 |
|
|
 |
|
Böcker har alltid varit viktiga för mig. Både att läsa - och att skriva.
2003 gav jag ut min första bok "Lev och må Lille far". Jag hade skrivit och skrivt om den vid flera tillfällen under kanske tio års tid. Att jag alls gav ut den var nog en reaktion på att min mamma och en av mina båda bröder hade dött åren dessförinnan. Mamma hann börja läsa sista manuset, det allra sista hon sa till mig på telefon var: "Nu har jag int tid att prata med dig längre, nu ska jag lägg mig å läsa!" Morgonen därpå hade hon fått en propp i huvudet och vaknade aldrig upp mer.
Böckerna trycktes i Ryssland, jag körde hem dem - drygt 750 exemplar - från en godsterminal, de var inpackade i grovt brunt papper med ett vitt snöre runt varje paket. Det är en alldeles speciell känsla att sitta med bilen nedlastad av summan av ens eget tankearbete. - Nästan som när ett barn har fötts?
"Lev och må" börjar när huvudpersonen Åke är fem år och slutar när han är fjorton. Det mesta utspelas i hans hemby Barsele, som ligger vid Umeälven två mil öster om Storuman.
Titeln är hämtad från ett brev som Åke skrev till sin pappa 1955. Då var Åke bara fem år gammal. Pappan hade hamnat på ett stort sjukhus i Umeå och Åke skrev brevet några dagar före jul för att muntra upp honom.
"Lev och må" går att få via förlaget som e-bok eller i häftning. Klicka på
www.ordvisor.se
!
"Den spikraka linjen" började jag skriva medan jag väntade på att första boken skulle komma ut.
Den är en direkt fortsättning på "Lev och må" och sträcker sig fram till huvudpersonen snart ska fylla 30. Den kom ut 2005, blev runt 350 sidor och det blev kanske ett lite väl stort galleri av namn att hålla reda på. Även om jag fick några bra recensioner har "Den spikraka linjen" sålt sämre. Vi satsade på 1000 exemplar men jag har kvar knappt hälften.
Du kan köpa den direkt av mig till rabatterat
pris om du
vill. Eller via förlaget (se adressen ovan).
Hur mycket ger vi oss tid att sätta oss och läsa i dagens datoriserade och "mobiliserade" samhälle?
Zappandet går kanske ut över tålmodigheten, och bokläsning kräver tålamod och förmågan att stänga av andra stimuli.
Jag har lagt fram en trave med olästa böcker vid datorn på bilden ovanför. De syns som en skugga, de får symbolisera det dåliga samvetet. Det är frestande att hellre sätta sig vid bloggen eller att spela Betapet (en variant av Alfapet). De olästa blir kvar.
Några av dem började jag med, men kom bara ett stycke på vägen. Som nobelpristagaren Le Clezios "Allt är vind", eller en barndomsberättelse av den finländska författaren Eeva Kilpi, "Gränslöshetens tid".
Det är säkert bra, läsvärda bäcker, men det gäller att komma i gång, att ha tålamod. De är antagligen inte sådana som har en säljande inledning. Eller också ter de sig helt enkelt för långa, eller tjocka?
Som Le Clezio, jag läste faktiskt en bok av honom för några år sedan och tyckte den var riktigt bra. "Afrikanen". Men den var inte på mer än 100 sidor...
Eller också är det böcker som man inte ens vet varför de hamnat i hyllorna. Kanske har man köpt dem på rea? Jag hittar t ex en roman av en man vid namn Bo Sigvard Nilsson, den heter "År av drömmar" och lär vara "en familjeberättelse" med undertiteln "Bros öde". Vid sidan 48 hittar jag ett bokmärke som består av en kolumn "Signerat" som jag själv skrev i Norran 24 juni 1998. Det var alltså så långt jag kom innan jag stupade och slog igen boken...
