Vetgirig pojke m/56


Börjar som alltid dagen med dagstidningen. Den är viktigare än alla andra medier, i varje fall så dags på dygnet. Jag kan ta in den i lugn och ro medan jag äter morgonfikat, jag behöver inte nödvändigtvis uppdatera mig via datorn eller tv (någon smart telefon har jag överhuvudtaget inte brytt mig om att skaffa).

Stannar till lite extra inför en artikel om hur man i Arvidsjaur förbereder en minnesdag om en svår järnvägsolycka i närheten av den lilla byn Akkavare för snart sextio år sen. Föraren i en rälsbuss glömmer att stanna till i byn för att möta ett godståg. De båda tågen brakar ihop och rälsbussen är givetvis den till konstruktionen långt sprödare. 16 dödades, 10 skadades, mnga var barn på väg till skolan.

Jag minns den här hemska nyheten. Jag läste om den i tidningen. Ändå var jag bara fem år! Men jag hade lärt mig läsa så pass att jag förstod vad som hänt. Jag minns fortfarande alla svartvita foton på många av de döda. Liksom bilden av de förvridna delarna av rälsbussen. 

I artikeln inför minnesdagen nämns även en annan, lika svår kollision mellan två tåg. Bara ett par månader tidigare, i Ställdalen i Dalarna. Där hade ett skenande malmtåg förlorat bromsförmågan. Jag minns den också. Liksom en kollision mitt inne i min hemby, Barsele. Där dog "bara" en person, rälsbussföraren hann se godståget och skrek till passagerarna att springa bakåt. 
Men dit fick jag följa mina föräldrar när de vill se förödeslen på plats någon dag senare. En syn som etsat sig kvar i  minnet än mer.

Som om det inte var slut med svåra olyckor sprängdes sju arbetare till döds vid kraftverksbygget i Grundfors, bara någon mil hemifrån. Det var nog året efter, 1957. Även dit åkte vi och begrundade sprängmassorna. En av de döda kom från vår by och en son var bara något år äldre än mig. 

Allt detta påverkade nog en liten pojke som jag. Hur vet jag inte riktigt. 
Men jag läser tidningarna med (nästan) lika stort intresse i dag som då. På ett sätt kan det vara skonsammare för själen.
Alla de värsta katastroferna kommer numera hem till oss på så många andra, mera brutala sätt. Utan fördröjning sköljer de över oss, extrasändningar på tv:n, uppdateringar via webb och på smarta telefoner. 
Men, i grunden minst lika svårt att ta in nu som då. Allt ska analyseras av experter, ibland många gånger om. Därefter också bearbetas, resoneras om hemma, i skolorna och på arbetsplatser.

Själv är jag tillbaka i en mera ensam tillvaro. Då var jag enda barnet kvar hemmavid, mamma hade lagården att sköta, pappa kanske i timmerskogen. Jag satt och bläddrade för mig själv. Dagis och förskola var okända begrepp. 
Som pensionär har jag gott om tid att följa med vad som händer ute i världen.  
Men jag försöker sila mediaflödet. Behöver inte vara ständigt välinformerad. 
Stillsammare reportage kan vara väl så tilltalande att läsa och se.
 
Skriva ner sina tankar har jag också alltid haft behov av. Och, när jag, för stunden, känner mig klar med detta; göra något helt annat. 
Gå ut med hunden till exempel. Eller ta en skidtur i den högre stigande senvintersolen.
Eller, som med bifogade bild, få minnas tillbaka på händelser som var rogivande och bra att också kunna bära med i bagaget.

Måndag, 29 februari (skottdagen!) 2016
 

På vandring i Tärna-fjällen hösten 2014. Ett sätt att för några dagar få koppla av från världens allt nyhetsbrus.

När Stenmark besviken gled förbi

"Hypen" kring Ingemar Stenmark visste inga gränser. VK i Umeå, tidningen jag jobbat på, hade - för att bara ta ett exempel - under flera säsonger punktbevakning på honom med en reporter och en fotograf genom hela WC-serien.

Men eftersom han var en tystlåten man fick man vända på orden för att analysera vad han sagt. Ingemar personifierade myten om den tystlåtne norrlänningen. Jag fick själv känna av detta, jag hade börjat mitt första fasat jobb som AMI-psykolog i Vilhelmina och när jag åkte på konferenser söderut trodde alla att jag var ungefär som han.  Att jag i själva verket knappt stått på slalomskidor hade de svårt att förstå. Och hur kunde man bo och jobba som psykolog på en så avsides plats som Vilhelmina?

Vintern 1983 låg i alla fall Vilhelmina så pass centralt att det gick åka buss till WC-tävlingen i Tärnaby, den första och sista som någonsin hållits där. Alla ville se Ingemar i verkligheten och helst skulle han förstås vinna.

Men ödet ville annorlunda. Han missade en port högt upp i backen och vi som stod längre ner förstod på det besvikna suset vad som hänt Några sekunder senare kom han glidande rakt fram, förbi alla i publiken, rakt ner till föräldrahemmet på Slalomvägen. Där stängde han in sig och vägrade släppa in någon alls.

                                                           *

42 år senare ser vi WC-tävling från Schladming. Nu åker en annan Tärna-åkare, Jens Byggmark, tyvärr inte bra, tar sig i mål men på en tid som knappast räcker att få köra andra åket.

M drar sig tävlingen i Tärnaby till minnes och vi börjar prata om vem som egentligen vann (själv var hon inte där, hon gick just då barnmorskeutbildning i Sundsvall).

Jag tvingas googla för att få fram svaret: Andreas Wenzel från lilla Lichtenstein. Men tvåa kom faktiskt Stig Strand, Ingemars granne från barndomsåren. Så man kan i alla fall hävda att han försvarade de så kallade hemmafärgerna rätt väl.


(skrivet 27 januari 2015)


 



Bild från Tärnaby, Västerbottens skidcentrum genom sina mycket kända utförsåkare.

Postorder förr och nu


Att handla julklappar via Internet tycks allt mera populärt. Trist för alla affärsmän som kämpar med sin omsättning i vanliga butiker.

Själv bidrar jag inte till några stora dagskassor, oavsett årstid. Handlar inte mycket överhuvudtaget, mer än det nödvändigaste, dvs för det mesta alltså mjölk och frukt och en limpa eller två.

Och julklappstrendig är jag också. I den mån man alls kan kalla mig trendig.

Har några paket på gång, aviserade via sms och mail. Man vet precis när de sänts iväg och det ska visst gå att följa något av dem på dess väg genom landet. Ibland finns de att hämta på ICA, ibland på "lill-Konsum", någon gång körs de ända fram till dörren, antingen av den gammeldags brevbäraren eller en utsänd från någon speditionsfirma. 

Faktiskt är det inte så stor skillnad från när jag var liten. Då skrev mamma efter julklappar från priskuranter, eller postorderkataloger som det efterhand kom att heta. Principen var densamma, men handläggningstiden längre. Kanske tog det ett par, tre veckor innan avin äntligen låg i postfacket hos "a´Olga dära Station".

Men lika intressant då som nu att se om det man beställt verkligen är det man tänkt sig. Nästan som en julklappsutdelning i två steg. Och så slipper man ju trängas i affärerna om man nu inte finner något nöje i detta. 


(16 december 2014)


Jeopardy - en spännande upplevelse!

Det var inte bara att anmäla sig för att komma med. Man fick börja med att klara en gallring bland hågade deltagare, som för min del innebar en resa till Umeå och det nybyggda Hotel Plaza.

