 |
|
|
 |
|
|
|
 Varför titeln?
Jag har skrivit i hela mitt liv, från det jag var knappt fem år och framåt. I mitten av 90-talet skrev jag i flera dagstidningar och då registrerade jag en firma med namnet "Tänkt och skrivet". Men när det började komma skattsedlar där skatten skulle betalas i förväg, backade jag ur och lade ner den.
Men namnet "Tänkt och skrivet" kan få leva kvar på den här sidan. Den senaste skrivna texten kommer högst upp. Det finns även några andra sidor som anknyter till det här temat: "Hur var det då, då?", "Dialektlexikon", "Sport från Basvägen" samt "Böcker".
Samt givetvis "Holmgångens blogg". Skillnaden är närmast att jag här lägger in en del texter som är längre och ibland kan vara en utvidgning av något jag berört på den sidan.
En del av pärmarna med mina tidningsurklipp från 1963 och framåt.
En del av pärmarna med mina tidningsurklipp från 1963 och framåt.
Brev om tidningsläsning
Hej igen,
Holmberg i Skellefteå här.
Din text om hur du lämnat papperstidningen till historien förföljer mig.
Tog med mig lördagsbilagan till alternativsängen i går natt när jag varit uppe och kissat och utgick från att jag inte kunde somna om på direkten. Sen läste jag krönikan (eller vad nu vill kalla det du skriver i DN, betraktelser kanske) - och låg vaken minst en timme.
Tankarna gick i gång. Backade bandet i tiden.
Fem år gammal hamnar jag i ett reportage i Västerbottens-Kuriren, VK. En kusin till mig som nyss tagit studenten, en av de första i min släkt, har fått för sig att skriva om "Eriks pojken" som lärt sig läsa och skriva.
Där sitter jag på gårdsplanen med ett ex av tidningen i knät. Kusinen lyckas få bildtexten till att jag läser en artikel om att Frankrike kanske ska lämna FN. Jag blir förnärmad när artikeln är införd. Vet så väl att det jag läste var en mindre text snett inunder om en motorcykelolycka. Vilket väl var något mer adekvat, nån måtta fick det väl vara på hur lillgammal jag kunde betraktas vara.
Sen passerar allt fortsatt tidningsläsande revy.
I ett hem där även pappa, och mamma, i mån av tid, läste tidningar av alla de slag. Från VK till Jordbrukarnas Föreningsblad och Kvällsstunden eller Allers som mamma "bytlånade" av en fru "på byn" (vi bodde lite utanför byn vilket i sin bidrog till att jag läste mer än lekte med kompisar).
Pappa hämtade också varje söndag en bunt extra dagstidningar från sin tio år yngre bror som bodde på "Ansia berget".
Brodern prenumererade på något i hemtrakten så udda som Stockholms-Tidningen, möjligen beroende på att en tredje bror flyttat till storstaden, samt att farbrodern ibland annonserade om att sälja potatis säöderut.
När ST lagts ner blev det Expressen. Fick dem förstås inte förrän dagen efter, vilket dög ändå.
Och för pappa handlade det alltså om en hel gången vecka. Vilket tog tid att plöja igenom när han kom hem. Det gick att bli ganska less på allt hans tidningsläsande.
Men jag präglades. Har nyss suttit med dagens Norran till morgonfikat. Som pensionär och morgontidigast i vår krympta familj kan jag, i det som på forntida idrottsspråk kallades "splendid isolation" plöja det mesta. T o m serietabeller i fotbollens division fem. Eller dödsrunor och verser i dödsannonser (säkert ett ålderstecken).
Men det finns ju annat att göra även för en pensionär. Som hittills denna morgon, gå ut med hunden, och plocka äpplen som ramlat ner men kan köras i saftcentrifug.
Eller, sitta vid datorn som nu. Där har jag ju tillgång till en tidning som DN sju dar i veckan (pappersvarianten har jag fre-söndag).
I Inkorgen ramlar dessutom "DN Prio" in några gånger per dag. Men då orkar jag inte mer än skumma någon enstaka notis i snitt. Som vad Trump hittat på sen sist, om han fortsätter käftandet med Kim IL nånting ochnu även sniffandet runt deras kust tills de kanske fyrar iväg en robot mot Guam och sen är ju helvetet löst.
Men för att runda av: Fossilt eller ej, jag orkar inte läsa på skärm på samma sätt som från papper. Nej.
Och när jag hittar något som frun kan vilja höra, då läser jag högt för henne också medan hon stickar sockar eller barnkläder.
Det skulle jag aldrig göra från datorn. Eller en läsplatta, om nu någon skulle ge mig en sådan. Själv kommer jag aldrig att köpa en sådan. Tror jag.
För övrigt vägrar jag fortfarande även moderna mobiler. En gammal Nokia räcker. Och jag vägrar Facebook, Instagram, Twitter och allt annat i den vägen.
Hälsningar,
Stefan H
Bröllopsresa med komplikationer
Dottern Linnea gifte sig i Lövångers kyrka lördagen den 8 juli 2017. Allt var förberett, vigseln blev stämningsfull, festen efteråt tyckte alla var trevlig.
Två dagar senare åkte de på bröllopsresa. Oslo var målet, största anledningen att hennes bror Björn bor där sedan åtta år tillbaka. Allt tycktes gå bra även där. Ända tills på söndagsmorgonen samma dag de skulle åka hem.
Då halkade dottern i badrummet. Kanade, som vi förstått det, rakt in i en detalj i duschkabinen, kanske en skjutbar dörr. Men den var tydligen av glas. Gick sönder i småbitar, som regnade över L, som nu låg avsvimmad på golvet med skärsår i ansiktet och på kroppen.
Vi gick veta detta några timmar senare. Då var hon givetvis förd till sjukhus och omhändertagen. Men att resan hem med det bokade flyget samma kväll var inte att tänka på. Minst en natt skulle hon bli kvar på sjukhuset.
Brudgummen checkade ut, fick bo hos Björn tills L var kvar att skrivas ut. Han skulle även hjälpa dem att boka om flyget. Men flygbiljetterna gick inte boka om utan det måste lösas nya.
Nu har det gått två dagar när detta skrivs. I går ringde brudgummens pappa och undrade om vi inte borde reagera. Visst måste hotellet ha ett ansvar för det skedda? Ska en duschkabin, eller vad det nu var för slags utrymme, vara gjord av glas så sprött att det kan gå sönder?
Vi konfererade. Jag började vakna till liv, trögstartad som vanligt. I dag har jag ringt hotellet, en receptionist som föredrog att vi pratade engelska har lovat att någon ansvarig ska ringa mig i morgon.
Jag tänker kräva att de betalar merkostnaderna för hemresan. Sedan får vi hoppas att hennes olycksfallsförsäkring täcker resten. Kanske blir det behov att behandla något ärr i ansiktet.
Resan slutade alltså inte som brudparet hade tänkt sig. Men visst, det kunde gått värre.
Någon av dem kunde varit påkörd av en bil. Resan kunde varit ställd till ett land längre bort. Ungefär som när näthinnan på mitt ena öga lossnade när jag och frun var i Sydafrika 2013. En minnesvärd resa på många sätt, som fått ett eget uppslag på denna hemsida.
Hoppas bara att det nyblivna paret inte blir rädda för att resa bort en annan gång. Halka kan man ju även göra i sitt eget rum om det vill sig illa.
Och, för att vitsa till det: Bättre en kraschad ruta med skärsår i ansiktet, än ett kraschat äktenskap med sviter för hela livet.
Tisdag, 18 juli 2017
Glad brud med syskonbarnet Rune i famnen. 
Glad brud med syskonbarnet Rune i famnen.
Vandring i hemmaskogen
Manus till Lokaltidningen i juni 2016:
Vandring
i hemmaskogen
En hyfsat behaglig
försommardag hänger jag på skogsinspektorn Andreas upp i Kohöbben.
Där ligger våra två skogsskiften, vi som nu blivit arvtagare efter
min bror K-E som jag berättat om tidigare. Stora är de inte, men
inventeras ska de.
Andreas är ungefär
40 år yngre och tar långa kliv, men när han stannar upp för att
ta mått på tallarna hinner jag hämta andan, och kanske berätta
något om pappas mödor med fogsvansen och bruschlandet med häst
till avlägget vid inre Avan för vidare befordran vattenvägen mot
kusten.
”Ja, på en hel
vinter blev det väl ungefär vad de tar ut med en skördare på en
enda dag numera”, konstaterar Andreas enkelt.
Nostalgin får jag
stå för själv, men gläds åt minnet att jag åtminstone hjälpte
pappa att gallra ut lite småträd en sommar när jag fått låna hem
en motoriserad röjsåg efter sommarjobbet hos Domänverket.
Samma förmiddag som
vi inspekterar skogen anländer den sex meter långa containern från
kommunens miljöstation. Livskamraten och jag hjälps åt att börja
fylla den med allt som vi börjat klassificera som skrot. Till att
börja med gamla kläder och andra småprylar som lagrats inne i
boningshuset.
Under 80 år har
inte en enda pryl slängts på denna gård som är mitt föräldrahem.
Förr brukade ju sådana ställen avvecklas medelst små folkfester
där besökarna strosade runt och spanade in vad de skulle ge ett bud
på. Jag vet inte hur det skulle bli om vi arrangerade en sådan.
Inte känns det som att det är mycket som skulle locka att vallfärda
hit. Det mesta är nog ganska malätet och sönderrostat.
När bouppteckningen
är klar blir sålunda inte kolumnen för lösöre särdeles lång.
Dessutom blandar jag ihop traktormärkena så att en 52 år gammal
Fordson blir en Grålle, det vill säga en Ferguson. Men ok, läser
någon denna spalt och vill ge ett bud så hör av er. Om vi nu inte
av grumliga skäl bestämmer att behålla den, fast då måste nog
garaget stagas upp så den inte ramlar ner i diket ner mot
Jälakbäcken (jo, den heter faktiskt så).
Drygt två månader
efter K-E:s död förmår jag mig bläddra första gången i hans
efterlämnade fickalmanackor med dagliga anteckningar hela sitt liv
från ungdomsåren och framåt. Men mot slutet blev handstilen allt
kagrigare och noteringarna summariska.
Den sista är från
den 22 februari, en och en halv månad innan han dog. "- 13 gr" är det
enda tydbara. Annars blev allt fler av typen ”Ligger pall” eller
”Tar det lugnt”. Ett slags förskönande av det faktum att han
inte förmådde mer.
STEFAN HOLMBERG
Ett vikariat när det fanns lokalredaktioner
Kåseri i tidningen Lokaltidningen 1 juli 2015:
Redan under realskoletiden i mitten av 60-talet hade jag bidragit med artiklar och notiser i Västerbottens-Kuriren, ja till och med vikarierat under ett sportlov för lokalredaktören i min hemkommun Storuman. Så det kändes inte alls obekvämt när sommaren 1972 var inne och jag efter några veckor med röjsåg hos Domänverket (nuvarande Sveaskog) skulle få återgå till att ha notisblock och penna som arbetsredskap.
Det enda ovana var att bli bilägare på kuppen. En skribent i lappmarken klarar sig inte utan sådant färdmedel. En bättre begagnad tvåtakts SAAB införskaffades för den hiskeliga summan av 4 000 kronor, hur den betalades minns jag inte, antagligen var det mamma som grävde fram pengarna ur gömmorna. Själv skulle jag få 50 kronor i dagarvode, en ganska blygsam summa tyckte till och med jag själv, men jag ville ju inte vara påstridig och missa jobbet och antagligen var det också vad den sparsamme ordinarie redaktören blivit varse.
Så. Alltså. Nu satt jag där, i kontoret rakt inunder Mannbergs konditori, med skrivmaskin och ett garderobsliknande utrymme med framkallningsgrunkor för de foton jag förhoppningsvis lyckats ta under mina reportageturnéer från Åskilje i öster till Tärnaby i väster.
På det hela taget minns jag de här sommarveckorna som en lycklig tid. Allt var möjligt, bilen gick bra, och fanns inte så mycket annat som måste bevakas hade jag full frihet att förverkliga mina egna uppslag till reportage. Möjligtvis tyckte ordinarie redaktören att jag borde ransonera just bilkörningen, det kostade ju även bensinpengar för tidningen.
Ibland slog nyhetstorkan till. Den kommunala verksamheten låg på minimal sommarnivå, och att intervjua min skolkamrat som råkade förestå ortens turistinformation gick ju bara an att göra en enda gång. Men minimum en artikel om dagen hade jag satt som mål att bidra med. Förutom notiser som någon predikant i pingstförsamlingen eller trädgårdssällskapets studieresearrangörer ville bidra med. (Där handlade det för övrigt oftast att beskära och stuva om ordföljden med, i sig en syssla som petimetern i mig kunde finna visst behag i).
När det gällde att uppfylla en-artikelsmålet kändes det enklast var att börja beta av sådant som hände i min hemby Barsele. Som att järnvägsstationen skulle läggas ner efter att varit i bruk sedan 1929, eller att kusinen Tage slog hö på lägdan gränsande till egna hemstället med sin 14-årige häst Munter. (Att jag åtminstone klev över stängslet för att göra det lilla minireportaget kan ju i efterhand ses som hedervärt i sig).
Men nu börjar jag närma mig gränsen för hur långt det här kåseriet får bli. Sätter punkt för denan gång och räknar med att så småningom kunna återkomma med Del två.
STEFAN HOLMBERG
Hemfärd med storebror
Under hemfärden med min bror K-E, 25 dagar efter att jag hämtade honom hit, gör vi ett tidigt stopp i Boliden, tre mil västerut. Han vill hälsa på en faster till vår mamma som han brukat besöka när han varit på hemväg med egen bil.
Det ingår alltså i hans rutiner, och jag har heller ingenting emot att träffa henne bara vi inte blir där mer än någon timme. Jag har ju bestämt att köra fram och tillbaka över dagen och det är drygt 40 mil, dessutom är meningen att hinna sätta potatis medan jag stannar till i Barsele.
Fastern, som är i K-E:s ålder, visar sig vara en förhållandevis pigg och lättpratad kvinna. Det blir något överraskande jag själv som konverserar henne mest aktivt, K-E verkar nöjd att lyssna. Det blir till och med han som bryter av när han tycker det är dags att tacka för sig och åka vidare.
Några kilometer senare är mitt goda humör satt ur spel. K-E tycker vi borde ha åkt en annan väg ut ur samhället, och fastän jag försöker förklara varför jag ville åka samma väg om den nu än kan vara någon kilometer längre kan han inte släppa denna bagatell. Så typiskt för dig, menar jag, "det är som att du ska ha din vilja fram i varenda läge, stort som smått".
Jag hetsar upp mig så jag knappt kan andas, det tar flera mil innan jag lugnat ner mig, det är som att hela detta löjliga gräl blir synonymt med hur bakvänd vår relation kan bli ibland. K-E å sin sida tycker förmodligen att jag är fånig eller överspänd som har mer eller mindre tvingat honom att hålla käft.
Så småningom lättar stämningen, det börjar med att ser några vindkraft längs vägen som han liksom flera gånger tidigare vill kommentera hur bra han anser dem vara. I Blåvikssjön, med ungefär fyra mil kvar, vill han göra ett andra stopp, nu för att "heja" på en annan jämnårig bekant. Och tacksam över att resan inte blev ett enda långt elände går jag med på detta.
När vi är framme i byn är vi till och med sams om att marken behöver harvas upp innan det är lönt att sätta "pärerna", och han har slappnat av så pass mycket att han inte längre envisas att klara detta med den egna traktorn. En bekant i byn har tidigare lovat hjälpa till med detta moment, och jag lämnar kvar lådorna med de potatis jag tog med från hemgården för fyra veckor sedan för att låta "mälta", dvs bli sättdugliga.
När vi ska skiljas ute på gårdsplanen säger K-E något om att "ja, vi har ju haft våra duster de hära veckorna" i ett tonfall som andas något av att han ändå gläds över att samvaron slutar i en lugnare tonart. "Ja, bara jag slapp bli så förbannad på dig ibland", säger jag, men så för att avsluta med något helt annat föreslår jag att han ska traska iväg med rullatorn till närmaste grannarna som han också blivit osams med, något som fått betydligt varaktigare följder, de har inte pratat med varandra på flera år.
Till min förvåning verkar han just då ta till sig förslaget. Och senare får jag veta att han faktiskt tog mig på orden, att han blev kvar där flera timmar, och att hans upplevelse är att det blev ett givande besök. Till saken hör att maken i den gården - som han under många år hade som arbetskamrat - fyller 90 i sommar och då är det ju hög tid att försonas, vilket de tydligen alltså gjorde.
Så går livet vidare med denna lilla guldkant. Men givetvis tycker K-E att jag borde ha stannat längre än jag gjorde. "Henna ha du ju se mycke göra som helst", som han uttryckte saken och pekade på verandan som liksom så mycket annat är i fortskridande förfall.
(skrivet 10 juni 2015)
Tillägg 18 juni 2016:
K-E dog 3 april 2016, varför det beskrivna besöket hos oss den våren blev hans sista.
Vad beträffar "pärsättningen" tvingades han efter hemkomsten nöja sig med att peta ner dem bland ogräset hemma på gården.
Han klarade inte av att själv harva på södra sidan berget som han hade hoppats på. Fastnade i den ena av sina traktorer, och blev kvar där i tre timmar innan en annan äldre man upptäckte hans belägenhet och hjälpte honom loss.
Ladugården hade fått sina sprickor redan för flera år sedan när den här bilden togs. (Fler foton från den tidpunkten finns i bildgalleriet under rubriken "Där växte jag upp")
Ladugården hade fått sina sprickor redan för flera år sedan när den här bilden togs. (Fler foton från den tidpunkten finns i bildgalleriet under rubriken "Där växte jag upp")
I stället för servicehus
Min bror K-E har egentligen behövt hjälp rätt länge nu. Men med stor envishet har han klarat sig själv, trots diabetes, sviter efter kotfraktur i nacken, tumörbildningar här och var på kroppen, sviter efter två hjärnblödningar och mycket annat.
Tjurig är han alltså. En del problem anser han är myndigheternas fel, framför allt då att han inte fått behålla körkortet. Annat vill han definitivt inte ha hjälp med, exempelvis att någon från hemtjänsten för titta till honom regelbundet. Ytterligare annat grejar han inte att göra något åt, som att vattnet är så rostigt och dåligt att tvättmaskinen rostade ihop redan medan vår mamma levde - och det är nu mer än 15 år sedan.
Men då har vi ju detta med att... köpa nytt. Eller överhuvudtaget kosta på sig något. Använda något av de pengar han sparat genom livet.
Helst får ingenting kosta. Eller så litet som möjligt. Mat ska helst inhandlas på extrapris, och duga att äta långt efter bäst före-datum gått ut. Uppvärmningen av huset bör helst ske med den ved han forslat hem och kapat upp från egna skogen. Starta elpatronen till vedpannan gör han endast i yttersta nödfall.
Höra talas om att flytta, nej det vill han inte. Det är på landet han bott och ska bo.
Eller kanske inte. På senare tid har han uppsökt sjukstugan ett par mil bort allt oftare. Där har han det bra. Blir omskött. Får duscha av sig, ta på sig rena kläder, äta ordentligt lagad mat två gånger om dagen. Men servicehus, nej. Där bor bara "döingar" som inte går att prata med.
Och prata vill han ju. Ofta och länge, med hög röst och mycket bestämda åsikter om stort och smått.
Han tycker att jag, lillebror, hör av mig alldeles för sällan. Att det borde vara fler som ringer till honom. Eller, eftersom han numera sällan får besök, borde få ta sig ut för att hälsa på gamla bekanta... om det inte vore för det där med körkortet alltså.
För ett par veckor sedan hände alltså, vilket framgått av några korta notiser på min "bloggsida", en rätt så märkvärdig sak.
K-E nappade på ett förslag från svägerskan, dvs min fru, att komma och vistas hos oss en tid. Jag hämtade honom, körde närmare 50 mil tur och retur. Fick in honom i duschen när vi kommit fram, Slängde alla hans kläder, även de han tagit med sig för ombyte, i tvätten. Bäddade i säng honom efter att han fått i sig lite kvällsmat.
Nu har han varit här mer än en vecka, något alldeles unikt;tidigare har han som mest legat över två nätter. Han har det bekvämt och bra. Kan även erkänna det själv.
Men det blir många slitningar. K-E är ju van att göra som han själv vill och är van med!
Ta bara det som hände med blöjan han burit i över en vecka om det skulle läcka kiss (vilket det för övrigt gjort ändå).
När han äntligen bytte, hamnade den gamla i - braskaminen.
Att jag hittade den var ren slump; det hade börjat blåsa ute, jag hörde ett vinande ljud och när jag ville utröna orsaken visade sig luckan till kaminen inte vara helt stängd.