Men det kan även vara böcker som borde vara lätta att läsa. Det är bara det att de inte angår mig. En sådan råkade jag pricka för i förra vårens bokkatalog för att recensera. Den heter "Den jag ville ha", enligt framsidan en "internationell bästsäljare" av en kvinna vid namn Sheila O´Flanagan. Varöfr hade jag alls prickat för att Norran skulle ta hem den åt mig? Jag tror att det berodde på at jag blandat i hop författarinnans namn med en annan vars namn är snarlikt.
En gång i tiden hade jag en uppfattning att böcker inte går att göra sig av med. Den har jag börjat revidera. Vid förra hämtningen av grovsopor gallrade jag ut en kartong. Just då sved det lite. Men än har jag inte upptäckt att jag saknar någon av de som strök med.
Det blir ungefär som med ens vänner. Vissa har man inte haft kontakt med på många år, och kanske är det inte meningen att man ska ha det nånsin igen. Det kan kännas lite vemodigt, men det hör troligen livet till. De som finns kvar, de finns. Och kanske råkar man få kontakt med någon av dem igen en dag...
Det är klurigt att vara med i bokklubbar. Man frestas så lätt att låta klubbarna skicka månadens bok eller andra erbjudanden. Alldeles nyss funderade jag över en tegelsten där läsaren påstås få en unik romangestaltning av hur en nazisistisk lägervakt kan ha fungerat i sitt inre.
Men se upp! Hur gick det när jag beställde en biografi om Stalin på bortåt 800 sidor?
Det var ju den gången som jag tröttnade efter ett hundratal sidor, och satte in den i en av bokhyllorna i vardagsrummet. Något år senare hade min fru, som är barnmorska, fått äran att ta emot några ryska, kvinnliga läkare som var i Skellefteå på studieresa.
Hon skulle bjuda dem på middag och under tiden hon lagade maten skulle jag försöka vara något så när trevlig. Av någon anledning var de nyfikna på hur vårt vardagsrum var inrett. En av dem, den dessförinnan mest pratsamma, hamnade framför hyllan där Stalins namn lyste i svart.
Hon stelnade till och för ett ögonblick trodde jag att hon skulle lämna middagsbjudningen. Jag fick fullt schå att förklara varför jag ägde en bok om honom.
När de hade tackat för sig och gått, förpassades Stalin omdelbart ut ur vardagsrummet - som om jag trodde att det skulle komma fler ryska delegationer på inspektion...
Det är säkert inget fel på boken som sådan, men den har förblivit "icke färdigläst".
Så kan det gå, som författaren Kurt Vonnegut skulle ha sagt!
Något att läsa när vinden friskar i och mörkret ligger becksvart? Kanske att högläsa ur för någon annan?
I så fall är "Skrivet i eld" av Simon Beckett ett passande val. Rättsantroplogen David Hunter kommer till den ensligt belägna ön Runa för att analysera kroppen efter en kvinna som dött i en brand.
Men hur dog hon? Och finns det någon som inte vill att detta i så fall ska komma fram? Dessutom blåser det upp till storm och det blir omöjligt att ta sig till eller från ön. Strömmen går, till och med telefonerna blir obrukbara...
Hon bor numera i Umeå och finns i vår västerbottniska telefonkatalog. Men hon kommer egentligen från Bosnien och där bröt ju helvetet ut en sommar i början av 90-talet. Om detta har hon skrivit en mycket läsvärd bok, "Sista kulan sparar jag åt grannen". Jag ska skriva om den i Norran men kan väl få puffa för den på
det här sättet redan nu.
Ann Heberlein är en 38-årig doktor i filosofi. Hon har skrivit två böcker som fått stor uppmärksamhet. Först en bok om ansvar och etik, och nu en bok om sin egen psykiska sjukdom och hennes perioder av brist på livslust.
Det låter kanske inte så muntert, men är i mina ögon tänkvärt och starkt att våga skriva om. När hon mår som sämst, är det bara tanken på de egna tre barnen som får henne att leva vidare. Ändå är hon en till det yttre framgångsrik människa. Boken heter "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" och har kommit ut i dagarna (januari 2009) på Weylers förlag.