Uttagningen gick bra. Datum för inspelning meddelades så småningom, hotellrum fanns till förfogande, men resan fick vi betala själva. Familjen följde med, utom Linnéa som bara var två år och som fick stanna hemma med (om jag minns rätt) min bror Håkan som barnvakt.


Det var spännande redan att komma till det stora tv-huset på Gärdet (inspelningen skedde i det stora tv-huset även om det sändes i TV 4).
 Vi som tävlade sminkades och lotsades in en annan väg än publiken. Magnus Härenstam förhörde sig om vad vi sysslade med i vanliga fall och var vi bodde. Jag hade klätt upp mig i en brun skinnväst - f ö köpt i Gamla Stan något år tidigare - och mörkblå polotröja.
Men alla som deltog hade fått instruktioner att ta med flera ombyten kläder i fall man överlevde första dagen. Då skulle tittarna inte få känslan av att inspelningarna i verkligheten höll ett tempo av fem matcher på lika många timmar med en lunchpaus efter de tre första - om man som sagt kom så långt. För som mest fick en segrare hänga kvar i ytterligare fyra "ronder".


Innan tävlandet satt vi och väntade i ett omklädningsrum. Mina två konkurrenter var en kvinnlig mästare från föregående omgång och en något svartmuskig man som såg ut som att kunna vara  skogsarbetare. Men in till studion kom han iförd kostym och visade sig vara läkare till professionen.
Dessvärre var denna polskfödde man också mycket snabb att trycka på svarsknappen.
Snart hade han rusat i väg uppåt i pengasumma och svetten började bryta fram i min panna. När jag hörde att han kom från ett annat land trodde jag att det skulle vara en nackdel, men pyttsan, ämnena råkade i vissa fall snarast vara till hans fördel, som "Andra världskriget" eller andra mer universella områden.


Jag gnetade i alla fall på så gott jag kunde. Men när man ser matchen i efterhand, märks hur det ibland börjar rycka i mina armar när någon av de andra redan hunnit få frågan... Enda gången som jag inte behövde stressa var när det blev omtagning när ljudet hade fallit bort när jag svarade första gången. Då fick givetvis de båda andra inte trycka på nytt. Svaret på den frågan var för övrigt "Vad är arsenik?".

Polacken, med förnamnet Zbigniew, vann en solklar seger. Själv fick jag ihop lite drygt 9 000 kronor i svarspengar, vilket inte räckte mot någon av de andra. Bara "Spigge" fick pengar, tror det handlade om drygt 20 000 kr, själv fick jag en övernattning med trerätters middag på ett pensionat i Dalarna (dit vi faktiskt också tog oss med vår husvagn några månader senare).


Min Jeopardy-karriär var oåterkalleligen över. Men våra två söner tyckte nog att pappa skött sig bra som alls hade kommit med. Och att de därmed också hade fått vara med om detta annorlunda äventyr.

(skrivet 29 september 2014)

Så här såg det ut i Jeopardy-studion 1996. (Dock inte just min match)

Gräva ut myrstackarna tog tid

Gräva ut en enda myrstack kunde ta en halv dag. Det var ett annorlunda arkeologiskt arbete. När vi kommit tillräckligt långt ner, bar vi fram jord och täppte till alla tänkbara gångar där det fortfarande var glödhett i marken.
Var myrorna hade tagit vägen är svårt att säga. Om de alls levde. Annars låg de väl sönderstekta i sin gamla förödda boning.

Det här var på 60-talet, min hemsocken Stensele hade drabbats av den största skogsbranden på många år. 600 hektar brann av till slut. Folk från alla byar och samhällen i närheten hjälptes åt att släcka. Min bror K-E, som då jobbade åt Försvaret i deras berganläggning i hembyn Barsele, var med. Skogsarbetarna från Domänverket som bodde i "kronhusen" likaså. Min frus pappa Rune, som dessutom var uppe tidigt om morgnarna för att sätta degar i sitt lilla bageri  i Storuman, ingick i borgarbrandkåren.

Det fanns inte samma resurser med vattenbombning som nu. Men folk hade något som är svårare att bevara, nämligen skogskunnande, och geografisk hemmastaddhet. Man visste hur eldar kan sprida sig och hur man drar brandgator för att få bästa effekt. Jag gissar att många av de som skulle bekämpa den jättelika skogsbranden i Västmanland aldrig hade sett en sådan eld på nära håll, och än mindre ute i naturen. På den tiden hade många redan varit med under hyggesbränningar. Man visste hur snabbt en brandhärd kan ta fart, men också hur man kan få den under kontroll.

Hur som helst fick vi, de äldsta killarna, under några veckor ett annorlunda sommarjobb. Sedan återgick vi till den egentliga sysslan, att sätta plant eller gå med röjsåg. Och på hösten var det dags att sätta sig i skolbänken igen.

(Skrivet 8 augusti 2014. På bilden min bror K-E vid foten av Nyholmsberget där det också var nära att utvecklas en skogbrand i våras)
 

När K-E:s grannar skulle elda upp skräp började elden slicka träden under berget. Lyckligtvis hann de få stopp på branden.

När stjärnorna invaderade Skellefteå


Norrmannen Magnus Carlsen har vunnit VM-titeln i schack fastän bara 22 år gammal. Faktum är att han inte ens var född när schackets dåtida giganter invaderade vår lilla stad!

Året var 1989. En energisk man från Arjeplog, tror han hette Jan Berglund, hade lyckats få det årets World Cup-turnering hit - för första gången i Sverige. Jag spelade i vår lokala klubb och fick vara funktionär där, utrustad med en svart sidenväst som lär ligga kvar i någon garderob än i dag.

Det var stort att kunna studera dåvarande världsmästaren Kasparov, hans ständige rival Karpov och alla de andra på nära håll. Kasparov vankade alltid omkring mellan sina drag, när de flesta andra satt kvar vid brädet. Kanske ett sätt att hålla blodcirkulationen i gång, partierna kunde ju räcka i kanske fyra-fem timmar.

Minns även turneringen för att datatekniken hade just börjat förfinas och de som ville kunde följa matchernas  pågående dragföljder på tv-skärmar i en lokal rakt under där matcherna utspelades i det s k Expolaris-huset.

Några av de övriga spelarna minns jag särskilt tydligt. En tysk, Robert Hubner, gjorde ett allmänt udda intryck. Den gamle lettiske stormästaren och tidigare världsmästaren Michail Tal spelade sin, som det skulle visa sig, allra sista turnering. Märkt av sjukdom och med en sköterska som övervakade att han alls skulle orka.

Någon bättre spelare blev jag nog inte av att inspireras av de stora "elefanterna". Men några år senare jag fick åtminstone vara med om att spela simultanschack två gånger mot den svenske deltagaren Ulf Andersson. Första gången blev jag helt bortkollrad och tvungen att ge upp först av alla. Andra gången gick det bättre, då kämpade jag mig kvar tills vi kanske bara var fem-sex som ännu höll ut av de från början cirka tjugo.

Också en minnesvärd tillställning, den gången en fin sensommardag mitt ute på Möjligheternas torg. Och nu är det alltså norske Carlsen som är det största namnet inom världsschacket, och i hemlandet påstås alla bräden i butikerna har sålts slut. Kanske kan det till och med leda till en liten återkomst för detta "ädla" spel även i vårt eget land - och stad?

(skrivet 23 november 2013)

En ung Garri Kasparov. Sedan han lagt av med schacket även känd som modigt oppositionell mot den ryska Putin-regimen.

