Långt från berömmelsen


Kazuo Ishiguro heter årets nobelpristagare. Jag har sett filmen "Återstoden av dagen", och jag minns den strama butlern och hur han undetrckte sin kärlek till en mera livsglad kvinna livet ut.
Men har inte läst boken och kommer sannolikt inte läsa något annat av pristagaren heller.

I stället kan jag fantisera om hur jag själv skulle stå där och få ta emot priset. Har ju bara skrivit sex böcker färre. Mina båda skulle byggas ut och få oerhört fina recensioner. Ungefär som dem jag själv skriver ibland, recensioner alltså. 

På senare tid läser jag alltmer bara recensionsböcker jag tycker om. Varför plåga sig med att läsa något annat och därefter använda sina 1400 tecken till att avråda andra? Livet är för kort för det. Och roligare och jag kan locka någon att läsa samma som jag fann bra och hoppas att de också gläds över tipset.

Den senaste boken med rekommendationstexten i tryck blev "Ett jävla solsken" av Fatima Bremmer. En biografi över Ester Blenda Nordström, en orädd kvinna som väckte uppmärksamhet i tidiga 1900-talet med att "wallraffa"* som piga på en bondgård i syfte att skriva en avslöjande bok om arbetsvillkoren där.   
Därefter gjorde hon ungefär samma sak bland samerna i norra Lappland. Men nu handlade det om att barnen måste få gå i skola, efter att själv fått tjänst som lärare på en sådan. Och så fortsatte det tills hon inte orkade längre. Ester Blenda levde ett intensivt men i grunden ganska olyckligt liv. Hon var med största säkerhet homosexuell och hade en kvinnlig vän, Carin, men som hon inte förän mycket sent i livet vågade visa sin kärlek för mera öppet.

Recensionen borde även finnas på norran.se/litteratur, har faktiskt inte kollat. Och det kommer flera, jkag har just nu två till väntande på att gå i tryck.
Ibland har jag lekt med tanken på att skriva en bok "Recensenten". För det var ungefär där mitt skrivande slutade. Plus ett antal betraktelser, i skrivnade stund totalt 23 stycken, i en liten tidning som heter Lokaltidningen. Den ges ut veckovis i min hembygd som är södra Lappland.   

Så blev mitt skrivande. Men nio pärmar har jag totalt med urklipp. Alltid något. Ibland kan jag ta fram någon av dem för att checka vad jag skrev. Om det sen finns någon fler som en gång vill läsa något jag skrev - eller något någon annan skrivit  bara för att just jag tipsade - lär vara mera ovisst. 


(* "Wallraffa" - efter Guenter Wallraff, känd för liknande avslöjanden på 60/70-talen) 

Fredag 6 oktober, 2017

Det egna skrivandet

Här några rader om de båda böcker jag själv lyckats prestera. Båda handlar om min egen barndom och vuxenåren fram till jag närmade mig de 30 och fortfarande inte hittat någon att dela mitt liv med.

2003 kom "Lev och må Lille far". Jag hade skrivit och skrivt om den vid flera tillfällen under kanske tio års tid. Att jag alls gav ut den var nog en reaktion på att min mamma och en av mina båda bröder hade dött åren dessförinnan. Mamma hann börja läsa sista manuset, det allra sista hon sa till mig på telefon var: "Nu har jag int tid att prata med dig längre, nu ska jag lägg mig å läsa!" Morgonen därpå hade hon fått en propp i huvudet och vaknade aldrig upp mer.

Böckerna trycktes i Ryssland, jag körde hem dem - drygt 750 exemplar - från en godsterminal, de var inpackade i grovt brunt papper med ett vitt snöre runt varje paket. Det är en alldeles speciell känsla att sitta med bilen nedlastad av summan av ens eget tankearbete. - Nästan som när ett barn har fötts?

"Lev och må" börjar när huvudpersonen Åke är fem år och slutar när han är fjorton. Det mesta utspelas i hans hemby Barsele, som ligger vid Umeälven två mil öster om Storuman.
Titeln är hämtad från ett brev som Åke skrev till sin pappa 1955. Då var Åke bara fem år gammal. Pappan hade hamnat på ett stort sjukhus i Umeå och Åke skrev brevet några dagar före jul för att muntra upp honom.

"Lev och må" såldes faktiskt slut rätt så snabbt. Men den går förhoppningsvis att få via förlaget som e-bok eller i häftning. Klicka på
www.ordvisor.se !

Ett nytt försök - "Den spikraka linjen"


"Den spikraka linjen" började jag skriva medan jag väntade på att första boken skulle finnas inom pärmar.