Kjell Eriksson bor i Uppsala och har ett civilt yrke som trädgårdsmästare. Men han har även gett ut en serie kriminalromaner med den kvinnliga polisen Ann Lindell och hennes kolleger som huvudpersoner.
"Nattens grymma stjärnor" gavs ut 2004 och pocketversionen från Ordfronts förlag hamnade i min ägo som ett rent impulsköp medan jag stod vid kassadisken på Lagergrens (Bokia) i Skellefteå nu före jul. Den har inte samma actionartade prägel som vissa mera kända författares, men personskildringarna känns genomarbetade och spänningen tar sig mot slutet. Klart läsvärd!
Efter Simon Becketts båda krimnalromaner, har vi fortsatt med en annan engelsman, Stephen Booth, "I skydd av mörkret", och nu är turen kommen till norrmannen Jo Nesbo och "Snömannen".
Det tar givetvis betydligt längre tid att läsa högt än att läsa tyst. Men det blir också ett sätt att umgås - till skillnad från när någon lyssnar på en ljudbok på det vanliga sättet...
Vi brukar också kalla det att vi sätter på "bandspelaren". Och man får god tid på sig att grunna på hur intrigen är konstruerad och hur upplösningen kommer att bli!
Det är ett tag sedan jag tipsade om någon bok på den här sidan - däremot har jag skrivit ett antal recensioner i Norran (Norra Västerbotten).
Men här kommer några rader om en klurig kriminalroman av Håkan Nesser. "En helt annan historia" från 2007 där han bland annat väver in en lång text skriven av den förmente mördaren.
Nessers styrka är att inte bara knåpar ihop förbryllande historier, han får med så mycket annat i sina böcker. I den här finns det exempelvis inbyggd kritik mot kvällspressen, och träffande beskrivningar av hur det är att vara förälder även till förhållandevis vuxna barn. Dessutom är den författad med uppenbar skrivarglädje i både persongestaltningar och formuleringskonst.
(inlagt 21 maj)
Efter att ha läst tre böcker av Jo Nesbo, kändes det som att vi behövde testa en ny författare i nagelbitargenren. Då blev det Unni Lindell, som också har Oslo som bas för "Honungsfällan" som blev vår första bekantskap med henne.
"Honungsfällan" är en rak och mera omkomplicerad historia än både Jo Nesbos och Håkan Nessers. Men för den skull minst lika spännande, och hyggligt trovärdig med relativt vanliga personer i galleriet.
Och när vi nu ändå är i Norge - har du börjat se "Himmelblå" i tv på måndagkvällarna? Om inte så sätt i gång. Man förstår att den har blivit en succé i hemlandet. Och där handlar det tack och lov inte om mord utan om en nyinflyttad familjs kamp för att få fotfäste i ett fiskesamhälle långt från storstaden. (4 augusti gick andra avsnittet)
Maggan gick med i en bokklubb där hon fick en bok av Helene Tursten som "välkomstpresent". Jag trodde först att det var en engelsk författare, men så är ju inte alls fallet. Helene Tursten bor i värmländska Sunne men har rötter i Göteborg. Hon arbetade tidigare som tandläkare men tvangs sluta då hon drabbades av reumatisk. Det var då hon började skriva.
De flesta känner nog till hennes kriminalromaner från tv eftersom det är hon som har skrivit böckerna med polisen Irene Huss.
Den här boken heter "Det lömska nätet" och har två parallella handlingar om ett nät förr och ett nät i dag. Vilka slags nät får du veta om du läser boken. Vi tyckte att Helene Tursten skriver enkelt och realistiskt om tämligen vanliga och trovärdiga gestalter.
(inlagt den 21 oktober 2009)
J.M. Coetzee är född i Sydafrika. Han reste till England för att utbilda sig och bor numera sedan många år i Australien. Om hur det var att lämna fäderneslandet har han skrivit i två självbiografiska böcker som finns i pocket, "Pojkår" och "Ungdomsår".
