 |
|
|
 |
|
|
|
 |
 Varför kunde pappa vara på dåligt humör?
Jag minns hur jag ganska ofta tyckte att pappa var på dåligt humör. Svor och gormade. Men kanske fanns det förmildrande omständigheter?
Ta bara en sådan pass till synes banal sak som snöröjningen vintertid. Han hade ingen bamsetraktor med jätteskopa, utan var tvingad att förlita sig på häst och enkla plogningredskap av trä.
Det var heller inga små ytor att hålla fri från snö. Först gårdsplanen och vägen till ladugården, därefter en närmare 200 meter långa vägen ner till stora landsvägen. Hela tiden måste ju dessutom snön släpas rakt ut i terrängen där bortom eller bredvid.
Jag minns hur jag ibland tyckte att pappas humör gick ut över hans fyrbenta kamrat. Samtidigt måste han också mana på henne, eller honom, för att alls få hästen att ta sig genom snövallarna och tillbaka in på gårdsplanen.
För hans egen del gällde det också att hinna med att stjälpa "tippalätten" över ända så att snön inte packades ännu mer och i värsta fall följde med tillbaka in mot gården.
Men inte nog med att röja snö. Vintertid handlade det också om att ta sig ut till skogshyggen för att avverka timmer. Tänk er stora "opplegor" som dråsade ner från tallarna, eller att ens behöva skotta sig ner mot stammen för att stubbarna inte skulle bli orimligt långa!
Därefter kvista och släpa ihop stockarna, dessutom hålla en "vinterväg" bort till hygget för att återigen med hästens hjälp dra fram timret till avlägget nere intill älven, varifrån det framåt våren skulle ut i vattnet för att flottas vidare ner till havet.
Pappa hann aldrig ens skaffa en motorsåg, inte heller en traktor. Han var helt enkelt inte någon mekaniker, lärde sig inte heller att köra bil. Först mot slutet av hans liv fick vi en traktor på gården, min storebror K-E som skaffade den. Ett hjälpmedel som han i dag i sin tur kämpar för att orka fortsätta att använda när krafterna tryter och både fingrar och ben blir allt klumpigare.
Slutsats: Vi nutida stadsbor borde kanske inte gnälla så snabbt över att snösväng och andra samhälleliga inrättningar inte fungerar som de ska. Förr var många på landsbygden tvingade att klara allt sådant av egen kraft.
(inlagt 5 januari 2012)
En vinterbild från hemstället av i dag. 
En vinterbild från hemstället av i dag.
Från julen 1992 till 2011
Julen 1992 glömmer vi aldrig, varken jag eller våra två söner. Det var när stormen slagit ut elströmmen, lillflickan hade åkt till mor- och farföräldrarna med sin mamma, och vi övriga tre sov framför braskaminen, lagade mat i husvagnen - och byggde på deras piratskepp i skenet av några stearinljus... gissa om det sved i ögonen?
Tjugo jular senare har äldste sonen blivit den som själv har ett par "bonusbarn" att pyssla med. Ett tidevarv har gått. Eller hur man nu ska kalla det.
Hoppas att den trion om ytterligare tjugo år kan hitta något som de minns på samma sätt!
(inlagt 25 december 2011)
Kommer de att komma i håg det här ögonblicket?
Kommer de att komma i håg det här ögonblicket?
Från Hällbergssvedjan till Tarsmyran
Hällbergssvedjan och Tarsmyran är två byar, lika små som namnen är långa. De ligger inte långt från Varuträsk, och när vi flyttade dit 1984 dröjde det några år innan vi upptäckte den lilla skogsvägen som förband dessa båda byar med varandra men som inte var så lätt att känna till om man inte råkar vara lokalt kunnig i trakten.
Där hittade vi hur som helst ett bra ställe för att plocka lingon. Vi var dit flera höstar, alltid kom vi hem med bär, och ibland gjorde vi upp eld och kokade kaffe på en öppen yta intill vägen. Barnen var små och tyckte det var roligt att grilla korv om vi åkte ut dit hela familjen.
Härom söndagen letade vi oss tillbaka dit. Men nu är barnen stora, det var i stället hundarna som fick utgöra vårt sällskap. Vi kom fram till att det måste vara nrmare 15 år sedan vi var hit sist. Det var lätt att känna igen vägen, den såg ut som vi mindes den. Men när vi kom till hyggena hade något hänt. Givetvis hade ungskogen växt upp och förändrat hela områdets karaktär. Några lingontuvor var inte längre lätt att återfinna. De stackars lingon som fanns på tuvorna var små och bedrövliga.
Snart körde vi vidare. M erinrade sig ett tillfälle när hon varit ensam där medan jag var hemma med barnen. Hon hittade mycket bär, och blev så ivrig att plocka att det började bli mörkt och hon råkade backa ner bilen i ett dike när hon skulle köra hemåt. Hon småsprang vägen fram till Tarsmyran, tyckte sig bestämt höra en älg intill sig i skogen, men fick efter visst besvär tag på någon som kunde dra upp bilen med sin traktor.
Nu såg vi ett nyupptaget hygge mellan träden. Där fanns åtminstone lite lingon som gick att ta vara på. Efter en stund körde vi hemåt även denna gång. På vägen tillbaka körde vi förbi stugan, jag kånkade ut med två "bull-tv:ar" som också gjort sitt och skulle få gå vägen till återvinningsstationen via kommunens insamling av grovsopor nästa dag.
Till och med dessa själlösa apparater fick mig att bli lite nostalgisk denna afton.
Allting förändras, tiden har sin gång. Både på skopgshyggen och för tv-apparater, barn växer upp och blir stora, vi blir äldre och minnen hopar sig och suddas ut - eller poppar upp igen...
(inlagt 3 oktober 2011)
Instucket i konfirmationsbibeln
Jag var hos min bror på hemgården för den sedvanliga höslåttern. När vi inte var på "lägdan", försökte jag röja upp lite inne i huset. En morgon tog jag itu med sovrummet uppe på vinden, där min mammas tillhörigheter stått orörda sedan hon dog för mer än tio år sedan.
En verklig dammsamlare var ovansidan på linneskåpet. Där, bland tjocka tussar. låg exempelvis mammas kvarlämnade mediciner, som jag resolut plockade ihop i en plastpåse (passande nog med det nya apoteksbolaget Kronans loggo) för att lämna in för destruktion.
I en liten papplåda låg en bibel. Jag mindes hur min mamma en gång för många år sedan tagit fram den och visat mig en dödsannons. Det var hennes ungdomskärlek Viktor, som avlidit för att han fått tuberkulos, eller "lungsoten", den sjukdom som tog så många liv på den tiden.
Viktor anade nog att han skulle aldrig komma hem igen. Mamma berättade hur han hade skrivit ett brev under vårdtiden, där han hade bett henne att inte hoppas längre på att det skulle bli de två.
Jodå, annonsen låg kvar. Här kunde jag läsa att Viktor dött natten till den 17 oktober 1932 "å K.S.A. Apelviken", vilket måste ha varit det sjukhus där han vårdades i slutskedet.
Viktor var 27 år, alltså född 1905. Min mamma, sju år yngre, hade nyss fyllt 20, jag tror att hon vid den tidpunkten hade flyttat norrut och börjat arbeta som piga i närheten av den gård där hon efter någon tid skulle bli bekant med den unge man som många år senare skulle bli min pappa.
Men minnet av Viktor levde kvar. Ett knippe brev från honom lär också finnas sparade någonstans. Men de ville jag inte leta efter vid detta tillfälle.
(inlagt 16 juli 2011)
Pioner är vackra, men vissnar snabbt. Precis som ett människoliv kan dö bort i sin blomstringstid...
Pioner är vackra, men vissnar snabbt. Precis som ett människoliv kan dö bort i sin blomstringstid...
