst vetande"!


Marginalerna på "vår" sida!

Lördagen den 3 januari:

Skellefteå hade förlorat de tre senaste matcherna, Luleå hade gått upp i täten av serien. Hemmalaget började försiktigt, med självförtroendet naggat i kanten och lösa passningar...

Men så får man 1-0 på ett av matchens första skott på mål, och 2-0 bara ett par minuter senare, och i början av andra perioden trillar målen in som på ett pärlband.
Och vips är missmodet borta, och "vi" kan åter hoppas på slutspel och kanske ännu mer! Visst är det idrotten i ett nötskal, hela tiden denna pendling mellan deppighet och lycka...
 

Skellefteå börjar snurra i närheten av Luleås målvakt, upplivade av att ha lyckats "få hål" på honom nästan med detsamma!

Världsmästarbyn

Fredagen den 26 december:

Skellefteå förlorade hockeymatchen mot Timrå i kväll, så då skriver jag om någonting annat i sportväg.
Vi besökte ju Tärnaby dagarna före jul och det är verkligen en plats som andas världmästarluft. Det var ju här som Ingemar Stenmarks sagolika skidkarriär började och det är här som Anja Pärson fortsatt att hänga med i världseliten allra främsta topp.  
De har var sin slalompist uppkallad efter sig. Det var till "Ingemarbacken" som tusentals västerbottningar åkte chartade bussar en vinterdag 1982 för att se bygdens stolthet ta hem ännu en världscupseger. Jag fanns själv i en buss från Vilhelmina och det susade runt backen av förväntningar när speakern förkunnade att Ingemar hade stakat i väg.
Men hans första åk blev den gången ett antiklimax. Efter bara tiotalet sekunder grenslade han en port, och susets innebörd förbyttes plötsligt i ett deltagande sådant när han passerade förbi utan några slalomsvängar alls.
Senare fick vi veta att han i sin besvikelse åkt raka vägen hem till mamma och pappa.
Det är det i dag så anonyma huset på Slalomvägen 9, i bakgrunden på denna bild. Och som alla med gott minne för idrott vet, så hette grannens son Stig Strand och bodde i förgrunden på Slalomvägen 7...

Två alldagliga mindre villor i Tärnaby. Men i vardera huset växte en världsstjärna i utförsåkning upp.

Skidmärkningen som leder framåt

Torsdagen den 11 december:

Åkte skidor ungefär 15 kilometer i dag. Lite nysnö, men annars bra förhållanden. Trött blev jag, men nöjd efteråt. Jag ställer ifrån mig de skidor som nu har inlett sin fjortonde säsong. Köpte dem 1995/96, samma vinter som dåvarande grannen "Ubbe" lockade med mig till Vasaloppet.

Han hade åkt ett par före mig och jag tänkte att "kan han så borde väl jag". Den vintern tränade jag mer än någonsin, kanske en 40-50 mil, ibland med pannlampa längs gamla Boliden-vägen från Varuträsk bort till Svanström och åter. 
Så var det då dags att packa och kliva på bussen med Skellefteå SK :s skylt. 
Redan färden till Mora blev speciell, med alla som pratade valla och tidigare erfarenheter. Likaså när vi var framme och började se alla andra ivriga åkare redan dagen innan. Vi gjorde som många andra, testade glidet på startplatsen i Berga och nibllade oss att vi tillhörde "de stora grabbarna" i första ledet. Men jag lyckades åtminstone mygla mig fram ett pinnhål till nionde och näst sista startfållan genom att påstå att jag deltagit i Malmstråket.

Så kom den tidiga morgonen: Fortfarande beckmörkt utanför vår förläggning i Sälen, men med grötfrukost och i mitt fall hjälp med sista vallningen av den hygglige långloppsveteranen Olle Lundgren från Bygdsiljum. 
Dags för bussfärd till startfältet, där kryllade det redan av ivriga människor, det gällde som för alla andra att markera en plats med skidorna och korsade stavar. Hur mycket kläder behövdes i den kylslagna morgonen? 
Så började det röra sig framför mig, men snart blev det  förstås tvärstopp i den första klassiska backen. Jag hade valt spåret allra längst till vänster och en skåning från Kävlinge som stod bredvid mig blev intervjuad i tv.