Den är en direkt fortsättning på "Lev och må" och sträcker sig alltså fram till huvudpersonen snart ska fylla 30. Den kom ut 2005, 350 sidor tjock och med ett förmodligen alldeles för stort galleri av namn att hålla reda på. Troligen blev den även för självupptaget ointressant, att jag skrev mera för mig själv än för andra. 

Även om jag faktiskt fick några bra recensioner, sålde "Den spikraka linjen" sämre. Eftersom "Lev och må" hade kunnat tryckas i en större upplaga, satsade vi den gången på 1000 exemplar - men nästan hälften ligger - kanske för alltid! - ouppackade på vinden till vår sommarstuga.

Hör av dig, om du läser detta, och vill ha ett ex. Jag sänder den mot portokostnaden. Hellre en läst bok, om än obetald, än en bortglömd som aldrig ens kom att öppnas.
 

Tomas Bannerhed


"Korparna" var hans debutroman. Jag fastnade för den i den en bokkatalog och fann en mycket välskriven och fin bok om en naturintresserad son och hans pappa.

Den hösten fick han det årets August-pris. Men när jag skrev om hans bok i Norran var han helt okänd. Jag sände recensionen  till förläggaren Svante Weyler, som jag haft egen kontakt med tidigare, och fick ett svar att Tomas hade uppskattat mycket att jag lagt märke till honom.

Tyvärr vet jag inte vart hans bok tagit vägen. I mina bokhyllor finns den inte kvar. Den här omslagsbilden som jag lagrat på den här fliken är det enda jag har kvar.
Nu flyttar jag i alla fall upp den högst på sidan - som den ser ut just i dag.

(2 december 2015)

Några högläsningsböcker


I min och hustruns envetna högläsning av böcker blir det oftast deckare. Och då vill jag försöka hitta sådana som kan intressera mer än bara som spänning för stunden. Helst inte alltför bloddrypande och spekulativt. 

Et klart plus är om handlingen utspelar sig i ett geografiskt område eller miljö som känns bekanta för oss som kommer från mindre orter i den så kallade glesbygden. 

Alltså blev jag tillräckligt nyfiken på:

 Solveig Vidarsdotter, Isvittring

Hon är uppväxt i Jämtlands fjälltrakter och Gäddede är orten där en pojke hittas hängd i cykelskjulet till elevhemmet där han bor. Ingrid Kvarnberg har precis återvänt till hembygden för att tillträda en av dess två polistjänster, hon hinner inte ens installera sig ordentligt så ska detta fall börja utredas. 

"Isvittring" är en fullt läsvärd bok. Visserligen finns några passager som känns lite konstruerade eller mindre relevanta, men på det hela taget kompetent skrivet, och som sagt, med en levande miljöskildring. 

Två andra författare som uppfyller våra önskemål och detta med råge är:

Ninni Schulman

som vid det här laget skrivit hela fyra böcker med den lilla värmländska staden Hagfors i centrum, samt

Stephen Fry

vars trilogi om polisen Ian Mc Leod, som också återvänder till sin hembygd Yttre Hebriderna, i höst kommer ut på svenska med den sista delen.

(Ninni Schulman bygger f ö också hon sina intriger utifrån en hemvändare. I detta fall är hon, Magdalena Hansson, dock nytillträdd lokalredaktör som trasslar sig in i den ena mordhistorien efter den andra på ett högst aktivt sätt.)

(inlagt 20 augusti 2015)

At ge upp sin dröm - och må bra



Jag känner sympati med Stefan Norrthon. För några månader sedan visste jag inte vem han är. Nu vet jag lite mer.
Han gav upp sin karriär som skådespelare och blev bland annat lärare i psykologi. Och nu författare. 

Med boken "Det är alldeles för få som ger upp" skruvar han till sin kursändring, så att det blir en tragikomisk historia om en misslyckad figur som in absurdum försöker dölja sitt nederlag att ha fått sparken från teatern där han arbetat.
Jag gillade den här boken, hade både roligt och kände tyvärr även igen mig själv, och jag skrev en uppskattande recension. 

Men googlar jag på hans namn hittar jag bara två andra recensioner så här långt. En hyfsat positiv i Arbetarbladet, och en ganska snorkig i Expressen. Det är Martina Montelius som tycker att han gett upp för lätt även i skrivandet av sin bok om att ge upp. Det vill säga att han borde ha fått till den bättre. Enligt henne, alltså.

Om Martina Montelius vet jag tre saker. Hon är dotter till Kristina Lugn, hon gav ett pladdrigt intryck i På spåret för något år sedan, och hon fjantade sig så till den grad i inledningen av sitt Sommar-program för ett par månader sen så att jag slog av radion och gick för att göra något annat.