Nu har han kommit med en tredje bok, "Sommartid", som bygger på hans eget liv men som har det originella greppet att han framställer sig som vore han redan död. Nära anhöriga och bekanta får till en intervjuare uttala sig om hur de uppfattade att "John Coetzee" var. Dessa bilder härrör sig från en tid när Coetzee var i 30-40-årsåldern och återvände till hemtrakterna. Men de mera jordnära fårfarmarna såg honom, om man får tro romanen, mest som en udda figur som skrev dikter.
"Sommartid" (utgiven på Brombergs förlag) är bitvis en dråplig bok men också ganska sorglig. Den skildrar en i grunden rätt så ensam människa med kontaktsvårigheter, inte minst i relationen till kvinnor. Men den är mycket välskriven och inte alls svårtillgänglig.
J.M. Coetzee fick Nobelpriset 2003. Jag har inte läst några fler böcker av honom men jag tror att de tre som jag nu har nämnt kan vara en lämplig startpunkt om man vill läsa mer av Coetzee.
(denna text skriven 9 december 2009)
Lika ruggig som hans båda tidigare böcker "Skrivet i eld" och "Dödens kemi".
Här får vi veta allt vi inte vill veta om vad som händer med våra kroppar när vi dör. Plus en spännande historia om hur rättsantropologen David Hunter tillsammans med hans desperate kamrat Paul springer rakt in i snårskogen i Smokey Mountains sedan David lagt ihop två fynd av jätteinsekten jungfruslända.
Och vad de hittar där, jo... läs boken så får du se!
(13 december 2009)
Karin Fossum är den norska författare av deckare som jag gillar allra bäst. Hon skriver böcker om helt vanliga människor i helt vanliga miljöer och situationer, och där det alltid finns en begriplig bakgrund till de illdåd som begås. Hon förmedlar insikter både om hur förövaren fungerar och vilka följder dennes handlingar får för de drabbade.
I hennes senaste, "Döden ska du tåla", är hon kanske bättre än någonsin. Språket är enkelt och det behöver inte ens handla om mord för att man ska följa handlingen med stigande intresse.
Rekommenderas!
(inskrivet 3 februari 2010)
Högläsningen av böcker, företrädesvis deckare, fortsätter i vår familj. Det går an både en kall vinterkväll hemma i vardagsrummet eller en skön vårdag på stugaltanen. Jag läser medan Maggan lyssnar - och stickar...
(inlagt 23 maj 2010)
På väg till Sicilien i ett trångt charterflyg hade jag ingen tanke på den film som snart hade satts i gång. Men så småningom kastade jag en blick på den, givetvis utan att ha hyrt något att höra ljudet med,och plötsligt var jag fast.
"Everboy´s fine" är den talande titeln på filmen som är från 2009. Robert de Niro spelar, på ett mycket trovärdigt sätt, en pensionerad och något utsliten telearbetare vars fru har dött. Hon är den som skött den mesta kontakten med deras fyra barn, men nu vill han sent om sider försöka göra bot och bättring.
Alla har givetvis stakat ut sina egna levnadsöden för länge sedan. Men pappan får inte tag på den äldste sonen David, som har flyttat till New York för att göra sin lycka som konstnär. De andra tre barnen håller skenet uppe vad gäller deras egna liv, men när pappan frågar om David får han svävande svar.
Till sist visar det sig att sanningen är mycket smärtsammare än han velat tro.
"Everybody´s fine" är en film för alla oss pappor som tycker att vi försummat våra barn, eller känt oss försummade av våra fäder, eller haft mammor som varit navet i våra familjer, precis som våra fruar kanske är det. Med andra ord är det en film för en hel del av oss, och förmodligen fler därtill.