Flashback från farbror Roberts såg
Det blir en hel del spån när man sågar ved. Jag tog fram en säck för att ta vara på en del av den. Sågspånen efter min såg blir rätt så grova och kan alltid komma till nytta, varför inte i backsluttningen där vi letar mask eller som fyllning under några plantor.
Där jag öser några skovlar med spån ner i säcken, rusar tiden plötsligt mer än femtio år baklänges. Nu är jag kanske åtta år och har cyklat till farbror Roberts såg för att hämta kutterspån och några ribbor till höjdhoppsställningen. Kutterspånet hade vi för att göra en mjuk bädd att landa på...
(inlagt 11 maj 2011)
Här ska jag lasta av ett av mina vedlass som jag senare börjat såga i bitar. Och då blir det en hel del spån...
Här ska jag lasta av ett av mina vedlass som jag senare börjat såga i bitar. Och då blir det en hel del spån...
Var är påskkäringarna?
När barnen var små skulle de alltid klä ut sig till påskkäringar på skärtorsdagen. Sedan gick de genom grannskapet med en (helst rymlig) kaffepanna på en sopkvast och den skulle man fylla med godis.
Vi fortsatte att köpa godis även sedan vi flyttat in till staden, för att vara förberedda på anstormningen, och visst fortsatte traditionen, åtminstone några år. Men de senaste påskarna har det hänt att godiset blivit liggande utan att få delas ut.
Vart tog påskkäringarna vägen? Eller handlar det om att våra egna barn växt upp och blivit stora, och att de som nu är påskkäringar har andra rutter. Eller också har de åkt upp till fjälls och har inte tid att skramla med kaffepannorna längre.
Lite trist känns det faktiskt när man tänker på det. Liksom ett litet vemod att det fanns en tid som oiåterkalleligen är förbi, när vi hade egna barn som fortfarande tyckte det var roligt att smeta rödfärg på kinderna och sätta gamla hucklen på huvudena...
(inlagt 21 april 2011)
Skidmärkningen driver mig framåt - fortfarande!
När det är halkigt och eländigt i spåret, och jag bara blir tröttare och får sämre styrsel, då lutar jag mig framåt mot brättena. Har jag inte alltför mycket svett som runnit innanför glasögonen skymtar jag klisterlapparna, en på vardera skidan. Skidmärkningen från Vasaloppet 1996, med en Volvo-logga och mitt startnummer 13924.
Eftersom jag fortfarande använder samma skidor nu som då, så följer alltså denna märkning med än i dag. Och då kan jag tänka att om jag orkade jag åka nio mil då, så ska jag väl åtminstone orka en enda i dag, även om det nu gått hela 15 år sedan det begav sig.
Och så kan jag tänka på det där fotot som togs av alla som passerade Evertsberg, där jag poserar i min alldeles för täta och varma dress som jag fått när jag gjorde ett tillfälligt inhopp som ledare för Skellefteå AIK:s friidrotts-skola. Den dög utmärkt att ha till vardags, men inte när jag skulle åka skidor från tidiga morgonen till framåt kvällen. Men det var kallt vid starten och att slänga jackan som andra kanske skulle ha gjort?
Nej, det föll mig inte in. Jag stretade på, och det blev ju utförsbackar från Oxberg. Men vätskebristen av all svettning gjorde att jag började få kramp i benen. I Eldris fick jag en mugg med kaffe och Coca-Cola av en snäll varelse, jag minns inte säkert men troligen en äldre kvinna. Under de sista kilometrarna in mot målet i Mora hörde jag ett underligt ljud bakom mig. Det kom närmare ibland, blev längre bort ibland.
Hallucinerade jag?
Nej, det visade sig vara en liten man som satt i en liten specialgjord låda och stakade sig fram.
Han närmade sig när det blev lite "utför", sackade efter när det var uppför. På upploppet drog han ifrån. Jag hade fått stryk av någon som saknade ben.
Men på fotot från Evertsberg finns en åkare i spåret intill, vars namn gick att spåra i resultatlistorna genom att hans nummerlapp är synlig. Och kan ni tänka er, honom hade jag dragit ifrån med några minuter.
Och när jag har skrivit den här nostalgirutan full för denna gång, börjar hela ämnet känns bekant. Har jag rent av skrivit om samma sak en gång tidigare någonstans på den här hemsidan?
Svaret visar sig vara ja. Och med nästan exakt samma rubrik. Du kan få leta själv...
(inlagt 7 mars 2011)
Många som kämpar sig fram. Fotot från Vasaloppets hemsida. Men i resultatservicen finns jag inte med längre. Den sträcker sig bara över de senaste tio åren!
Många som kämpar sig fram. Fotot från Vasaloppets hemsida. Men i resultatservicen finns jag inte med längre. Den sträcker sig bara över de senaste tio åren!
Matcher i drivan - och på radion
Jag har sett på idrott mest hela helgen (se noteringen för 23/1 2011). Det är bara att ta för sig. Allt finns på tv, i direktsändningar med repriser och expertkommentarer.
När jag var liten, för sådär en hundra år sen, eller åtminstone femti, eller möjligen fyrti, då var det radion som gällde. Men bara från de största mästerskapen, och så en kvart med "lokala idrottskrönikan" om söndagskvällarna.
Och den levande idrotten? Så här års i bästa fall en match från snödrivan, kanske i 25 graders kyla. Barsele SK mot Gunnarns IK eller möjligen Laisvall eller Vilhelmina.
En enda domare, ibland bara två kedjor och två backpar. Omklädningsrummet i skolan. Själv hjälpa till att skotta av rinken i pauserna för att hålla sig värmen.
Det hade också sin tjusning. Något att uppskatta. I dag blir det lätt en mättnad. Som så mycket annat i vårt högkonsumerande samhälle.
Bara att ta för sig, här bokstavligen: Hockeybuffé i Skellefteå Kraft Arena anslutning till en match i Elitserien...
Julgranen i drivan
Julen rycker närmare - gick det så fort det här året? Vad ska man köpa till julklapp i år? Och - har jag sett någon julgran att hugga?
Min fru och jag besöker stormarknaden på Solbacken och där har "Blomsterlandet" annonserat om granar från 99 kronor och uppåt. De fyller ett stort rum där temperaturen hålls låg, rader av granar paketerade i ett slags nätstrumpor. Jag faller till föga och vi tar oss en för 199 kronor. Mitt 60-åriga livs första köpesgran.
När vi kommit hem sprättar jag bort emballaget och ställer upp den i drivan. "Har vi haft nån gran med så tätt mellan kvistarna", säger min fru.
Förr hundra år sen, eller åtminstone 30, högg vi en gran när det var så kallt att fingrarna ville frysa fast i yxan. Bilen hade kanat i väg medan vi var borta och vi tvangs ta grankvistar och lägga under hjulen för att komma oss därifrån.
Det lyckades, men i dag skulle vi aldrig försöka oss på något liknande. Tänk om vi blivit kvar där ute i skogen, ingen visste vart vi hade farit och inte fanns det mobiltelefoner på den tiden.
Nu står köpesgranen i drivan och den har odlats i Danmark. På balkongen står dessutom den utegran som vi köpte på Rusta förra veckan. Så kan det gå när tiderna förändras - och vi med den...
(inlagt 4/12 2010)
Den är lite glesare vid midjan. Men den får duga!
Instruktion på 52 sidor
Vi köper ny tv. En alldeles modern med 40 tums LCD-skärm, inbyggd digitalbox, möjlighet att ansluta den till dator och Internet och gud vet vad.
Instruktionsboken är på 52 sidor och jag får ångest över alla funktioner som jag sannolikt aldrig kommer att använda. Men bilden är knivskarp. Jag kan läsa texten utan problem och hockeyn i går följde vi som satt vi på bästa raden på läktaren.
Det är bara en sak som förbryllar mig. Det tycks bara få den att slås av i stand by-läge. Måste jag helt koppla ur den så går det bara genom att dra ut kontakten.