Vi byggde så ögonen blödde


Annandag jul 1992. Vi bodde i Varuträsk och stormen ven runt knutarna. Strömmen gick, och det fortsatte att blåsa när dagen grydde.
Egentligen skulle vi besöka våra föräldrar i inlandet. Men jag ville stanna hemma om avbrottet blev långvarigt. Bevaka att det vi sparat i frysboxen inte tinade upp och annat som behövde tillsyn.

M åkte iväg med vår lilla dotter L. Jag blev kvar med pojkarna, som då var ungefär 7 och 5 år. De hade fått ett stort modellbygge, ett skepp, i julklapp. Givetvis var två av oss ivriga att fortsätta byggandet, så det var bara att arrangera köksbordet till arbetsplats med stearinljus utplacerade så nära jag bara tordes.

Gissa så det knåpades, och hur det sved i ögonen i kampen för att urskilja alla små pinaler! När natten kom hade vi eldat i braskaminen och flyttade in
några madrasser på golvet intill för att ta vara på värmen så länge det gick.

Själv hade jag svårt att sova, steg upp flera gånger för att kolla att kaminröret upp genom taket inte blåst sönder.
 
När morgonen kom hade vinden mojnat, kvar på marken låg hur mycket skräp som helst. Nere vid badplatsen hade en badhytt välts över ända. Jag lagade oss mat på gasolköket i husvagnen som vi turligt nog hade ståendes kvar på den stora villatomten.

Medan vi åt kom posten, i tidningen stod att en ung kvinna bragts om livet på hemväg från den traditionella annandagsdansen på Statt. Hon hade återfunnits livlös utanför entrén till ett hyreshus; i den tjutande stormen hade de som bodde där inte uppmärksammat hennes rop på hjälp mer än i något enstaka fall där den personen inte velat gå ut och kolla vad det var frågan om.
Det var det senare så omskrivna "Jessica-mordet". Än i dag formellt sett ej löst.

Men hemma hos oss fortsatte vi bygget. Jag tror att strömmen kom tillbaka sent den kvällen, tredjedag jul. Först då kunde jag slappna av och åka till hemtrakterna med pojkarna. Än i dag är det nog den julen som vi alla tre minns allra bäst från deras barndom!


(skrivet 18 november 2013)

Skeppet står fortfarande högst upp på en hylla i ett rum hemma hos oss.

När vi spelade Bingolotto hos min bror


Det ringer en ung kvinna som vill att jag ska prenumerera på bingolotter. Som alla försäljare kallar hon det ett "erbjudande", det är nästan så att jag kommer att gå med vinst bara jag går med på en lott per vecka i fyra veckor framåt.
Och detta eftersom jag enligt hennes noteringar har spelat Bingolotto förr.
"Jodå", säger jag, " på den tiden våra barn skulle sälja lotter och det slutade med att vi köpte de sista nästan varje vecka för att de skulle ta slut". Hon skrattar lite generat, "jo det är nog en hel del som säger att det brukar ha gått till så", medger hon.


Den unga kvinnan låter inte så kaxig som många andra telefonförsäljare, snarare lite osäker. Kanske är det anledningen varför jag ändå går med på att köpa åtminstone dessa fyra lotter á 50 kronor styck. En del av den summan, 26 % för att vara exakt, kommer att gå till en förening, men hon vill att jag helst väljer vilken nu med detsamma.
Det bästa jag kommer på just då är Neurologiskt handikappades riksförbund. "Min bror dog i ALS", nämner jag som förklaring, samt att jag såg ett tv-program härom veckan om en bara drygt 30-årig man som drabbades av denna hemska, obevekliga  sjukdom. 
Och så har hon som alla telefonförsäljare spelat in samtalet, och hon ställer fyra följdfrågor för att kolla att jag uppfattat vad jag gått med på. Men någon dubbellott ville jag inte köpa, "där får du ge dig" som jag uttryckte saken.


När samtalet är slut funderar jag på varför jag kom ihåg min bror Håkan när jag skulle välja förening. Kanske helt enkelt för att i Bingolottos storhetstid, på 90-talet, brukade vi ibland vara hemma hos honom under åren när han och sambon Birgit bodde i Skellefteå. Och det var där vi spelade bingolotto, det var med "Loket" Olsson och allmänt nymodigt. Aldrig vann någon av oss annat än småvinster, men minnet av de spelkvällarna kommer i alla fall upp som någonting ganska trevligt. 

Hade Håkan inte drabbats av ALS hade vi kunnat umgås som då, med eller utan Bingolotto, och han hade kunnat vara det stöd för hela vår familj som han var på den tiden; en viktig förebild för vår äldste son Arvid inte minst. 
Nu är den möjligheten förbi. Men under åtminstone fyra söndag kvällar framåt ska M få en lott att spela med. Eller om hon nu har jobbarkväll den numera "bara timslånga" sändningen, som försäljerskan blygsamt uttryckte det.

Då ska jag bevaka om vi vinner.

(skrivet 30 september 2013) 

Min bror Håkan med barnen Niklas och Annica en julafton i föräldrahemmet i Barsele någon gång på 70-talet.
Niklas dog i cancer 1992, Håkan i ALS 2002.
Men Annica lever och har två barn, Jessica och Joakim som börjar bli vuxna nu.

I fädrens spår



G
rannen Ubbe hade åkt Vasaloppet två år i rad och tyckte jag kunde följa med honom det tredje.Jag uppfattade inte att han var mer vältränad så till sist lät jag honom anmäla mig.

Fredagskvällen före loppet packade vi in oss i Skellefteå SK:s skidbuss mot Mora och Sälen. Alla pratade vallor och tidigare lopp. Eller kanske fanns det någon fler som inte varit med tidigare?
Jag hade i alla fall försökt förbereda mig. Åkte med pannlampa längs gamla Boliden-vägen av och an till Svanström från Varuträsk flera kvällar i veckan, en sträcka på kanske två mil. Men därifrån till att klara nio mil är ju steget rätt långt.


Nå, det var rätt trevligt att strosa omkring i Sälen under lördagen. Hämta ut nummerlapp och låtsas vara duktig när vi skulle testa skidor på startområdet med de nymärkta skidorna. Och så hade en rutinerad åkare, Olle Lundgren från Bygdsiljum, lovat valla mina skidor.

Söndag morgon, klockan är inte mer än fyra, halv fem. Alla är uppe i huset där vi bor, minns inte om det var en skola eller något slags vandrarhem. Vi utspisas med gröt och smörgåsar och varm dryck, spända inför dagen. Så är det bara att packa in sig och åka till startområdet i Berga by. Anhopningen av människor har börjat, frågan är hur länge jagkan sitta kvar inne i värmen i bussen sedan jag varit ute och placerat våra skidor i startfålla nio.

Ett sista kiss i sluttningen intill hela spårområdet. Det frasar i spåren när alla nervöst glider lite fram och tillbaka, kunde glidet varit bättre, blir det bakhalt, har jag klätt mig för lite, morgonen är ju kall? Kom jag ihåg att stoppa med mig russinpaketen i ena fickan? Den extra vallaburken?


Starten. Alla börjar röra sig, det glider bra fram temot den beryktade backen. Jag väljer spåret längst till vänster, vill inte känna mig alltför instängd. Snart står vi helt still. Min närmaste granne är skåning, från Kävlinge. Till vänster en tv-reporter med mick och kameraman. Tänker han intervjua mig? Nej, han väljer mannen från Skåne.