För honom var det väl det mest näraliggande hans egen rutin han kunde tänka sig. Slänga i en soppåse har han aldrig gjort. Antingen ska sopor brännas upp eller möjligen grävas ner. Att det sedan kan råka dröja flera månader tills vi skulle eldat i kaminen nästa gång framstod nog som en bisak i sammanhanget.
En annan aktuell konflikt rör frågan om det går att underlätta hans kapacitet att ta sig fram på något annat sätt än med egna bilen. Maggan upptäckte en annons om "Elopeden", dvs ett slags handikappanpassad moped med elmotor. Vi tyckte den skulle kunna passa riktigt bra. Närmaste återförsäljare finns inom besöksavstånd härifrån.
Men så var det ju detta att ingenting helst får kosta något. Därför försöker han hitta andra lösningar. Som att köpa en epa-traktor, eller om han rentav kan använda sin gamla jordbrukstraktor att ta sig fram med även längs vägarna. När han bara har fått i gång den. Och där storebror tänkt sig att lillebror (som aldrig ens kört traktor) skulle hjälpa till med detta. När jag skjutsat hem honom igen.
För hem ska han alltså. Hem, kära hem, hem till sitt illaluktande, ostädade, alltmer otidsenliga tillhåll där han alltid varit van att bo och leva.
Åtminstone ännu en tid. Över sommaren. Eller kanske även över hösten, eller... tja, vintern kan ju också gå... "för man ska ju inte jäkta"...
(skrivet 22 maj 2015)
K-E när han fyllde 80, och Rune som fyllde två. 
K-E när han fyllde 80, och Rune som fyllde två.
Datorn som kontaktskapare?
Har bestämt mig för att aldrig gå med på Facebook, sannolikt ej heller på Twitter. Tror att Facebook skulle bidra till ett slags datorberoende där man lockas syssla med "statusuppdateringar" och annat som kan bli substitut för vardagslivets kontakter. Eller att twittrandet lätt blir ett papegojkraxande av åsikter.
Den här hemsidan tar ju också tid som går att använda till annat. Ett slags pratande rakt ut i rymden. Inte så ofta att det leder till någon form av dialog med de som råkar läsa vad man skrivit, eller sett de foton man tagit.
Men OK, ibland skänker den mig något slags tillfredsställelse, ett sätt att formulera tankar eller visa bilder som kanske kan glädja även någon annan. Känns dessutom lite snöpligt att en dag bara släcka ner alltsammans. Men Dialektlexikonet har jag åtminstone bevarat på annat sätt. Och alla utlagda bilder finns i egna arkiv.
I kväll fick jag ett mail med inbjudan att gå med i sajten Stay Friends. Den tycks ha funnits snart ett decennium, men jag hade inte hört talas om den tidigare. Lite undrande angav jag vilka skolor jag gått i fram till och med gymnasiet. Snart gick det att utläsa vilka från samma trakter och i samma ålder som också gjort detsamma.
En del namn kändes bekanta, andra inte. Några hade lagt ut foton av sig själva, inbjöd mer aktivt till att lämna ett livstecken.
Efter en stund gjorde jag detsamma. Den synliga kontakten gamla skolkamrater emellan verkar dock måttlig. En del har troligen börjat umgås igen på annat sätt.
Men som ett slags starthjälp till under åren borttappade gamla vänner kanske Stay Friends kan fungera. Vi får väl se. Under tiden knackar jag väl ner en och annan tanke i den här formen ungefär som hittills.
(skrivet 29 april 2015)
Sitta och glo på en dataskärm som ett kontaktmedel med omvärlden - nyttigt?
Sitta och glo på en dataskärm som ett kontaktmedel med omvärlden - nyttigt?
På en badstrand i Mexiko
En av de sista dagarna under vår resa till Mexiko (se bildgalleriet) beslutar jag mig för att pröva på att snorkla.
Har gjort det någon enda gång tidigare, minnet är att jag drog in vatten genom näsan då snorkeln inte höll tätt.
Nu är det munstycket som ska klämmas in bakom tänderna som är problemet.
Jag lyckas inte dra in luften utan att vatten sipprar in även denna gång. Jag spottar och frustar, M som övervakar det hela kan inte låta bli att skratta.
Men jag ger inte upp på direkten.
Och några gånger lyckas jag faktiskt ta mig framåt kanske tio, femton sekunder utan att kväljas. Det kan synas som en bagatell. M:s arbetskamrat Marie, som också rest hit, deltar någon dag senare i en dykexpedition där hon går ner till 26 meters djup.
Men för mig är det en seger att jag alls försökte, och att jag kämpade tills jag blev trött.
Någon dag tidigare har jag låtit mig ryckas med till en s k olympiad nere på stranden. Det är hotellets aktivitetspatrull som värvat deltagare till en kamp mellan fyra lag av det slaget som förekommer i exempelvis Mästarnas mästare.
Plötsligt står jag alltså där med ett blått band runt skulten och ska åla mig under ett cirka tio meter långt hinder och därefter springa baklänges minst lika långt. Övriga grenar kan handla om att spela volleyboll med vattenfyllda påsar, hoppa framåt hopknuten med en cirka fyrtio år yngre tjej från USA, och till sist hjälpa till att bygga en sandskulptur i valfritt utförande som sedan ska bedömas.
Efter första insatsen i hinderbanan (där jag för övrigt ramlar under baklänges-kutandet) påstår M, som förväntansfullt men antagligen något häpen fattat posto på åskådarplats, att jag tappade något gentemot en kvinna som också tillhör de äldre i startfältet.
Fortfarande flåsande ger jag dock mig f-n på att fullfölja tävlingen,
Framme vid sandskulpterandet, är jag nog den enda över 40 som hänger med. Aktivitetsledarna får själva fylla ut flera av lagen.
Av bara farten går jag även med på att paddla kajak tillsammans med M.
Det är något hon försökt övertala mig till flera dagar, och det visar sig vara betydligt enklare än jag fått för mig - för mig alltså.
För M går det sämre. hon får ont i ryggen så snart hon tröngt ihop sig i den bakre sittpulten (eller vad det nu heter) och tvingas avbryta. Jag får lov att ta en enmanskajak för återstoden av vår bokade timme.
Vilket alltså blir en riktigt behaglig tur. Men det känns trist att M inte kunde följa med.
Några dagar senare när jag lufsar längs stranden, hör jag ett rop från en ledare som denna gång raggar folk till dagens beachvolley: "Hi papa, come and join us!"
Denna gång vinkar jag avvärjande. Jag har gjort mitt när det gäller att övervinna både rädslor och risken att göra bort sig.
Och det känns faktiskt som en av de största behållningarna av hela vår resa.
(skrivet 6 april 2015)
Här låg stranden mer öde. Några karlar arbetar med att forsla bort sjögräs som flutit upp.
Här låg stranden mer öde. Några karlar arbetar med att forsla bort sjögräs som flutit upp.
Det gör inte lika ont längre
Under dagens sparktur med Doris passerar vi kliniken där jag var anställd i arton år. En dag gjorde jag bort mig och sände iväg ett dumt e-brev till en av mina klienter. Detta fick förödande följder och i slutet av 2008 tog anställningen slut.
De första åren efteråt orkade jag knappt se byggnaderna där jag hållit till. Överhuvudtaget kändes det mycket tråkigt att tankarna stup i ett gick tillbaka till vad som hade hänt. Möta människor jag kände var inte heller enkelt. Så sent som ett par år senare kunde jag möta folk som tog för givet att jag arbetade kvar och som undrade hur vi hade det där.
Allt detta hände året när jag skulle fylla 58. Nu är vi inne i året när jag normalt går i pension. Allt har så sakteliga bleknat i minnet. Jag behöver inte grubbla på varför det blev som det blev. Kan hellre försöka minnas de små glädjeämnena, som när en kvinna kom fram och tackade för den kontakt vi hade haft och att den varit värdefull för henne. Detta hände under året när jag inte längre var i tjänst vilket hon ju inte hade en aning om, och som jag ju heller inte hade anledning att nämna. Men just då var det en viss tröst i bedrövelsen.
Doris och jag passerar kliniken lite då och då. Stannar kanske till och river loss en bajspåse från en hållare som råkar vara placerad precis vid infarten. I ett rött hus som byggdes något år efter att jag slutat, och som åtminstone då sades vara en provisorisk lösning på ökade lokalbehov, har min bäste vän i Skellefteå sitt arbetsrum. Han försökte hjälpa mig då och han kan vara till stöd även i dag om det behövs. Men då kanske när det handlar om något annat problem. Runt arbetet jag miste har tiden lagt sig, ungefär som snödrivorna intill cykelbanan där vi styr vår sparkstötting.
(16 januari 2015)
Snön bäddar in landskapet i sitt täcke, och vi försonas med våra minnen...
(bilden från Varuträsk, dagen innan texten ovanför skrevs)
Snön bäddar in landskapet i sitt täcke, och vi försonas med våra minnen...
(bilden från Varuträsk, dagen innan texten ovanför skrevs)
Dagsfärskt tyckande, 13 maj 2014
Har funderat lite på det påstådda miljöhotet med en Centrumbro.
Prognosen på trafikflödet säger 5 000 fordon/dygn. Vi kan, för att ha marginal i tänket, höja siffran till 5 600, men där trafiken är mera ströbetonad mellan 24-06, säg 200 bilar totalt.
Återstående 5 400/18 tim ger då 300/tim, alltså fem per minut, med två toppar må-fre, säg mellan kl 06-09 och 15-18 när folk ska till eller från arbetet. Anta att ca 3 000 fordon passerar under dessa sex timmar, det gör ca åtta per minut. 2 400 fordon på resterande tolv timmar innebär ett flöde på 3-4 per minut. Under lördagar givetvis en topp ca 10-14, men knappast mer än arbetsresorna vardagar.
Låter detta som en stor fara? Det handlar ju heller inte om 5000 "nya" fordon, utan till stor del en omfördelning av trafik som redan finns i dag, jag tror inte att vi plötsligt börjar köra mycket mera bil bara för att vi fått en bro till. Däremot kan vi vara helt säkra på att köerna på Viktoriabron minskar = miljö- och trivselvinst, att biltrafiken på Lejonströmsbron minskar = trivselvinst, samt att Parkbron blir helt bilfri = cyklister och fotgängare kan ha den helt för sig själva.
Återstår då vattenförsörjningen. Där utgår jag från att teknikerna är kapabla att lösa den frågan. Snarare kan väl bygget påskynda en ny vattentäkt.
För några år sedan var jag motståndare till Centrumbron. Tänkte nog mest på friden i Nordanå-området. I dag har jag svårt att se något ödesdigert med dess tillkomst. En träbro av måttlig storlek, som tycks kunna smälta in rätt bra i den övriga stadsbilden och som alla kan ha glädje av när den väl är på plats.
Stefan Holmberg, Skellefteå
Vecka 17
Vi köpte en andelsstuga i Tärna-fjällen i början av 2000-talet.
Det innebär att vi disponerar den två veckor per år, vecka 17 om vårvintern, vecka 38 på hösten. (Jag har för flera år sedan lagt ut bilder från när kamraten Micke och jag har haft den som basläger för några fjällvandringar när det är de vackraste höstfärger man kan tänka sig)
Vecka 17 har inte alltid använts. Ibland har vi hyrt ut den i vår tur, och vid ett tillfälle förstördes veckan av att jag hållit tyst om att jag faktiskt var på väg att mista jobbet.
Några år har vi ändå varit där, det var mestadels när barnen var yngre och ville åka i skidbackarna i närbelägna Hemavan.
Nu tänkte M och jag åka upp åtminstone några dagar, kanske inte från lördag till lördag utan lördag till onsdag. Men så kom det här med huset och störde. Ett radhus i närheten av här vi bor nu och som skulle komma ut på visning i tisdags, alltså mitt i vår fjällvecka.
Vi har haft funderingar om att så småningom flytta til någonting lite mindre. Det här är exakt ett sådant, men fortfarande ganska likt vad vi har. Eftersom jag i grunden räds stora förändringar, men ändå lockades av M:s påtagliga iver, var jag beredd att ta kontakt med ägarna för att kunna få se det innan vi skulle åka till fjälls.
Det gick bra, jag har av en slump blivit lite bekant med mannen i familjen tidigare under vårvintern.
Huset visade sig vara i mycket bra skick. Ett trevligt hus. Om vi betalade en viss summa mer än det begärda priset utlovades vi att få huset. Men visningen på tisdagen skulle hållas ändå. Vi stannade hemma från fjällresan, tittade in en andra gång, intrycken bestod. Jag började ställa in mig på att vi skulle låta samma mäklare ta hand om försäljningen av vårt.
Men så blir det nu inte, inte den här gången i alla fall. Efter tisdagsvisningen ändrade sig ägarna, kanske i samråd med mäklaren. De såg ett stort intresse och ville släppa budgivningen fri. Så i dagsläget har huset ökat i värde ytterligare något hundratusental kronor. Vi följde med någon dag, sedan gav vi upp, vi vill inte riskera vår ekonomi.
Så slutar vecka 17 för detta året. Men vi har varit flitiga att börja städa ur förråden i alla fall, så något gott förde den planerade flytten med sig. Och idag har jag varit till stugan och eldade gammalt gräs och ihopräfsat löv. Sådant som alltid ska göras, om det går att hitta av en av de där ibland lite svårfångade dagarna när vegetationen torkat upp så pass att det går att få eld och de när våren ryckt så nära att det inte är rådligt att bränna längre.
Och så har jag sett en bra film på CMore i kväll. "Promised land", om hur ett företag med skrupelfria metoder ville få markägarna i en jordbruksbygd att upplåta mark för utvinning av naturgas.
Den slutade lyckligt. Det stora företagets representant följde sitt samvete och fick invånarna att rösta nej. Men han vann deras aktning - och den glada ortsbon Alices hjärta.
Och kanske slutar våra flyttplaner också lyckosamt en dag? You never know...
(skrivet 26 april 2014)
Blomrabatt vid vår nuvarande radhus. Men inte vecka 17, utan ett år när sommaren hunnit börja ta fart.
Blomrabatt vid vår nuvarande radhus. Men inte vecka 17, utan ett år när sommaren hunnit börja ta fart.
Sex - något vi alla tänker på
Läser dagens DN, kulturdelen. Där avhandlas Bengt Ohlssons senaste bok "Swing" under rubriken "Lem eller hjärna? Provocerande fråga bland trevande swingers".
Ohlsson är en ansedd författare; själv har jag inte läst någon av hans tidigare böcker men brukar gilla hans skarpsynta krönikor i tidningen där han nu recenseras. Nu har han alltså gett sig på ett ämne som låter spännande - men kanske även svårt att skriva om så det inte verkar spekulativt.
Spekulativ anses däremot Lars von Triers senaste film "Nymphomaniac" vara. Den marknadsförs med en helsidesannons i samma kulturdel, med foton av både kvinnliga och manliga skådespelare där man kan förmoda att de befinner sig någonstans på väg mot extasens höjder.
Ett alster långt som två vanliga biograffilmer, som av DN rankas som tvåa på filmtoppen just nu. Får man tro helsidesannonsen är de heller inte ensamma om det omdömet.
Själv tror jag att jag tar stöd av en recension som jag råkade läsa på SvD:s webbsida. Den skribenten tyckte filmen var både illa gjord och efter en stund fantastiskt tråkig.
Vilket ju i så fall påminner, konstnärlig klass eller ej, om den vanliga varianten av porrfilm som matas ut via CMore sent varje kväll, vecka efter vecka, år efter år, utan att någon enda kulturskribent tycks bry sig.
För vad är det vi gör om vi sitter och glor på när andra har sex? Ja, kanske är det som med matlagning eller hemsnickerier eller idrottssändningar - vi gör antagligen snarast mindre av allt detta själva. TV:n har tagit över.
Någonstans läste jag att sexfrekvensen bland vanligt folk faktiskt har gått ner. Vi är för stressade och uppjagade av alla andra prestationskrav för att överhuvudtaget orka försöka få till det.
Däremot kanske vi fortfarande tänker på sex. Eller om vi tänker på det mer just därför att vi inte utövar det?!
En känd engelsk programledare fick tydligen uppmärksamhet härom kvällen när han förklarade att han tänker på om han vill "sätta på" varenda kvinna han ser, eller inte.
Detta följdes upp av ett referat till en forskningsrapport, där man anser sig ha kommit fram till att åtminstone vi män tänker på sex i snitt 34 gånger per dag.
Tja, är det så, hur man nu än kan ha kommit fram till just den siffran? Och - vill vi i så fall erkänna det, ens för oss själva?
Kanske är det en poäng med sex - att vi i någon mening ändå både vill och bör hålla det lite grann för oss själva? Att få vara lite privat.
"Lem eller hjärna", som sagt; att vi ibland skulle tänka mer med det ena än det andra låter kanske inte så nyttigt att bli tillfrågad om i t ex en anställningsintervju.
Men att för den skulle gå tillbaka till att göra närmast ett tabu av detta mänsklighetens nödvändigaste drift? Nja, det vore väl inte heller så lyckat. Då firar ju dubbelmoralen enorma triumfer på samma sätt som den gjort genom århundraden.
Så mitt lilla bidrag i sammanhanget får bli följande lilla minnesklipp:
Så sent som den gångna natten drömde jag nämligen att jag fick ihop det med en kvinna som tillhör mina bekanta.
Det underliga när jag vaknade och kom ihåg vad jag drömt, vilket vi som bekant långt ifrån alltid gör, är att jag råkar veta att kvinnan ifråga är lesbisk...
Förklara det den som tror sig kunna. Jag kan det inte. Och jag vet inte heller om jag vill försöka analysera det heller...
(skrivet 7 februari 2014)
Alltid jobbigt att skiljas
Tog alltså beslutet i förrgår: Vi kan inte riskera att Zelda börjar lida allt mer.
Veterinären hade upptäckt en knöl under magen redan i höstas. Men frånsett att hon blivit blind märktes inget ovanligt. Inte förrän nu, de senaste veckorna.
"Omatfrisk", ohågad att följa med på promenad, ville mest bara ligga, drack mycket vatten och åt snö när hon väl kom ut.
Och hon kändes hårdare och mer svullen under magen.
Med röstsiffrorna 3-0 i bagaget var det dags. Samma procedur som alltid; en snabb undersökning, bekräftelsen på hur vi resonerat. Så ett stilla insomnande på lugnande, sedan den slutliga sprutan.
Känns vemodigt att se hur Doris än så länge förhoppningsfullt knuffar upp dörren till Linneas rum där hon ofta brukat ligga: Som en signal, "Kom nu morsan, dags för promenad!"
Doris har aldrig varit ensam hund i vår familj, Zelda var ju henens mamma. De första två åren även med gamle Chicko i släptåg.
Nu är det bara att vänja sig. Både för henne och för oss andra.
Men även till sommaren blir det någon som fattas oss när vi kommer ner till Varuträsket och ingen längre förväntansfullt väntar på att någon ska kasta en sten att få dyka efter och hämta tillbaka. Och en till, och en till, och...
(30 januari 2014)
Mor och dotter. Nu bara dottern kvar.
Mor och dotter. Nu bara dottern kvar.
Promenaden jag aldrig glömmer
Under promenader kan tankarna vandra i väg mycket längre än vad fötterna gör. Både i tid och rum.
Som när vi (dvs hundarna och jag) går den s k Medlefors/Mobacken-rundan. En bitvis mycket idyllisk tur i vackra, lugna omgivningar, särskilt om man följer gångstigen intill Klintforsån med dess vattenfall i höjd med Medlefors folkhögskola.
Jag har gått den många gånger sedan vi flyttade hit till Skellefte-trakten 1983.
Men ingen gång liknade den vandringen en vinterdag i mars 2002.
Jag hade mått dåligt en tid, psykiskt alltså. I det närmaste slutat sova, varvat upp och ställt till besvär för familjen, vid ett tillfälle t o m varit på vippen att köra på tok med bilen i mitt uppjagade tillstånd.
Men jag ville inte inse att jag behövde hjälp. Tvärtom, jag fortsatte arbeta som vanligt, i mitt yrke som ju bestod i att försöka vara till hjälp för andra med problem.
Den här speciella dagen var jag ensam hemma med hunden, vår tibetanska terrier Chicko. Jag skulle ha ett kvällspass i jouren som började klockan ett. Innan dess skulle jag som alltid rasta Chicko. Och valde just den här rundan.
Längs vägen började jag associera hejvilt till allt som gick att associera till längs vägen. Ställen vi passerade som jag hade speciella minnen från, tankar om folk som bodde eller hade bott i hus i närheten, till exempel min bror Håkan under 90-talet.
Vid ett tillfälle mötte jag en äldre man som tilltalade mig. Jag förstod inte vad han ville och jag vet inte om han uppfattade hur vimsig jag var, men mötet förstärkte bara min egen trötthet.
Men det var en vacker senvinterdag. Solen lyste så grant, och när jag tittade upp mot den fick jag för mig att Gud bodde i solen och såg allt som händer på jorden. Eller något i den stilen.