Morgonen därpå är jag ute med min lilla digatalkamera och tar ett kort av den vackra morgonen (det som jag sedan lade in som illustration under Dagens varjehanda). Men det vore roligt att kunna använda ett bättre telobjektiv, och jag har ett sådant, ett 135 mm:s till min fyrtio år gamla spegelreflexkamera.
Jag letar fram kameran och sätter in en film som legat i kylskåpet åtminstone något år (eller två). Men var är "telet"? Jag rotar i ett skåp med allehanda gamla fotoprylar. Där finns inte minst ett jätteförråd av diabildsmagasin. Någon gång borde någon lägga över dem på cd-skiva, eller till ett USB-minne, eller vad man numera kan göra.
Nostalgin kryper in i magen. Tänk vad det blev av allt detta som jag filmat och fotat och sparat! Hur många sätter numera in pappersbilder i album? Och vad gör alla som tar bilder på sina mobiler, bryr de sig om att spara?
Att jag lägger in foton på den här hemsidan är ju ett sätt att spara en del av allt jag knäpper. Men vad gör jag av dem sedan? Kan väl inte hålla på med hemsidan hur länge som helst?
Funderingarna ebbar ut, jag sätter mig och dricker kaffe och tuggar i mig en bulle för att hålla vemodet borta.
Det sista jag tänker på som har med foto och dokumentation att göra handlar om några gamla album som finns i föräldrahemmet. Små svartvita foton från en tid när jag inte ens fanns. Vilken glädje de som knäppt dessa bilder måste ha känt att ha en manick som det alls gick att göra något så märkvärdigt som att ta bilder med?
Men teleobjektivet fann jag inte. Inte i dag i alla fall.
(inlagt 31 oktober 2010)
Aven vid Varuträsk är på väg att "lägga".
Ett av hundratals digitala foton, taget 26 oktober 2010, den trägne fotografen placerade medvetet sig själv i nedre högra härnet.
När Heligfjäll fick besök
Brorsan var på besök, och kikade på bilderna i en ny utgåva av den fine fotografen Sune Jonssons alla foton som jag fått av kamraten Per när jag fyllde 60.
Sune Jonsson dokumenterade människor som i de flesta fall inte finns längre. De levde och "ävlades" (kämpade för brödfödan) i små byar som knappt heller finns kvar på kartan.
Så kom brorsan att nämna byanamnet Heligfjäll och jag lystrade till. "Där var jag och gjorde ett reportage när jag jobbade på VK i Vilhelmina", sa jag, "jag kan gå ner och hämta klippalbumet så får du se".
Året var 1977, en av årets sista dagar. Det fanns inte mycket att bevaka så jag hittade mina egna uppslag för att göra dagarna menningsfulla.
En sådan dag körde jag min Saab (hade ännu min första sådana, en tvåtaktare) till Heligfjäll. Jag hamnade hos tre bröder Danielsson. Den ene, Olle, var gift, de båda andra, Bo och Sten, var ungkarlar.
Det var besöket hos ungkarlarna, "gammpojkarna", som jag minns bäst. Olle hade skojat om att "I Heligfjäll finns nästan bara klokt folk för det finns så mycket ungkarlar här..." Sten hade jag redan träffat, han var på skidtur tillsammans med en dotter till Olle. De hade sett spår av en stor älgtjur och Sten stakade hemåt för att se om han kunde hitta fler färska spår.
Efter en stunds prat med Olles familj körde jag efter.
"Hit har ingen annan bil hittat sen nysnön föll. Endast Stens skidspår visar att det bor folk nere i dalen med. Ett par hundar leker utanför gården. När vi kommer in blir det mest tal om älgen som varit framme, det blir liksom enklast så."
I artikeln nämns också att byborna samma höst rustat upp en sedan länge nedlagd skola till samlingslokal. Olle gick arbetslös, men höll på att bygga ut sitt hus, "man vet ju aldrig, kanske något av barnen blir kvar här". Och så fanns det ännu ett aktivt jordbruk kvar i byn, och den familjen hade byns enda skolbarn som åkte till Nästansjö femton kilometer bort.
*
Hur har det gått med Heligfjäll under de snart 33 år som har gått? Bor det alls någon kvar där?
Jag slår byanamnet på det mastodontiska världsarkivet Google - och får 12 500 träffar (!).
Där finns, för att ta några exempel, ett stort skogshemman till salu för 5,5 miljoner, där talas om ett midsommarfirande 2007, om en busstidtabell som ännu tycks gälla, och där förekommer byn i en bloggnotering där alla rekommenderas en vandring på ett par kilometer så kommer man upp på "Vilhelminas närmsta kalfjäll".
Blogg nr 2, men sannolikt knappast den sista där byanamnet nämns, är skriven av en ung sjuksköterska som gärna rör sig i markerna runt Heligfjäll, ofta tillsammans med sin jakthund.
Imponerad dristar jag mig att lägga in ett vackert foto från hennes bildarkiv.
Men bor hon i byn? Nja, inte riktigt, framgår det efter en stund. Vid det laget stänger jag ner min forskningsansats för denna gång - det fanns ju bara ungefär 12 490 träffar kvar att kolla igenom...
(inlagt 29 augusti 2010)
Vilka vidder det går att vila blicken på om man letar sig till Heligfjäll!
Idrottsnostalgi
Vi var på Olympiastadion i Helsingfors. Brorsan K-E, mamma, pappa och jag. Vi hade kört bil hemifrån och sovit i tält och det var 1971, ungdomar sålde ballonger utanför portarna och inne på läktarna brusade det av intresserade finländare.
Läktarna var de brantaste jag dittills hade sett, mamma hade i vanlig ordning tagit med en välförsedd fikaväska, "matsäcken", och vädret var bra. Men när alla framför oss ställde sig upp för att heja fram någon av de sina på långa häckloppet, så hann inte pappa med. Innan han hade kommit på benen var loppet över.
Två tävlingsdagar bevistade vi. Men vi behövde någonstans att slå upp tältet däremellan. Så när finalen på herrarnas 10 000 meter skulle starta den första kvällen, då tyckte brorsan det var hög tid och ge sig av. Att tälta på en vanlig campingplats var inte tal om, nej här skulle det sökas en plats ute i det fria. Medan han spanade med kräsna ögon, det tog ju dessutom sin tid att ens komma ut från staden igen, slog jag på bilradion. Man behövde inte var finne för att förstå att något stort var på gång inne på Stadion som vi nyss hade lämnat. Juha Väätäinen, hemmanationens stolthet, vann och reportern var salig av lycka. Och vi var inte kvar och fick ta del av stämningen!
Det tog lång tid att smälta den avslutningen på dagen. Men nästa dag fanns vi i alla fall på plats när Lennart Hedmark, västerbottning dessutom, tog silver i tiokamp. Eller kanske minns jag fel, att det var bara den första tävlingsdagen i den grenen? Men Janis Lusis vann i alla fall spjutfinalen. Jag tog ett foto av den fina resultattavlan som dokumenterade detta. Det borde ha varit en av de första arrangemangen med elektroniska siffror, i princip lika dem som finns än i dag. Det var i slutet av den dagen som den sovjetiska nationalsången spelades när Lusis fick sitt guld. Men hade det varit i dag skulle han ha tävlat för det egentliga hemlandet och Lettland som fått den segern.
(inlagt 29 juli 2010)
Lennart Hedmark tog EM-silver i tiokamp. Han kom från Skellefteå och året var 1971.
Prinsessbröllop 1964
I dag gifter sig Victoria och Daniel. Men Daniel får inte kalla henne för annat än kronprinsessan i offentliga sammahang, och själv mister han efternamn - vare sig Westling eller Bernadotte -och får inte syssla med ett vanligt yrke längre.
Så nog kan man tycka att det är lite förlegat med åtminstone en del av dessa kungliga ritualer. Ändå kan jag, som så många andra, inte låta bli att glutta på festligheterna.