Ungefär en timme senare går det äntligen att börja åka på riktigt. Upprymd över att skidorna glider lätt stakar jag i väg över myrarna. Hela tiden känslan av att vara i ett ändlöst lämmeltåg. Till Smågan går det bra; närmast upprymd dricker jag nästan ingenting.


I Mångsbodarna stannar jag längre, dalkullorna som sköter serveringen är vänliga.
Men till Hökberg börjar det kännas lite i benen. Ändå sex mil kvar... Uppför mot Evertsberg, knappt framme där hör vi att segrarne redan gått i mål, Håkan Westin från Graninge, en känd Vasaloppsåkare. Då är jag alltså knappt halvvägs... Fotograferade blir vi i alla fall, alla som passerar.

Men skidorna glider fortfarande bra. Och nu dricker jag ordentligt.  Lämmeltågskänslan blir ännu starkare, ett slags sövande känsla, man är med i ett sammanhang där alla börjar se alltmer sammanbitna ut. Någon vinglar omkull i en nerförsbacke, benen styr sämre, hjärnan likaså. Jag har inte sett till Ubbe, däremot en man som liksom jag deltog som ledare för friidrottsskolan för några år sedan, han märkte att jag hasde på mig overallsjackan som vi fick för att vi ställde upp.


Men den är inte så opraktisk. Släpper igenom alldeles för lite svett. Kanske får jag betala dyrt för att jag inte drack som jag borde från start? Benen börjar kännas som att de kan krampa.

Av någon vänlig människa i Eldris, utöver vad som erbjudits vid de vanliga vätskestationerna, tar jag tacksamt emot en mugg med något som visar sig vara varm Coca-cola. Under den sista milen hör jag någon som med ett konstigt ljud stakar sig närmare när det sluttar utför men där ljudet blir avlägsnarei de små uppförsbackarna. Vi är redan inne i Mora när han kommer riktigt jämsides - det är en liten man i ett slags låda, han är handikappad och kan bara använda armarna.

Men strunt i att han tog sig i mål före mig, nu har även jag gjort det! Låt vara att klockan är över fem på eftermiddagen och det har börjat bli mörkt. Nu återstår den varma duschen, om inte vattnet tagit slut, och ett mål mat, om det finns något kvar.


Jodå. Det blev både dusch och utspisning. Och jag hittade till bussen. Och så småningom tystnade allt eftersnacket allteftersom allt fler somnade in i sina säten. Alla utom chauffören. Någon gång framåt morgonsidan var vi hemma igen. Tur man tagit ledigt från jobbet även måndag!

Och hur det gick? Tja, Ubbe var nog ungefär en timme tidigare i mål. Fick väl skylla på att kunde starta i en tidigare fålla. Men när jag kollade i resultatet på datorn hade jag åtminstone kommit före den som råkade hamna närmast intill på köpesfotot från Evertsberg...

(upplevt 1996, nedtecknat 3 mars 2013)

 

Präglad av ett parti

Jag är ju uppväxt på en liten bondgård och då är det nära till hands att om ens föräldrar var intresserade av politik s å blev de "bondeförbundare" och senare centerpartister.

En av höjdpunkterna i deras liv var det tillfälle när storebror satte husvagnen på släp och åkte ner genom hela Sverige för att ha centerstämman i Ystad som mål. Året var 1976. Jag kände mig ganska så stukad efter en tung vinter med kärleksbesvikelser och ett år som jag tvingats ägna åt att slutföra min sedan tidigare uppskjutna värnplikt. Hade inget bättre att hitta på än att följa med dem på detta kuskande runt hela landet; alltid kunde jag väl hitta något intressant att fundera över.

Så då stod jag alltså där och tog foton av det långa stämmotåget genom stan med människor i folkdräkter , och när de var framme på en samlingsplats så tog den piprökande Thorbjörn Fälldin från sin bondgård utanför Ramvik i Ångermanland sa ts för att hålla sitt tal till de församlade. Han svettades i sommarvärmen men alla applåderade ivrigt och framåt hösten vann han valet och slog ut självaste Olof Palme från statsministerstolen.

Ett tiotal år senare hade jag och min egna spirande familj flyttat utr på landet i närheten av Skellefteå. Där drog en av grannarna , den hedervärde Ragnar Fahlgren , med mig på ett möte i traktens lilla lokalavdelning och övertalade mig att ta över som ordförande. Det enda nyttiga jag gjorde i den rollen var att utforma några skrivelser itll kommunen om sådant som kunde vara bra för byn. Men avdelningen som sådan  fick inte den hä ngivne ledare som Ragnar kanske hade hoppats på.

1 991 kom jag i alla fall även in i kommun politiken på allvar. På nytt lät jag mig övertalas, denna gång att vara en av centerns båda företrädare i barn - och grundskolenämnden. Ett uppdrag som jag blev kvar på i två mandatperioder på sammanlagt sju år och där jag efteråt ångrade att jag inte hade vett att dra mig ur redan efter den första. För det var en slitsam tid när jag även skulle orka med ett psykiskt krävande arbete som psykolog och d ärtill vara en någo rlunda anständig familjefar med tre barn i deras viktigas te ålder.

Om den tiden skulle kunna sägas mycket mer. Men här nöjer jag mig med att nämna att den alltså tog slut. Och efter den dagen lämnade jag partipolitiken helt. Jag besökte ett enda möte sedan dess, och det var i ett helt annat ärende, för att försöka prångla ut några ex av min första bok som kom ut 2003. Medlemsavgiften betalade jag pliktskyldigast in under ytterligare några år, vals edlarna har jag även tagit från centerns buntar alltsedan dess.

Men vart jag tar vägen i framtiden återstår att se. Mycket har jag ifrågasatt i det centern gjort och gör. Men har man växt upp på en liten gård med anhöriga som tyckte att anknytningen till partiet som på den tiden gick i folkdräkter och sjöng glada sånger så hänger det nog kvar som ett slags känslomässig bindning längre än man skulle kunna tro.

(skrivet 12 januari 2013)

Garaget börjar se risigt ut. Men det är också där inne som brorsans gamla valaffischer från 70-talet än i dag finns lutade mot en vägg.

Ett brev från förr

                                                                                                                                                               månda.

 

                                                       Hej Evert!

 

                 Tusen tack för det fina brevet. Det var mycket snällt av dej att ge mej det. Jag skulle ha skrivit förut, men jag har haft lite krångligt ett tag. Du vet att mellan jul – nyår fick jag så hemskt ont i ryggen så jag fick uppsöka läkare och han trodde jag led av gallbesvär så han remitterade mig till Lycksele för röntga gallan och har nu varit dit, men vet ännu ej svaret ännu. Ska opp till Stensele å få besked nu till onsdag.  Ja, det är inte klokt vad ont jag har haft och när man ska sköta lagård går det inte ligga å vila, som läkaren i Stensele ville. Man är ganska liten när hälsan vacklar, hoppas på ljusare tider.

                     Ja, ljusare har det verkligt blivit. Men kallt har vi just nu i går var det minus 38 gr. I dag lite bättre, - 20 gr. Fast det räcker de mä! Julen var lugn och trevlig, många fina julklappar. Ett Gott nytt år förresten! Hoppas att det blir bra och bäst av allt är om man får vara frisk. Det var inte så illa med Solveig, som hon trodde inge cancer, som hon var rädd för, utan det är väl nåt annat, hon ska ner på lasarettet den 30 januari och undersöka sej nå bättre. Det dör mycket folk i cancer så alla bli liksom rädda för att man ska ha den sjukdomen, bäst att bli undersökt då å lugnad. Ragnar Rådström dog just nu i cancer och flera andra häromkring och fort går det. Ja, nog om sjukdom nu.