När jag kom tillbaka hem hade jag så pass självinsikt at jag ringde jobbet och sa att jag blivit försenad. Men jag skulle komma klockan två.
När klockan var två lyckades jag uppskjuta arbetspasset en timme till. När jag till sist kom dit var klockan närmare fyra. "Du ser sliten ut", sa en av arbetskamraterna när jag sjönk ner i en soffa.
Då brast det. "Ja det är precis vad jag känner mig!" Min visit på jobbet den dagen blev väldigt kort. Kamraten/kollegan uppmanade mig att återvända hem, meddelade min fru som precis skulle sluta sitt arbetspass för dagen och bad henne komma förbi så att vi kunde följas åt på vägen.
Det dröjde flera månader innan jag kom tillbaka. Allt blev väl efterhand ungefär som vanligt igen, men jag hade fått en första insikt om mina begränsningar och om risken att ta sig "för när" i det man tror sig alltid vara stadd att uträtta.
(skrivet 14 november 2013)
Många hundrundor blir det med tiden. Men 2002 blev det en annorlunda sådan.
Många hundrundor blir det med tiden. Men 2002 blev det en annorlunda sådan.
"Våra liv är..."
... så slumpmässiga händelser".
- Varför tänkte jag detta när jag hade mött lilla Iris ute på asfaltinfarten mellan radhusen i vår länga?
Kanske för att Iris kanske inte hade funnits om inte hennes storebror hade blivit hastigt sjuk och dött för några år sedan. Det gick inte att rädda hans liv; från en idyllisk fredagskväll med grillat och augustimys vändes familjens tillvaro över några timmar till sorg och tragedi.
Men så gick det kanske ett par år, och Iris kom till världen, och är nu ungefär lika gammal som hennes bror var när hans liv tog slut.
Kanske hade hennes föräldrar inte tänkt försöka få fler barn när detta hände. De hade ju redan tre.
Men nu blev de alltså fyra, eller på nytt tre. Och glädjen över att hon finns till är säkert helt ogrumlad, men sorgen över att han inte finns hos dem är lika säkert också för alltid kvar.
Själv tror jag inte att jag "borde" ha funnits.
Jag föddes hela tolv år efter min näst äldste bror, ett litet sladdbarn; jag har ofta undrat över att mina föräldrar alls var tillsammans på det sättet när jag kom till. Men det är som i Tage Danielssons monolog över olyckan i Harrisburg, det som inte kunde hända hade alltså ändå hänt.
Hur som helst. Inget tvivel om att jag inte var välkommen, och att jag blev väl omhändertagen.
Men en slumpmässig händelse skulle man kunna säga att jag var, och är. Liksom att Iris kanske inte hade funnits om inte om hade varit.
Och alla vi som har levt hyfsat långa liv vet att om vi tittar bakåt, är våra liv ofta resultatet av till synes slumpmässiga händelser i smått och stort.
Vem eller vilka som blir våra partners, när och varför vi hamnar i de yrken eller anställningar vi har eller har haft, hur det kommer sig att vi bor där vi bor eller varför vi bodde någon annanstans dessförinnan, eller om vi nu som min storebror som ännu är i livet aldrig har bott någon annanstans och inte har bildat egen familj.
Och allt möjligt annat.
När lyckan ler bryr vi oss knappast om hur turen kunde vara så på vår sida.
När livet blir desto tyngre är det nog närmare till hands att börja grubbla. När min andre bror fick ALS utbrast han: "Har jag verkligen varit en så dålig människa att jag behövde drabbas av detta?!"
Något svar kunde han ju aldrig få. Inte mer än våra lite valhänta försök att trösta honom att så var knappast fallet.
Och mer vetskap än så får sällan ingen av oss. Vi kan försöka se rationella förklaringar, det är vi rätt så skolade på. Men ibland fastnar vi nog ändå i att lika valhänt tvingas säga att "det är Ödet", eller Guds hand, eller Guds försyn; att allt vi inte förstår är sådant som ligger hos en högre makt.
Under tiden gör vi nog bäst i att bara fortsätta att leva så gott det nu går.
Om vi begått uppenbara misstag försöka lära av vad som hänt; annars fånga ögonblicket när det kan vara som bäst, ungefär på barns obekymrade vis som när Iris cyklar vidare på sin lilla traktor, om än kanske något mer påpassade av sina föräldrar, än om inte "om" hade varit.
Och själv har jag gjort den här eftermiddagen vid vår stuga, och där det ett tag var så vackert väder att jag kunde sjunka ner i en kvarlämnad solstol på bryggan nere vid båt- och badplatsen sedan jag gnott på med att "knipsa" sly alldeles bredvid.
Och hundarna var förstås med där. Men det var bara Doris som ville dyka efter stenar. Zelda tycks ha badat färdigt för i sommar.
Vilket kanske jag också har. Men det var roligt så länge det varade.
(skrivet 2 september 2013 - funderingen om Zeldas badande blev med facit i hand inte bara för den sommaren utan för gott)
I slutet av juli fiskade Zelda upp hur många stenar som helst. Men allt har sin tid; ett halvår senare finns hon i hundhimlen (se andra texten uppåt).
I slutet av juli fiskade Zelda upp hur många stenar som helst. Men allt har sin tid; ett halvår senare finns hon i hundhimlen (se andra texten uppåt).
"Livet blir vad vi fyller det med"
En känd fras som rubrik. Kanske verkar den banal, men dyker upp i sinnet när jag ska skriva denna text.
Per, min gode vän, fyller 65 i dag. Illustrerat med fotot på bloggen där han står med sin kamera under gårdagens utflykt till trakterna runt Lövånger. Här alldeles i närheten av stugan som min bror Håkan köpte men inte kunde dra nytta av så länge då han blev sjuk och dog.
När vi var yngre hände det att vi följdes på utflykter med fotograferingen som ett av de viktiga momenten. Svarvita bilder som vi framkallade i mörkrummet som man hyrde via studentkåren. Per var mera av perfektionisten; allt skulle stämma innan han var nöjd. Jag mera glad att bara knäppa lite här och där.
Vid gårdagens lilla promenad i det sjögräs, som vittnar om den alltid pågående landhöjningen vid kusten, tog även några foton utan Per i sökaren. Här får en av dessa symbolisera den ensamma iakttagandet.
Det är också givande och har sitt berättigande. Jag går till exempel aldrig omkring med hörlurar för öronen så jag inte kan lyssna till skogens sus eller fåglarnas kvitter.
Men ändå. Det är våra vänner som gör skillnad. De riktigt nära, de som hänger med under många år, de vi kan söka kontakt med när vi har det svårt, men även de vill dela glädjeämnen med.
Ett sådant litet guldkorn är när Per och jag "gaggar" om idrott. Vi är lite av resultatnördar båda två, testar varandra på "nötter" som vi lägger ut på sms eller som e-post. avhandlar senaste händelserna i hockeyns Elitserie, eller SMS, som det nu ska heta. Ett slags löpande kontakt, utan stora pretentioner.
Men vi har givetvis även andra ämnen att prata om. Familjebekymmer, jobb, bekymmer som ljusa händelser. Han vet det mesta om mitt liv och är en av de tre, fyra vänner jag vet att de alltid finns till hands om det behövs.
Ser att förra texten under den här rubriken skrevs tidigt i våras och handlade om vårt växthus. Kanske låter det lite konstruerat. Men man kan ju faktiskt säga att ett växthus är som vänskap; det är vad vi fyller dem med. Vad vi odlar, eller orkar odla.
Det är lite synd om det bara blir redskapsbod. Även om detta också behövs. Precis som naturen; utan våra vänner.
(inlagt 1 augusti 2013)
Ungefär samma plats som den i bloggnoteringen för i dag. Men här utan att Per finns med i sökaren.
Ungefär samma plats som den i bloggnoteringen för i dag. Men här utan att Per finns med i sökaren.
Historien om vårt växthus
Det är lördag tidigt i maj, jag äter frukost och går ut med hundarna där en hel del snö fortfarande ligger kvar längs elljusspåret.
M har åkt iväg till jobbet, kanske för att hjälpa någon liten telning till världen, men har bett mig plocka ut ur växthuset bakom huset så hon får utrymme att börja skola ut sina sticklingar.
Det är ett växthus som många andra, tämligen fjärran de flesta som brukar förekomma i tv:s alla trädgårdsprogram. Vi köpte det sommaren 2001, som skulle bli den sista vi bodde i Varuträsk.
Det började ganska ambitiöst, vi köpte trädgårdstegel som f d hockeyspelaren Nicklas Mannberg och hans fru Lissie fått över när de byggde hus och anlade sin tomt några år tidigare. Planterade tomater och gurka och lite annat som brukar rymmas i ett litet växthus. Och en liten med naggande god skörd blev också resultatet.
Så kom då flyttningen in till stan, den skedde mitt i vintern med ett visst vemod, framför allt från min sida. Men vi undantog växthuset från köpet och flyttade det med oss när sommaren kom.
Här fortsatte vi att använda det ungefär som vi börjat. Men efterhand tröt orken, alla plantor behövde ju skötas regelbundet för att ge skörd, det behövdes någon som såg till dem om vi ville resa bort. 2006 köpte vi vår stuga och fick åter mer trädgårdsjobb att ta itu med.
Sedan dess har växthuset mest använts till att dra fram ettåriga blomplantor. För ett par år sedan så pass många som runt 600 sådana. Det är M som skött det mesta runt detta, i fjol tröt orken och växthuset förblev som den redskapsbod det brukar ha fungerat om vintrarna.
Men i vår tänker hon alltså försöka få fram en del spirande små sticklingar igen. Så nu på morgonen har jag röjt undan sådant som stjäl plats från blomhyllorna. Som Björns gamla cykel, i ett skick som kräver insatser för att gå att använda igen men som vi hittills inte nänts slänga på tippen.
Och så kan det då användas till vad det egentligen är tänkt till. Men på en nivå som ligger flera divisoner under vad trädgårdsmakarna i tv brukar skylta med...
(4 maj 2013)
Ett växthus som tusentals andra. Som efterhand alltmer blivit redskapsbod om vintern, möjligen med lite små plantor om vårarna.
Ett växthus som tusentals andra. Som efterhand alltmer blivit redskapsbod om vintern, möjligen med lite små plantor om vårarna.
Dags att köpa nya kläder?
Jag åker hem från jobbet strax efter tolv. Under tiden hinner jag höra lite av en sändning från Ekot, och så början av Vetenskapens värld, oftast ett bra och lärorikt program.
I dag hann jag av Ekot få veta att vårens klädhandel har inte kommit igång än eftersom våren är försenad. Någon "på gatan" intervjuades om saken och han höll med om att han inte kommit igång med att köpa nya kläder än.
Som att det vore en självklarhet att garderoben ska förnyas varje vår, antagligen även varje höst? Men för vilka är detta så självklart? Knappast för dem som går på ett jobb om dagarna där de inte har högre ersättning än den allra lägsta om de inte skulle gå till jobbet.
Själv köpte jag sällan kläder även när jag hade en bra lön. Jo, om skorna började vara utslitna, byxorna fransade sig nere vid fötterna, skjortorna så urblekta att till och med jag förstod vad M menade när hon förde det på tal.
Men inte bara för att köpa. För att handla, shoppa,
för
något slags allmänt ha-begär. och slänga gjorde jag sällan heller även när jag hade köpt något nytt.
Nu är jag glad att jag faktiskt likafullt har kvar en del av dessa mer eller mindre nötta kläder i garderoben. De duger där jag numera håller till. På fabriksgolvet behöver jag inte skämmas för mina storrutiga skjortor. Eller den grå byxan med en reva som M sydde ihop för att jag ville ha kvar dem som hemmabyxor.
Och skulle reportern på ekot ha råkat sätta mikrofonen under munnen på mig med sin fråga om jag kommit i gång med vårköpet. Då hade jag bara glott på honom och svarat: Nej, varför skulle jag ha gjort det?
(skrivet 21 mars 2013)
Arkitekt var det!
(fortsättning från bloggen 13 jan 2013)
Bland korsen, som hänger med fastän de ju blivit färre, och blommorna och sädesstråna eller andra naturmotiv - gärna med en sol på kanten eller snedden - som har sin givna del, har det blivit allt vanligare med något som ska ge en symbolisk bild över hur den döde har levt. Kanske extra tydligt i storstadstidningens vimmel av annonser där de allra flesta som dött inte varit så kända att de kommer att få en egen minnestext på sidorna intill.
I dagens DN har vi således följande brokiga skara:
Givetvis några hundar (även om det tog lång stund för mig att tyda ett huvud av en Sankt Bernhard i profil); vidare en häst, en damsko med hög klack, en straight flush i ruter, några båtar, en heraldisk (heter det så?) symbol med några vingar, en herrhatt, en såg och en hammare, en g-klav (inte alls så ovanligt).Givetvis även en hel del fåglar; vidare en vindmölla, en palett med pensel, ett ankare - och så en annons utan någon symbol alls.
Och så en som jag helt kör fast på vad det kan vara; det ser ut som en tång med något slags rulle i bakgrunden.
Ska jag rent av försöka googla på mannen i fråga för att hitta svaret? Är det en rimlig nyfikenhet?
Men eftersom jag nu börjat skriva den här texten gör jag det, och det visar sig efter lite joxande att han varit arkitekt och i just det här sammanhanget bland annat för en restaurang som heter Fem små hus.
Så då fick veta jag det; vad nu den kunskapen kan vara värd. Kanske är symbolen med tången något som är mycket väl känd inom arkitektyrket, ungefär som en skrivmaskin för den som varit författare fastän det inte är många som använder en sådan längre.
Men vad ska man då tänka sig för den som jobbade som psykolog under större delen av sitt yrkesliv? En divan à la Freud?Fastän jag bara varit med om en enda människa som uttryckligen ville lägga sig ner medan vi pratade! Och då hade jag inget annat än en vanlig soffa till hands och det i ett annat rum än där vi först satt.
Nej, det låter ju kryckigt.
Ska sanningen fram, så går det väl dessutom knappast att täcka in ett liv med en enda symbol. Vare sig vad gäller yrke eller övrigt liv. Alla har vi ju, mer eller mindre tydligt, många intressen och egenskaper. Men kanske har en del hunnit säga vad de tycker skulle passa bäst.
Annars är det väl de efterlevandes fantasi som får avgöra. Om jag vore svensk mästare i schack låg nog ett rutigt bräde eller en springare nära till hands för dem att ta till. Oavsett om jag nu var så särskilt stolt över den bedriften eller ej.
Men egentligen spelar väl inte dödsannonsen största rollen varken för dem som lever eller för den som dött.
Hellre då hur själva begravningsakten blev utformad, vad som sades på den, och framför allt, vilka minnen som finns kvar av den som dött efter det att alla de första "insignierna"
bleknat bort.
Hursomhelst. En liten namnskylt i en minneslund eller en ingraverad sådan på en gravsten kan väl under alla omständigheter vara bra att ha. Åtminstone för att ha en plats att leta sig fram till om man vill sitta i närheten av den döde och tänka tillbaka en stund. Eller plantera en lite blomma.
PS. När jag nämnde om symbolen för den som visat sig vara arkitekt, så konstaterade min fru genast - utan att ens ha tittat på annonsen - att rullen måste vara en ritning. Och först då insåg jag att "tången" var en passare...
Brorsonen Niklas dog när han bara var 20. Knappt jag hittade till stenen när jag ville söka upp hans grav igen.
Brorsonen Niklas dog när han bara var 20. Knappt jag hittade till stenen när jag ville söka upp hans grav igen.
Gubben Pettson skriver om livet
Vad ger livet mening?
Jag var nyligen på begravning, den sista ur
en syskonskara på tio. Jag hade aldrig brytt mig om de övriga syskonens
bortgång förutom givetvis min pappas. Nu fick jag sent omsider träffa
kusiner jag aldrig sett som vuxna. Det jag som ung fick veta om en av
dem var hans psykiska problem vilket snarast gjorde att jag undvek
honom.
Nu mötte jag en stillsam men av livet präglad man. Han mådde bättre
nu än förr och det blev ett meningsfullt möte för oss båda två. Men
kunde ha skett redan för 40 år sedan!
Vi är nu inne i den tid på året när konsumismen är som aggressivast.
Reklamen sköljer över oss från köpcentra proppfulla av prylar som vi
påstås behöva handla för att samhället ska fungera.
Städer slåss om att stjäla marknadsandelar av varandras handel. Men
det vi allra mest behöver, mat på bordet, skulle det faktiskt råda brist
på vid en kris där vi inte längre kan lita på att andra länder har
något att avstå från.
I tv-serien Allt för Sverige ges en tänkvärd spegelbild av vårt eget
samhälle. Vi får veta att vi är det land på jorden mest likgiltigt för
vår släkt och vad vi ska tro på. Samtidigt, vilket kanske också borde ha
nämnts i programmet, tar vi faktiskt emot flest per capita som lider
nöd i andra länder.
Att en del kastas ut efter en tid är tyvärr den medaljens baksida,
något som i sin tur väcker reaktioner, men främst då i trakter ansatta
av brist på arbete och vacklande trygghetssystem. De mest välbärgade
bryr sig oftast mindre om hur andra har det.
Men vad kan ge våra liv mest mening? Knappast att kuta benen av oss, och i värsta fall skuldsätta oss, för att köpa det senaste.
Vi kanske hellre borde fråga oss hur vi använder alla prylar och
vilken glädje de egentligen kan skänka andra. Och framför allt, är detta
en glädje vi kan åstadkomma även för oss själva på helt andra och
rentav billigare sätt?
Gubben Pettson
(infört i Norran 6 december 2012)
När faster Betty begravdes, träffade jag flera av mina kusiner för första gången som vuxen.
När faster Betty begravdes, träffade jag flera av mina kusiner för första gången som vuxen.
Vad en garageport kan ställa till med
Av alla de 202 hushållen i samfälligheten Sångkören har ett enda garage haft en högre port än de övrigas, och det råkade vara vår (upphöjd av den föregående ägaren som lyckats få tillstånd för att kunna köra in sin skåpbil).
Så när alla portarna nu skulle bytas ut så måste ett
cirka två decimeter högt hål fyllas igen
.
Alternativet var att göra det själv, eller att firman som monterar portarna
fixade även detta. Det skulle kosta 1600 kronor.
Jag hann vakna flera gånger mitt i natten och grunna på hur jag skulle göra. Men eftersom jag är hemma om dagarna hade jag tid att göra det själv. Närmare bestämt en eller möjligen två dagar från det att de gamla portarna plockades bort.
Haken var att mitt dåliga självförtroende vad gäller praktiska sysslor hunnit blommat upp. Samtidigt kändes inte uppgiften egentligen så märkvärdig, och 1600 kronor, ja man får ju trots allt en del annat för denna summa.
Till sist bestämde jag mig för att ta itu med snickrandet. Att såga och spika eller skruva är egentligen något som jag numera tycker är roligt när jag kommer i gång. Värre var det träslöjden på realskolan, där jag slank undan genom att putsa på redan utsågade figurer genom flera läsår.
Nu är portarna i vår länga på plats. Det enda som inte är riktigt klart är på utsidan. Dimensionen på brädorna i jämnhöjd bredvid finns inte att få tag på 40 år efter att de satte upp, och jag måste fylla ut några centimeter längst ner genom att skarva med en list. Skulle gärna ha sågat ut denna med en cirkelsåg men ska se om jag klarar det för hand.
Det viktiga är dock att beslutet uppenbart blev rätt. Hade jag betalat för att slippa problemet hade jag inte varit lika nöjd. Då hade jag säkert tänkt: "Men det där hade jag ju kunnat göra själv!"
(15/11 2012)
"Fin garagelänga vi hade en gång, en flitig person jobbar på 6:an" (bildtext från fotografen och grannen Ingmar)
"Fin garagelänga vi hade en gång, en flitig person jobbar på 6:an" (bildtext från fotografen och grannen Ingmar)
Var kommer barnen in?
Var kommer
barnen in?
Det aktuella förslaget om nya skolor och förskolor i
Skellefteås västra stadsdelar är för mig mycket svårsmält. Jag kan till nöds
förstå att skolor läggs ner när elevantalet sviktar under en viss gräns. Men
här är det fråga om att stuva om ett mycket större antal barn för att en helt
annan skollokal blir över. Att stimulera till andra idéer hur dessa lokaler
skulle kunna nyttjas, tycks inte ha föresvävat kommunledningen - trots den nya
devisen i vårt ”varumärke”.
-
Var kommer barnen in? Hanson de Wolfe Uniteds
sångtext mal i mitt huvud.
Jag kan inte se det på annat sätt än att de blir brickor i
ett ekonomiskt spel, och att de familjer som satsat – eller tänkt satsa! - på
att bo i dessa områden just därför att de hittills förefallit vara just trygga
och barnvänliga miljöer nu får stå där med lång näsa. ”Luurad!”