En gång, för 46 år sedan, var det också prinsessbröllop. Det var visserligen inte den blivande regenten som gifte sig, det skulle dröja ytterligare tolv år. Nu var det hans storasyster Margareta som skulle äkta engelsmannen John Ambler. Men ceremonin skulle televiseras.
Mamma, pappa, storebror K-E och jag hade dragit i väg på bilsemester "nedåt landet", vi hade nått Hallstahammar i Västmanland och där bodde släktingarna Birgit och Signar. De hade flyttat söderut för att Signar fått arbete på en fabrik som hette Bulten. Och där landade vi i deras lägenhet i ett hyresområde och det kändes ovant på många sätt. Hemma i byn långt uppe i norr fanns knappt någon industri, än mindre bodde man i hyreshus.
Men Birgit och Signar tyckte det var så roligt att vi hittat dit, och Signar som kallades "Stora bullret" skrattade och pratade lika brett Vilhelmina-mål som vanligt.
Och så var det alltså bröllopet i svartvitt! Så klart trängde vi ihop oss runt deras 21-tummare (eller någonting ditåt) och där satt vi och tittade på och tyckte det var märkvärdigt. Annars skulle jag nog knappast ha kommit i håg det så lång tid senare.
Sen drog vi norrut igen. Vi övernattade i ett fyrmanstält och det var bara att hoppas på uppehållsväder när vi skulle slå upp det.
Och efter några dagar var vi hemma igen. Mamma brukade alltid säga att hur fint det än var på annat håll så var vår lilla gård det bästa hon visste.
Så var det den gången. Långt innan datorer, mobiler, Ipodar och annat teknmiskt hade invaderat och präglat vår jord. Och där det är hur lätt som helst att slå över till en annan kanal om man nu råkar bli less på allt ståhejet runt dagens vigsel.
(noterat 19 juni 2010)
Vanligt folk kan också få ta plats i Storkyrkan vid kungliga vigslar. Men då bör man åtminstone vara gift med någon av partiledarna.
Rovfrön
En av mina nostalgigrejer är att jag ska sätta rovfrön varje vår. Jag är uppfödd med rovor och när jag fick struma i 25-årsåldern läste jag att man till och med kan få den sjukdomen under inverkan av "excessive consumtion of turnips".
På senare år har det blivit svårt att få tag på rovfrön. De finns inte i butikerna längre och expediter vet knappt vad rovor är, i bästa fall tror de att det är kålrötter man åsyftar.
För några år sen fick jag i alla fall vetskap om en firma som sälöjer fröer på postorder. Men i vår var jag lite sen med beställningen till Runåbergs fröer, så de hade hunnit sälja slut på "gränsrovan" som är den nutida sort som jag funnit vara klart bäst.
Nu har jag en påse av en sort som heter Målselvnepe, det kan vara den som inte ens grodde för några vårar sedan, samt en påse Snöboll som är en majrova och det är inte helle riktigt samma sak som en rejäl gammldas korova.
För det var ju som stödfoder till korna som rovorna egentligen användes. Sen kom det även något som kallades foderraps, då brukade pappa stå och skörda denna med lie och hänga upp i någon hässja.
Framåt vintern skottade han fram rapsen och tinade upp den inne i lagårn. Korna mumsade raps och jag fick behålla mina rovor sajälv. Om de nu var något att äta förstås. För rovor ska trots allt avnjutas nyplockade från landet där de vuxit...
Två bamsiga exemplar av gränsrova modell 2009. Men i sommar tycks jag få klara mig utan den sorten.
Messaure, var låg det?
Såg ett tv-program "Minnet av Messaure" i går kväll. Messaure var ett samhälle som byggdes upp mitt ute i skogen i början av 60-talet vid Luleälven i trakten av Jokkmokk. Ett stort kraftverk skulle byggas och både storleken av projektet och dess belägenhet gjorde att människorna måste kunna bo inärheten under en längre tid.
För en kort tid fungerade samhället som vilket annat samhälle som helst, med skola, affär, frisersalong, kiosk, bensinmack och mycket annat. Till och med en tennisbana anlades.
Vattenrallarna sprängde, grävde och körde truck, den jättelika kranmaskinen "Marion" var den stora sevärdheten. Några av kvinnorna fick jobb som kockor, det vill säga de som skulle se till att inte minst alla ungkarlar hade matsäck på sina skift.
Och så fanns det ju även ledig tid även här. Här dansades det och knöts nya band för livet, kanske även en och annan skilsmässa eller annan uppslitande händelser. Enbart de återkommande uppbrotten till nya kraftverksbyggen kunde ju bidra till en svårighet att anpassa sig till, inte minst då barnen.
Här tvingades också människor lämna sina hem som skulle dämmas över. Och så en dag var allting klart. I dag finns ingenting kvar av Messaure - och andra liknande tillfälliga boplatser. I mina hemtrakter vid Umeälven finns också kraftverksamhällen som utplånats.
Vår 18-åring såg delar av programmet. Hon hade nog inte alls tänkt på historien bakom hur vi kan slå på den till synes så självklara strömmen till våra datorer och alla andra apparater.
Gamla Messaure-bor har en egen hemsida med denna vinjett.
Vedhämtning förr och nu
Jag grävde fram några korgar med klabbar under presenningen till mina vedtravar "uppe i backen" härom dagen. Eftersom jag varit hemma om dagarna, har det gått så mycket ved under den senaste tidens kyla att det för första gången sinade i det förråd jag varje höst brukar se till att det finns under tak.
När jag var liten hade vi enbart en vedpanna och en vedspis för att hålla värmen i huset där hemma. Då "kommenderades" man ibland ut till vedboden för att hjälpa till med att bära in ved. Senare fick vi ett komplement att elda med. Det var 1960, jag var tio år och det hade installerats en oljepanna nere i den nygrävda källarvåningen. Där fick vi även en tvättstuga med ett badkar. Men det var lite "hurvigt" att gå ner dit barfota på det kalla cementgolvet.
Numera har min storebror K-E även en elpatron som han kan koppla in om han tycker att det behövs. Däremot användes inte oljan för att elda med längre, och det som finns kvar i oljetanken sedan förr har han kommit på att det går an som bränsle till traktorn.
Och badkaret, ja det står också helt oanvänt sedan många år tillbaka...
(inlagt 26 februari 2010)
Vedhögen som jag kände mig tvingad att börja nalla ur.
Harry Munter
En eftermiddagsfilm i tv-tablån väckte mitt intresse i dag (12 januari 2010). "Harry Munter" från 1969 av Kjell Grede. Jag fyllde nitton när den visades på bio och jag minns att den tilltalade mig mycket.
Det kändes så lätt att förstå den unge Harry (Jan Nielsen) som har en teknisk begåvning och där hans föräldrar hoppas att han ska nappa på att flytta till USA för att få utvecklas. Då blir livet i deras drömmar så mycket bättre än vad det har blivit hemma i den förortslägenhet där mamman (Gun Jönsson) inte längre vill att pappan (Carl-Gustaf Lindstedt) ska komma i närheten av henne.
Men Harry vill inte lämna de udda vänner han har fått. Som Manne, som tror att han har någon sjukdom i halsen och som lever på sina minnen från tiden när han spelade i B-landslaget i fotboll. Eller den skygga finlandssvenska kvinnan som hela tiden påstår att en okänd man förföljer henne. Eller den gamla tanten som han hjälper till med att bada.
Att kalla det för kärt återseende är kanske inte rätt ord. Men filmen slog an hos mig än i dag, fastän det har gått 40 år och vi som då kunde identifiera oss med den unge Harry numera snarare hör till samma årgång som Carl-Gustafs mera luggslitne rollfigur. Om ännu 40 år lär vi inte alls finnas längre. Om vi nu inte har blivit så seglivade att någon "Harry" på nytt låter oss uppleva lyckan att bli skrubbad på ryggen...