Jag menar att det är helt ok att Stefan Norrthon gav ut boken som den är. I mina ögon duger den gott. Han lär inte ta hem något litterärt pris, men det kvittar honom förhoppningsvis lika. Jag tror inte han har den ambitionen, och lika bra är väl det.
Vi behöver inte alls gå till historien som stjärna i vad vi än ger oss in i. Bara vi kan bli nöjda med det vi åstadkommer och att det kan glädja någon annan. Och denna andra behöver faktiskt inte heta Martina Montelius!

Mera högläsning!

Gått några månvarv sedan jag skrev om böcker senast. Lustigt nog rörde jag mig långt norrut då, bland annat i Tornedalen och även över till norra Ryssland.

Boken just nu är en kriminalroman från 2012, författaren heter Lars Petterson, titeln "Kautokeino, en blodig kniv". Den påminner om Tove Alsterdals roman (se nedan) på det sättet att miljön är väl så viktig som själva intrigen.
 
Klara paralleller finns även till en annan författare som rör sig på Nordkalotten i sina romaner, nämligen Åsa Larsson. 
Så är exempelvis "hjältarna" - hos såväl Larsson, Alsterdal som Pettersson! - unga kvinnliga jurister med rötterna långt uppe i norr som nu återvänder, om än kanske tillfälligt, och dras in i invecklade konflikter i sina ursprungliga miljöer.

Ett kriterium på om en högläsningsbok är bra:  Att jag som läser inte blir trött och börjar sluddra!
Lars Petterssons  "knivdrama" klarar galant det kriteriet, och fler tycks hålla med om detta, han belönades t ex med det årets pris för bästa debutant i kriminalromansgenren.


Majlis, författare från hembygden


Majlis Stenman bor i Norsjö, men växte upp i "Skarven". En by som egentligen heter Skarvsjöby och ligger någon mil säderut från Storuman längs vägen mot Vilhelmina.
Hon har skrivit några böcker med barndomsminnen från 40- och 50-talen. Den senaste kom ut för några veckor sedan. Jag har nyss skrivit om den, kommer i Norran nu på fredag.

Majlis´ barndom var materiellt enkel med nutida mått - men kan te sig som en svunnen idyll. Föräldrarna var omtänksamma, och hon hade en snäll mormor i byn och många syskon att leka med. Och att pappan var långt duktigare på att spela fiol än skolfröken var ju något att faktiskt bli stolt över!
Minnena från olika händelser kan handla om fisketurer, utflykter på skrangliga cyklar, vid något spännande tillfälle även ett cirkusbesök i det större samhället. 
En gång har det anlänt ett sällskap med "resande" som slagit läger på byns fotbollsplan, dit smyger sig Majlis nyfiken på att se vad de har för sig.

Eftersom jag växte upp i en grannby, om än något årtionde senare, känner jag igen en hel del. 
Vi hade samma svartmuskige tandläkare som bröt på tyska, och jag vet vem den stillsamma men duktiga fotografen var som fick föreviga familjen vid något högtidligt tillfälle. Och på kyrkogården i Stensele ligger även mina anhöriga begravda.

Det är lätt att bli sentimental över den tid som aldrig kommer åter. I dag är fotbollsplanen så igenväxt att den som susar förbi inte ens hinner fatta att där var något annat än sly och ungskog.
Men om man inte tycker att det är något skämmigt i att ibland få tänka sig tillbaka, så är det en bok att läsa och känna igen sig i, åtminstone för den själv växte upp på en tid när friheten var att få dra upp små öringar i en kvillrande bäck eller söka sig till ett eget lite gömsle i skogen när man vill vara ensam en stund...

(inlagt 19/9 2012)

Behöver böckerna sparas?



Hur mycket ger vi oss tid att sätta oss och läsa i dagens datoriserade och "mobiliserade" samhälle?
Zappandet går kanske ut över tålmodigheten, och bokläsning kräver tålamod och förmågan att stänga av andra stimuli.
Jag har lagt fram en trave med olästa böcker vid datorn på bilden ovanför. De syns som en skugga, de får symbolisera det dåliga samvetet. Det är frestande att hellre sätta sig vid bloggen eller att spela Betapet (en variant av Alfapet). De olästa blir kvar.