                    Karl-Erik körde hem den 22 från Stockholm och det gick bra kom hem kl. 1 på natten, jag var i lagårn och höll just på dra fram en kalv. Han hade varit till din bostad en gång till, men porten var stängd och sen försökte han ej flera gånger. Dom pluggade ganska hårt för att hinna kursen. Erik är i skogen, hugg å kör, bra terapi. Behöv inte ta det så hårt. Stefan har återvänt till skolan i Lycksele efter jullovet, hade bra betyg till jul så det går ganska bra.

                 Tror alla mår bra här på Nyholm.

                 Hälsningar i mängd, din svägerska  Signe

Skrivet i januari, troligen 1967. Mamma var en duktig brevskrivare, höll kontakt med många släktingar och vänner på detta sätt.

Pappas syskonskara


Faster Betty har dött - och för en gångs skull var jag på begravningen av ett av mina föräldrars syskon. Det var på tiden. Betty var den som överlevde alla andra, hon blev 98 år, föddes alltså samma år som första världskriget bröt ut.


Vid samkvämet efter att vi samlats vid kistan, berättade kusin Anita om den släktforskning hon intresserat sig för. Hon har bland annat hittat ett gammalt foto taget ungefär 1925. Kanske är det enda gången det togs ett foto av hela syskonskaran. Men om man ska vara riktigt noga fattas ändå en. Min farfar ville inte kännas vid att hade fått en flicka med en annan kvinna innan han gifte sig.
"A´Johanna" var en excentrisk äldre dam som alltid trugade pappa med hembryggt vin och att äta så länge hon bestämde. Jag var för liten för att få kläm på vem hon var. Nu vet jag alltså bättre. 

Ett annat livsöde är faster Teklas. Hon blev bara 31 år gammal. Den enda i barnaskaran som lyckades utbilda sig till ett s k intellektuellt yrke. Tekla blev "skolfröken", men hann alltså inte arbeta många år. Fick lunginflammation under en färd till hemgården och dog där, nästan i armarna på just faster Betty som då var 22 år och tydligen råkade vara hemma mellan några pigplatser.

Kusin Anita berättade i det sammanhanget något som var helt nytt för mig. Min mamma Signe hade tagit hand om Teklas lilla flicka Margareta i samband med dödsfallet. Signe var då 24 år och hade även min äldsta bror K-E att se efter. Hon och pappa Erik hade gift sig två år tidigare och var just i färd med att bryta mark och bygga sig ett eget hem i närheten av pappas hemställe.

                                                                       *  


Hemstället för pappa och hans syskonskara ligger i Nyholm, Barsele inom dåvarande Stensele socken, numera en del av Storumans kommun i Västerbottens inland. Kort efter Teklas död fick faster Betty den pigplats närmare kusten där hon gifte sig med sonen på gården, "´n Holger", och de fick fyra barn och många barnbarn och barnbarnsbarn. Innan Betty dog hann det till och med bli en femte generation.

Kroksjöby, där Betty och Holger bodde och verkade, ligger närmare tjugo mil från Nyholm. Förr en lång sträcka,det var inte många besök vi gjorde där. Men en gång följde min farbror Elis - som bodde kvar på hemstället och aldrig gifte sig - med till en fotbollsmatch i Holmsund utanför Umeå.
Elis, eller "Håberg", som han ibland kallades efter en signatur han fått när han skrev egna fotbollsreferat som ung, var mycket idrottsintresserad och i det syftet kändes alltså inte en bilresa på sammanlagt närmare 50 mil otänkbar!
Den gången körde vi omvägen förbi hos faster Betty på tillbakavägen. På senare år har jag själv haft många tillfällen att ta en sväng förbi Kroksjöby och stanna till; men det har alltför sällan blivit av.

Vid begravningen träffade jag Bettys fyra barn - Margot, Tommy, Kent och Peter - och delar av deras familjer. Av dessa är det bara Kent som jag någonsin mött tidigare sedan jag blev vuxen. Just nu går tv-serien "Allt för Sverige" med amerikaner som tävlar om ett möte med avlägsna släktingar. Men man behöver alltså inte ha fötts i en helt annan del av världen för att ha luckor i kännedomen om sina egna rötter!

                                                                             *

Jag lånade det gamla svartvita familjefotot av min kusin för att skan
na till datorn. Där står de, alla syskonen (förutom halvsystern Johanna), och i mitten på främre raden den barske pappan, min farfar Johannes och hans mer timida - för att inte säga undergivna? - hustru Katarina, "tant Karin" som hon brukade benämnas när jag var liten.

Vi vet ju aldrig vad framtiden har i sitt sköte. Livsödena för pappa och hans många syskon blev kraftigt varierande.Några gifte sig aldrig, några födde många barn, någon annan blev ganska tidigt sjuk, faster Tekla ute på högerkanten dog alltså ung. Faster Stina flyttade liksom Betty neråt kusten, medan farbror Elis blev kvar på gården.Fastrarna Lina, Eva och Dagmar bildade också sina familjer i närheten, Lina fick ett helt fotbollslag med barn!
Farbror Evert, med lockigt hår nere till höger, flyttade som jag skrivit om på annan plats till Stockholm och senare till flera andra ställen runt om i landet.Han och faster Betty, nere till vänster på fotot, blev alltså de som levde längst.
 
Men nu är en epok slut. Nu är det alla vi syskonbarn som står i nästa led uppe i ålderspyramiden. Men även mellan oss skiljer många år, Linas äldste, sonen Dan, var född redan 1925, Bettys yngste, Peter, 1954. Betty hann se fyra generationer födas efter henne; själv har jag precis blivit farfar.
Och farbror Elis fick bara fantisera om att hitta sig en kvinna, medan farbror Evert var gift - hur länge han och hans fru Anne-Marie bodde tillsammans tycks dock ha varit lite oklart.  


( skrivet 26 november 2012)

Min pappa Erik i sin ursprungsfamilj. Han är den mörke ynglingen baktill i bildens mitt. Förmodligen ca 18 år när fotot togs.

Bra karl reder sig själv?

Eftersom jag arbetat som psykolog har jag en hel del tankegods i behåll om uppväxtens betydelse.
I vardagen prövas detta dagligen utan att vi kanske tänker på det.

Ett sådant exempel är vår attityd till praktiska sysslor. alltså att utföra en uppgift som kräver något slags handlag.
På en bondgård handlar mycket om att arbeta med händerna. Men jag var inte den som började skruva sönder saker och sätta ihop dem.
Jag byggde faktiskt några flygplansmodeller i balsa, men fick aldrig upp dem i luften. Jag hade köpt en glödstiftsmotor från Hobbex postorderfirma, men fattade aldrig hur man fick i gång den, och skämdes för att be om hjälp. Förmodligen var jag rädd att någon skulle skratta åt mig.

Jag har lyckats gå genom livet utan att köra moped, jag har heller aldrig satt mig i en traktor. OK, jag tog körkortet för att kunna ta sommarjobb som lokalredaktör, men det längsta jag kommit att skruva i ett fordon var när jag lyckades byta avgasrör på min första bil. En gång har jag faktiskt även provkört storebror Håkans lättviktsmotorcykel. Jag tog mig ett varv runt
Nyholmsberget, men hann nog aldrig uppleva annat än oron att köra omkull.