Carl-Gustaf, en skådespelare med brett register på sin tid!
Julegris med och utan knorr?
Skulle griljera julskinkan i dag (18 december 2009). Stod där vid köksbänken för att skära bort svålen. Då tänkte jag på hur det kan tänkas att denna "julskinka" haft det under sitt förmodligen ganska så korta liv.
Fick den alls böka i en griskätte som jag minns att hushållsgrisarna i mina föräldrars ladugård kunde göra? Säkert icke. Nog var det bättre förr att vara gris, åtminstone i en liten ladugård där grisarna inte skulle födas upp för maximal lönsamhet!
Men kanske kommer en tid när varudeklarationen på alla grisar som gått till slakt blir en annan. Att de inte ska behöva kallas "ekologiska" för att ha haft det bra, utan att de allihopa har haft en tillvaro åtminstone med ordentligt med strö och inte särskilt många kompisar i samma box?
Julskinka modell 2009. Inte behövde vår hemslaktare "´n Gottfrid Karlsson" sätta sådana här stämplar på våra nöffande vänner när den tiden var inne!
Ett svårfattbart förflutet
Jag har inte skrivit något under den här rubriken på flera månader. Men i dag (14 oktober 2009) tänkte jag ta ett desto rejälare kliv bakåt.
Jag läser just nu en bok med titeln "En svensk historia från periferin". Författaren heter Uno Westerlund, han är historiker och uppväxt i den norrbottniska byn Mansjärv. Han försöker knyta ihop den rikssvenska utvecklingen med hur det samtidigt kan ha sett ut i hans hemtrakter. Jag tycker det är intressant att se vilka umbäranden som den dåtida befolkningen led, och hur det förvärrades av alla de krig som våra kungar drev mot både Danmark, Ryssland, Polen, Tyskland och så vidare.
Tänk er att bli "utskriven" som det hette till att tvingas delta i en illa utrustad armé många hundra mil hemifrån. Det tog kanske flera månader att alls ta sig dit och tillbaka. Många dog under tiden de var borta, både i fältslagen men också av svält och sjukdomar. Av 293 "utskrivna" från dåvarande Bygdeå socken under åren 1620 till 1640 återkom till exempel endast 78. Och det var inte nog med att krigen tog slut, efter trettioåriga kriget blev alla ditskickade bönder från Lövånger kvar i Tyskland för att bevaka de erövrade områdena. Krigsdeltagandet drabbades givetvis även de som fanns kvar hemma och som tvingades klara av sin överlevnad utan manfolk.
Fascinerande är också att ställa den tidens kommunikationer mot dagens. De flesta av oss minns nog från skolan att Gustav II Adolf stupade i Lutzen-dimman den 67 november 1632. Men budet om hans död nådde intre Stockholm förän den 8 december, och upp till Piteå nådde det i bästa fall precis före jul!
Mitt i allt detta elände såg livet i en del avseenden trots allt ut som i dag. Naturen kunde till exempel vara en källa till glädje då som nu. Jag har i dag på förmiddagen löst det senaste Dubbelkrysset i söndagens DN. Lösningen bestod i att finna ett diktcitat av poeten Samuel Columbus. Han blev bara 37 år efter att ha drabbats av sjukdom. Men han hann bland mycket annat skriva den här underfundiga strofen:
Ingen må mig det förneka, att jag kärligt älska må;
kärlig lek och kärlig skämtan, siktar all natur uppå:
lärkekirr och duveputter,
tuppeknorr och orrekutter,
går dock äntlig ut därpå,
att hanan hönan nalkas må.
Körkortsnostalgi
Mina storebröder trodde inte jag skulle kunna ta körkortet, och själv var jag inte så angelägen heller. Men våren 1970, när jag skulle fylla tjugo, tyckte de ändå att det var dags att låta mig pröva att köra bil. Vi for längs den gamla landsvägen "väster om Avan" och det gick någotsånär bra.
Efter sommaren återvände jag till pluggandet i Umeå. Kursen i sociologi verkade inte så krävande och jag anmälde mig till en bilskola som hette Lars Johanssons. Jag läste teori samtidigt med ett par trevliga tjejer och fick börja träna stadskörning.
Framåt hösten var det dags att köra upp.
Precis den dagen slog vädret om och det blev vinterväglag. Till råga på eländet tyckte inspektören att en annan aspirant och jag skulle köra landsväg. Han fick den förhållandevis breda vägen mot Brännland och blev godkänd.
När vi skulle tillbaka på södra sidan älven var det min tur. I alla småkurvorna in mot Klabböle och Umåker höll jag inte rätt fart, jag var nog rädd att få sladd om jag bromsade för häftigt.
Jag blev kuggad och fick göra om provet. Den dagen blev vi kvar inne i staden. Men vid ett rödljus var jag så nervös att jag tordes inte släppa upp kopplingen medan jag väntade. Foten darrade och jag såg med fasa hur jag skulle fastna utan att komma i gång igen.
Men det gick inte så illa. Nu blev jag godkänd. Och snart 40 år senare har jag, peppar peppar, aldrig behövt vara med om någon riktig trafikolycka. Det närmaste är att jag varit nära att köra på ett par älgar, och att jag vid något tillfälle hamnat i lösgrus vid sidan av vägen.
Saabarna i mitt hjärta
Det är skakigt runt SAAB som bilmärke just nu. Ska företaget ens överleva?
Vi är många som ägt en SAAB genom åren. När jag fick min första bil, för det var min bror Håkan som hjälpte mig att köpa den och mamma som betalade, var det en SAAB 96. Den var en tvåtaktare som mina kamrater kallade "knärtverket" för dess karakteristiska puttrande ljud. Året var 1972 och jag behövde en bil för att kunna vikariera som lokalredaktör på VK i Storuman.
4 000:- betalade vi för den, det var en äldre farbror i Bålforsen som hade ägt den. Den fungerade utmärkt.
Den hängde med i sex år, då fick jag byta till en vit SAAB 99 med svarta "fartränder" som Håkan hade ägt. 1984, efter ytterligare sex år, köpte min nyblivna fru och jag oss en sprillans ny SAAB 99. Det var en speciell känsla att hämta ut den med plasten fortfarande sittande kvar runt sätena.
1990 - mitt bilägande har ända fram till i dag gått i sexårsperioder! - blev jag SAAB otrogen. Då blev det en Audi. Men vi har även hunnit äga två SAAB:ar som andrabil. Den första, också en 96:a men med V 4-motor, missade jag att fylla på olja i så att den skar på vägen mellan Varuträsk och Skellefteå, det kändes dystert. Den andra, en 99:a från 1984 liksom vår en gång fabriksnya bil, hängde med tills i fjol somras. Då kom budet om en skrotningspremie på 4.000:- och vi tog beslutet att låta den "dö".
Jag kan registreringsnumren på de tre första än i dag. Det var de som betydde mest. CYW 491, ACN 627, DER 661. (Jag tror att de två "andrabilarna" hade COW 309 och AEW 205)
Alla fem gjorde det som de var ämnade för, att ta oss från plats A till plats B. Jag har använt dem för de mest konstiga transporter, som när jag surrade fast en bäddsoffa på taket till "knärtverket" med några tunna plastsnören.
De var inga lyxbilar med tjusig utrustning, men de tillät ett bilköp även för den med lite tunnare börs, kanske även med förmåga att själv utföra behövliga reparationer. Till och med en klåpare som jag gav mig en gång på att byta avgassystem på en av mina SAAB:ar.
I dag är SAAB som bruksbil utkonkurrerad av japaner och koreaner. I stället har man försökt slå sig in på någon slags prestigefylld marknad, där försäljningsunderlaget har blviit för litet. Och så tappade många av oss känslan för SAAB, den blev en bil bland alla andra, och bilen som fenomen är överhuvudtaget ifrågasatt på ett sätt som var otänkbart på 70-talet.
En likadan SAAB som min första. Men den var vit.