Några av dem började jag med, men kom bara ett stycke på vägen. Som nobelpristagaren Le Clezios "Allt är vind", eller en barndomsberättelse av den finländska författaren Eeva Kilpi, "Gränslöshetens tid".
Det är säkert bra, läsvärda böcker, men det gäller att komma i gång, att ha tålamod. De är antagligen inte sådana som har en säljande inledning. Eller också ter de sig helt enkelt för långa, eller tjocka?
Som Le Clezio, jag läste faktiskt en bok av honom för några år sedan och tyckte den var riktigt bra. "Afrikanen". Men den var inte på mer än 100 sidor...

Eller också är det böcker som man inte ens vet varför de hamnat i hyllorna. Kanske har man köpt dem på rea? Jag hittar t ex en roman av en man vid namn Bo Sigvard Nilsson, den heter "År av drömmar" och lär vara "en familjeberättelse" med undertiteln "Bos öde". Vid sidan 48 hittar jag ett bokmärke som består av en kolumn "Signerat" som jag själv skrev i Norran 24 juni 1998. Det var alltså så långt jag kom innan jag stupade och slog igen boken...

Men det kan även vara böcker som borde vara lätta att läsa. Det är bara det att de inte angår mig. 
En sådan råkade jag pricka för en av alla de bokkataloger som årligen ges ut för att recensera. Den heter "Den jag ville ha", enligt framsidan en "internationell bästsäljare" av en kvinna vid namn Sheila O´Flanagan. Varför hade jag alls fått för mig att Norran skulle ta hem den åt mig? Jag tror att det berodde på att jag blandat i hop författarinnans namn med en annan vars namn är snarlikt.
 
En gång i tiden hade jag en uppfattning att böcker inte går att göra sig av med. Den har jag börjat revidera. Till en hämtning av grovsopor gallrade jag ut en kartong. Just då sved det lite. Kanske har jag ändå saknat någon av de som strök med.
 
Det blir ungefär som med ens vänner. Vissa har man inte haft kontakt med på många år, och kanske är det inte meningen att man ska ha det nånsin igen. Det kan kännas vemodigt, men det hör troligen livet till. De som finns kvar, de finns. Och kanske råkar man få kontakt med någon av dem igen en dag...

(Sedan jag skrev de här har jag gjort en ytterligare gallring. Där strök t ex Le Clezios andra bok med. Tillägg, 6 oktober 2017)

De olästa böckerna (1)

Det är klurigt att vara med i bokklubbar. Man frestas så lätt att låta klubbarna skicka månadens bok eller andra erbjudanden. Som när jag höll på att beställa en tegelsten där läsaren påstås få en unik romangestaltning av hur en nazisistisk lägervakt kan ha fungerat i sitt inre.
Men se upp! Hur gick det när jag beställde en biografi om Stalin på bortåt 800 sidor?

Det var ju den gången som jag tröttnade efter ett hundratal sidor, och satte in den i en av bokhyllorna i vardagsrummet. Något år senare hade min fru, som är barnmorska, fått äran att ta emot några ryska, kvinnliga läkare som var i Skellefteå på studieresa.
Hon skulle bjuda dem på middag och under tiden hon lagade maten skulle jag försöka vara något så när trevlig. Av någon anledning var de nyfikna på hur vårt vardagsrum var inrett. En av dem, den dessförinnan mest pratsamma, hamnade framför hyllan där Stalins namn lyste i svart.
Hon stelnade till och för ett ögonblick trodde jag att hon skulle lämna middagsbjudningen. Jag fick fullt schå att förklara varför jag ägde en bok om honom.
När de hade tackat för sig och gått, förpassades Stalin omdelbart ut ur vardagsrummet - som om jag trodde att det skulle komma fler ryska delegationer på inspektion...
Det är säkert inget fel på boken som sådan, men den har förblivit "icke färdigläst".
Så kan det gå, som författaren Kurt Vonnegut skulle ha sagt!

Och i takt med att jag skrivit allt fler bokrecensioner har jag lämnat bokkllubbarna helt bakom mig... 

Karin Fossum

Vem kan tycka om Riktor?

 

Riktor har på något sätt lyckats bli sjuksköterska, men där slutar likheten med flesta andra sådana. Han är elak mot patienterna på det äldreboende där han arbetar, nyper dem och fifflar bort  mediciner som läkaren ordinerat. Efter arbetspassen sitter han i en park och iakttar andra människors förehavanden. Riktor är en mycket ensam man, men han kan inte skylla på föräldrarna eller någon annan. Det har bara blivit så.

Lite skakad blir han i alla fall när han råkar bli enda vittnet när en skidåkare går ner sig i en vak och drunknar. Lite grann rörs hans liv också om när han till sin egen förvåning bjuder hem en alkis från parken. Än mer rörs känslorna upp när han inser att skidåkaren var en bror till en arbetskollega, den alltid så gladlynta syster Anna, ”den enda som väcker något gott i mig”. Men vad gör en människa som är så in i själen stelfrusen som Riktor, ja inte vågar han ju tala om för någon vad han har sett.