Under slutminuterna trillade tårarna vare sig jag ville eller inte. Jag plockade upp en pappersnäsduk och försökter torka dem utan att väcka uppmärksamhet i sardinburken där jag satt fastspänd. Men jag tänker gå till videobutiken nu när jag kommit hem och hyra för att se den på nytt. Och nu tänker jag titta på den från första minuten till den sista...
(inlagt 14 juni 2010)
Det är fjorton grader kallt i kväll, och alla menar att det blir en kall vinter även i vinter. Men brorsan tycker inte att fjorton grader är så mycket för han har alltid tio grader mer. Och så retades jag med honom att han borde flytta hit ner och bo i stugan. Då fnös han och tyckte jag var barnslig.
Men jag har i alla fall fyllt vedförrådet även detta år, så pass att även jag kan göra en och annan brasa. Helt vansläktad är jag väl inte. Så jag eldar och eldar och det känns som att det nyss var slut på julen och jag sorterade alla tomtar och stjärnor och juldukar och nu på förmiddagen var det dags att ta fram dem igen. Så gick jag och skulle sätta upp en stjärna även i Björns rum och där låg det splitter på golvet, det var taklampan som rasat ner. Så då var det bara att ta fram sopen och sopa upp. Även i ett rum som inte använts sen i augusti kan det ske saker.
Hundarna skäller ibland. De tror att någon är på väg in hit. Nervösa blir de särskilt om någon av oss inte är hemma, då tror de visst att denna någon är på väg gång på gång. Just nu är det M som varit på shoppingtur med middag på Carl-Viktor sen klockan halv tre. Men jag räknar med att hon ringer och vill bli hämtad för att de skulle dricka ett glas vin eller två. Men det vet ju inte hundarna, de tror att det kan vara hon som är på ingång i alla fall.
Hade fått Torgny Lindgrens ”Minnen” med posten i dag. Började läsa den för en stund sedan. En del böcker börjar man tänka som den som har skrivit den verkar göra, man tänker att så där skulle kanske jag också kunna skriva. Så det här andas väl lite Torgny Lindgren då. Och så har jag ju varit förbi och sett hans hemställe i Raggsjö i höst, det är det ju inte alla som har. Själva huset var väl inget märkligt men utsikten var fin. Höstfärgerna.
Kanske är det dags att gå med hundarna en sväng. Släppte ut dem bakvägen för ett tag sedan men det räcker nog inte, inte för de yngre i alla fall. Gamm-Chicko kan nog nöja sig. Han är ”frussen”.
Avslutar således, som Torgny Lindgren kanske skulle uttrycka det. Bifogar utsikten från Raggsjö om jag inte redan har gjort det. Precis som Torgny Lindgren så vet jag inte alltid vad jag har gjort och inte gjort längre.
(e-postbrev till min vän Peter i USA - skrivet 26/11 2010)
Vår senaste favorit i "deckarträsket" är från Island, Arnaldur Indridasson.
Nästan alla figurer och platser i hans romaner har namn som slutar på -ur, så ock den något melankoliske kriminalaren Erlendur. Han är nästan mer intresserad av brottsoffrens förflutna än att få fast den skyldige. Inga blodiga historier, utan mer ett stillsamt knåpande där man på köpet får lära sig mer om livet på Island.
Efter två böcker från Island (men det finns fler) tog vi ett skutt till Tärna-fjällen.
Där växte lilla Henny upp i fosterhem och på skolhem. Det tog lång tid för henne att få grepp på vem hon egentligen var och var hennes rötter fanns.
Boken imponerar på mig genom det koncisa, osentimentala berättandet. Författaren heter Pia Wiman, född 1936, det är givetvis om henne och de människor hon kommer i kontakt med på sin vandring genom uppväxtåren och ett stycke ut i livet som den gripande skildringen handlar.
"Höga fjäll och djupa dalar" är titeln och den finns på det förlahg som jag själv gett ut mina böcker på, det vill säga Ord och visorr här i Skellefteå.
Gå in på deras hemsida www.ordvisor.se för att beställa eller läsa mer!