Barsele 1959
För femtio år sedan var min hemby en livaktig by - som så många andra.
Fortfarande hade folk jobb hemmavid: Hos Domänverket, som hade egna "kronhus" för sina anställda, eller "däri Berget", dvs den relativt nyanlagda militära anläggningen som var så hemlig att inte ens bröder fick säga ett knyst om vad som fanns där, eller hos Vattenfall med sina kraftverksbyggen.
Och så fanns det en och annan tjurig bondgubbe och bondmora kvar, som min pappa och mamma. Och i skolan fanns det alla klasser från ett till och med sju, och på vintern när isen lagt sig tillräckligt tjock ute på älven kom ´n Manne Mörtsell och körde barnen från "ansia ån" tvärs över isen i sin hästdragna "ark".
Vi hade två affärer i byn, Konsum och Davids. Småskolan låg på vinden i Konsum-huset, föreståndaren hette Westerlund och de kom visst någonstans norrifrån och hade två döttrar, Ritva och Raili. Mamma satt med i medlemsrådet och jag tyckte alltid att hon skulle skynda sig hem så fort hon kunde efter deras möten.
Och så fanns ju posten och järnvägsstationen, på ett och samma ställe. Tant Olga skötte om att vinka iväg rälsbussarna och att sortera posten, och inne i väntsalen satt det en hel drös med karlar och kvinnor och drog historier medan de väntade på att hon drog undan skynket framför postluckan som tecken på att nu var det klart.
Tidigt en morgon i slutet av juni satt vi klistrade kring radion och lyssnade på när "´n Ingo" knockade den där Pettersson och blev världsmästare. Och "´n Sigge Busk" sades ha sprungit ett ärevarv runt huset "däre Alfred Johanssons". Och på "Folkan" var det dans lite då och då, och brorsan Håkan som var dansant brukade stryka in håret med Brylkräm innan han gick dit.
Allt var givetvis inte bara frid och fröjd heller på den tiden. Folk hade sina bekymmer, då som nu. Men den som i dag skulle återvända till byn efter femti år skulle nog tycka att mycket har blivit väldigt annorlunda. Framför allt att det rör sig mycket mindre folk ute på byavägen. Skolan och affärerna och posten är borta, hockeylaget som samlade så mycket intresse på 60-talet är ett minne blott.
Men allt är inte riktigt dött: "Däri Berget" har det dragit in en industri i de jättelika lokalerna som inte alls är så hemliga som förr...
I våran lagård var det fullt med liv på den tiden. Kor i alla båsar, och kalvar och en häst, och pappa som mockade bort "dyngan" varje morgon innan mamma skulle mjölka och sätta den på kylning "däri kokhuset".
Lördagsbaket
Min mamma bakade ofta på lördagarna. Ibland även en vardag, om hon hade tid.
Hon tog fram "bakubordet" som täckte mer än halva köksbordet, och där välte hon ut en stor bytta med rågbrödsdeg och bakade ut stora limpor som täckte flera plåtar. Medan de jäste, kunde hon även hinna göra ett bak på vanliga vetebullar med socker och kanel.
Ofta bakade hon ut brödet i ugnen till vedspisen. När de första limporna låg färdiga och varma och penslade med vatten, var det bara att riva loss ett stort stycke och låta smöret smälta över hela ytan. Till detta drack vi oskummad mjölk. Oj så gott! Och så avslutade man med en ugnsvarm bulle.
Men vad skulle nutidens dietister ha sagt om dessa matorgier?
Dessa moderna limpor innehåller solrosfrön, pumpakärnor och speicalmjöl. De är jästa på surdeg och knådade av en motordriven hushållsassistent i en halv timme.
Smörkniven
Nostalgi behöver inte alltid handla om företeelser långt bak i tiden. Den här till synes banala bilden från en skärbräda vid frukosten, vad kan den ge för associationer?
Jo, notera den lilla smörkniven ovanpå förpackningen med messmör. På den står det inristat med glödpenna: "Arvid - 99". Ett minne från när sonen gick i skolslöjden. En annan smörkniv ligger i lådan under skärbrädan, på den står det "K-O Fg". Det var vår granne i Varuträsk på 80- och 90-talet, Karl-Olof, som tyckte om att göra små brukssaker i sin snickarbod.
Jag tror att de flesta kan känna igen sig. Livet är fyllt med små tingestar, ofta så självklara att vi inte tänker på dem. Men som ändå är små delar av vår historia och som vi bär med oss in i framtiden. De bidrar till att påminna oss om människor, fortfarande levande eller döda, och vad de betytt och betyder för oss. I all sin enkelhet kan dessa tingestar ha sitt alldeles unikaoch för alltid bestående värde.
Samma frukostgrejer varje morgon. Men där det ändå finns sådant som kan bidra till vars och ens egen unika historia.
Livet hos brorsan
Mitt hemställe ser vid en hastig anblick ut ungefär som för 40 år sedan. Ladugården står där den har gjort så länge jag kan minnas, "bryggstun" likaså.
Vid ena husknuten finns en liten stuga som min mamma tog initiativ till att flytta dit medan hon fortfarande var energisk och hade idéer. Hon inredde den för att hyra ut till förbipasserande turister om somrarna. Den stugan var den andra i raden av tre, ja, egentligen fyra, om man även räknar in "Kojan" vid "Inre avan" någon kilometer bort.
Det lilla projektet handlade inte så mycket om att få ett tillskott till hushållskassan, utan om att få lite mer kontakter med folk från andra trakter.
Nu är min mamma död sedan snart åtta år tillbaka. Den lilla stugan vid husknuten har inte alls använts under längre tid än så. Fortfarande finns där några buntar med veckotidningar som de som kom för att övernatta kunde bläddra i.
Brorsan lever alltsedan mammas död ensam kvar på gården. Lagården är så gott som tömd på liv, bara några får och hönor envisas han med att ha kvar. Väggarna har börjat luta lite grann åt olika håll, rappningen på "kokhuset" (mjölkens kylrum) har spruckit.
Björkarna som planterades när jag var liten har däremot fortsatt att växa sig allt högre. Framför lagården står en av dem kvar, den delade sig tidigt i två stammar som med tiden vred sig runt varandra.
Till den här lilla berättelsen kan du se ett foto som jag tog under julhelgen. Kameran är vänd mot solnedgången bakom det lilla huset som turisterna kunde sova i.
I "Mitt fotoalbum" finns fler bilder från hemgården denna vinter, däribland på björken med de hopslingrade stammarna, och på min bror när han bläddrar i den julklappsbok som jag hade med mig vid vårt hastiga besök före jul.
Det är en bilderbok som handlar om "livet på landsbygden förr"....
Solnedgång över slättan, "Valbränna", där mitt hemställe finns. Det känns vanskligt att sia om gården har någon framtid när brorsan inte längre orkar bo kvar...
När mamma fick medalj av kungen
"Kan jag verkligen ha den hära klänninga? Gud vad jag känn mig klumpig om händerna... Kungen komm att skratta när jag ska ta i hand!"
Det här är några rader ur min bok "Den spikraka linjen". Det är i mars 1979, och mamma sitter på sitt hotellrum i Stockholm och är lite nervös på den stora stunden när hon ska få medalj för sina 31 års leverans av prickfri mjölk.
Men allt gick förstås bra.
Jag följde henne även på visit hos moster Hulda med barn och barnbarn i Bagarmossen. Vi åkte pendeltåg, och med förundran tittade hon ut på alla de stora hyreshusen i stadsdelarna som tåget svepte förbi.
"Men vad lev allt folk av här?" som hon uttrycker det i boktexten. När hon åkte norrut igen, hade hon fått med sig en låda äpplen av sin systerdotter Britta. Och när hon väl var hemma, var hon sitt vanliga skojfriska jag. Om mötet med kungen sa hon ungefär så här:
När hon kom hem igen var hon sitt vanliga skojfriska jag. När jag ringde till henne några dagar senare hade hon blivit intervjuad både i lokaltidningarna och av lokalradion, då hon var den första i länet som fått medaljen.