Glad i hågen stakade jag i väg när det äntligen blev ett fritt spår. Jag tyckte att det gick så lätt med Olles förträffliga vallning att jag knappt gav mig tid att dricka i Smågan. Till Mångsbodarna gick det fortfarande bra, men framåt Evertsberg började det allt kännas i benen. Vi fick höra att redan hade segraren Håkan Westin gått i mål.
Men på något sätt hjälpte det att få röra sig i takt med alla andra i den  majestätiskt stora kolonnen runt omkring. Och så blev det ju lite fler utförslöpor, lagom stora för det mesta. 
Någon mil fick jag sällskap av en bekant hemifrån. Sture Sundberg, han hade liksom varit ledare i fri idrottsskolan och vi var båda debutanter i spåret. Han tyckte det verkade väl så varmt att åka i den täta overall som vi hade fått vid avslutningen, jag kunde bara nicka och hålla med.

Framåt Eldris började jag få kramp i benen, kanske ett utslag av slarvet med dricka från början och att jag egentligen hade haft för tät klädsel? Någon bjöd på varm Coca-Cola. Men den sista milen blev tung. Jag hörde ett egendomligt ljud bakom mig. En hallucination?
Ljudet kom närmare på slättan men hördes mindre i varje liten uppförsbacke.
Men till slut gled han upp vid min sida, det visade sig vara en man som stakade sig fram från en liten korg, han saknade ben!

Hur som helst var det oerhört skönt att komma i mål. Tiden hade tickat i väg, det var redan kväll. Men fortfarande fanns fungerande dusch samt varm mat i en skolbespisning. 
På hemvägen till Skellefteå började sorlet i bussen snabbt avta. Alla var nog nöjda med sin dag, men så trötta att de flesta nickade till i nattfärden norrut.
Många planerade säkert redan nästa års deltagande. Sture Sundberg har exempelvis med åren blivit en flitig gäst i resultatlistan.

Själv har jag inte återvänt - kanske för att "Ubbe" också tyckte att det fick räcka med tre Vasalopp.
Men de Volvo-märkta märkningslapparna med startnummer 13924 hänger fortfarande med framtill på skidorna. De fungerar ofta som ett slags medhavd uppmuntran när det börjar kännas tungt i benen...

Väl använda skidor! Men den snart tretton år gamla Vasaloppsmärkningen hänger ännu med.

Jerringpriset

Tisdagen den 9 december:

I dag tänkte jag inte prata hockey. Luleå vann (tyvärr) på hemmais i kväll mot SAIK med 2-1, och det bekräftar egentligen bara vad jag skrev om för någon vecka sedan, dvs att Luleå i dagsläget är lika bra som Skellefteå även om de just nu ligger en poäng efter.

Däremot tänkte jag nämna något om den årliga folkomröstningen om Sveriges bästa idrottsutövare under det gångna året.

Jag hämtade dottern och hennes kompis på ridhuset och där fanns en affisch som uppmanade alla ridintresserade att rösta på silvermedaljören i OS, Rolf Bengtsson.
Nu tror jag inte att Bengtsson vinner även om han gjorde en bra prestation. Möjligen vinner den som fick bragdguldet, handikappidrottaren Jonas Jakobsson, men det är för många som inte sett honom i aktion.

I stället lutar mitt tips åt Charlotte Kalla, om vi nu har tillräckligt bra minne som såg henne vinna Tour de Ski uppför den där hiskeligt branta backen tidigt på året. Men hon har ju även hunnnit komma i gång igen nu under förjulssäsongen och har på nytt även synts en hel del i tv.