När det visar sig att en av de gamla på boendet kvävts med en kudde faller misstankarna på Riktor. Han blir ytterst förnärmad, han har ju till synes alltid varit plikttroheten självt. Men indicierna hopas. Det visar sig att han till och med filmats i sina utfall mot patienter, både den som kvävdes och andra. Riktor blir häktad, en miljö som dock bjuder på helt oanade överraskningar. Inte minst när han erbjuds att hjälpa den tystlåtna Margareth som ansvarar för mathållningen i häktet. Men vart tog alkisen vägen under tiden som Riktor väntar på sin rättegång?

Karin Fossum är den norska författare som flätat ihop den underfundiga historien, om du nu inte redan listat ut det. I roman efter roman lyfter hon fram de annorlunda människorna, de som kanske inte har alla hästar hemma i stallet eller hur man numera brukar uttrycka saken. De ställer ofta till det för sig, utför kanske till och med rent oacceptabla gärningar, men hon vill ändå inte döma dem hårdare än vad lagen föreskriver. Någon gång kommer Riktor och andra som honom till sist ut i samhället igen. Vad kan vi göra för att ge dem både en andra och kanske även en tredje cha

Titel: Jag kan se i mörkret

Författare: Karin Fossum

Förlag: Forum

 (inlagt 29/2 2012)

Coetzee - en nobelpristagare

J.M. Coetzee är född i Sydafrika. Han reste till England för att utbilda sig och bor numera sedan många år i Australien. Om hur det var att lämna fäderneslandet har han skrivit i två självbiografiska böcker som finns i pocket, "Pojkår" och "Ungdomsår". 

2009 kom "Sommartid", som bygger på hans eget liv men som har det originella greppet att han framställer sig som vore han redan död. Nära anhöriga och bekanta får till en intervjuare uttala sig om hur de uppfattade att "John Coetzee" var. Dessa bilder härrör sig från en tid när Coetzee var i 30-40-årsåldern och återvände till hemtrakterna. Men de mera jordnära fårfarmarna såg honom, om man får tro romanen, mest som en udda figur som skrev dikter.

"Sommartid" (utgiven på Brombergs förlag) är bitvis en dråplig bok men också ganska sorglig. Den skildrar en i grunden rätt så ensam människa med kontaktsvårigheter, inte minst i relationen till kvinnor. Men den är mycket välskriven och inte alls  svårtillgänglig.

J.M. Coetzee fick Nobelpriset 2003. Jag har inte läst några fler böcker av honom men jag tror att de tre som jag nu har nämnt kan vara en lämplig startpunkt om man vill läsa mer av Coetzee.


Och så: en film!

Det är fjorton grader kallt i kväll, och alla menar att det blir en kall vinter även i vinter. Men brorsan tycker inte att fjorton grader är så mycket för han har alltid tio grader mer. Och så retades jag med honom att ha På väg till Sicilien i ett trångt charterflyg hade jag ingen tanke på den film som snart hade satts i gång. Men så småningom kastade jag en blick på den, givetvis utan att ha hyrt något att höra ljudet med,och plötsligt var jag fast.  

"Everboy´s fine" är den talande titeln på filmen som är från 2009. Robert de Niro spelar, på ett mycket trovärdigt sätt, en pensionerad och något utsliten telearbetare vars fru har dött. Hon är den som skött den mesta kontakten med deras fyra barn, men nu vill han sent om sider försöka göra bot och bättring. 

Alla har givetvis stakat ut sina egna levnadsöden för länge sedan. Men pappan får inte tag på den äldste sonen David, som har flyttat till New York för att göra sin lycka som konstnär. De andra tre barnen håller skenet uppe vad gäller deras egna liv, men när pappan frågar om David får han svävande svar. 
Till sist visar det sig att sanningen är mycket smärtsammare än han velat tro.

"Everybody´s fine" är en film för alla oss pappor som tycker att vi försummat våra barn, eller känt oss försummade av våra fäder, eller haft mammor som varit navet i våra familjer, precis som våra fruar kanske är det. Med andra ord är det en film för en hel del av oss, och förmodligen fler därtill.

Under slutminuterna trillade tårarna vare sig jag ville eller inte. Jag plockade upp en pappersnäsduk och försökter torka dem utan att väcka uppmärksamhet i sardinburken där jag satt fastspänd. Men jag tänker gå till videobutiken nu när jag kommit hem och hyra för att se den på nytt. Och nu tänker jag titta på den från första minuten till den sista...