Beklämmande är också att partierna plötsligt förefaller så
eniga. När jag satt i barn- och grundskolenämnden på 90-talet fanns åtminstone
en opposition och en debatt. Vi var några ”tjurskallar” som lyckades bidra till
att friskolor och förskolekooperativ kom i gång i några byar där kommunen inte
ansåg sig ha råd att satsa längre. Inte minst mitt dåvarande parti hade
fortfarande tanken om decentralisering som bärande ideologi någorlunda levande.
I dag tycks den helt ha försvunnit; men så försvinner också väljarna.
Möjligen kan jag köpa tanken om att flytta Brännanskolan
till Kaplanskolan. För eleverna i de årskurserna spelar det nog inte lika stor
roll var de går, och de kan få fräschare lokaler och kanske lite datorer på
köpet. Men resten av detta ”domino- och rockadförslag” hoppas jag får hamna i
papperskorgen med ett stort IG på omslaget.
Stefan Holmberg, Sjungande dalen
(infört som insändare i Norran 2/10 2012)
Service på gummiverksta´n
Gummiverkstaden som jag brukar anlita påminner om att det börjar bli dags att se över vinterdäcken. Dessutom har man rea på kvarvarande sommardäck.
Jag ringer och tingar ett par sådana. Vid monteringen nästa dag märker man att slitaget på de gamla däcken var lite snett. Kanske idé att kolla hjulupphängningen?
Nästa dag är jag tillbaka för denna åtgärd, lämnar in bilen och tänker gå en runda med hundarna under tiden. På håll ser jag en annan lokal på industriområdet, där arbetade jag några år i slutet av 80-talet. Vid några tillfällen hade jag även med mig vår dåvarande hund i bilen och fick passa på att rasta henne om det blev någon lucka i schemat.
Tänk att det är ungefär 23 år sedan! Livet är så kort, då var jag inte ens 40, nu är jag 62, om ytterligare 23 år så...
Jag släpper tanken och vandrar vidare, men måste ta skydd under en stor gran efter en stund när en kraftig men kortvarig regnskur sätter in. Medan vi står där ringer man från verkstaden, nu har man hittat en glapp styrled, men det kan de också fixa i morgon, jag behöver inte bekymra mig. Och så vänder vi om och kommer överens om tiden och åker hem igen.
Det här är verkstaden jag nästan hela vår tid i Skellefteå har sökt mig till. När vi nyss hade flyttat hit, höll den till i närheten av min dåvarande arbetsplats. Jag skulle ordna praktikplats för en udda man som inte var så lätt att placera. Men gummiverkstaden tog emot. På den tiden var det den nuvarande innehavarens pappa som var dess ägare. En glad och vänlig man - precis som sonen.
Vid ett tillfälle fick jag för mig att köpa nya däck på ett annat ställe. Jag råkade inte ha täckning på kontokortet just då. "Kan ni inte skicka en faktura?" Nej, det gick inte för sig. Kanske ville de inte skämma bort kunderna med sådant och ligga ute med mycket pengar som behövdes den tiden på åren till deras egna inköp av däck?
Men för mig kändes det ogint. Nästa gång var jag tillbaka där jag kände mig mera hemma.
(19/9 2012)
På en rastplats i Norge. Men för att ta sig dit är det ju en fördel att ha bra däck och styrleder som inte glappar.
På en rastplats i Norge. Men för att ta sig dit är det ju en fördel att ha bra däck och styrleder som inte glappar.
Grannar utan namn
Vi flyttade in här i december 2001. Mitt liv tycks gå i cykler om sjutton år i taget. Så lång tid hade vi bott i Varuträsk, så så lång tid pågick även tiden dessförinnan medan jag fick mig ett yrke, en livskamrat och min första fasta tjänst. Och så lång tid tog det även innan jag började flytta hemifrån och stå på egna ben.
Grannarna i radhuslängan var till antalet som ett fotbollslag, om man summerar husnumren. Efterhand blev jag mer bekant med en del. Någon kände jag även sedan tidigare.
Det var inte alltid min förtjänst att kontakt uppstod. Ingmar bjöd exempelvis på radhusfest för några av oss äldre - i sitt garage! Ett fyndigt uttryck för en klurig men stillsam man.
Då hade vi i och för sig språkats vid en hel del även dessförinnan. Men att sitta i hans garage med ett filosofiskt resonemang över lite korv och vin innebar också ett tillfälle att bli lite mer privat även med andra.
Efterhand har det skett en del förändringar i längan. Några har flyttat, nya har kommit in. Några av dessa har varit intresserade att göra sig bekanta. Även någon av de nya känner jag sedan tidigare. I ett fall vet jag inte ens vad de nya heter, de verkar se sitt boende som helt frikopplat från oss andra, som att de inte bryr sig vilka vi är.
När vi allra första gången kom med vårt första flyttlass på släpvagnen blev jag lite bryskt bemött av en av de dåvarande grannarna. Han gillade inte att vi körde så långt in som vi tyckte oss vara tvungna att göra.
Vid andra tillfällen muttrade han över träd som borde fällas, eller att snöröjningen inte fungerade så bra.
Det dröjde till det sista året som han och hans fru bodde här innan stämningen oss emellan blev lite mer kamratlig. Kanske tinade han rentav upp just därför att han och hans mera försynta fru nu bestämt sig för att sälja och flytta?
I dag vid förmiddagskaffet såg jag hennes namn i en annons där hon undanber sig eventuell uppvaktning på sin förestående födelsedag. Under de närmare tio år vi hann bo grannar tog jag aldrig reda på vad hon heter, det var ju den mera bullrige makens namn som stod på namnskylten.
Det finns en annan kvinna i längan som jag inte heller vet vad hon heter. Tänk om jag skulle fråga henne någon dag! Kanske vet hon inte heller vad min fru heter...
(skrivet 11 september 2012 - någon vecka senare upptäckte jag att den kvarboende grannens frus namn faktiskt står på dörrskylten! Så jag slapp alltså blotta min okunskap...)
Här bodde vår granne. Men vad heter hans fru?
Här bodde vår granne. Men vad heter hans fru?
Hyllning till Tycko
Alla vi som är på väg till gravsättningen släntrar fram utan större problem. Den enda som halkar efter är Kurt, han som bott granne med min bästa vän Peter i Sandins-huset i Storuman genom alla år.
Nu är han 87. Och Tycko hade hunnit bli 91.
Men när kistan är på plats nere i gropen är Kurt just den som haltar fram för att hålla tal. Ett yngre par stöttar så han inte ska tappa balansen - och i värsta fall, tanken hinner gå genom hjärnan, falla ner...
Men det går förstås bra. Kurt berättar om när Tycko och han och några fler hjälptes åt med att skriva historieboken om Storuman. De hade roligt tillsammans.
Alla som sedan berättar om Tycko när vi ätit macka inne i församlingsgården vill också framhålla vilken glädjespridare Tycko var. Någon börjar gråta, "hur ska jag klara mig när jag nu inte får höra din röst i telefon längre?"
Sedan är det dags att tacka för sig.
Vi åker in till centralorten Storuman för att köpa lite blommor att plantera på våra egna anhörigas gravar. Det är fredag eftermiddag och livligt gatuliv mellan affärerna längs Skolgatan. Ett påträngande "joo, joo" hörs från en ljugarbänk utanför ICA-Renen.
Förstår på en gång vem det är.
Kusin Tage vill pocka på uppmärksamhet för att jag ska upptäcka honom. Han börjar också bli gammal, kanske runt 75. En gång var han en duktig skidåkare och framförallt löpare, gjorde som bäst runt 4.10 på 1 500 meter utan rationell träning.
Men nu har han sedan några år tappat talförmågan efter en svår stroke och detta är det absolut enda han alls kan säga längre. Men han skiner som en sol när manövern lyckats och jag hinner berätta vad vi gjort och vart vi ska.
*
Storebror K-E haltar omkring på sitt sätt när vi kommer till Barsele. Försöker göra upp eld i spisen. Hugger på en gång, pratsjuk som han är, på varför vi köpte mjölk i en tvåliters plastförpackning, den tycker han är onödig, sen hjälper det inte att mjölken kallas "gammeldags".
Men vi gör ett byte med några vanliga enliters och sedan far jag i väg på hjortrontur, och M får bli den som lyssnar på honom medan jag är borta, K-E skrinlägger nämligen sin ursprungliga plan att hon ska hjälpa honom att byta gardiner.
Det är avsevärt mer hjortron på "Elis´myran" än i fjol. Vilket i sig är en självklarhet, det kunde i alla fall inte bli mindre. K-E tycker jag "gjort det bra" när jag är tillbaka tre timmar senare. Dags att få i sig lite mat och sedan vända hemåt igen.
*
Längs vägen, mellan skogarna och sjöarna, tvärs genom länet, kommer dagens huvudämne tillbaka i tankarna. Vi grunnar lite på varför fler människor numera vill bli begravda i sin ursprungliga hembygd än förr. M funderar också på vad solosången från gravkapellet hette och hur texten löd. Ingen av oss vet.
När vi kommer fram ringer jag tillbaka till Tyckos familj för att få svaret.
Javisst ja, det var ju den som Mikael Wiehe skrev när hans vän Björn Afzelius hade dött. Men hela tiden fladdrar titeln i väg. Jag tvingas fråga dottern gång på nytt gång på gång. Men till och med när jag nu knackar ner de här raderna slinter minnet...
(inlagt 25 augusti 2012)
När jag nådde parkeringen för förra årets hjortrontur. Den när jag knappt hittade ett bär!
När jag nådde parkeringen för förra årets hjortrontur. Den när jag knappt hittade ett bär!
Längtan
"Längtar du inte till Stadsfestivalen?" säger en kille på cykel till sin kompis bredvid sig just när de passerar mig.
Jag är ute på mitt-på-dagen-rundan med våra hundar och har gjort en lov ut "på landet" mot Stämningsgården till. Och apropå stämning, så är det en promenad där jag gått och tänkt på sådant som jag passerat - och som också är sådant som utgör exempel på passerade stadier i mitt liv, vilket påverkar min sinnesstämning och dessvärre mest åt det lite nostalgiska hållet till.
Vi passerar till exempel gården där Arvid brukade hälsa på sin kompis Daniel, och jag hämtade honom, eller den lilla sjumannaplanen där Linnéa brukade spela matcher och Björn ibland gick domare.
Och lite högre upp i backen håller några på att spika upp taket till ett helt nytt hus, och jag tänker att så långt har jag aldrig kommit, det vill säga bygga ett eget hus. Sådant känns också lite vemodigt.
Så möter jag alltså de båda killarna på sina cyklar. Och då slår mig frågan: Längtar jag själv till något?
Nej, inte något så påtagligt som en festival, eller vad det nu annars kan vara, att få inreda sitt nybyggda hus till exempel. Ändå är vi ju i den tid på året då vintern äntligen släppt greppet och smältvattnet och fåglarna kvillrar och kvittrar.
För några år sedan kunde jag kanske ha svarat något i stil med "få slå ut på årets första golfrunda". Men i sommar kan inte M följa med och då känns det inte lika roligt längre, jag vet inte ens om jag alls kommer att spela något själv i år.
Men visst är det roligt att det börjar bli grönt och att det om några veckor är dags att sätta potatis och plantera blommor. Men "längtar", det känns för starkt.
Längtan är något annat. Något mer. Som att vara en 12-13 år och få gå på stadsfestival. Eller att som Arvid, snart 27, förhoppningsvis bli pappa för första gången. "Aldrig har jag längtat så inför nånting som nu", som han lär ha skrivit på Facebook för någon vecka sedan...
(inlagt 15 maj 2012 - 31 augusti föddes lille Rune)
Så här fin var grannen Ingmars krokusrabatt redan för flera veckor sedan.
Så här fin var grannen Ingmars krokusrabatt redan för flera veckor sedan.
Allt ska helst vara som det brukar vara?
Hade inte hört från min vän P i USA på ett par månader. Det har hänt förr, han har alltid varit periodisk att höra av sig.
Så skriver jag då och då; inget svar. Börjar liksom vid ett tidigare tillfälle få för mig att det hänt honom något.
Skriver ytterligare en gång.
Nu får jag svar. Allt är som vanligt, han sitter vid sin dator och programmerar.
Genast känns det lättare att gå ut med hundarna. Ett ålderstecken, eller ett personlighetsdrag som förstärkts med åldern?
Behovet att allt ska vara ungefär som det brukar. Eller ett utslag av att ovälkomna förändringar blir vanligare när vi blir äldre.
När någon vi känt länge plötsligt blir sjuk och dör. Eller någon annan börjar tappa minnet. Eller inte orkar som förr.
Barnens förändringar är oftast mer välkomna. Som att äldsta sonen snart ska bli pappa om allt går som det ska. "Jag har aldrig längtat så någon gång förr", som han skriver på Facebook.
Där jag själv för övrigt inte valt att vara med. Och även gnölat över fenomenet som sådant på min flik "Dialekt- och modeord".
För jag vill ju oftast att allt ska vara som förr...
(inlagt 10 maj 2012)
Sonen ska bli pappa. Men redan nu är han bonuspappa. Eller vad det nu brukar kallas.
Sonen ska bli pappa. Men redan nu är han bonuspappa. Eller vad det nu brukar kallas.
I morgon är i dag förgången tid?
"Här står jag i en tid som ingen efterfrågar. Nuförtiden, säger man.
Vad menas? Gäller det året man befinner sig i eller bara månaden
eller ingår tio år bakåt i tiden, eller längre? Framåt? Kanske nutid är
kortare än nuförtiden. Och bara nu är allra kortast. Där gäller minuter
– eller kan nu tänjas ?
Nuförtiden kanske gäller den senast uppvuxna generationen
från och med när deras liv började. Kan den definitionen stämma?
Nej naturligtvis måste det vara så, att varje individ har sin nutid som
börjar där vars och ens minne har sin första grund.
Begreppet är tydligen flexibelt, men mitt i allt detta tänjbara är det
i alla fall allmängiltigt med ordet nuförtiden – litet bakåt – litet
framåt. Eller hur?
Har till exempel jeans gjort sitt intåg i nutiden eller i en förgången
tid? Ingen har burit hatt dagligen i nutiden – nej det var före nutiden.
Men var det verkligen i en förgången tid, som inte alls lever längre?
När jag är gammal, så tycker alla omkring mig att jag har levt i en
förgången tid. Inte i nutiden.
Fast jag lever ju uppenbarligen nu också. Det känns konstigt när det
liksom inte räknas. Där står man och blir litet tyst. Varför kommer min
omgivning inte på att fråga om nånting? Varför kommer ingen ihåg att
undra något om än det ena, än det andra. Nej varenda kotte tycks
vara uppslukad av sitt eget nu. Helt och hållet.
Så där sitter man och känner sig litet tråkig med en massa ord som
inte får komma ut och flyga, ses och höras. Plötsligt är man bortsopad
i ett huj.
Nuets fångar kanske vaknar för sent och vill veta något. Hur var det
egentligen? Varför kom vi inte ihåg att fråga?
Sonja Herlin, snart 95 år"
/Den här insändaren fanns i Dagens Nyheter i dag. Kändes verkligen tänkvärd.
(inlagt 5 mars 2012)
Trettio år sen min mamma bakade tunnbröd. Ett kuriosa från en förgången tid?
Trettio år sen min mamma bakade tunnbröd. Ett kuriosa från en förgången tid?
När oron inte vill släppa
Vaknar vid halv fem och är kvar i en dröm där vi ska börja med något slags sommarstugebygge. I närheten flera andra byggen på gång, åtminstone ett av en familj som vi känner. Det vill säga, vi umgicks en tid för mer än tio år sedan, därefter rann kontakten ut i sanden som det brukar heta.
Detta räcker för att jag ska känna mig illa till mods och får svårt att somna om. Varför är det så lätt hänt att tappa bort människor man känt, mannen och jag kunde väl åtminstone ha fortsatt att spela badminton, vilket vi gjorde under en period med våra barn när de ännu var små?
Stiger hur som helst upp ur sängvärmen, försöker vid köksbordet med korsordstricket, ett sätt att sysselsätta hjärnan med något annat en stund.
Men även om jag klarar nästan hela Geijerkrysset den här morgonen släpper inte oron taget. Olustiga tankar bildar fortfarande kö, vid sextiden ger jag upp och stiger upp för gott denna morgon.
Den enda levande varelse som gör mig sällskap blir förstås Doris, hunden. Redan vid sju har jag fikat och borstat tänderna och då vill hon ut, det är bara så.
Hon och jag och hennes mamma ut i den alldeles tysta söndagsmorgonen, jag tar sparken och glider i väg nerför gatan, får upp så pass hög fart att jag finner mig nödd att bromsa in.
Hundarna kan springa fritt, Doris skäller av glädje, humöret känns lite lättare att fördra.
En ny dag har tagit sin trevande början...
(8 januari 2012)
Eftermiddag, tidig solnedgång. - Men det kunde också vara tidig morgon?
Eftermiddag, tidig solnedgång. - Men det kunde också vara tidig morgon?
"Je få bära bort me då jag ha dödd"
Vattnet är rostigt, grytorna ofta odiskade, mjölk kan surna i kylskåpet som är svårt att stänga. Från källaren stiger en lukt av jord, blandar sig med all smuts i farstun, när jag har varit där brukar jag tvätta kläderna så snart jag kommit hem.
Detta är mitt barndomshem, där har min äldre bror bott ensam kvar sedan vår mamma dog för drygt tio år sedan. Han år sparsam för att inte säga snål, unnar sig inget som kostar pengar, eller ska man hellre säga att han har små materiella anspråk på livet. 1993 fick han sin första stroke, tvingades ta förtidspension innan han fyllt 60.
Femton år senare kom den andra, den tog hårdare, han har svårt med motoriken i höger hand och förmågan att ta sig fram till fots har försämrats påtagligt. Han orkar inte följa med ut till hjortronmyrarna längre, knappt ens gå upp till landsvägen för att hämta tidningen, ta sig upp i traktorn och vrida om startnyckeln tar på krafterna och ibland även humöret.
Det är lätt hänt att jag blir grinig och gapig när vi träffas, jag försöker städa undan det värsta och han tycker att jag lägger mig i. Värst är det med vattnet, det går inte skura rent och än mindre att han kan tvätta sina kläder i tvättmaskinen som stått och beckat ihop nere i källaren tillsammans med diverse annan bråte.
I somras tog jag mig för att försöka röja lite i skafferiet, rester av gamla flingpaket hade ramlat ner på golvet och blandats med strösocker och mycket annat, konstigt att råttorna inte hittat dit! Jag rensade även ett skåp ute på farstubron där det samlats burkar och mjölkpaket, glassbackar och flaskor sedan långt innan mamma dog. "Kunde ju vara bra att ha", en filosofi som rått alltsedan våra föräldrar satte bo och sparsamhet var både en nödvändighet och en dygd.
När det var klart medgav min bror att det var kanske inte så fel. Då hade jag även hunnit slänga flera sopsäckar med kläder, mattrasor och annat som stått orört i mammas sovrum. Pillerburkar ovanpå linneskåpet, skräp och dammråttor under sängen, det kittlade i näsan när jag skulle försöka sova där.
I den lilla alkoven där min bror sover törs jag inte försöka röja. Allt som finns i bagarstugan och i andra biutrymmen på gården, vilket med tiden blivit rätt så många, är ett eldorado för en hängiven skrotsamlare.
I går ringde min bror och snörvlade, han hade hamnat på sjukstugan för att han tydligen blött stora mängder blod genom näsan. På nytt blir frågan om hans hälsa aktuell, och hur länge han ska kunna bo kvar, han är nu fyllda 77. Själv vill han inte höra talas om något annat än att vara hemma. Så snart man fått bukt med näsblodet, han hade dessutom hög feber, kanske sorkfeber, så ropade han i telefonen: "Jag vill hem!" Hem till allt detta som ter sig alltmer bristfälligt men som ändå är hans plats på jorden, där vill han vara, där hör han hemma. "Je få bära bort me då ja ha dödd!"
Ute på slåtterängarna, några alltmer ålderspinade hässjor tar form än en gång och brorsan ska föreviga dem.
Ute på slåtterängarna, några alltmer ålderspinade hässjor tar form än en gång och brorsan ska föreviga dem.
Droghandel vid lunchtid
Efter en bra förmiddag på nya jobbet cyklar jag för tillfället nöjt in mot centrum, viker av till höger efter Parkbron och kryssar mellan några stora blomsterurnor innan jag viker av förbi stadshuset Brinken och parkerar i närheten av turistbyrån samt apoteket Kronans droghandel.