Den som vinner Jerringpriset är oftast den som "gjort sig bäst" under året. En ung och glad och allmänt sympatisk tjej som dessutom är duktig i sin idrott borde därför ligga bra till.

Vad jag vill komma till är alltså den enorma genomslagskraft som tv fortfarande har när det gäller idrott. Det är en orsak till att så många är intresserade av ishockey eller fotboll eller fri idrott, som väl får sägas vara de tre stora tv-sporterna.

Det skulle förresten inte förvåna om Markus Fagerwall får en och annan röst. Han vann ju "Stjärnor på is" härom lördagen... Men de flesta som ringde och röstade i den tävlingen är kanske inte så intresserade av vem som får Jerring-priset, och tur är kanske det?  

Klokt att inte vara alltför kaxig

Tisdagen den 2 december:

I dag tänkte jag, kanske till någon läsares förvåning, skriva några rader om Luleå Hockey.
Förra gången de mötte "vårt" AIK förlorade de med 4-1 här i Skellefteå. Luleå låg då långt efter i tabellen, och Norrans expertkommentar gick ut på att det numera inte var någon riktig spänning i de här derbyna eftersom Luleå halkat efter, både för tillfället och i stort.

Nu har det gått någon månad, och Luleå har tagit poäng i sina elva senaste matcher, alltmedan SAIK fått se sig hamna på minus vad gäller sin formkurva. Med hjälp av en bra målskillnad håller vi oss visserligen fortfarande före Luleå i tabellen, och parkerar på en förledande bra andraplats. Men Luleå har alltså i skrivande stund hunnit i fatt oss poängmässigt och ligger trea!

Så kan det gå - även om vi nu långt ifrån har det slutliga facit på lagens prestationer för den här säsongen...
Jag missunnar verkligen inte Luleå den överraskande framgången. Men jag undrar om inte Norrans experter i dag skulle vilja äta upp den sidan där kommentaren stod att läsa om bortalagets dekadans! 

AIK - snart halvvägs i ES 2008/09!

Lördagen den 29 november:

Skellefteå AIK serieledare efter 17 omgångar på 33 poäng - det var nå´t att få vifta med framför näsan på Wikegård, L-G Jansson, Tomas Ros och allt vad experterna nu heter! Sedan dess har det gått lite tyngre, men efter 27 omgångar, dvs halva serien, ligger vi fortfarande "topp 3" med 43 poäng. Det betyder att om vi fortsätter i ungefär samma stil, ska vi rent statistiskt ha kammat hem närmare 90 poäng när seriens alla 55 matcher är över, och då är både slutspel och slutspel med hemmaplansfavör ett faktum framme i mars.

Är det för att SAIK är bättre i år eller för att serien i sin helhet är sämre som det gått så pass bra så här långt? "Belackarna" skulle givetvis lägga tyngdpunkten på den senare förklaringen. Och visst, det finns lag som inte nått upp till fjolårets  standard än, exempelvis HV 71 vars tapp av Åkerman samt firma Ledin&Jämtin inte gått spårlöst förbi.

Men låt oss fokusera på årets upplaga av SAIK. Vi har en jämnare och bredare trupp i år, med en rad lyckade nyförvärv (Karlsson, Söderström m fl) och ett knippe juniorer (Erixon, Rundblad, nu även Lundberg och Burlin) som tar för sig som om de inte gjort annat än att spela hockey på elitnivå.
Vi har spetskompetens (typ Dimitrakos), och en som det förefaller bra laganda där laget som regel "gnuggar" så att motståndarna aldrig kan slappna av för en sekund.

Dessutom har några spelare utvecklats betydligt, jag tänker närmast på Dahlberg i målet och Wiklund av backarna, och vi har ett par oerhört åkstarka "torpeder" i form av Antos och Koskenkorva. 
Sist men inte minst viktigt har vi en minst lika bra förstetränare som tidigare, dvs "Säcken", som även om han inte har "Perras" geniala kommentarer uppenbarligen tagit en minst lika självklar plats i båset.   