På senare år har jag försökt utföra några stordåd i vårt eget hushåll. Fick för mig att nu skulle jag visa vad jag egentligen gick för!
Men den trasiga torktumlaren fick bytas ut trots mitt ingrepp, och motorn till köksfläkten lyckades jag misshandla så pass illa att vi likafullt fick kalla in en professionell reparatör. Den går numera att köra under förutsättning att vi slår på full gas med alla de knappar som finns.

 
Sådana erfarenheter bäddar inte direkt för att nya försök att höja sin kompetens.
Bäst fungerar jag med obeg ränsad tid för det jag ska göra, och där resultatet inte behöver vara i paritet med vad andra skulle kunna åstadkomma.

Sånt blev livet. Lyckligtvis har jag väl andra saker jag är bättre på. Men ibland ä r det inte dem jag sätter värde på...


(s
krivet 30 oktober 2012)
 

Hässja hö har gått bra. Kräver mer uthållighet än fingerfärdighet. Men jag har aldrig kört traktor hemma på gården...

Det vi lämnar efter oss



Farbror Evert dog för en tid sedan. Han hann bli hela 93 år och bodde de sista åren i ett serviceboende i Lycksele.

Jag vill inte påstå att jag kände honom särskilt väl. När jag växte upp hörde jag mest talas om att han bodde på en gata som heter Banérgatan i Stockholm och arbetade på Radiotjänst vilket lät spännande. Men tydligen var han "bara" städare där.

En gång hälsade vi på hos honom. Det bör ha varit i början av 70-talet tillsammans med min bror K-E och mina föräldrar.
Då hade farbror Evert lämnat storstaden och hamnat i en liten stuga på ett ställe som heter Ösjö inne i Tivedens djupa skogar i Västergötland. Vi hade tagit oss dit med husvagn, och det konkreta minne jag har i behåll från det besöket är när vi väcktes på morgonen - mycket tidigt! - av att han stod utanför och sjöng "Du gamla du fria". Mamma skrattade och tyckte att det var typiskt honom.

                                                         *


När han flyttat upp till Västerbotten igen, till byn Överklinten där han på nytt hyrt ett litet hus, anlitade han min kusin Lasse att skjutsa för att hälsa på hos oss. Det var någon gång på 90-talet medan vi bodde i Varuträsk.
Evert ville ta en promenad för att se på omgivningarna, jag tror att han funderade om det fanns något lämpligt hus att hyra även i vår by. Evert tog långa raska kliv för att vara så pass gammal som han var redan då.
Men något objekt av intresse hittade han inte.

Några gånger ringde han; den som blev den sista var för att tacka för uppvaktningen när han fyllt 90. Det kändes lite pinsamt att behöva hålla tyst om att det i själva verket var min bror K-E som tagit med mitt namn i sammanhanget.

Evert var också intresserad att läsa de båda böcker jag gett ut om min uppväxt hemma i Barsele. Han ville vid något tillfälle lägga till rätta några saker. En av dem var att min pappa skulle ha varit mer sträng mot mig än vad jag fått det till i böckerna.
Det hade - och har - jag svårt att tro, jag tycker att jag i så fall borde ha mints det, dessutom var han ju så sällan på besök i hembyn att han kunde väl ändå inte veta så mycket om den saken?
Hur det nu var med den saken - det var ändå intressant att märka att han läst böckerna med intresse. Och att han vågade framföra sina tankar om det jag knåpat ihop.
 
                                  
En enda gång hälsade jag på honom på egen hand. Det dröjde ända till hösten 2010 i Lycksele när jag ändå var där av en annan anledning.
Då ville han ta upp att han trodde att en del i släkten hade funderat över hans till synes lite feminina intressen.
Att en karl skulle lära sig sticka och sy, eller att han ofta bar färgglada baskrar som han virkat själv stack ju lätt ut i omgivningen, i alla fall "förr i tiden". Men om någon därifrån dragit några eventuella slutsatser om hans sexuella läggning ville han bestämt komma med en dementi!


                                                          *

Nu är han alltså död. Jag har fått ett brev om bouppteckningen.
Där finns ett förslag att ordna en auktion bland alla syskonbarnen om de fåtaliga ägodelar han lämnat efter sig. Det är framför allt ett antal tavlor som han målat, också ett intresse han hade under många år.
Om vi inte har intresse av detta, tänker sig förrättaren att försöka sälja kvarlåtenskapen till någon som köper upp dödsbon.
"Risken är stor att ingen är intresserad av att betala något för sakerna utan vi får kanske vara glada över att enbart bli av med dem", som hon uttrycker det lite krasst i slutet av brevet.

På ett sätt känns det lite vemodigt. Som att de materiella avtryck farbror Evert lämnar efter sig inte blev större än så här?
Samtidigt kan jag tänka att det kanske är så alla borde leva: Att om någon minns oss, så är det mera genom hur vi var och inte vad vi samlade på oss.
Dessutom ska ju någon ta hand om det vi lämnar efter oss.
Med bävan tänker jag på hur man ska hantera allt som hopat sig under alla år på min egen hemgård och där ingen någonsin har velat slänga en endaste liten pryl...

(Inlagt 3 oktober 2012)

Farbror Evert i det boende i Lycksele som blev hans sista. Fotot taget hösten 2010.

Jag, en raggare?

Hemma hos mig. 50-talet, huset värms upp med en vedpanna i köket. Det hinner bli kallt om nätterna om vintern. Bra att pappa är morgontidig och gör upp eld!
1960 renoveras huset. Det grävs en källarvåning och sätts in en oljepanna med cirkluationspump. I tvättstugan finns nu även ett badkar; vi har nästan alltid brist på vatten men jag brukar få lov att bada på lördagarna efter skolan. Men det svider kallt under fötterna att gå på cementgolvet.

Flera år senare inreds en dusch uppe vid sovrummen, badkaret nere i källaren står därefter alltid oanvänt. Dessutom har jag ju börjat plugga någon annanstans och är inte hemma så ofta.


Det här har sin betydelse än i dag. När det tycks ha blivit norm att duscha varje dag är jag en "snuskpelle" som bara använder tvättstället. Duscha nöjer jag mig med att göra varannan dag om jag ska vara ute bland folk, annars kanske bara var tredje dag om jag går hemma och dräller. 

Det tog faktiskt lång tid att inse att det här inte alls tycks vara så vanligt. Tvärtom finns det tydligen en benämning på att bara blaska sig i ansiktet: det är att göra en "raggardusch" (eller om det nu är enklare än så, nämligen att man bara rollar med en deodorant i armhålorna vilken en bekant till mig hävdar?).

Nå vi kör med min första tolkning. Jag är i så fall den ende raggaren i vår familj. På senare tid har jag därför börjat använda de andras toaletthanddukar när min egen börjar kännas smutsig. Känns ju helt onödigt att de ska åka i tvätten så gott som rena när vi byter ut dem nästa gång...

(inlagt 19/9 2012)

Handdukar på toan, min till vänster. Men de andra står mest bara oanvända.

Skilda världar

Det regnar och är grått och kallt, bara åtta grader. Sitter och läser barndomsskildring från en förort till Stockholm, "Lill-Tarzan å jag" av skådespelaren Johan Hedenberg.

Den är riktigt bra. Han är ingen proffsig författare, hoppar lite hit och dit, skriver som det faller sig, men alla konkreta och detaljerade minnen ger boken liv och rörelse. I grunden en ganska sorglig berättelse där många av hans kompisar från förr gick ner sig i drogträsket, däribland boktitelns Lill-Tarzan som på den tiden brukade klättra upp i en ek och titta ner på hyreshusen de bodde i.