På turistbyrån köper jag ett par hockeybiljetter till min dotter och hennes kompis. "Vi tar dem på sjunde raden bakom målet", säger jag efter lite resonerande om lediga platser, "dottern får väl skälla om det inte blev bra". Tjejen i kassan vill av någon oförklarad anledning ha telefonnumret trots att jag betalat, "är det Björn?" frågar hon när jag uppgett numret men utan att undra. "Nej", skrattar jag till, "han bor i Oslo numera. Då måste han ha köpt nånting när han var hemma senast!"
På Kronans droghandel pågår kommersen för fullt, lunchtid som det är, kölappen visar 101 och displayen framme hos de som expedierar har inte hunnit mer än till 84. "Nja, då tror jag det får vara för i dag", säger jag i riktning mot gamla fru N som bor granne med oss och som redan sitter och väntar på att få hämta sina piller.
Men på kölappsautomen ligger några kvarlämnade lappar av folk som resonerat som jag, den bästa bär nummer 90 och innan jag hunnit bli det minsta less får jag ta fram körkortet och legitimera mig i väntan på att medicinlistan ploppar fram på dataskärmen. Vilket tar snudd på längre tid än vad det nu tog att komma fram.
Ögonen faller på en låda med gratisprover på receptariens pult. "Tänk att de här finns fortfarande, jag blev pikad av kompisarna för att jag brukade köpa Strepsils halstabletter redan under studietiden på 70-talet". Receptarien ler vänligt men lite tankspritt medan hon pysslar med att klicka fram och aptera ordinationslapparna på de varor hon ska ge mig.
"Men det var då det räckte med lite halstabletter", fortsätter jag medan hon kör fram den aktuella medicinlistan, "numera har man andra och fler behov av medikamenter!" "Ja, det finns ju större utbud också", säger hon medan hon försluter påsen för vidare befordran till kassan. "Nå, framför allt är det nog åldern som tar ut sin rätt", konstaterar jag och traskar vidare.
I kassakön får jag syn på ett varuställ med allt från några helt vanliga DVD-filmer till tidningen Blossom som påstår sig kunna ge tips om "bra solosex". Tiderna förändras minsann även i apoteksvärlden, fru N hamnade till sist precis framför mig i kön (även om hon nu inte märker mig), och när hon är klar och jag är klar och jag har hämtat cykeln och börjat pinna på hemåt igen är det fortfarande en lång och fin höstdag kvar att göra något vettigt av.
Uppe vid den lilla närbutiken i grannskapet där vi bor lyser löpsedlarna för de båda kvällstidningarna. "Slipp tandgnissel" lovar den ena, "Ny mirakelmedicin botar PMS", påstår den andra. Men för mig räcker det så bra med de piller som redan dinglar i sin kycklinggula påse på cykelstyret.
(inlagt 26/9 2011)
Ett inslag i droghandelns förlovade värld...
Ett inslag i droghandelns förlovade värld...
Besök i glesbygden
Fick till min glädje denna artikel införd på Västerbottens-Kurirens kultursidor i måndags. Stort uppslaget med fyrspaltigt foto som jag tog förra hösten (se fliken Lycksele 2010)!
Besök i glesbygden Höstfärger, hög luft och milsvida vyer över Stöttingfjället. Norrbäck ligger vackert men hur länge kommer byn att överleva? Det frågar sig Stefan Holmberg, som rest genom Västerbottens inland i sökandet efter hjortron och glesbygdens framtid.
"Jasså är du redan tillbaks", säger min snart 77-årige storebror lite släpigt medan jag sparkar av mig stövlarna på farstubron.
Han ligger och läser den nyanlända dagstidningen på den gamla kökssoffan som står ute på farstubron till vårt föräldrahem där han sedan ett tiotal år bor ensam kvar. Vi är lite osams för tillfället, eller rättare sagt, jag är arg på honom. "Redan tillbaks", fnyser jag, "så roligt var det inte att tjava tillbaka över Lomtjärnmyra!".
Ilskan handlar egentligen om två misslyckade expeditioner för att hitta årets hjortron. Dagen innan kollade jag mina vanliga ställen Elis myra, Vintjärnmyra, Långhalsa utan att hitta mer än det som ryms i en två liters glassback. På kvällen, medan brorsan läste i Haralds bok om Norrbäck, såg jag på sena länsnytt om thailändaren som skördat tio kilo den dagen i trakten av Fredrika. Det kändes lite försmädligt att bli så utklassad; tidigt denna vackra morgon i slutet av juli tog jag mig därför ut på nytt.
Men knappt ens ett bär denna gång, nu gick jag dessutom lite fel, och ringde för att be honom plocka upp mig ute på stora landsvägen som jag snart hade i sikte och skjutsa tillbaka till utgångspunkten efter en liten skogsväg där jag parkerat min egen bil. Men brorsan tyckte det kändes besvärligt. "Jag vill väl int kör sunn bilen på nå gamm väga", muttrade han, och jag tryckte tvärt av mobilen för att inte behöva krusa. Nu är vi i grunden inte mer ovänner än att vi snart blir sams igen. Han letar fram en annan glassback med hjortron ur en av sina frysboxar som kompensation. På locket mammas handstil; den är från 1984. "Men he gå bra å kok sylta på dem ändå", lovar han.
Innan jag ska åka hemåt igen, ned till kusten, går jag ut på lägdan. Vi har pratat om det vid flera tillfällen, nu har han till sist gett med sig. Jag ska ta ned hässjevirket, med början mot grannen Göstas ägor. Det är nu så pass länge sedan det slåttades hö på den delen av åkern att till och med brorsan har insett att det är meningslöst att det står kvar och rasar samman av sig självt. Han har lovat att köra undan det jag plockar ihop med traktorn senare under veckan.
"Men sorter hä i två höga", säger han. Det bästa, eller snarare minst ruttna, vill han fortfarande lägga för sig. I fall att. Någon någon gång vill sätta upp en hässja igen. "Och ring ´n Harald om hjortrona", säger han innan han haltar i väg för att se till sina fyra får och de båda hönsen. "Där på Stöttingfjälle bord he väl finns?"
Harald heter som jag i efternamn, men vi är inte släkt. Vi blev bekanta när vi började gymnasiet samtidigt. Det var i Lycksele, för 45 år sedan. Jag vill helst inte tänka på att det hunnit gå så länge. Harald är hela tolv år äldre, han hade börjat läsa som vuxenstuderande. Blev lärare, pendlade en sju, kanske åtta mil till byskolan i Gunnarn, flyttade så småningom tillbaka till hemgården för gott. Jodå, jag ringer, jodå, han och hustrun Marianne är hemma, det går bra att jag hälsar på. Men det lär inte finnas hjortron där på Stöttingfjället heller denna sommar, han har inte ens brytt sig om att gå ut och söka själv.
Jag hade tillfälligt återvänt till Lycksele i fjol höstas. Skulle försöka hjälpa till att vägleda en grupp ungdomar ut i arbetslivet. En dag blev jag besviken även på några av dem, de sökte inte själva upp en tänkbar arbetsgivare som vi kommit överens om. Jag klarade inte diskussionen med dem, tog bilen och åkte i väg ut på vidderna mot Vilhelmina-hållet till, efter sex mil var jag framme i Norrbäck och ilskan hade lagt sig. En ännu vackrare dag än i dag, då med alla höstfärgerna och den första pudersnön kvar på marken, men den gången fick jag nöja mig med att ta några kort. Husfolket var inte hemma.
Nu bjuder de på fika och vi småpratar om hur livet rullar på. Harald har tagit paus i bygget av ett större garage. Han verkar lite disträ till en början, men så, när kaffet är urdrucket, vill han visa runt i deras fina västerbottensgård i söderläge. De tidigare Norrbäcks-bönderna tycks inte bara ha satt bo, de hade självkänsla och byggde stort. Ett närmast majestätiskt björnskinn en trappa upp går inte att missa. "Du har förstås skjutit den själv?" Jodå, men det var under stor dramatik. Det första skottet fick inte avsedd verkan, björnen störtade emot honom. Med stor sinnesbehärskning hann han få iväg den dödande kulan, då var avståndet bara tolv meter.
Tydligt upplivad av detta minne, bestämmer Harald att "nu ska vi åka iväg på en liten tur". Nu vill han visa trakterna som jag hittills bara läst om i den fina bok som han nyss har gett ut och som brorsan fick låna. Första anhalten blir Uttermangården. Den är han påtagligt stolt över. Byborna byggde den gemensamt på 90-talet, namnet kommer sig av att den förste nybyggaren hette Per Andersson Utterman. Gården är i mycket fint skick. I storstugan finns en rad skärmar med en fotoutställning. Bilderna har han antingen tagit själv, eller rustat upp med hjälp av modern digitalteknik. En del av dem fanns med i boken. Köket är också modernt, välutrustad. "Vi har haft grupper som varit på internat här. Både från Skogshögskolan och vanliga skolklasser".
Det ironiska är, att trots att Harald fått stå som vägledare för studenter, har han senare hamnat i tvist med skogsmyndigheterna för sättet att sköta sin egen skog. Saken har gällt om han skulle få utföra en avverkning på sitt eget sätt, med ett smärre uttag där en hel del träd lämnas orörda. Myndigheterna har ansett att det vore bättre att kalavverka en större yta. Tvisten har till och med gått vidare till domstol, där åklagaren dock beslutat lägga ned ärendet. Men Harald är störd över det inträffade, han vill fortfarande få full upprättelse.
Byn Norrbäck ligger alltså förhållandevis högt över havet, höjden varierar men rör sig närmare 500 meter. På den nivån kan återväxten ta tid. En kalhuggning kan enligt Haralds mening bli förödande. Harald har överhuvudtaget många funderingar om människans samspel med naturen. Förr skedde den i liten skala, varje erövring var ett mödosamt framsteg, det kunde handla om dragningen av en väg eller utdikningen av en myrodling.
Men i dag, med nutidens teknologi? Den närbelägna guldgruvan i Svartliden har gett arbetstillfällen, men hur länge räcker de, hur stora blir inte såren i naturen, och hur skyddade är vattendragen trots de förebyggande åtgärder som gruvbolaget ålagts. Försiktigt optimistisk är han däremot till det andra stora projektet som just nu är aktuellt, vindkraftverken. De förefaller kunna byggas utan uppenbara störningar och i samförstånd med de kvarvarande byborna.
På återvägen till Marianne och Harald Holmbergs gård kan jag inte låta bli att ställa en försiktig fråga om framtiden. Hur blir det med den, kommer någon att förvalta arvet? Harald vet inte säkert. Jag får känslan att han helst inte vill tänka så långt, även om han också berört detta i sin bok. Han har gjort så gott han har kunnat under sin livstid, mer kan ingen göra, inte heller min bror eller någon annan som ännu bor kvar i den så kallade glesbygden.
Med vemodskänsla, tack och lov skingras den ju efterhand, rullar jag hemåt. Tjugofem mil kvar, jag siktar på en hastig matpaus i Lycksele. Mina två plastbackar med hjortron finns i skuffen, de ser fortfarande verkligen blygsamma ut. Men i sinnet arkiverar jag dessutom de färska intrycken från två dagar som kommer att leva kvar länge i mitt minne. Haralds bok, den blev alltså kvar hos brorsan. Den läser han vidare i ännu några dagar, medan han samlar kraft för att orka börja köra iväg med hässjevirket, det som vår pappa en gång yxade till. Då var han och min mamma själva nybyggare, odlade upp sin gård från noll. Mindre än en människoålder sedan, en nanosekund av den historia vi får ta del av livet här på jorden.
STEFAN HOLMBERG Publicerad: 22 augusti 2011 kl 10.42
Utsikt från min vän Harald Holmbergs gårdsplan i Norrbäck.
Utsikt från min vän Harald Holmbergs gårdsplan i Norrbäck.
En tankeställare
Programserien "En andra chans" började i tv i kväll. En idé med serien torde vara att göra oss som har rörelseförmågan någorlunda intakt får en tanke om hur snabbt vi kan gå miste om sådant vi oftast tar för givet. En bilolycka eller någon annan ögonblicklig händelse kan fjättra oss för resten av livet i en rullstol; för några så svårt att de inte ens kan andas själva utan behöver respirator och ständig assistans.
Nästa gång som jag går på golfbanan ska jag inte gnälla över mina halvtaskiga slag, inte heller när jag tycker att trappsteget jag gjorde på altanen i stugan blev onödigt högt, eller att en del cyklar betydligt snabbare än jag när jag är på väg till mitt nya jobb.
Bagateller som jag har råd att röra mig med. Nog sagt för i dag!
(inlagt 11 augusti 2011)
Kunde dåden ha undvikits?
Det infernaliska mördandet av alla ungdomar vid läget på Utöya, liksom givetvis bombdådet i centrala Oslo, berör alla, och ges givetvis stort utrymme i media.
Jag har inte alls följt rapporteringen så grundligt, men än så länge finns två frågor som jag inte hunnit se att de tagits upp:
1/ Hur kan en människa som tydligen var känd för sina extrema åsikter få, resp. få behålla sina vapenlicenser?
2/ Hur tänkte polisen när man fått klart för sig vad som hade hänt inne i Oslo? Fanns allt fokus på att spärra av centrum av staden utan tankar på vad dådet handlade om? I så fall hade man kanske kunnat förhindra det som skedde två timmar senare på ungdomslägret, dvs att man åtminstone tänkt att de som befinner sig där också kan vara föremål för förövarens/förövarnas intresse?
Så kommer dessutom uppgifterna om ett dokument som denne ljushylte terrorist skulle ha sänt iväg själv någon timme innan han drog ut i sitt vansinnesföretag. Fanns ingen som hann läsa detta meddelande av de som valts ut som mottagare och som hade så pass bättre omdöme att de kunde ha slagit larm?
Även i semestertider måste det rimligen finnas beredskap för det oväntade. Min tanke är att det kunde ha gått att förhindra åtminstone det som skedde på lägret ute på ön. Eller är det bara utslag av simpel efterklokhet?
(inlagt 24 juli 2011)
Mötet med Amos
Jag ställer tillbaka kundvagnen och funderar för någon sekund om jag ska säga några vänliga ord till tjejen som står utanför entrén för att försöka sälja jordgubbar denna gråa måndagsförmiddag. Då ser jag honom stanna till på väg in i affären, som om han känt igen mig, och med lite latens identifierar även jag honom. ”Visst är det… Amos?”
Ja visst är det Amos, och heter man så är man förmodligen rätt så gammal, och det visar sig att denne Amos faktiskt fyllt 94. Jag höftar till att det åtminstone bör vara en tio, femton år sedan vi sågs senast, men det kan givetvis vara mer. Amos var en av farbröderna som befolkat trakten dit vi hade flyttat och där vi kände oss glada om någon visade lite vardaglig vänlighet.
Vad Amos fick ut av mig är väl mera oklart. Men han erinrar sig i vart fall ett tillfälle när han bad mig att hjälpa honom med att skriva en insändare när han hade blivit bestulen på snökättingarna till sin traktor. ”Fick du tillbaka dem”, undrar jag, och han skrattar, nej, inte det. Men han hade åtminstone fått hjälp att lufta besvikelsen.
Amos hjälper mig att kartlägga hur hans familj såg ut då och hur den ser ut i dag, och får i gengäld veta var vi bor numera. Sedan fortsätter han in till matdiskarna och jag åker hem till mitt. Jag har sovit illa på natten och känner hur det påverkar mig, jag blir långsammare i tankar och handlingar men även mera känslosam. För ett ögonblick kommer jag att tänka på Olof Palme som påstods behöva bara fyra timmar i snitt natt efter natt, och detta i ett så påfrestande ämbete som hans. Själv har jag fullt att klara av att fullfölja lagningen av en cykelpunktering, att fylla på olja i bilen som dottern numera har lagt något slags embargo på, och att skriva ner dessa rader. Men mötet med Amos värmde i all sin enkelhet.
(skrivet och inlagt 13 juni 2011)
Ett annat sätt att se på tv
18-nyheterna på tv. De fruktansvärda scenerna när flodvågen sveper bort allt i sin väg i de jordbävningsdrabbade delarna av Japan.
Så har bilderna rullat förbi, och TV 1 bjuder in oss att vara med om ett dagen-efter-reportage hos gårdagskvällen vinnare i Melodifestivalen.
Kontrasten blir för stor.
Jag byter kanal för att se vad tvåan har att komma med. Där pågår en film om hur en brittisk kvinna under en månad provar "Ett annat sätt att leva" hos ett bergfolk i Thailand, karenerna. Kvinnan har tydligen ett lite trassligt liv på hemmaplan med avbrutna juridikstudier och en vilsen tillvaro som ensamstående mor. Dessutom är hon färgad, något som inte gör livet enklare i ett samhälle dominerat av vita.
Men här möter hon så mycket kärlek och värme att hon blir alldeles förstummad. Karenerna lever ett materiellt enkelt och ofta strävsamt liv, dessutom färgat av en historia med förtryck, men de har en rikedom av annat slag.
Serien "Ett annat sätt..." har redan pågått en tid, detta är femte av totalt sex avsnitt. Men som så mycket annat har den gått min uppmärksamhet förbi. Pärlorna i medieutbudet drunknar lätt i allt ytligt. Man kan säga att även tv:n borde användas lite mer utskillningslöst av oss alla.
För nog tror jag att jag fick med mig mer som värmde och var lärorikt hos detta program än om jag hade följt med in hos Eric Saade, när han sömnig och möjligen lite bakis på nytt skulle vara i centrum för det som ger ... ja vad: just ingenting.
(inlagt 13 mars 2011)
Karenerna är en folkgrupp som ibland tvingats fly från sina marker, exempelvis från Burma över till Thailand.
Karenerna är en folkgrupp som ibland tvingats fly från sina marker, exempelvis från Burma över till Thailand.
Tankar om dödsannonser
Inte var det ju
hunden som dött
En rikstidning har en VD som vill ha våra åsikter om hur den ska bli en bättre storstadstidning. Nojigt undrar jag om den därmed ger upp ambitionen att vara rikstäckande. Men tills vidare behåller jag min helgprenumeration, och förutom fördjupningen i korsorden glider blicken bland annat över dödsannonserna. Kanske ett ålderssymtom?
Härom söndagen var det fyra sidor med annonser. Som vanligt numera kryllade det av de mest skiftande symboler högst upp. Allt från fåglar med eller utan kvistar i näbben, segelbåtar, fiskare, flygplan, pudlar och uppslagna böcker till ett städ med en hammare samt en annons med korslagda tennisracketar.
Det är en allt brokigare flora - som även gjort insteg i vår egen lokala tidning. Man kan tolka det som ett uttryck för någon slags avkristning; korstecknet förekom vid en genomräkning den här dagen bara i 12 av 77 annonser, dvs mindre än tjugo procent.
Men jag tänker att det också har att göra med något slags offentlig anonymisering av människan. När jag var ung och vikarierade som lokalredaktör på 70-talet, var det till det lokala tidningskontoret som anhöriga hörde av sig för annonseringen och på köpet fick de hjälp att skriva en runa med minnesord.
I dag finns inte den småskaligheten och nära kontakten. Allra minst i en storstad. Några prominenta personer uppmärksammas fortfarande med desto spatiösare minnestexter. Men flertalet får lita på att det, när vår tid är ute, finns kvar ett fungerande nätverk av anhöriga och nära bekanta som kan delta aktivt i sorgen utan att behöva läsa om sin släkting eller vän.
Det är där alla dessa symboler kommer in. En enda sådan ska ge en vink om ett helt liv. Men för mig känns det ibland lite konstigt med ett foto av en stor schäfer alldeles ovanför en rad med ”Vår älskade” och ett namn. För det var ju inte hunden som hade gått ut tiden!
(inlagt 1/2 2011)
Nytt år, nya förhoppningar
Det nya året började bra. Oscar Lindberg från Skellefteå slog in en avgörande straff mot Kanada i junior-VM och jag vann två omgångar på raken i Gin rummy och segade mig upp jumboplatsen.
Sen planade det ut. 1:40 inpå det nya året fick jag för mig att köpa en spader dam till en stege fastän jag redan hade en. Och i går var allt ungefär som vanligt igen.
Jo, man kan skoja om det mesta, även övergången till ett nytt år. Det är ju bara ett datum i en almanacka. Tiden går vidare som om inget har hänt.
Det som har betydelse i våra liv är inte ett datum eller ett årtal i sig. Det är vad som verkligen händer och hur vi tolkar det som händer. Vad vi göra av våra möjligheter och hur vi eventuellt sumpar dem.
Ibland dyker de upp utan att vi ens märker det. Ibland blir de så tydliga att allt för ett ögonblick ställs på sin spets.
Som när Oscar Lindberg utses att lägga Sveiges första straff inför nästan 18 000 åskådare där nästan alla hoppas att han ska missa. Men han gör det inte, och åtminstone talangscouterna som kartlägger vilka spelare de ska satsa på till sina NHL-lag gör noteringar om förmågan att hålla sig kall när det som bäst behövs...
(inlagt 2/1 2011)
Ett enda mål kan ha påverkat Oscar Lindbergs hela framtid som hockeyspelare? (men våren 2012 får han skriva kontrakt med en NHL-klubb i alla fall!)