Så här skildrar jag hennes beskrivning av intervjuerna i boken:
"De tjatar om hur det kändes att ta kungen i hand. Då säger jag att han är väl bara en vanlig människa han också. Det är roligare när de frågar om själva jordbruket!"
Vi körde 70 mil...
Vi körde 70 mil - två vändor fram och åter - för att låta para vår lagotto-tik Zelda i Töre norr om Luleå under den gångna helgen.
När jag var liten, handlade det om att låta betäcka kor, och för den sakens skull gick man med kon "åt oxen", som oftast fanns några ladugårdar bort hemma i byn.
Men det var nog mera dramatiskt på den tiden. Det behövdes oftast två starka karlar för att se till att det fungerade, till exempel genom att oxen inte tog sig för att ta sig ut ur båset och dra i väg på fortsatta äventyr när parningen var klar.
Jag har lite vaga minnen att jag fick följa med när vi gick i väg med kon i ett rep. Men jag tror inte att jag fick titta på "när det bar till", det ansågs inte vara något för barn att vara med om.
Min roll 50 år senare? Att vara chaufför längs E 4:an, och att se till att parningsavtalet var rätt ifyllt och betalningen erlagd...
Kärleksakt på gång mellan husdjur, årgång 2008
Att få stå på "tippa-lätt´n"
Ett typiskt ljud hemifrån är rasslet av den hemgjorda björkriskvasten ute på farstubron om vintrarna. Ett annat är det diskret inbäddade slamret från pappas likaledes hemgjorda snöplog, när han har fått Salmia eller Kajsa att ställa sig mellan skaklarna. Eller om det nu var någon av storebröderna K-E eller Håkan som just den dagen fanns hemma och kunde ta hand om plogningen.
Vi hade åtminstone hundrafemtio meter upp till landsvägen. Den sträckan gällde det att själv hålla fri från snö. För det ändamålet hade vi en träplog med en vinge, ungefär som den baktill på en "riktig" plogbil. Vingens uppgift var att styra bort snön på andra sidan den driva som alltid bildades. När plogkanten blivit alltför stor, gällde det att på nytt använda plogen med vinge för att få bort snön ännu längre från gårdsvägen.
Själva gårdsplanen, stor som en smärre fotbollsplan, plogades med hjälp av en manick som vi kallade för "tippa-lätt´n". Den var, som ordet antyder, en träskrapa med tippfunktion. När det blivit fullt med snö mot skrapans blad, då gällde det att ha hunnit styra i närheten av en driva som kusken kunde få hästen att vada rakt ut i, för att sedan tippa ut ännu mer snö än vad som redan hade samlats där.
En vinter med mycket snö kunde de här snödrivorna bli både höga och breda. Det var inte alldeles enkelt att få hästen att ta sig ut så långt som behövdes. Ville det sig riktigt illa, kunde hästen plumsa ner så pass djupt i lössnön att den fick svårt att överhuvudtaget orka fortsätta med sin last och ut på gårdsplanen igen.
När jag var så pass liten att jag inte börjat skolan, ville jag gärna "hjälpa till" med snöplogningen. Roligast var att få stå baktill på "tippa-lätt´n" och hålla sig fast i dess övre kant. Då kunde jag tynga ner den så pass att plogningen blev bättre utförd. Eller åtminstone kunde jag få tro att jag hade den effekten!
Så här ser infarten ut till nutidens radhuslänga. Här förväntar vi oss att en traktor ska komma och ploga så snart det bara går, och att den ska styra bort snön så effektivt att det inte blir en stor snöhög och svårtinad is kvar långt fram på vårvintern!
Tidningen som försvunnit - eller hade den?
Jag hittade den i snöyran härom kvällen, halvt översnöad. Jag tog hem den som "eldtänne" i braskaminen. Men först kunde jag inte låta bli att blädda igenom den. Det här råkade vara ett jubileumsnummer för att fira att den funnits i 70 år. Vilket betyder, att vid det tillfälle som genast flöt upp i minnet, hade tidningen Kvällsstunden inte existerat mer än ungefär en fjärdedel av sin hittillsvarande levnad.
Året kan ha varit 1955 eller 1956, jag var högst sex år och följde min mamma på en tur med sparkstöttingen för att hälsa på "deri gamm´ Sandgrens". Det var en nästan brunsvart, förmodligen tjärad timmerstuga som såg alldeles övergiven ut i den snabbt mörknande vintersöndagen.
Men inne i huset satt fyra syskon och kurade i var sitt hörn utan att de satt på någon belysning. Två bröder och två systrar. Och en av dem läste, trots det närmast obefintliga dagsljuset, den veckans exemplar av just Kvällsstunden.
Att jag minns denna händelse så tydligt än i dag måste ha att göra med att jag uppfattade situationen så märklig. Kanske pratade vi även om upplevelsen på hemvägen.
Och nu dök tidningen upp igen. Med, tror jag, inte särskilt stora yttre förändringar. Men med en troligtvis ganska stabil läsekrets med relativt hög medelålder.
Fast i dag är det nog ingen som inte slår på en lampa innan man sätter sig till rätta med veckans nummer...
Tidningen Kvällsstunden av i dag. Färg i "huvudet" och på förstasidesfotot, men annars sig tämligen lik från förr.
Matkällare och två affärer
Ett av mina första minnen är när mamma öppnar källarluckan och går ner i utrymmet rakt under köket, en jordkällare, för att hämta kött till middagen. Köttet finns i en glasburk med ett knäppe till locket, det kallas konservburk och enligt mamma kan maten hålla sig i flera år i en sådan. Eftersom mamma alltid lagar god mat, tycker jag att det hon säger känns väldigt märkvärdigt.
Några år senare, 1960 närmare bestämt, byggdes det lilla källarutrymmet ut till en källarvåning. Med källarvåningen följde en modern vedpanna med något som kallade cirkulationsvärme, innan dess hade vi bara haft en vedpanna i köket och när man eldat i den slocknade ju brasan och om det var kallt ute så hann det bli ganska utkylt innan morgonen. Cirkulationspumpen höll värmen längre, även om pappa måste stiga upp tidigt och "göra upp" ny eld även i källarpannan.
I källarvåningen rymdes även mycket annat. Ett vedförråd, en potatiskällare, en tvättstuga där vi även fick ett badkar, och en mindre utrymme nedanför källartrappan där det tronade en stor och skinande vit frysbox. Det första jag minns av frysboxen är hur vi köpte pulver för att vispa ihop och frysa ner till glass. Den var väldigt god. Jag hade aldrig ätit glass förr.
Mycket av maten hemma kom från den egna gården. Farbror Gottfrid kom cyklande och slaktade en kalv eller en gris. Mamma bakade regelbundet mjukbröd i "Bryggstun" (bagarstugan), sommar som vinter. Mjölken kom förstås från korna och brukade förvaras i "Kokhuset", en liten tillbyggnad i vitrappat murbruk utanpå lagårn. I lagårn stod korna vintertid och mumsade på hö. Den mjölk som vi inte behövde själva, eller som vi sålde till någon annan i byn, sändes till mejeriet i Stensele. Ibland beställde mamma smör och ost därifrån. Varje höst gick det dessutom att beställa äpplen, de kom i trälådor med tre sorter i varje. Jag brukade tjata att vi skulle beställa två eller tre lådor.
Det som vi inte kunde få hemma eller från mejeriet, köpte vi "på affärn". Det fanns två affärer i Barsele. Konsum, där mamma också deltog i något som kallades "Medlemsrådet", samt Davids. Eftersom mamma var med i medlemsrådet handlade vi det mesta på Konsum. Men Davids hade en limpa som bakades i Storuman, och som jag också tjatade mig till att vi skulle köpa ibland. En period samlade jag på filmstjärnebilder, de brukade finnas under locket på Guttens Messmör och det var något som också bara fannsa "däri Davids". Det gick åt mycket messmör som vi varken tog hem från mejeriet eller handlade på Konsum!