Jag ska skriva recension av boken senare i dag, har inte så många sidor kvar nu. Johan Hedenberg är bara några år yngre än jag och jag kan känna igen en del av tidsbilderna, till exempel hur killar i vår ålder tittade på den enda tv-kanalen på den tiden med "Bröderna Cartwright" som ett av dragplåstren.

Men olikheterna är nog större. Livet i förorten så mycket tuffare. Nära till slagsmål, stölder, en pappa som tar fram rottingen ibland, familjegräl och polisbilar. Kamratgängen viktiga, på gott och ont.

Hos mig en mindre händelserik tillvaro. Avsevärt färre kamrater, mer stillasittande med böcker, tv:n på inte bara när det var någonting mer spännande än livet utanför.

Fast Johan Hedenberg bodde i ett så pass burget hem att han lärde sig att rida. Fick även peka ut på landet ibland, bestämde att där ville även han bo en gång. Så blev det också.

För mig tvärtom. Jag hamnade i stan, om än en ganska liten sådan. Någon hästrygg blev det aldrig heller. Å andra sidan ingen kompis som det gick käpprätt åt helv-e för.

(in
lagt 28 augusti 2012)

En mera "grön" uppväxtmiljö än för Johan Hedenberg från Grimsta.

Hjärnornas kamp

Min gamle schackkompis Berndt var på bild i Norran härom dagen. Han bor på servicehus numera och är enligt bildtexten 84 år.
Alltså var han 58, det vill säga tre år yngre än vad jag är i dag, när jag började spela schack i Skellefteå schackklubb 1986. Jag var ingen särskilt duktig spelare, fick mestadels spela i B-gruppen i klubbtävlingarna. Där var vi dessutom några som nästa alltid kämpade i botten, och Berndt och jag hörde till detta lilla gäng.

Ibland fick vi ändå hoppa in och spela matcher i B-laget, mot andra mindre klubbar i distriktet. En sådan match var mot Norsjö och utspelades sig i den nedlagda skolan i den lilla byn Gumboda.
Berndt körde, jag satt i baksätet. På hemvägen kom de båda i framsätet av någon anledning att prata om yrken. Bernt sa: "Ja, det finns två yrkeskategorier jag inte kan med, psykologer och journalister". Jag kunde knappt hålla mig för skratt. Jag hade ju jobbat på tidning när jag var ung ocn därefter blivit psykolog till titeln... 
Först flera år senare fick Berndt veta vad jag höll på med för slags jobb, och jag berättade om hans rangordning under bilfärden. Först då kunde vi skratta gott tillsammans. 

Just detta var en poäng med schackspelandet. Där var vi alla kompisar på samma villkor, oavsett vad vi gjorde i övriga livet (Bernt arbetade för övrigt på glasmästeri om jag minns rätt).
Längre fram under mina tjugo år i klubben spelade vi fortfarande mot varandra ibland. Berndt var alls ingen dålig schackspelare, men han hade en svaghet, orken. Om man inte gjorde något större misstag kunde man ofta räkna med att han tröttnade och gjorde något avgörande feldrag. När han hamnat i underläge försökte han kämpa vidare i det längsta. Då kunde han fundera och säga, närmast ödesmättat: "Ja så här måste jag göra, det finns inget annat". Men ofta hjälpte det inte ändå.

Illustrationen till den här texten får bli ett protokoll, under alla matcher ska varje drag skrivas ner. Om inte annat så för att kunna gå igenom partiet i efterhand om man ville, antingen tillsammans eller var och en för sig hemmavid. Många gånger kunde jag sätta mig när jag kom hem för att se vad jag kunde ha gjort annorlunda.
Hjärnan var uppe i varv och jag hade svårt att lägga mig och sova även om klockan så hunnit bli efter midnatt. Då plockade jag i stället fram det egna brädet och de egna pjäserna tills jag möjligen hade tagit reda på om jag hade kunat göra si eller så för att i bästa fall vinna det parti jag nyss förlorat. Ibland kom M yrvaken ut från sovrummet och försökte få mig att lägga mig.
 
Protkollet jag hittade är från mitt sista vinstparti i klubben. En match mot Tobbe hösten 2005. Då hade Bernt slutat. Men Tobbe höll på än, trots att han var ytterligare några år äldre. Då var det han som övertagit rollen som den som hade svårt med orken om partiet drog ut på tiden... 

(i
nlagt 19 maj 2012)

Match mot Tobbe. Efter 57 drag gav han upp...

Mjölk från Skåne

Det är flera månader sen jag skrev under den här rubriken. Dags igen då.

När vi handlar mjölkprodukter brukar jag titta på var de är tillverkade. Mitt gammelmodiga sinne och min uppväxt gör sig gällande. Jag är ju "uppfödd" på opastöriserad färskmjölk som kom från korna hemma på gården. Ibland gjorde mamma långfil och när jag var riktigt liten separerade hon grädde. Däremot har jag inget minne av att hon kärnade smör.

Summan av detta många år senare är att jag i princip tycker att mjölken och grädden och filet och smöret - eller Norrgott som den med olja uppblandade varianten heter - bör komma från Norrmejerier.
Men verkligheten är att andra produkter ofta är något billigare. ICA har egen grädde, tillverkad på något mejeri söderut. Och numera finns även varianter på mjölk som ter sig intressanta. Som den som, säljs i tvåliters plastflaskor och som inte är homogensierad så att fettet fortfarande kan klumpa sig. "Åsens gammeldags lantmjölk" kallas den - och kommer från Skåne.


Det är lång väg från Skåne till Skellefteå, jämfört med sträckan från vår lagård och in till köksbordet hemma på Valbränna. Men om inte Norrmejerier, som finns i Umeå, har resurser att konkurrera om den här "lantmjölken" så blir det nog att vi köper en och annan tvåliters dunk även i fortsättningen.
För, inbillning eller ej, så känns den faktiskt lite godare... 

(i
nlagt 24 april 2012)

Ett glas mjölk på lunchbordet. Men varifrån kommer det?

Varför kunde pappa vara på dåligt humör?


Jag minns hur jag ganska ofta tyckte att pappa var på dåligt humör. Svor och gormade. Men kanske fanns det förmildrande omständigheter?

Ta bara en sådan pass till synes banal sak som snöröjningen vintertid. Han hade ingen bamsetraktor med jätteskopa, utan var tvingad att förlita sig på häst och enkla plogningredskap av trä. 
Det var heller inga små ytor att hålla fri från snö. Först gårdsplanen och vägen till ladugården, därefter en närmare 200 meter långa vägen ner till stora landsvägen. Hela tiden måste ju dessutom snön släpas rakt ut i terrängen där bortom eller bredvid.
 
Jag minns hur jag ibland tyckte att pappas humör gick ut över hans fyrbenta kamrat. Samtidigt måste han också mana på henne, eller honom, för att alls få hästen att ta sig genom snövallarna och tillbaka in på gårdsplanen.
För hans egen del gällde det också att hinna med att stjälpa  "tippalätten" över ända så att snön inte packades ännu mer och i värsta fall följde med tillbaka in mot gården.

Men inte nog med att röja snö. Vintertid handlade det också om att ta sig ut till skogshyggen för att avverka timmer. Tänk er stora "opplegor" som dråsade ner från tallarna, eller att ens behöva skotta sig ner mot stammen för att stubbarna inte skulle bli orimligt långa!
Därefter kvista och släpa ihop stockarna, dessutom hålla en "vinterväg" bort till hygget för att återigen med hästens hjälp dra fram timret till avlägget nere intill älven, varifrån det framåt våren skulle ut i vattnet för att flottas vidare ner till havet.

