Jag var nyligen på begravning, den sista ur en syskonskara på tio. Jag hade aldrig brytt mig om de övriga syskonens bortgång förutom givetvis min pappas. Nu fick jag sent omsider träffa kusiner jag aldrig sett som vuxna. Det jag som ung fick veta om en av dem var hans psykiska problem vilket snarast gjorde att jag undvek honom.
Nu mötte jag en stillsam men av livet präglad man. Han mådde bättre nu än förr och det blev ett meningsfullt möte för oss båda två. Men kunde ha skett redan för 40 år sedan!
Vi är nu inne i den tid på året när konsumismen är som aggressivast. Reklamen sköljer över oss från köpcentra proppfulla av prylar som vi påstås behöva handla för att samhället ska fungera.
Städer slåss om att stjäla marknadsandelar av varandras handel. Men det vi allra mest behöver, mat på bordet, skulle det faktiskt råda brist på vid en kris där vi inte längre kan lita på att andra länder har något att avstå från.
I tv-serien Allt för Sverige ges en tänkvärd spegelbild av vårt eget samhälle. Vi får veta att vi är det land på jorden mest likgiltigt för vår släkt och vad vi ska tro på. Samtidigt, vilket kanske också borde ha nämnts i programmet, tar vi faktiskt emot flest per capita som lider nöd i andra länder.
Att en del kastas ut efter en tid är tyvärr den medaljens baksida, något som i sin tur väcker reaktioner, men främst då i trakter ansatta av brist på arbete och vacklande trygghetssystem. De mest välbärgade bryr sig oftast mindre om hur andra har det.
Men vad kan ge våra liv mest mening? Knappast att kuta benen av oss, och i värsta fall skuldsätta oss, för att köpa det senaste.
Vi kanske hellre borde fråga oss hur vi använder alla prylar och vilken glädje de egentligen kan skänka andra. Och framför allt, är detta en glädje vi kan åstadkomma även för oss själva på helt andra och rentav billigare sätt?
Gubben Pettson
Senaste kommentaren