Ett enda mål kan ha påverkat Oscar Lindbergs hela framtid som hockeyspelare? (men våren 2012 får han skriva kontrakt med en NHL-klubb i alla fall!)
Vårt behov av bortförklaringar
Finns det något mer universellt? Att alltid hitta anledningar till något som vi helst inte vill kännas vid som inte speglar hela sanningen.
Antingen är felet någon annans, eller också vill vi förringa det som hänt - eller, en variant där vi visserligen erkänner ett missnöje med vår egen prestation utan att vilja medge att någon annan faktiskt gjort det bättre (det är inte ofta som en hockeyspelare t ex kan kosta på sig att ge motståndarna beröm för att de faktiskt var bättre!).
Här kommer ett exempel på förringande på hög nivå. Och varför jag stannade till vid detta? Jo, denne Svanberg har faktiskt en kort tid av sitt liv varit bosatt i Storuman, jag har en nära kompis som har minnen av honom.
Hur kommer man sig då upp och blir en inflytelserik ledare? Och hur använder man sin position när man väl är där? Vilka egenskaper är det då som är viktiga? Fundera på det när du läser den här notisen!
P:S STYRELSEORDFÖRANDE
Carl-
Henric Svanberg ställdes mot väggen
i söndagens ”Agenda”. Hans
självbelåtna stämma fick mig nästan
att glömma att intervjun gällde den
värsta oljekatastrofen i amerikansk
historia. Visst – det var en ”osannolik
olycka” och en ”besvärlig kris”,
men det är ju också första gången
det gick ”riktigt tokigt” på trettiofem
år. Nu är allt som vanligt längs kusterna
igen, oljenivåerna har sjunkit,
och olja fi nns faktiskt naturligt i
havet. Förkunnar Svanberg.
Somliga människor har förmågan
– eller i alla fall ambitionen
– att vända även de djupaste nederlagen
till framgångar. Mötet
med den amerikanska regeringen
var ”spännande på många sätt”,
och nej, presidenten var inte arg,
utan konstruktiv, ja rent av ”stödjande”
och ”inspirerande”. Amerika
behöver ju oljan
, säger Svanberg
med eftertryck (men vill väl i själva
verket påskina att de behöver
honom
).
Det är inte utan viss stolthet
han berättar att ett enormt medieuppbåd
väntade på gården utanför
Vita huset. Inte konstigt att tungan
slant och Svanberg började snacka
om dvärgar då – det kan han storsint
bjuda på.
PROGRAMLEDARE
Marianne Rundström
försöker fl era gånger: Obama
måste ju ha varit urförbannad?
Kunde BP göra något annat än huka
och lyda? Vad har ni lärt er då, vad
gjorde ni för fel? Medan Svanberg
bara myser: BP har pungat ut, städat
upp, tagit initiativ och dragit
slutsatser.
Det som etsar sig fast på näthinnan
är ett vinnande leende och en
blick som glimrar likt svart guld
bakom de halvt slutna ögonlocken.
Generande självkritik har aldrig
varit något för maktens män.
Kungarna säger ”vi vänder blad”
och trampar vidare. I klaveret.
LINNEA TILLEMA
linnea.tillema@dn.se
(inlagt 17/10 2010)
Något att uppskatta...
När vi har gott om sol, då tar vi den mera för given. När det går mot vinter blir den en bristvara. Då kan det kännas märkvärdigt att alls se den börja ta sig över horisonten...
(inlagt 29 oktober 2010)
Morgonsolen letar sig in i vardagsrummet. 
Morgonsolen letar sig in i vardagsrummet.
Hälsa - en rättighet?
Sitter i bilen, denna gång på en betydligt kortare tur än den jag beskrev under den här fliken för någon vecka sedan.
Jag är på hemväg efter att ha skjutsat Linnéa till hennes praktikplats på en förskola. Slår på morgonens nyhetsmagasin och där kommer ett inslag som får mig att lystra till. Det är en intervju med psykologen Solvig Ekblad som är forskare på Karolinska institutet.
Hon har varit min kurskamrat en gång i tiden, men på den tiden stavade hon nog förnamnet med Solveig. Jag känner så väl igen hennes stämma, hon har fortfarande ett karakteristiskt sätt att tala i korta lite stötvisa meningar. Det är därför att det är just hon som jag lyssnar, men till viss del även på innehållet.
Det handlar om en studie över invandrares hälsa och det är kloka ord om att de behöver få samma vård som andra. Om de nu inte får det, vilket tydligen är lite oklart.
Så avslutar hon med ett kärnfullt: "Hälsa är en rättighet!"
Men valde hon rätt ord? Är det inte sjukvården som är en rättighet, medan hälsan - ja, den är väl snarare en nåd att vara tacksam över så länge vi har den men som vi aldrig kan ta för given?
(inlagt 15 oktober 2010)
Att krångla till det för sig...
På villovägar
Vägen mellan Skellefteå och Lycksele är i gott skick, man frestas töja på hastighetsgränserna och kan vara framme på en timme och fyrtiofem minuter om det är bra väglag och detta inräknat en kaffepaus vid Kvammarn.
Men den här eftermiddagen, när just tagit den återstående kaffeslurken från termosen, fick jag idén att svänga av längs en väg med pilen ”Siksele 29”. Jag visste att då jag når Vindelälven skulle jag kunna korsa den neråt Mårdseleforsen och så småningom passera Kalvträsk och sedan vidare hem till ”staan”. Rent teoretiskt kunde jag till och med tjäna någon mil på den sträckan.
Vad jag inte kontrollerade var hur långt det egentligen var från Siksele till bron och om just den vägen verkligen ledde ända dit. När vägen hade smalnat av så mycket att jag passerat en bom med skylten ”fordonstrafik förbjuden” började jag ana att något var fel. Visserligen var ju bommen uppfälld, men efter någon minuts pusslande med den till fragment nerslitna Norran-kartan var farhågorna bekräftade.
Nytt vägval, till att börja med i riktning tillbaka mot Lycksele. Jag började känna mig som när vi skulle söderut från Barcelona och höll på att köra till Andorra. Men enda likheten med den gången var att när jag äntligen passerat Vindelälven uppstod ett nytt tankefel. Jag svängde vänster mot Rusksele i stället för höger mot Åmsele och hamnade efter en stund på nya grusvägar alltmedan radions pratkanal analyserade den nya regeringsbildningen och Sverigedemokraternas uttåg ur Storkyrkan.
När jag närmade mig Kalvträsk borde jag redan ha varit hemma. Det var något skadeglatt över fruns tonfall när jag ringde för att rapportera dröjsmålet. Efter en körsträcka som blivit ungefär fyra mil längre än nödvändigt och som tagit minst en timme mer, hann jag knappt kasta i mig en tallrik fil som sent middagsmål innan flickorna skulle hämtas från ridningen. Men jag hann åtminstone se hockeymatchen för kvällen.
GPS? Nej, vad ska med sådant till när man kan vidga sina geografiska kunskaper, och på köpet få stoff till ett kåseri. Men Norran får gärna bjuda på en oanvänd karta inför nästa exkursion i den västerbottniska skogsvegetationen…
(inlagt, samt skickat till Norran, 6 oktober 2010 - blev dock aldrig infört)
Höstlöven faller
Dagens lilla utflykt gick till Varuträsk. Först gjorde vi ett försök att spana efter kantareller norr om sjön. Men regnskurarna avlöste varandra, och terrängen var inte den där riktiga svampskogen med gamla granar och mossor. Inte samma utdelning som förra lördagen, med andra ord.
På vägen hem stannade vi till vid stugan en stund. Jag gick ner till sjön och öste vatten ur båten, det var en hel del. Sen bar jag den gröna träbänken, som stått på bryggan, under tak uppe vid stugan.
Egentligen skulle båten också kunnat dras upp för vintern. Det blir alltid så att den ligger kvar flera veckor på sensommaren och en bit in på hösten utan att användas någonting mer. Det är som att man alltid lurar sig själv att tro att det ska bli av, men det blir det nästan aldrig.
När vi kom hem, välte jag omkull en tunna med vatten. Dess syfte har varit att finnas till hands för att vattna blommorna i rabatterna. Men nu är det länge sen de behövde något extra vatten. Så att jag ville tömma den var avsiktligt, men inte sättet jag gjorde det på.
Tunnan åkte i backen med en alldeles för oförsiktig duns. Den sprack, och det var bara att lyfta in den i förrådet i väntan på hämtningen av grovsopor. Så onödigt att jag inte kunde ösa ur den några hinkar innan jag välte den!
Efter dessa förehavanden var det dags att gå in och koka kaffe. Vid kaffet kunde jag återgå till att läsa dagerns tidning. I lördagsbilagan fanns ett fint reportage om livet på ett äldreboende, där man försöker ge de boende ett värdigt boende i slutet av deras liv.
På sidan med dödsannonser fanns en annons med en ovanligt väl vald illustration uppe till vänster. Ett par höstlöv i färg.
För så är ju våra liv, och fortare än vi ofta inser övergår våren till sommar och sommaren till höst, och till sist singlar löven ner...
(inlagt 18 september 2010)
Zelda vid svampkorgen förra lördagen (11 september 2010) Den här gången blev utdelningen sämre.
Zelda vid svampkorgen förra lördagen (11 september 2010) Den här gången blev utdelningen sämre.
Ett annorlunda besök
När jag växte upp, var det sällan som man bjöd till sig bekanta på speciella tider. I stället ringde någon och sa att de hade tänkt komma. Eller, det absolut vanligaste, att man bara dök upp helt "oanmält".
Min bror, K-E, berättar ibland om sådana "räder". Han är nöjd när han har varit och hälsat på några han känner, han kan gärna ha gjort flera besök på raken. Gustav och Malin gör också likadant. De är ett äldre par, kanske i 70-årsåldern, som bodde grannar med oss när vi flyttade till Skellefteå på 80-talet och än i dag händer det att de tittar förbi.
Som i kväll, när jag var ute med hundarna i närheten av stugan och ser en röd Volvo svänga ner i näst sista kurvan.
De hade frågat sig fram var vi bodde.
Skrattande berättade Gustav hur han knackat på för att fråga i en sommarstuga där det tydligen hade pågått någonting av det mer onämnbara slaget. "Men Gustav då", sa Malin med låtsad indignation, "inte stövlade du väl bara rakt in?" Han flinade och gnuggade sig pillemariskt runt hakan."Nej, men jag kunde ju inte undgå att se det genom fönstret... Men karln hann få på sig ett par kalsonger innan han kom och öppnade..."
Gustav och Malin dök faktiskt upp riktigt lägligt. Jag var lite misslynt för att den eländiga fönsterhissen till en Volvons sidorutor en kort stund tidigare hade hakat upp sig i nerhissat läge på vägen ut från stan. Inte blev det bättre av att övningskörande Linnéa för ett ögonblick tappade uppmärksamheten i en vänstersväng ut på väg 95 och så när blivit påkörd.
Men en stunds samvaro med det livliga paret lättade på nytt upp stämningen. "Hjälper du oss att beskriva hur vi ska hitta ut på landsvägen igen", undrade Gustav när de tyckte det var dags att dra hemåt igen. "Javisst... Vi ska förresten ändå in till stan igen, så om ni väntar lite kan vi köra före".
Under färden ut till stora vägen passerade vi vårt gamla bostadshus i byn, som vi lämnade 2001. Där brukade Gustav alltid gå omkring och kolla vilka rosor och andra planteringar som vi hade, han har nämligen själv varit en hängiven trädgårdsman. Linnéa blinkade med varningsljuset så att de skulle hinna känna igen gården när det var dags.
Snart skulle vi så svänga tillbaka mot staden medan de skulle västerut. Gustav vevade ner rutan och tackade flera gånger när de körde upp i jämnhöjd.
Ett vänligt par, alltid nyfikna och sällskapliga. Och ett par som lever kvar i den gamla, numera närmast bortglömda vanan att titta förbi. "När vi ändå var ute och såg oss omkring"...
----
Den här texten skrev jag på sensommaren 2010. Sommaren därpå omkom Gustav i en bilolycka. På hemväg från ett annat - förmodligen ganska spontant - besök i en grannby bländades han av solen och såg inte en bil som kom från höger när han skulle korsa den stora vägen mellan Boliden och Skellefteå.
Inte så lätt att leta sig fram till vår stuga längs alla småvägar, så här kantade av rallarros och annat grönt.
Inte så lätt att leta sig fram till vår stuga längs alla småvägar, så här kantade av rallarros och annat grönt.
Bärplockning förr och nu
Den här notisen kunde lika gärna ha stått under "Hur var det då, då?". För det handlar om att plocka skogens guld, alltså hjortronen.
DÅ fanns det ett sug, ja nästan en självklarhet att alla som bara kunde skulle ut och jaga dessa fina bär.
Så sent som på 70-talet, när jag vikarierade som lokalredaktör hemma i Storuman, skrev jag reportage om invasionen på myrarna.
NU är det knappast troligt att man möter någon alls ute i skogen. Inte någon ortsbo i alla fall. Hellre då en patrull från Thailand eller något annat avlägset land, även om de kanske hellre satsar på att hitta blåbär eller lingon.
Hjortronplockning kräver sin man eller kvinna. Man får ingenting gratis. Kanske är det för att vi svenskar blivit alltför bekväma som vi inte ids upprätthålla traditionen?
För det är verkligen ett svettigt jobb att först ta sig till myrarna, sedan klafsa omkring och försöka lokalisera de eventuella bären, därefter stå på huk och försöka få dem i sina hinkar medan en armada av mygg och andra flygande, surrande fän tacksamt kastar sig över det enda levande väsen som antagligen besökt deras revir den här dagen.
Det finns som sagt uppköpare som annonserar om att ta emot hjortron. Men det skulle ALDRIG falla mig in att sälja ett enda bär. Det är alldeles för mycket kamp att bärga sin egen fångst.
Men gott är det att lägga en sked med sylt på en våffla eller i sin kopp med filmjölk, när vintern är ett faktum och myrarna ligger inbäddade och slutligt bortglömda för denna gång - kanske förutom av en eller annan älg...
(inlagt 9 augusti 2010)
"Farbror Elis´myra", någonstans i det inre av Västerbotten. I år fanns det bara något bär här och där i myrens utkanter. Men desto fler mygg och knott...
"Farbror Elis´myra", någonstans i det inre av Västerbotten. I år fanns det bara något bär här och där i myrens utkanter. Men desto fler mygg och knott...
Tidsmaskinen
Brorsan sitter på sin traktor och kör slåttermaskinen. Det här fotot togs förra sommaren, och nu är det snart dags igen, för han är en tjurig man som vägrar att ge upp kampen för att hålla slyet borta från vallarna (eller lägdorna, som vi hellre säger hemma). Hässjevirket är från pappas dagar, kanske snickrat för snart 50 år sedan, och tidens tand har gjort det allt skraltigare. Men lyckligtvis blir det inte så mycket hö längre.
När jag växte upp var det givet att jag skulle hjälpa till så gott jag kunde. Men vissa dagar ville man ju göra något annat. I närheten av den här lägdan fick jag göra en egen tennisbana. Där spelade jag och mina kompisar så snart vi fick chansen. Det var många gamla fiskenät av bomullsgarn som hann få stora revor.
Den här notisen kunde jag ha lagt under "Hur var det då, då?". Nu hamnade den här. För när jag träffade min gamle barndomskamrat Tord i går kväll var det som att flyttas 50 år bakåt i den stora tidsmaskin som livet faktiskt är. Vi hann prata gamla minnen om tennisen och andra lekar.
Och mitt i alltihop hann jag tänka, där vi satt vid kaffekopparna: "Fan vad lik sin pappa han börjar bli!". Och kanske tänkte han ungefär detsamma om mig...
(inlagt 2 juli 2010)
Brorsan på slåttermaskinen. Eller i tidsmaskinen?
Brorsan på slåttermaskinen. Eller i tidsmaskinen?
"Björnan", en utvandrare
Det kom ett brev från Skatteverket i Karlstad härom dagen. Det var adresserat till sonen Björn med en gatuadress i Oslo. Men eftersom hans namn inte stod på brevinkastet, hade det efter en månad gått i retur till Karlstad, legat där en månad, och till sist hamnat rätt hos oss efter ytterligare en månad.
Brevet handlar om att Skatteverket numera anser att Björn är folkbokförd i Norge. En av vår tids moderna utvandrare. Men till skillnad från på "Karl Oskars tid" hamnar inte så många av dem "over there". Det räcker ofta med Norge.
Där finns det jobb, och Björn har nu hamnat hos den storinternationella koncern som Ingvar Kampad startade hemma i Småland en gång i tiden.
Hur länge han blir kvar vet vi inte. Pojkrummet står som det brukar; i toalettrummet finns hans deodoranter och krämer också på plats. Men faktum är att han har bott i Norge i mer än ett år nu. Tillsammans med fem andra killar i en liten lägenhet där han hade glömt att skriva sitt namn som ett "c/o" till en av de andra.
Men nu har en av dessa sex unga nya norrmän flyttat. Och en tjej som han har sällskapat med också på jakt efter ett jobb i Oslo.
Så kanske blir det adressbyte så småningom...
(inlagt 25 maj 2010)
"Björnan" lägger frispark i tidig träningsmatch april 2009. Men några veckor senare bar det i väg till Oslo. 
"Björnan" lägger frispark i tidig träningsmatch april 2009. Men några veckor senare bar det i väg till Oslo.
Ett möte till eftertanke
Har tagit cykeln på väg till stan för att hämta recensionsbäcker och köpa en målarborste. Passerar vändplanen framför Jourlivs då jag hör någon ropa mitt namn.
Det är en skallig kvinna i en bil.
Jag känner inte igen henne först, men när jag kommer nära intill förstår jag att det är en av mina tidigare arbetskamrater. Jag vet att hon fick cancer för några år sedan, och att hon behandlades och återvände till arbetet. Men nu har sjukdomen åter satt sina spår. Båda vet vi förstås att det kan vara än allvarligare andra gången. Hon har nyss avslutat en ny serie med cellgift.
Vi pratar om hennes och om mitt. Om att leva med en livshotande sjukdom, och om att mista sitt arbete på grund av ett misstag. Så kommer vi in på en tredje arbetskamrat, som också fått en svår sjukdom, och en fjärde, och jag berättar om den ene av mina bröder, som dog i en liknande eller exakt likadan sjukdom för snart åtta år sedan.
Samtal av det här slaget gör en ödmjuk. Det är inga enkla ämnen vi resonerar om. Ingen av oss har önskat den situation vi befinner oss i; säkert inte heller de andra som blivit svårt sjuka. Men jag har åtminstone en hyggligt god hälsa fortfarande. Och så gäller det att se de glädjeämnen som faktiskt finns runt omkring oss.
Min arbetskamrat har en flicka bredvid sig, ett barnbarn som jag förstår det, och de väntar tillsammans på en annan flicka, kanske också det ett barnbarn. Att kunna finnas till hands för barnbarnen fyller för tillfället sin funktion, hjälper till att göra livet meningsfullt. Och så pratar vi om mina hundar, och att jag åtminstone är på väg i de ärenden jag nyss har nämnt.
Och sen tar vi varandra i handen och jag cyklar vidare. Och det går mot vår, och i gräset under äppelträdet spirar en ensam liten vårblomma...
(inlagt 4 maj 2010)
Liv som spirar i det som nyss var grått och begravet.
Liv som spirar i det som nyss var grått och begravet.
Skärande kontraster...
Jag ser inte så mycket på tv om kvällarna. Lite frågesport och nyheter, samt givetvis idrott om det är Skellefteå AIK som spelar. Gärna även någon dokumentärfilm i något angeläget ämne. I övrigt ter sig en hel del ofta som en ganska ytlig sörja.
Det jag ogillar mest är program ur något slags ganska tillrättalagt "Stockholms-perspektiv"som sätter något slags ordning för hur folk förväntas leva, men där det i verkligheten blir svårt att fylla måttet. Om man nu ens vill det?
Ta matprogrammet "Halv åtta hos mig", som jag råkade se en skymt av i kväll. Fyra personer tävlar varje vecka i att bjuda på tjusiga middagar. Inte vet jag om det var representativt för hela serien, men förste man ut för den här veckan startade med hummer som väntat på koket i hans jacuzzi, därefter oxfile med hemgjord bearnaisesås, till sist tiramisu som efterrätt.
Av gästerna såg en 22-åring med fluga och trendigt tjockbågade glasögon ut som att han försökte vara fyrtio. Där fanns också en kvinna som faktiskt var just fyrtio, hon gick på gym när hon inte lagade mat. Naturligtvis sysslade de med moderna yrken - konsult, frilansare inom media. Den trtedje var en äldre dam, pensionerad lärare. Hon satte minus för att hummern fick förtäras med pappersservetter.