Nu kommer tydligen Renberg tillbaka runt jul. Först var jag skeptisk mot detta nygamla tillskott, men vid lite eftertanke kan det bli riktigt bra.
Han kan dels vara fräschare än i fjol, dels ge lite tyngd framför motståndarmålet och fylla ut tröjan som en självklar mental ledare både på och vid sidan av rinken. Blotta uppenbarelsen av honom bör ge motståndarna lite ytterligare respekt inför vårt svart-gula lag av årgång 2008/09.

Och med dessa positiva tongångar får det räcka för i dag!

"Genom hela livet..."


Lördagen den 29 november:

På 50-talet lärde jag mig läsa, och det mesta jag läste från början handlade om idrott.
Jag började snart att göra egna låtsasreferat från egna låtsasmatcher, jag gjorde serietabeller och skytteligor och mycket annat. Jag började även få lov att köpa idrottstidningar - naturligtvis klassikern Rekord-Magasinet, men även Aktuell Sport och en tidning som hette Match.

I ett av de numren fanns ett tema om Skellefteå AIK, som var uppstickarna från norr i dåtidens allsvenska ishockeyelit. Jag har kvar den tidningen än i dag, den innehåller bland annat något så exklusivt som en tecknad serie över ett helt uppslag om en träningsturné med buss till Tjeckoslovakien!
Skellefteå spelade SM-slutspel mot Djurgården, Leksand och Gävle Godtemplare, och jag visste snart allt om "Myggkedjan" eller backbjässen Hasse Svedberg.

Nu har det gått mer än femtio år, men kärleken till Skellefteå AIK:s ishockeyhjältar lever kvar. Sedan några år är "vi" dessutom tillbaka i Elitserien där vi ju egentligen alltid hört hemma...
Och att ärkerivalerna Björklöven harvar vidare i serien inunder gör inte saken sämre!
"Genom hela livet..." som en av AIK-klackens sånger börjar, är alltså en
passande början på den här sidan.
Jag tänker alltså att här kan jag bre ut mig både om AIK och om annat i idrottsväg. För en anledning till varför många gillar idrott, är ju att det är ett fält där var och en av oss kan göra anspråk på att veta bäst. Här får vi helt enkelt vara "besserwissrar" allihopa!
 

Landslagsmännen från AC-län!


Med bidrag från min nötknäckarkompis Per fick vi tillsammans ihop hela tretton fotbollsspelare födda i Västerbottens län som lyckats nå A-landslaget.

Fyra av dem var ju bröder!

Gunnar, Bertil, Knut samt Gösta Nordahl, barnfödda i Hörnefors, sedermera utspridda  över hela Sverige och ut i Europa.

* Gunnar blev den mest kände, en av Sveriges bästa genom tiderna. Målskytten som kom via Degerfors till italienska Milan (f ö Sveriges första utlandsproffs någonsin), efter oerhörda framgångar där så småningom tillbaka till Sverige och IFK Norrköping. Bildade innertrion Gre-No-Li i landslaget tillsammans med Gunnar Gren och Nisse Liedholm.
Vann Guldbollen som landets bäste spelare 1947, hann göra 43 A-kamper.

* Bertil spelade också i Degerfors, liksom i Italien, dock i Atalanta. Vann Guldbollen 1948, året när Sverige vann OS-guld i London. 15 A-kamper.

* Knut spelade i Norrköping samt en kortare period i Roma. Guldbollen 1949, alltså tre Nordahlare som vann den tre år i rad! 26 A-kamper.

* Gösta, den minst kände av de fyra. Spelade i Norrköping och i IFK Holmsund, gjorde 1 A-kamp 1957. Honom har jag sett "live" när jag var liten!

Från södra länsdelen kommer ytterligare tre:

* Jens Fjellström, mittfältare, spelade i Gimonäs CK, Djurgården och Malmö FF samt en period även i Kina! Född 1966, tre A-kamper, numera bl a TV-kommentator.