(inlagt 8/12 2010)
Den kriminalroman vi just nu läser heter "Vyssan lull". Den är den tredje i "Hammarby-serien" av Carin Gerhardsen. Den är en välskriven och lättläst betättelse som börjar med ett till synes meningslöst trippelmord på en filippinsk kvinna och hennes två små barn.
Under berättelsens gång visar sig myckeln till motivet ligga i en tragisk händelse där en bil med två andra barn för många år sedan rullade rakt ner i Arbogaån. På dert viset påminner alltså Gerhardsens intrig om temat i Indridassons böcker.
Ett annat tema handlar om skuld och hur den kan få människor att stelna och närmast förtvina. "Vyssan lull" är klart läsvärd, och Carin Gerhardsen riktigt bra bekantskap som gör att jag gärna går tillbaka och läser hennes båda första romaner.
(inlagt 16/1 2011)
Hade inte hört talas om henne tidigare, men hon har fått både August-pris och Guldbagge för en filmatiserad ungdomsbok "Sanning och konsekvens".
Nu har jag läst en verkligt bra roman av henne, "Om inte nu så när". Handlar om några utlandsfödda som försöker leva ett värdigt liv i Sverige när kriget står för dörren och klimatet blir hårdare både ute i Europa men även här hemma.
Kommer en recension på lördag i Norran. Lägger in den här om jag kommer i håg.
(inlagt 22 mars 2011)
Knivskarpt om hur en
pappa bryter samman
Det finns en växande insikt om hur barn kan påverkas av psykisk sjukdom hos nära anhöriga; i dagarna disputerar en av läkarna vid vår egen psykiatriska klinik här i Skellefteå i just detta ämne. Men om man vill studera detta på annat sätt, så tror jag att den i dagarna utkomna romanen ”Korparna” inte heller är ett så dumt alternativ.
”Korparna” är skriven av Tomas Bannerhed, uppväxt i en liten by i Småland men numera bosatt i Stockholm. Den handlar om Klas, en pojke i de begynnande tonåren, som liksom alla andra ungdomar i den åldern är på väg att skapa sig sina första drömmar om hur vuxenlivet kan bli. Klas bor på en liten arrenderad gård, Undantaget, tillsammans med sin pappa Agne, mamman Gärd samt lillebror Göran. Vid köksbordet finns även en femte stol, men den står alltid tom numera, man får läsa boken noggrant för att notera vem som skulle ha suttit där.
Det finns hur som helst en stor sorg i denna lilla familj, och den växer sig bara större ju längre skildringen fortskrider. Det är pappan som inte tål att bära den utan gradvis går in i den sjukdom som, bland många andra symtom, yttrar sig att han börjar hallucinera om korpar som skriker i hans öron. Familjen är, som oftast i sådana här situationer, ytterst lojal, försöker hänga med i och anpassa sig till pappans alltmer besynnerliga beteenden och besvärjelser.
Klas har dessutom skapat sig ett eget livsrum, en glänta någonstans ute i skogen där han studerar fåglar, och där han en magisk kväll även får visa storstadsflickan Veronika något så märkvärdigt som var rördrommen har sitt bo. Men Veronika återvänder till sitt, kvar på trakten finns bara hennes pappa, uppenbart uppgiven efter en skilsmässa. Klas biter ihop och försöker hjälpa pappan med sommarens och höstens alla göromål på gården. Men pappan bryter samman och måste läggas in på mentalsjukhus, och när han kommer tillbaka därifrån har han bara gått in ännu mera i sig själv.
Det här låter som en omåttligt dyster och tragisk berättelse och är det dessvärre också. Har man dessutom själv växt upp under liknande förhållanden blir läsningen inte lättare. Samtidigt skulle jag önska att ”Korparna” får många läsare. Den är så skickligt skriven, så skarp i alla dess vardagsdetaljer och i sättet att fånga det psykologiska skeendet, att den i mina ögon slår ut det mesta som i övrigt skrivits på svenska språket på senare tid.