Förr var elden helt nödvändig för att ge värme. I dag kan de flesta av oss nöja oss att ha den som prydnad.
"Vem vet mest" och Carl-Gustaf
När kollade du radioprogrammet senast? Dvs tablån äver vad som sänds på radion?
I dag är radio för många av oss något som vi kan slå på för att höra musik, om man nu inte går med en mp3 i öronen. Eller möjligen för att kolla någon nyhetssändning på jämna klockslag, eller för att ha något att lyssna på medan man kör bil.
Men innan tv:n kom, var det radio som gällde som riksmedia för att få något att både roa sig med och för att veta något från yttervärlden.
Jag har skrivit om det här i min bok "Lev och må Lille far". Radion dyker upp redan i första kapitlet, när mamma är i lagårn och jag väntar på "Småbarnskvarten" men blir irriterad över att det måste vara "Börsnoteringar" dessförinnan.
Temat radiominnen återkommer i boken när jag blivit lite äldre och brukar lyssna på frågeprogrammet "Vi som vet mest", där landets alla läroverksstudenter får chansen att visa vad de kan och där jag fantiserar om att en dag själv få vara med. Eller när Stig Järrel håller monolog som "enslingen Johannes", eller när Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Källerud stökar till det i "Räkna med bråk".
Eller när det var dags för "Lilla Fridolf" med den elaka Selma i form av Hjördis Pettersson, och, ja, vem spelade nu den ibland så ömklige Fridolf?
Just det - Douglas Håge! Varför lyckas jag med viss möda gräva fram det namnet ur arkivet?
Visst, snart femtio år senare skulle kanske någon eller några av de här serierna få töntstämpel. Visst finns det dessutom serier på tv som i dag också påminner om den här sortens underhållning, som "Svensson Svensson", och frågeprogram är ju alltid populära. Jag kom aldrig med i "Vi som vet mest", men fick långt senare stå och rycka med händerna när jag inte hann med att trycka på svarsknappen i "Jeopardy".
Men som med så mycket annat, så finns det en ofrånkomlig nostalgistämpel på det som man var med om som liten. Den tycks aldrig försvinna. Den skänker våra minnen en särskild glimmer, på gott och ont.
För - hur kommer våra barn att minnas "Andra Avenyn" eller "Idol" om femti år?
"Barsele 47"
Det finns sammanlagt åtta brukbara telefoner i den här familjen.
En mobil för var och en, och tre som är kopplade till det "fasta" numret varav dock en är en bärbar. Sen finns det ett antal dosor som hör till diverse andra apparater - tv:arna, dvd:arna och så vidare.
Det vill säga, ungefär som det är i de flesta nutida svenska hem.
Jag växte upp så pass tidigt att jag minns tiden före tv:n ankomst. Då fanns det inte heller mer än en telefon i huset. Den var svart, man drog i en vev när man skulle ringa, och så svarade det en telefonist i andra änden av den synliga telefonledningen som ledde ut från en av husknutarna. Telefonstationen där hon satt fanns öst på byn, "däri Agatons", och hon som kopplade samtalet vidare hette oftast "a´Britta".
Ibland när man svarade i telefonen, blev det riktigt spännande. Då kunde man tjuvlyssna på någon annans samtal. Det hade blivit vad som brukade kallas för "överhörning". Eller också var det någon som ringde från de två eller till och med tre abonnenter som faktiskt delade på samma telefonlinje. De gårdarna hade en liten bokstav efter telefonnumret, alltså i stil med "Barsele 5 a".
Själva hade vi "Barsele 47". När jag svarade i telefon, brukade jag svara med numret, alltså: "47". Det hade jag lärt mig av de andra i familjen att jag skulle göra.
Den ende som bröt det mönstret var min pappa. Han brukade vara mer omständig när han svarade, bara hans sätt att ta upp telefonluren och vända den tillrätta tog längre tid än för oss andra.
Och så harklade han sig och tog sats och sa: "Hä ä deri Erik Holmbergs!". Och när han hade hört vem det var som ringde, la han oftast ifrån sig luren och ropade på min mamma. "Hä ä telefon!"
Soffbordet i vårt tv-rum. Belamrat med tre tv- och dvd-dosor, samt den bärbara telefonen...
Att skaffa fram veden
Pappa var oftast hemma på vår lilla bondgård när jag växte upp.Det hade nog varit bra om han kunnat tjäna pengar på ett annat jobb också, men av olika anledningar blev det inte så lätt att hitta ett sådant för honom.
För den skull var han definitivt inte sysslolös. Jordbruket krävde sitt, skogen likaså. Inte så att det fanns så mycket skog att ta ut till försäljning, nej, med nutidens processorer hade de väl kalavverkat på någon vecka.
Men veden, husbehovsveden, skulle fram. Först skulle han ta sig ut på skiftet, skotta sig fram till träden och såga ner dem med sin enkla timmersvans (se fotot under "Dagens varjehanda" 18/11).
Sedan skulle de kvistas och sågas upp i hanterliga längder för att köras på snön med häst hem till gården.
Där skulle det här årets "vedhög" framåt våren kapas upp i korta längder och handklyvas för att travas i vedboden.
Det enda motoriserade hjälpmedlet under den här turordningen, var att mina storebröder hade köpt en vedkap med elektrisk motor. Det var alltid lite spännande när de rullade ut kabel och spände remmen mellan motorn och själva kapen.
Pappa fick under det här momentet nöja sig med att "kasta klabben". Ibland fick jag hjälpa till, bara jag inte var "utfö-ör" eller "i vägen". (Två dialektutryck som passar in i mitt "Dialektlexikon"...)
Pappa dog redan 1981. Men min äldsta bror K-E kan få hänga med som illustration till den här notisen. Han håller fortfarande på med ved på hemstället. Enda skillnaden är att han numera kör hem den från skogen med traktor.
Medan jag själv drar hem dem på skottkärran... (se "Mitt fotoalbum")
Brorsan K-E, numera pensionär.
1966 - hyresrum och schackspel
När jag började läsa vidare, var det inte tal om att åka dagligen till och från studieorten som är så vanligt i dag. Till Lycksele där gymnasiet fanns för oss inlandsbarn, var det drygt åtta mil. Det var bara att hyra ett rum och åka hem bara om helgerna.
De flesta klarade omställningen bra, men några gav upp och reste hem igen åtminstone för det läsåret. Några var kanske ute och drog på stan lite väl mycket om kvällarna för att slippa vara på sina rum. För andra, bland annat för mig, blev den nya tillvaron ett sätt att få nya kompisar att hålla ihop med. Vi bildade bland annat ett basketlag som tränade rtegelbundet för att ha något att göra vid sidan om läsandet.
Första terminerna gick vi fortfarande i skolan på lördag förmiddagar. Vi åkte ofta rälsbuss om man inte hittade någon bekant att lifta med.
På rälsbussarna kunde man få fönsterbord med säten om fyra, då kunde jag plocka upp mitt lilla schackspel med magnetpjäser och ta ett parti med någon kompis. Thomas från Stensele var nästan omöjlig att slå. Esbjörn från Gunnarn var en annan tuff motståndare.
Det är faktiskt mer än 40 år sen vi gungade fram längs järnvägsrälsen...
Men schack är ett tidlöst och bra spel på många sätt. Man kan mötas tvärs över åldrarna och det ger träning i koncentration, planering och uthållighet, samt inte minst att inte förivra sig. Men det är en typisk "killsport". De flesta tjejer tycker nog att det verkar tråkigt.
I dag är det sällan man ser någon spela schack, andra sällskapsspel har också fått det svårare. Internet och tv-spel har tagit över.
|
|
|
|
|
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS
|