På nyhetskanalen ett litet klick bort, visades samtidigt de uppslitande bilderna från kaoset i det jordbävningsdrabbade Haiti. Kontrasten blev alltför skärande för att åtminstone jag fick nog. Och hur många svenskar har heller inte råd med att försöka övertrumfa varandra i fina bjudningar?
(inlagt 18 januari 2009)
Att följa med i vad som händer
Jag sitter vid datorn och gör tre, nej fyra saker samtidigt. Det brukar en man vanligtvis inte alls klara av, men jag tycker att just nu går det ganska bra.
Alltså. Jag dricker kaffe, spelar Betapet (Alfapet på internet), löser korsord med hjälp av att "googla", samt följer partiledardebatt på Riksdagens webb-tv.
Den sista aktiviteten ledsnar i varje fall jag på efter en stund. Politiker i alla läger och genom alla tider har ju en förmåga att alltid försöka misstänkliggöra varandras avsikter och besvara frågor genom att ställa motfrågor.
Men jag tror att det här med tv via datorn i stort är något som min pappa skulle ha gillat. Han satt ofta vid radion eller tv:n och följde med på sådana här politiska debatter. Jag glömmer aldrig hur han ibland blev så ivrig och engagerad att det började rycka i fingrarna...
Pappa följde också gärna med i olika idrottsevenemang. Jag har i annat sammanhang beskrivit hur han till och med smet in från slåttern för att se hur det gick för Björn Borg i Wimbledon! Idrott går ju också utmärkt att följa på datorn, både via någon Play-funktion eller med datorn som radio.
Samtidigt känns det främmande att just pappa skulle ha skaffat sig en dator på eget initiativ. Han var inte den som någonsin gillade att gå i affärer, han hade oftast inte ens med sig en egen plånbok när mina anhöriga skulle åka iväg för att göra någon "affär".
Men min numera avlidne storebror Håkan skulle ha kunnat skaffa pappa en sådan. Håkan gillade nymodigheter. Han kom hem med en radiogrammofon när jag var liten oich han var den som såg till att mamma fick en diskmaskin. Även om hon nu använde den mest bara för att ställa in disken på tork i...
(skrivet 14 oktober 2009)
"Nog mer sä pass"
"Nog mer sä pass" är ett uttryck som jag kom att tänka på när jag var ute i myrmarkerna för att leta "snattren", dvs hjortron, härom dagen. Myren ligger i närheten av hemstället och jag hade på känn att den här sommaren skulle det vara svårt att hitta särskilt mycket bär. Enligt förhandsrapporterna har det mesta frusit bort tidigt i våras.
Men hur det nu var, så skrapade jag i hop ett par liter. Och det var då jag insåg vad mamma vid hemkomsten skulle ha sagt om hon hade levt: "Nog mer sä pass", det vill säga något i stil med "det kunde ha gått sämre".
Uttrycket "nog mer sä pass" är i mina öron så typiskt för mammas sätt att fungera i stort. Hon hade en förnöjsamhet och en förmåga att förlika sig med en situation på ett sätt som få människor jag träffat.
Det handlade inte bara om detta med att klista på sig en dos av "positivt tänkande" som är så populärt numera. Det var snarare en livsattityd i stort, något som låg i hela hennes personlighet. Mamma hade nog tidigt lärt sig nödvändigheten av att inte tappa sugen, inte tolka det som händer till någonting negativt utan att i stället glädjas åt det som ändå finns att ta vara på.
Som exempelvis just några liter hjortron i skogskanten av en i övrigt helt tom myr.
Även på fisketuren kan man tänka: "Nog mer sä pass", om fångsten inte blir den där stora öringen utan "bara" en liten harr.
Även på fisketuren kan man tänka: "Nog mer sä pass", om fångsten inte blir den där stora öringen utan "bara" en liten harr.
Att sortera sopor - eller inte?
Under sommaren har jag inte ägnat hemsidan så mycket tid. Har bara lagt in några knippen med nytagna bilder. Men just nu sitter jag vid datorn och väntar på att en mig närstående person, dvs min fru, ska vakna efter att ha jobbat natt. Det är en fin dag och vi ska nog åka till stugan när hon har sovit så pass att hon klarar sig till kvällen.
Nyss var jag uppe i köket och sorterade sopor. Då tänker jag på min bror, som jag hälsade på i förra veckan.
Han sätter en ära i att elda upp allt som går att bränna i sin vedspis. Men om sommaren eldar han sällan i spisen och allt samlas på hög: gamla tidningar, omslagspapper, kartonger, emballage av plastmaterial som kanske egentligen inte bör brännas på hans sätt.
Hans metod har alltså sina brister. Allt som är av glas tvingas han dessutom gräva ner någonstans, för han är en envis man och vägrar att skicka det med sopbilen eller själv frakta det till någon nutida miljöstation inne i närmaste större samhälle (Storuman).
Dessutom finns det ju gott om allehanda prylar som blivit oanvändbara, men som han varken vill eller vet hur han skulle kunna göra sig av med.
Att inte anlita samhällets service har alltså blivit en princip för min bror, på detta område som i flera andra avseenden. Att bli så illa däran att han skulle kunna behöva hemtjänst, nej det går inte att ta upp med honom. Inte än i alla fall.
Det här med avogheten mot sophämtning har en konkret historia. Den började redan på min pappas tid, när han försökte få bli befriad från den kommunala sopavgift som infördes när varje hushåll fick ett eget sopkärl (innan dess hade ju varje by en egen soptipp för "hött och bött", ett klassiskt tillhåll för de ungar som gillade att jaga kråkor...)
Men - mina föräldrar lämnade ju inte några sopor, alltså tyckte de att avgiften var orättvis. Så tog min bror över kampen när pappa gick bort. Det gick så långt att han blev stämd inför rätta. Till sist gick han med på att "dela sopkärl" med grannen mot att sopavgiften halverades. Men detta kärl har han alltså i praktiken inte heller använt.
Man kan tycka att det är tjurigt på gränsen till korkat. Och kanske säger det i grund och botten något om mig själv också? Att i vår familj finns det en tradition av att klara sig själv så till den grad att det blir bakvänt.
Men jag skickar i alla fall sopor ungefär som de flesta andra som bor i tätorter. Min egenhet inom det området är snarare att jag har svårt att låta bli att plocka upp skräp som någon annan slängt efter sig. Vad det nu kan bero på?
(
skrivet 20 juli 2009)
En lämpligt stor container för allt som min bror inte nänts eller kunnat bränna upp?
En lämpligt stor container för allt som min bror inte nänts eller kunnat bränna upp?
Samtal med en 90-åring
"Hej, det är Evert".
Evert är min farbror. Det är inte alla dagar man blir uppringd av honom, och det är inte heller varje dag man blir uppringd av en 90-åring.
Men så gammal är han alltså, och det var därför han ringde. Han ville tacka för uppvaktningen. Att jag bara åkt snålskjuts på min bror K-E:s initiativ nändes jag inte säga.
Vi pratade vid en dryg kvart. Han lär klar och redig, rösten var densamma. Det är ungefär tjugo år sedan vi sågs. Evert har bott på många platser i Sverige, då hade han Överklinten utanför Robertsfors som sin postadress. Han hade lejt min kusin Lasse att skjutsa honom till V-träsk där vi då bodde. Jag minns att jag hade fullt schå att hänga med i hans tempo när vi gick en runda genom byn.
Evert har inte haft körkort eller bil. Då jag var liten kom han åkande med tåg det fåtal gånger han besökte hembyn. Han bodde i Stockholm på den tiden, på Banérgatan vilket lät som att det kunde ligga någonstans mitt i stan.
Evert arbetade som städare på Radiotjänst. Urspungligen var han utbildad bagare, men han hade fått mjölallergi. Han har alltid levt ensam som vuxen, med undantag för ett yttersat kort äktenskap, de skilde sig om jag förstått det rätt efter bara tre veckor.
Så småningom flyttade han bort från storstan. Vi besökte honom en gång på ett litet torp i Tiveden söder om Laxå. Han väckte oss på morgonen med att sjunga "Du gamla du fria" utanför vår husvagn.
Jag har nog alltid uppfattat farbror Evert som lite originell. Han brukade skicka brev som var fyllda med små tidningsurklipp med roliga historier och liknande. I kanten hade han gjort någon kommentar: "Just det!" eller "Det var väl en rolig parvel, eller hur?"
Ibland sände han också med någon teckning han gjort med färgkritor.
Evert var också medlem i Jehovas Vittnen, fast det pratade vi nästan aldrig om.
Efter åren i Tiveden längtade han tydligen norrut, det var så han hamnade i Överklinten. Sedan dess har han hunnit bo i Arjeplog och nu sedan kanske en 7-8 år i Lycksele. Bara att flytta på nytt vid så pass hög ålder känns som en prestation utöver det vanliga.
Evert är en av de få länkar som finns kvar i livet till en tidigare generation. Han berättade i dag ett minne om min farfar, som jag aldrig hann träffa utan bara hört talas om. Och han tycker att det visas för många tv-program om Hitler nuförtiden.
Som alla har han fått sina krämpor. Han har något slags yrsel och kan inte gå ut längre. Men han läser tidningar lika mycket som förr, om än med förstoringsglas.
Han undrade också om jag inte hade någon ny bok på gång. De båda tidigare tyckte han så bra om. Redan då jag gav ut den andra var han alltså mer än 85 fyllda.
Det var givetvis roligt att han hörde av sig. Dessutom en påminnelse om hur lätt det är att glömma de som är äldre. Vips är jag 90 själv. Om jag skulle råka leva så länge. I så fall kanske någon beskriver mig ungefär på samma sätt som jag beskrivit honom...
(skrivet och inlagt 2009)
Farbror Evert i sitt boende i Lycksele hösten 2010. I augusti 2012 dog han, nyss fyllda 93 år.
Farbror Evert i sitt boende i Lycksele hösten 2010. I augusti 2012 dog han, nyss fyllda 93 år.
Hur dum är dumburken?
Råkade se ett avsnitt av "Hedebyborna" i kväll. En svensk teaterserie från 1978 byggd på författaren Sven Delblancs bok och med många av den tidens mest kända aktörer i rollerna.
Bra att den körs i repris. Många yngre har ju varken sett den eller andra dåtida programserier. Nu är det dokusåpor och amerikanska långfilmer hela dygnet runt. Men har dumburken blivit dummare? Eller är det bara det massiva utbudet som gör att så mycket känns så ytligt och taffligt?
Samtidigt är det ju en del program som nästan försvunnit. Bra tv-teater till exempel, av just "Hedebybornas" kaliber. Eller är det bara jag som är nostalgisk? Dottern Linnéa fattar nog inte ens vad jag pratar om. För henne är det enbart sorgligt att "Andra avenyn" gjort sommaruppehåll. Jag hann inte ens visa på hur Allan Svensson såg ut för trettio år sen...
Allan Svensson har inte bara spelat brevbärare utan även i "serier son "Hedebyborna" och, som på den här bilden, i "Tre kärlekar". Dåtidens såpoperor?
Allan Svensson har inte bara spelat brevbärare utan även i "serier son "Hedebyborna" och, som på den här bilden, i "Tre kärlekar". Dåtidens såpoperor?
Vad tiden går!
Ute med hundarna på morgonrundan. Det glittrade i träden från gårdagens regn, fåglarna kvittrade, jag ångrade att jag inte tagit med kameran, det var så vackert längs skogsstigen. En runda som gjord för att njuta och filosofera.
Av någon anledning råkade jag tänka på dagens datum och därifrån till att en gammal skolkamrat till mig fyller 60 år om två dagar.
Vi har inte träffats på många år. Han har inte kommit till de återvändarträffar vi hade 1994 och 2004. När han fyllde 50 skickade jag några rader i ett brev, jag fick ingen reaktion. Så det är nog bara att konstatera att kontakten med honom upphört.
Men tanken vandrade vidare. Jag tänkte på att hans pappa och min pappa var jämnåriga. Båda var födda 1907. När våra fäder skulle fylla 60, hade vi redan börjat på gymnasiet. Vi såg nog våra pappor som relativt gamla män. Och nu är vi själva där! Men jag vill ju ogärna se mig som gammal. (Det kanske inte papporna gjorde heller?)
Sanningen är nog tyvärr att ungdomar i dagens gymnasieålder även uppfattar mig - och troligen även barndomskamraten? - på ett annat sätt. För övrigt har jag redan gått in på pensionärsrabatt både vid några fotbollsmatcher och när jag skulle se inuti en kyrka vid vårt besök i Budapest nyligen.
Håret har glesnat minst lika mycket som det gjorde på min pappa, det mesta växer numera ut genom öronen och näsan enligt min fru. Och när jag läser resultatlistorna från Broarna runt finns jag av någon anledning inte med längre. Skogsrundorna med hundarna känns helt tillräckliga.
Fast jag nöter ju skidspåren om vintrarna...
Åldrande man ser ut över Donau. Kort stund därefter köpte jag en ny "kepa" som skydd för solen...
Åldrande man ser ut över Donau. Kort stund därefter köpte jag en ny "kepa" som skydd för solen...
Gräset är alltid grönare på andra sidan?
I dag (28/4) satte jag upp en grind av ett gammalt staket för att bromsa Doris i hennes framfart rakt ut från tomten. För några dagar sedan gjorde jag en liknande manöver med ett 40 centimeter ståltrådsnät längs gränsen mot grannen. Som för att visa hur fåfängt försöket var, tog hon ett närmast förnämt litet skutt över trådnätet.
På samma sätt förhåller det sig vid matskålarna. Jag kan ge Chicko, Zelda och Doris var sin skål med identiskt lika ingredienser. Men det slår aldrig fel. Doris är mycket mer intresserad av vad som finns i mammas och "farbrors" bytta än i sin egen.
Vuxna människor anser oss nog vara mer kultiverade än så. Vi slafsar inte från andras tallrikar, vi hoppar inte över staketen och trampar i grannens rabatter...
Eller gör vi? När vi går på restaurang bligar vi nog alltid för att se om någon annan råkade ha valt något som ser godare än ut än vårt eget. Och - detta med att "hoppa över staketet" har ju blivit ett bildligt uttryck för alla otrohetsaffärer i det nutida samhället.
Jag är inte ett dugg bättre själv. När vi köpt hus utanför staden, i V-träsk, blängde jag ofta mot grannens tomnt och hans i mitt tycke betydligt finare gård där han drog i gång alla möjliga projekt. Hammarslagen ekade och störde nattsömnen, inte för styrkan på slagen i sig, utan för att de satte i gång mitt eget mindervärdeskomplex.
Och angående detta att "hoppa över staketet" - så fick det också en innebörd med tiden som inte alls blev något att skryta med...
Här håller sig Doris än så länge utanför vår egen farstubro.
Här håller sig Doris än så länge utanför vår egen farstubro.
"Socialisering" på gott - och ont?
Jag har ju skrivit en hel del om våra hundvalpar på senare tid. Nu är alla utom en utflugna till sina nya hem. Det ter sig som en stor förändring att flytta från buset med fyra syskon till en tillvaro som ensamhund som plötsligt ska lära sig gå i koppel.
Man kan ju faktiskt säga att en valp genomgår den rakt motsatta proceduren som nutida människobarn. De är ju oftast nästan ensamma med sina föräldralediga småbarnsföräldrar den första tiden, för att sedan hamna i en desto större "flock" av jämnåriga på något dagis inom rimligt avstånd.
På fackspråk brukar detta att hamna i grupp kallas för att "socialiseras". Valparna lär sig umgås med andra innan de flyttar, småbarn får börja lära sig detta efter något år eller två.
Ibland kan man ju undra om det är för tidigt att börja vistas hemifrån.
Precis som man rekommenderar att en valp inte ska flytta från sin välbekanta flock förrän den är åtminstone åtta veckor, så borde kanske även vi människor få stanna i den första trygga (förhoppningsvis) omgivningen tills de har mognat lite mer. Men här är det ofta ekonomin och den moderna samhällsstrukturen som styr.
Valparna fick börja söka sig ut i livet som en grupp. 
Valparna fick börja söka sig ut i livet som en grupp.
Hänger det på håret?
Råkade se en snutt av tv-programmet "Dr Åsa" i kväll. Det handlade om hårväxt eller bristen på hårväxt. En man med lite högt hårfäste transplanterades för att få mer hår.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är en form av slöseri med resurser. Bättre försöka få människor att vara nöjda med bristerna i sitt utseende än att lägga ner stora pengar på marginella förändringar.
Mycket om hundar
Det har handlat mycket om hundar på den här hemsidan den senaste tiden. Valparna tar stor plats i familjen just nu. En källa till glädje, de behöver omsorg och trygghet. Det blir en given uppgift att ta hand om dem.
Djur har visat sig vara en plusfaktor för psykiskt mående för många människor. Förr fanns de nära inpå många av oss som växt upp på landet. Det är inte alls lika många som har djuruppfödning som yrke i dag, men de som fortfarande väljer en sådan bana trivs ofta med sitt liv. Barn lär sig ta ansvar i familjer där det finns djur. Den tuffaste tonåring tillåts visa andra känslor i deras närhet.
Det finns dessvärre också sådana som inte orkar eller kan ta hand om sina fyrbenta vänner på ett bra sätt. Hundar som tillåts bajsa var som helst, eller som till synes helt obegripligt blir aggressiva.
Eller djurbesättningar som inte får tillräckligt med mat eller får trampa i stora lager med skit.
Allt har flera sidor. Med de små valparna är det svårt att se annat än de positiva.
Zelda med sina femlingar - en glädjekälla för oss alla!
Zelda med sina femlingar - en glädjekälla för oss alla!
Varför lär de sig inte att räkna nuförtiden?
Jag har varit med om det gång på gång. Något av barnen har velat ha hjälp med matten, och när man ska gå igenom en uppgift så är de så vilsna att de förstår inte vad jag menar när jag t ex vill att de ska göra en ordentlig uppställning för att räkna ut ett tal med gånger eller diviusion. Eller om de ska läsa en ekvation, att de måste börja med att göra ett antagande och sedan förenkla steg för steg tills talet är löst och de kan sätta in svaret i antagandet.
Varför är det så här? Ett svar som jag ofta har fått av barnen är att de inte får lära sig matte på det sättet som jag lärde mig. Det anses inte längre pedagogiskt. Men hur kommer det sig då att nivån i stort tycks försämras steg för steg? Om den moderna pedagogiken vore så bra, varför kan då så många elever så lite?
Jag tror att matte är ett ämne där det inte finns några genvägar. Metodiken måste nötas in, steg för steg. Kan man inte grunderna, då blir nästa moment också för svårt. Till sist står man där och alltihop verkar mer eller mindre obegripligt. Som en enda sörja som man efterhand lär sig att avsky.
Det är som med som med allt annat, det man inte kan, eller inte har fått lära sig, det undviker man.
Det är vad alltför många unga människor i dag har lärt sig vad gäller just allt som har med matte att göra: Man undviker den, för det handlade bara om siffror, och det fanns ingen som kunde hjälpa dem att handskas med dessa siffror tills dess att de blev roliga att ha att göra med.
Ett arbete - eller "bara" arbete
Den som är uppmärksam vet att jag inte har haft något arbete på en tid. Inget lönearbete alltså.
Däremot finns det arbete, det vill säga det som jag gör för min egen skull. Skrivandet är ett sådant. Kroppsarbete ett annat. En enda timme i vedbacken tar nog på minst lika mycket som en timme på gymmet. Dessutom får jag vara ute i friska luften.
Allt är relativt. Visst hade jag hellre varit i min mera normala tillvaro så här års, suttit på jobbet och pratat med folk om deras problem och cyklar hem efter arbetsdagens slut medveten om att jag gjort ännu en dag som förvärvsarbetande inkomsttagare i samhällets tjänst.
Men just nu när så inte är fallet. Då måste jag hitta på något att göra för min egen skull, och att ta reda på ved som ingen annan gör anspråk på är ju ett sådant sätt. Och jag är så pass frisk och kurant och jag klarar att bära några klampar då och då uppför backen till gården där jag bor. Där kan jag såga och klyva och använda dem till ved nästa vinter, eller nästnästa. Mitt knog ger nytta i form av värme och en något mindre elräkning.
Och om några dagar får vår älskade tik Zelda förhoppningsvis ut de valpar som sparkar i hennes mage. Då behövs jag också här hemma.
(skrivet första dagarna i februari 2009)
Vedhög som växer så sakteliga...
Vedhög som växer så sakteliga...
Skrivarglädje
Jag har inte skrivit så mycket på hemsidan den sista veckan. Anledningen är att jag har kommit i gång med ett annat, större skrivprojekt.
Det är bland det roligaste jag vet när jag hittar ett spår för skrivandet som sporrar mig. När det känns som att idéerna skulle kunna samlas till någonting mer genomarbetat än mera tillfälliga snuttar. Ett skapande som förmodligen påminner om när någon annan målar tavlor eller renoverar gamla bilar, eller vad som nu råkar vara deras stora intresse.