* Jesper Blomqvist, ytterforward, född i Tavelsjö 1974. Spelade i Umeå FC, blev proffs i italienska Milan (Gunnar N:s klubb!), därefter till Parma och senare Manchester United samt kortare perioder i Everton och Charlton innan han avslutade sin karriär i Sverige (Djurgården, Enköping).
En oerhört snabb och teknisk spelare men drabbades ofta av skador. Hann dock göra 30 A-kamper, var med när vi tog VM-brons i USA 1994. Svarade två gånger på brev från vår son Björn som fick autografer på idolbilder och ena gången även med en lite mer personlig hälsning!

* Mikael Lustig, back från Umeå, född 1986. Spelat i Umeå FC, GIF Sundsvall, norska Rosenborg och just nu i skotska Celtic. Har hunnit göra 23 A- och 21 U 21-kamper så här långt. I pågående EM tyvärr mest förknippad med Ukrainas avgörande 2-1-mål när en del tyckte att han täckte främre stolpen för dåligt på en hörna...

Från lappmarksdelen av länet kommer tre landslagsspelare, inte illa!

* Sven Lindman, född i Dorotea 1942, moderklubb IF Uven Ormsjö! Jag såg honom spela i Lycksele några år innna han 1965 värvades till Djurgårdens IF. 21 A-kamper och även en kort period proffs i Rapid Wien. En mycket elegant spelare!

* Stig Fredriksson, Sorsele IF, därefter till IFK Göteborg. Mycket brytsäker back, vann flera SM-guld liksom UEFA-cupen 1982, hela 56 A-landskamper.

* Peter Nilsson, Lycksele IF, född 1958, var med och förde upp "tvärränderna" i dåvarande division ett 1977 (det kan ha varit då jag tog bilden vid nöten). Fortsatte sedan via allsvenska Öster från Växjö till belgiska Brugge. Avslutade karriären i Örebro SK. Mittfältare, 35 A-kamper.

Och så har vi då norra länsdelen:

* Orvar Bergmark, moderklubb IF Vargarna Byske. Örebro SK fick ögonen på denne gigant på backplats och en lång karriär från slutet av 50- och under 60-talet, Guldbollen efter VM-silvret 1958 och totalt hela 94 A-kamper. Även proffs i Roma samt 21 landskamper i bandy, i slutet av sin karriär även ledare i svenska landslaget!

* Lennart Backman, moderklubb Skellefteå IF, vänsterytter med sina främsta meriter från AIK (dvs Stockholm) samt Norrköping. 31 A-kamper, även han dessutom landslagsman i bandy. Men kom väl lite i skymundan av sin samtida berömdhet "Nacka" Skoglund...

Och så till sist den andre fortfarande aktive spelaren

* Petter Andersson, född 1985 i Ljusvattnet. Därefter spel i Sunnanå SK, Skellefteå AIK, Hammarby IF och nu senast proffs i holländska Groningen ("free agent" inför kommande säsong).
Petter är jämnårig med vår Arvid som brukar erinra sig hur Petter gjorde tio mål mot hans lag i en pojklagsmatch... Tyvärr liksom för "Jeppe" Blomqvist har Petter haft en hel del otur med skador. Har gjort hela 20 U 21-matcher samt 2 A-kamper.

Så var det alltså! Sammantaget blir det 380 A-landskamper, plus diverse U-landskamper, SM-guld, ligatitlar som utlandsproffs, och i några fall även landslagsmän i bandy...
Med en inlånad målvakt skulle nog det här gänget ha kunnat vara ganska svårstoppat om man leker med tanken att de kunde ha fått spela tillsammans!

(inlagt 20 juni 2012)

Peter Nilsson (t v av spelarna i mitten) på en lite kornig bild från Lyckseles arena Tannen. Troligen under den match när LIF gick upp i ettan 1977.