STEFAN HOLMBERG
Titel: Korparna
Författare: Tomas Bannerhed
Förlag: Weyler
Länge sen jag tog upp någon bok på den här sidan, än mer en film.
Här i alla fall en "rulle" som jag råkade se på Canal + härom kvällen. I huvudrollen Robin Williams, för många mest känd som läraren i "Döda poeters sällskap".
Här är han också lärare på ett college, men utan någon framgång alls, varken som lärare eller som den författare han en gång hoppades bli. Dessutom har han en son på skolan som mest är till bekymmer; råkar i slagsmål, kallar tjejer för horor, pratar snusk med sin ende kompis som är lojal men ändå tycker det blir för grovt. Smygtittar på en fyllig kvinan i lägenheten intill.
Den enda ljuspunkten är att en yngre, snygg kvinnlig lärarkollega till Robins lärarfigur av någon anledning är intresserad av att pussas och hångla med honom, även om de inte törs göra det öppet inför alla på skolan. Men hur länge kan detta udda förhållande hålla?
Robin försöker i alla fall stötta sonen. En kväll går han ut på restaurang med sin flickvän, som börjat bli trött på att dölja förhållandet. Sonen, den sexfixerade odågan, får följa med. Denne låtsas tappa något under bordet, i stället plockar han fram sin mobil och...
Ja, härifrån startar ett förlopp som jag inte ska avslöja här. Men det är både komiskt men kanske än mer tragikomiskt. Och, tyckte jag, riktigt sevärt.
Se om du hittar den på någon videobutik. Filmen är från 2009, titeln i rubriken ovanför denna text!
(23 oktober 2011)
"Ensamma hjärtan och hemlösa hundar". En pocket med den hjärtknipande titeln finns i pockethyllan på ICA just nu, och vi har haft den som högläsningsbok på sistone som omväxling till allt mördande.
Nej, den var inte alls så tokig, visserligen lite sockersöt romantisk, men inte heller helt meningslös. En berättelse om värderingar och hur man kan förändra sin syn på livet, att det inte bara handlar om materiell välfärd och att göra karriär.
Lucy Dillon heter författarinnan. Själv hundägare, vad var annat att vänta sig?
I går kväll läste vi ut den, i kväll häckar jag vid datorn. Vad hittar jag när jag googlar på mitt eget namn, jo, att "Lev och må Lille far" är ute till försäljning på Tradera till det imponerande utgångsbudet på 55 riksdaler...
Så nu har du chansen att göra ett klipp! 17 november slutdatum om du råkar läsa detta innan dess :)
(inlagt 9 november 2011)
Såg en film på TV 4 tidigt i kväll, hade aldrig uppmärksammat den om jag inte noterat att den till större delen spelats in i Lycksele.
"Utanför din dörr" handlar om ett par ungdomar som blir kära i varann men där framför allt killen är alltför blyg för att det ska bli något - åtminstone till att börja med. Att han visar sig lida av Tourettes syndrom gör inte saken enklare.
När jag senare googlar visar det sig att Eric Donell, som både spelar den unge mannen och har skrivit manus, faktiskt har Tourette. Numera åker han omkring och föreläser om denna åkomma.
För mig kändes det lustigt på flera sätt att se filmen. Dels för att jag känner staden så pass väl, dels för att även jag hade en historia av "olycklig kärlek" under mina gymnasieår i slutet av 60-talet. Oj vad det känns länge sen... och på samma gång inte. Våra viktigaste minnen drar inte bort så lätt. De finns kvar i våra kroppar och i våra känslor.
Se gärna "Utanför din dörr" om den finns tillgänglig. Det är en enkel historia utan åthävor. Den spelades in 2002; det gick fortfarande att köpa gammeldags färgfilm på fotoaffärer. Och det var riktigt somrigt och vackert i Lycksele. Som tydligen också vann filmteamets gillande, "Lucky Lycksele!" som eftertexten avslutas med...
(inlagt 22/ 11 2011)
|
|
|
|
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS
|