Vi får se vad det blir. Kanske fjunar det av eller stöter på andra hinder. Men just nu är det spännande, och bidrar till att få andra aktuella bekymmer på behövligt känslomässigt avstånd.
Att fånga dagen?
Jag bor granne med pensionerade läkaren och hedersmannen I L-s, vars dotter Anna precis kommit ut med en bok. I dagens "Norra" (9/1)finns en intervju med henne om boken och dess tillkomst. Anna skrev den för att tackla besvikelsen och smärtan över att tvingas lägga ner den tidning, ett månadsmagasin, som hon lagt ner sin själ på under de senaste åren.
På annan plats i tidningen skildras ovissheten i Malå inför den eventuella nedläggningen av deras så moderna sågverk. Alla väntar i stor spänning, men framför allt oro. Man känner sig låst av att inget få veta. Beslutet sägs bli offentligt om någon dryg vecka.
På ett tredje ställe tas det pågående kapset i Gaza upp. Det har nu pågått i några veckor och förödelsen och lidandet är stort. Ännu en etapp i en konflikt som tycks ändlös.
Mest synd är det givetvis om människorna i Gaza. De har ingenstans att ta vägen. De har just nu inte ens de mest basala förnödenheter, i den mån de alls har överlevt beskjutningasrna och striderna. En del av dem sätter kanske sin tilltro till fortsatt väpnad kamp, andra är säkerligen oerhört trötta på allt var krig och vedergällning kan åstadkomma.
Befolkningen i Malå har fler möjligheter. Om de får ett positivt besked, går livet troligtvis vidare som tidigare för de flesta. Ett negativ besked är givetvis smärtsammare, en del måste kanske flytta för att få sin fortsatt utkomst. Hela orten tappar en viktig del av sin bärkraft. Men de kommer inte att lida den omedelbara nöd som innevånarna i Gaza.
Anna vill göra något aktivt åt sin belägenhet, och detta utan att vänta. Hela hennes liv är inriktat på nuet. Hon kan sin läxa om "positivt tänkande" och "att mentalisera", dvs att leva i nuet och vara medveten om sina reaktioner och vad hon kan göra åt dem.
De flesta av oss befinner oss då och då på den nivån som hon skildrar. Men har vi samma "go" som hon? Kan vi inspireras av henne, eller blir vi bara nedstämda och tänker att hon har andra resurser?
Själv vet jag inte vad jag ska tro. Jag befinner mig också i ett skede av livet som kräver omställning.
Men när sonen ringer och vill ha hämtning efter ett nattpass på sitt jobb, tar jag tacksamt den möjligheten att få glömma min egen belägenhet för en stund. På hemvägen diskuterar vi USB-kablar och hockey. Fullmånen lyser präktigt i riktning mot nordväst.
Men när jag kommit tillbaka till Basvägen och går ut med hundarna, och därmed kan ta med mig kameran,är den redan på väg att försvinna bortom Dalkarlsliden...
Mer än så hann jag inte fånga av den vackra fullmånens färd bakom den av granskogen dolda horisonten!
Mer än så hann jag inte fånga av den vackra fullmånens färd bakom den av granskogen dolda horisonten!
Tillgänglighetens tidevarv
"Vad bra!" ropar vi när postavin ger besked om att vi har en ny digitalbox att hämta "nere på Kvantum". Då kan vi se kvällens bortamatch mot Linköping på tv efter att ha missat de båda senaste matcherna.
Men det fungerar inte vid inkopplingen. Det är tydligen den medföljande fjärrkontrollen som är helt död. Jag slår numret till kundtjänsten, och kommer efter lång väntan och ett avbrutet försök äntligen fram. En ung men vänlig man lovar att de ska skicka en ny fjärrkontroll.
Återstår att gå ner till datorn och lyssna på "webb-radion". Möjligheten att hålla egen koll på vad som händer är borta. I stället hinner jag reta mig på att kommentatorn envisas med att kalla Skellefteås amerikaner för "Dimiträkos" och "MacDonel". Dessutom tycks matchen gå till den tredje raka förlusten.
Jag går upp till köket i en periodpaus. "Racklandet" med digitalboxen har gjort att jag ännu inte har ätit någon middag. Det får räcka med en tallrik gröt och skinkmacka.
Under tiden hinner jag tänka på hur min närvaro vid ungdomens ishockeymatcher såg ut. Då var det spel på den så kallade "Kanadarinken" hemma i Barsele. Lokalderby i division fyra, eller om den kallades tre, mot Gunnarn eller Storuman. Eller också var det långväga främmande från Laisvall eller Vilhelmina.
Ibland var det pinande snålblåst, ibland tjugo grader kallt, ibland trummade nysnön ner mot isen. Det var nästan bäst med snövädret, för då hade man som åskådare en given uppgift även under pausen med att dra en skrapa runt isen eller skotta hopskrapet upp på de allt högre vallarna runt om.
Men det fanns otroligt mycket hjärta och inlevelse runt dessa för yttervärlden så oväsentliga matcher. De räckte långt - behovet att följa dåtidens elithockey var inte alls lika stort som i dag.
I dag är det många år sedan det bjöds på levande idrottsutövning i min hemby. De som fortfarande är intresserad av hockey ids nog knappast ta sig ens de två milen till Storuman, som ännu har ett lag kvar i seriespel. De sitter nog i stället hemma i stugvärmen precis som jag, och gnäller om inte digitalboxen fungerar och man får nöja sig med höra hur "Dimiträkos" missar ännu ett slagskott...
Privatbreven med posten - vem saknar dem i dag?
Inne i det stora köpcentrat stod en hektisk lördag en äldre man och sålde julfrimärken vid ett bord.
Om man stannade till och köpte, kunde man även få några julkort på köpet. Som jag förstod det var han utsänd av Posten, det som en gång hette Kungliga Postverket och hade så gott som monopol på alla slags försändelser land och rike kring.
Nu är posten bara en bland flera "aktörer", och en som tappar marknadsandelar, som det numera heter. För på marknaden har det ju dragit in nya vitala jättar med helt annan kapacitet. Först var det datorerna med sitt Internet, och så kom mobilerna med sina SMS, och utvecklingen går hela tiden vidare och posten transporteras inte nämnvärt snabbare i dag än för femti år sedan. Det som då var självklart och hyfsat stabil service ter sig i dag för många mest bara insnöat.
I dag ska ju Posten "gå ihop", det vill säga den ska stå på egna ben, bära sina egna kostnader eller hur det nu uttrycks.
Brevbärarna har, i brist på annat, blivit förmedlare av en massa så kallad direktreklam som inte heller ter sig så överväldigande modernt utan som många av oss inte ens vill bära in från brevlådorna. Dessutom rationaliserar detta afffärsdrivande verk bort brevbärarna så att de som återstår tvingas ta på sig allt större utdelningsrundor som ska betas av på allt kortare tid.
Och när till och med de gamla fönsterförsedda kuverten med fakturor och andra mindre behagliga meddelanden lägga ut via e-post, vem kan då längre hoppas att få ett handskrivet gammeldags privatbrev med mer eller mindre snirklig handstil?
Jag tänker illustrera den här lilla betraktelsen med ett foto på en pappkartong som en gång tycks ha innehållit älgkött. Men den är sedan minst tio, femton år tillbaka fullproppad med en samling sådana antika saker som man sprättade upp med pennkniv och sedan läste med samma glädje varenda gång.
De flesta av breven i denna papplåda är skrivna av min kompis Janne, som jag lärde känna redan under gymnasietiden i slutet av 60-talet. Vi umgicks flitigt även under några högskoleår i början av 70-talet, men därefter gick våra flyttlass i oliika riktningar och vi träffades bara någon enstaka gång så där en vart tredje eller vart fjärde år.
Vi ringde inte heller till varandra särskilt ofta. Men vi tyckte båda det var roligt att skriva, Ett i taget i varje riktning, lika många till honom som tillbaka. Om det dröjde mer än någon månad mellan breven ,så kunde man möjligen kraxa till i ett eget på nytt. Men hade man tålamod att vänta ännu någon vecka, så brukade ordningen vara återställd.
Någon gång i senare delen av 90-talet, kanske runt 1996, hände något. Breven blev glesare, började blandas med det som hette e-mail via datorn. OK, det hade också sin poäng, vi kommunicerade ju fortfarande med varandra, men vi tyckte båda att det var något som saknades. Innehållet blev på något sätt mera urvattnat.
Så, någon gång under 2001, började även e-mailen glesna. Janne klagade så där i förbigående att han kände sig litre vissen och hängig, orkade inte vara ute och sporta på samma självklara sätt som tidigare. Några veckor in på höstterminen
- han arbetade sedan många år som lärare - övertalades han att söka läkare. Några veckor senare hade han fått beskedet att han led av en elakartad cancer.
Någon gång runt jul 2001 skrev han sitt sista e-mail. I början på det nya året, den 8 januari, bröt jag tystnaden och ringde. Han konstaterade bedrövat att cancern kunde väl ha satt sig någon annanstans än i levern.
Tio dagar senare var han död.
Någon gång, jag vet inte när, ska jag öppna kartongen ovanpå garderoben igen. Jag är bara lite orolig för hur det kommer att kännas att börja läsa, och känna igen hur det en gång var när livet stod i full blom, och när vi dividerade med varann hit och dit på det sätt som var så självklart för oss på den tiden.
Kanske är det på det sättet enklare med alla e-mail hit eller dit, för att inte tala om ogräset till SMS? Sånt sparas ju nästan aldrig mer än någon vecka eller två...
Breven från Janne ligger i den här kartongen. Jag har inte haft ner den på de snart åtta åren sedan han dog.
Breven från Janne ligger i den här kartongen. Jag har inte haft ner den på de snart åtta åren sedan han dog.
Ved på olika nivåer
Giuseppe, hunden som kanske blir pappa till ett antal lagottovalpar hos oss om några månader, har en husse som kör timmerbil.
Jag törs knappt tänka på hur liten andel av ett sådant timmerlass som mina stackars vedklabbar kan utgöra. Men de utgör ändå ett välkommet tillfälle till lite fysisk träning när jag får gå ut till dem med yxan.
"Pang och tjoff!", och där damp några av dem i backen och blev till vackra vedträn att bära in till kaminen.
Även en liten vedhög har sin betydelse!
Även en liten vedhög har sin betydelse!
"Med vänlig hälsning"
"Med vänlig hälsning" är den numera dominerande avslutningsfrasen i stort sett varenda skrivelse av mera formell karaktär. Många privata meddelanden kan också förses med samma fras, men då vanligtvis som "Mvh".
Jag vet inte om jag är märkvärdig av mig. Men jag kan ibland tycka att det känns underligt med all denna förmenta vänlighet. Det tycks inte spela någon roll vad budskapet än handlar om, om det så är aldrig så negativt för mig som mottagare, nog ska det avslutas med ett "Med vänlig hälsning".
Måste det överhuvudtaget stå något längst ner, om nu den som skrivit egentligen tycker att adressaten är en enda stor knöl som avsändaren, ibland med stor motvilja tvingats avsätta tid till? Det skulle åtminstone känns mindre tillgjort. Och jag tror att de flesta av oss hellre tar ett välkommet brev där någon glömt att skriva någon hälsningsfras alls...
Tänkt och skrivet - men läst?
"Sagt och gjort", "Friskt vågat, hälften vunnet", "Klappat och klart" (eller på senare tid: "Prutat och klart") - det finns många uttryck som handlar om att poängen med att vara snabb att komma till handling.
"Tänkt och skrivet" låter kanske också rätt så hurtigt. Man skriver det man tänker - men sen då? Ger vi oss tid att läsa igenom vad vi har skrivit innan vi hispar i väg det? Förr fanns det ofta en inbyggd buffert som handlade om framkomlighet. Skrev jag ett brev, tog det åtminstone lite tid innan jag kom mig till poststationen eller en brevlåda för att lägga på brevet. Jag tyckte kanske att systemet var lite lusigt, men det fanns en inbyggd marginal att ångra sig.
I dag kan kommunikation med det skrivna ordet handla om ett enda litet knapptryck. Det jag skrivit, susar i väg ut i cyberrymden eller som ett SMS på min mobil. Jag kan inte längre deleta.
Desto större anledning då att faktiskt läsa igenom vad jag skrivit. Att inte bara tänka och sen skriva, utan att tänka efter vad jag har skrivit.
För övrigt blir det man skrivit nästan alltid bättre vid en genomläsning, även om innehållet som sådant inte behöver förarga någon. Dels kan man ändra rena felskrivningar, stavfel och liknande. Men det går alltid att dessutom hitta ord eller uttryck som helt enkelt är äverflödiga eller kan ersättas av någonting bättre.
Och med detta konstaterande sätter jag punkt. Om jag läser igenom vad jag nyss skrivit? Ja, kanske...
Våra närmaste
Tänkte även i dag skriva något om sådant som vi lätt tar för givet. Senast handlade det om arbete, i dag om våra närmaste anhöriga.
Det finns ett fotocollage på vårt frysskåp i köket, det passerar vi många gånger per dag utan att vi alltid tänker på det.
Ett av fotona föreställer min mamma, ett annat den ene av mina bröder. Det är min mamma som är ute på "lägdan" med sin räfsa, den sista sommaren som hon ännu orkade detta, hon var då snart 87 år men fortfarande hhelt klar i sinnet.
Brodern, hans namn är Håkan, håller Linnéa i knät på bilden nedanför.
Linnéa är helt liten, det fotot är taget i lingonskogen hösten 1992.
Håkan bodde då här i Skellefteå, han hade flyttat hit några år tidigare från Vilhelmina och det gladde oss mycket. Då visste vi att det fanns någon i närheten som brydde sig och gav oss stöd både praktiskt och på annat sätt.
Men Håkan blev sjuk och dog i december 2002, alltså för snart sex år sedan. Det blev tomt efter honom. Visserligen hade han vid det laget flyttat till Umeå, men han ringde ofta och besökte oss gärna.
Ibland tänker jag att jag långt ifrån alltid förstod att uppskatta honom medan han levde. Jag kunde irritera mig på honom på det sätt som en avsevärt yngre lillebror kanske alltid kan - bara hans sätt att säga "Hej lillebror!" när han ringde upp kunde jag få för mig var ett sätt att retas med mig.
Jag förstod inte, eller ville nog inte alltid förstå, värmen bakom de orden. Han hade ingen annan lillebror...!
Och i dag har jag bara en nära släkting från min ursprungsfamilj kvar, min andre storebror, och ibland ringer han och klagar på att jag inte ringer till honom så ofta.
Risken är uppenbar att det kommer en dag när jag inte längre kan ringa honom även om jag skulle vilja.
Om man har levt tillsammans med någon i många år, det kan givetvis även handla om ens partner eller ens barn, är det nog lätt att man hamnar i den fällan på nytt och på nytt:
Att man tar dem för givna.
Bildcaollaget på kylskåpet. (Men jag har plockat ner det sen notisen skrevs, nu är det mera nytagna foton som körts ut på skrivaren som gäller där)
Bildcaollaget på kylskåpet. (Men jag har plockat ner det sen notisen skrevs, nu är det mera nytagna foton som körts ut på skrivaren som gäller där)
Det viktiga arbetet
"Kascha", som jag skrev om i förrgår, hjälpte andra att få ett arbete.
Just nu är ju tiderna lite oroväckande, det varslas personal här och där och prognoserna darrar. - Kan man ta sitt arbete för givet?
Nja, vem kan nånsin göra det? Man kan ju mista jobbet även av andra anledningar - att bli sjuk till exempel.
Själv har jag gått hemma från min psykologtjänst sedan i våras. Jag vet i dag inte hur det blir framåt, om det blir varaktigt eller inte.
Min äldre bror K-E, i dag 74, tycker inte det är så märkvärdigt, han fick en stroke och blev sjukpenionär när han var ungefär lika gammal som jag är nu, dvs runt 58-59 år.
Men visst är det en omställning. På gott och ont. Dessutom en oro för hur ekonomin kan bli.
Hur det än kommer att bli - det är länge sedan jag varit utomhus så mycket som den här sommaren och hösten.
Hundarna har blivit bortskämd med betydligt längre promenader dagtid, jag har börjat riva ett hönshus vid stugan, och till och med lyckats laga en del middagar till övriga familjen. Just nu pysslar jag med att hugga ved när jag inte sitter vid datorn.
Det gäller nog också att se till att självkänsla inte behöver stå och falla med ens yrkestillhörighet. Alla har något annat som vi är bra på. Det vi kan, tycker vi dessutom oftast är roligt.
Den här hemsidan har åtminstone så här långt varit bra terapi för mig. En gång var fjortonde dag träffar jag dessutom en yrkeskollega för egna terapisamtal. Att söka den hjälpen behöver inte vara skamligt, något som framför allt vi män gärna kan frestas att tro ("bra karl reder sig själv").
Punkt för detta ämne för i dag. Åter till vedhuggningen...
Birgitta, en bra samtalsterapeut.
Birgitta, en bra samtalsterapeut.
"Kascha" - en hjälte
Lördag 15 november:
Uppe tidigt och läser tidningen. Helt mörkt ute, ljuset från landskyrkan som vanligt ett landmärke. En minnesruna på familjesidan fångar intresset. Det är min före detta arbetskamrat Bengt "Kascha" Karlsson som har dött.
Min fru och jag kom till Skellefteå 1983. Hon hade fått tjänst som barnmorska och jag som psykolog på dåvarande Ami, en förkortning för Arbetsmarknadsinstitutet. Vi höll till på Uppfinnarvägen på Degerbyn, i huset där det i dag finns flera små företag som Jedborns bilverkstad och Andrés bageri.
Jag hamnade i ett arbetslag med två arbetskonsulenter, en arbetsförmedlare och så jag. En av konsulenterna var "Kascha".
Hans uppgift var att hjälpa de "sökande" som skrevs in hos oss att hitta ett jobb, eller ett yrkesområde att utbila sig till. Jag visste inte mycket om Skellefteås näringsliv, men "Kascha" visste desto mer. Hans förråd av tänkbara praktikplatser verkade hur stort som helst. Hans uppfinningsrikedom att slussa ut praktikanter likaså.
När han, och ibland även någon av oss andra, hade ringat in ett område som verkade intressant, då lämnade han sin kontorsstol och drog i väg med den det gällde. Han kom
sällan tillbaka tomhänt. Oftast lyckades han prata in sina adepter, och om de verkade trivas gav han sig inte förrän han sett till att de hade en god chans att bli kvar.
Med fler som "Kascha" skulle arbetslösheten vara betydligt mindre, i Skellefteå som på andra håll. Att han oftast var en glad och skojfrisk kollega gjorde inte saken sämre. Tyvärr fick han nog inte alltid den uppskattning från cheferna som han förtjänade. Kanske tyckte de att han inte passade in i deras mallar tillräckligt väl.
1980 bytte jag jobb och ungefär i den vevan gick han i pension. Vi stötte ihop några gånger ute på stan, då var "Karlsson" (som han också kallades ibland) fortfarande på språng. Han hade frivilligt tagit på sig ett nytt uppdrag, att slussa ut folk från Samhall.
Jag har haft många arbetskamrater genom åren. Men på en fem-i-topp lista över de som gjort mest intryck skulle han utan vidare platsa.
På Ume-bussen
13 november:
Ume-bussen är så gott som fullsatt men det är nästan alldeles tyst.
De flesta sover, eller arbetar vid sina datorer eller läroböcker. Många dagpendlar säkert, fär dem är den här färden ren rutin.
Inte förrän vi kommer till hållplatsen vid avfarten till Robertsfors, stiger det på ett par som bryter stillheten. Det är en mamma och hennes lille son. För honom är en bussresa fortfarande ett äventyr.
Själv löser jag korsord, skickar ett par SMS, köper en kopp kaffe och en mazarin.
"Ska du inte ha en sked?" undrar bussvärdinnan. "Nej, jag rör med den här" säger jag med en gest mot höljet till den långsmala kapseln med mjölkpulver.
Hon tyckte antagligen att det verkade lite underligt. Men man kan ju försöka vara miljövänlig även i det minimala.
Ett inslag på tv:n härom kvällen handlade om hur mycket avgaser som alla taxibilar spyr ut när de står på tomgång medan de väntar på en körning. Bara genom att tänka på att slå av motorerna, har deras chaufförer äntligen fått en puff att ändra ett invant beteende.
Nu är vi snart i Bygdeå, centerkvinnan Mauds hemtrakt. Om en tio-femton år lär det gå snabbtåg genom alla kuststäder i övre Norrland. Det borde bli ett lyft både för bygden och för miljön.
Då känns det kanske plötsligt gammalmodigt att sätta sig på en s k expressbuss med bussvärdinna och "affärsklass" bakom en rödvit kätting längst bak...
Buss med många passagerare.
Buss med många passagerare.
|
|
|
|
|
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS
|