Pappa hann aldrig ens skaffa en motorsåg, inte heller en traktor. Han var helt enkelt inte någon mekaniker, lärde sig inte heller att köra bil. Först mot slutet av hans liv fick vi en traktor på gården, min storebror K-E som skaffade den.  Ett hjälpmedel som han i dag i sin tur kämpar för att orka fortsätta att använda när krafterna tryter och både fingrar och ben blir allt klumpigare.   

Slutsats: Vi nutida stadsbor borde kanske inte gnälla så snabbt över att snösväng och andra samhälleliga inrättningar inte fungerar som de ska. Förr var många på landsbygden tvingade att klara allt sådant av egen kraft.

(i
nlagt 5 januari 2012)

En vinterbild från hemstället av i dag.

Från julen 1992 till 2011


Julen 1992 glömmer vi aldrig, varken jag eller våra två söner. Det var när stormen slagit ut elströmmen, lillflickan hade åkt till mor- och farföräldrarna med sin mamma, och vi övriga tre sov framför braskaminen, lagade mat i husvagnen - och byggde på deras piratskepp i skenet av några stearinljus... gissa om det sved i ögonen?

Tjugo jular senare har äldste sonen blivit den som själv har ett par "bonusbarn" att pyssla med. Ett tidevarv har gått. Eller hur man nu ska kalla det.
Hoppas att den trion om ytterligare tjugo år kan hitta något som de minns på samma sätt!

(inlagt 25 december 2011)

Kommer de att komma i håg det här ögonblicket?

Från Hällbergssvedjan till Tarsmyran

Hällbergssvedjan och Tarsmyran är två byar, lika små som namnen är långa. De ligger inte långt från Varuträsk, och när vi flyttade dit 1984 dröjde det några år innan vi upptäckte den lilla skogsvägen som förband dessa båda byar med varandra men som inte var så lätt att känna till om man inte råkar vara lokalt kunnig i trakten.
Där hittade vi hur som helst ett bra ställe för att plocka lingon. Vi var dit flera höstar, alltid kom vi hem med bär, och ibland gjorde vi upp eld och kokade kaffe på en öppen yta intill vägen. Barnen var små och tyckte det var roligt att grilla korv om vi åkte ut dit hela familjen.

Härom söndagen letade vi oss tillbaka dit. Men nu är barnen stora, det var i stället hundarna som fick utgöra vårt sällskap. Vi kom fram till att det måste vara nrmare 15 år sedan vi var hit sist. Det var lätt att känna igen vägen, den såg ut som vi mindes den. Men när vi kom till hyggena hade något hänt. Givetvis hade ungskogen växt upp och förändrat hela områdets karaktär. Några lingontuvor var inte längre lätt att återfinna. De stackars lingon som fanns på tuvorna var små och bedrövliga.

Snart körde vi vidare. M erinrade sig ett tillfälle när hon varit ensam där medan jag var hemma med barnen. Hon hittade mycket bär, och blev så ivrig att plocka att det började bli mörkt och hon råkade backa ner bilen i ett dike när hon skulle köra hemåt. Hon småsprang vägen fram till Tarsmyran, tyckte sig bestämt höra en älg intill sig i skogen, men fick efter visst besvär tag på någon som kunde dra upp bilen med sin traktor.

Nu såg vi ett nyupptaget hygge mellan träden. Där fanns åtminstone lite lingon som gick att ta vara på. Efter en stund körde vi hemåt även denna gång. På vägen tillbaka körde vi förbi stugan, jag kånkade ut med två "bull-tv:ar" som också gjort sitt och skulle få gå vägen till återvinningsstationen via kommunens insamling av grovsopor nästa dag.

Till och med dessa själlösa apparater fick mig att bli lite nostalgisk denna afton.
Allting förändras, tiden har sin gång. Både på skopgshyggen och för tv-apparater, barn växer upp och blir stora, vi blir äldre och minnen hopar sig och suddas ut - eller poppar upp igen...

(inlagt 3 oktober 2011) 

Instucket i konfirmationsbibeln

Jag var hos min bror på hemgården för den sedvanliga höslåttern. När vi inte var på "lägdan", försökte jag röja upp lite inne i huset. En morgon tog jag itu med sovrummet uppe på vinden, där min mammas tillhörigheter stått orörda sedan hon dog för mer än tio år sedan.
En verklig dammsamlare var ovansidan på linneskåpet. Där, bland tjocka tussar. låg exempelvis mammas kvarlämnade mediciner, som jag resolut plockade ihop i en plastpåse (passande nog med det nya apoteksbolaget Kronans loggo) för att lämna in för destruktion.

I en liten papplåda låg en bibel.  Jag mindes hur min mamma en gång för många år sedan tagit fram den och visat mig en dödsannons. Det var hennes ungdomskärlek Viktor, som avlidit för att han fått tuberkulos, eller "lungsoten", den sjukdom som tog så många liv på den tiden. 
Viktor anade nog att han skulle aldrig komma hem igen. Mamma berättade hur han hade skrivit ett brev under vårdtiden, där han hade bett henne att inte hoppas längre på att det skulle bli de två.

Jodå, annonsen låg kvar. Här kunde jag läsa att Viktor dött natten till den 17 oktober 1932 "å K.S.A. Apelviken", vilket måste ha varit det sjukhus där han vårdades i slutskedet.
Viktor var 27 år, alltså född 1905. Min mamma, sju år yngre, hade nyss fyllt 20, jag tror att hon vid den tidpunkten hade flyttat norrut och börjat arbeta som piga i närheten av den gård där hon efter någon tid skulle bli bekant med den unge man som många år senare skulle bli min pappa.
Men minnet av Viktor levde kvar. Ett knippe brev från honom lär också finnas sparade någonstans. Men de ville jag inte leta efter vid detta tillfälle.

(inlagt 16 juli 2011)

Pioner är vackra, men vissnar snabbt. Precis som ett människoliv kan dö bort i sin blomstringstid...

Flashback från farbror Roberts såg

Det blir en hel del spån när man sågar ved. Jag tog fram en säck för att ta vara på en del av den. Sågspånen efter min såg blir rätt så grova och kan alltid komma till nytta, varför inte i backsluttningen där vi letar mask eller som fyllning under några plantor.
Där jag öser några skovlar med spån ner i säcken, rusar tiden plötsligt mer än femtio år baklänges. Nu är jag kanske åtta år och har cyklat till farbror Roberts såg för att hämta kutterspån och några ribbor till höjdhoppsställningen. Kutterspånet hade vi för att göra en mjuk bädd att landa på...


(inlagt 11 maj 2011)

Här ska jag lasta av ett av mina vedlass som jag senare börjat såga i bitar. Och då blir det en hel del spån...

Var är påskkäringarna?

När barnen var små skulle de alltid klä ut sig till påskkäringar på skärtorsdagen. Sedan gick de genom grannskapet med en (helst rymlig) kaffepanna på en sopkvast och den skulle man fylla med godis.
Vi fortsatte att köpa godis även sedan vi flyttat in till staden, för att vara förberedda på anstormningen, och visst fortsatte traditionen, åtminstone några år. Men de senaste påskarna har det hänt att godiset blivit liggande utan att få delas ut.

Vart tog påskkäringarna vägen? Eller handlar det om att våra egna barn växt upp och blivit stora, och att de som nu är påskkäringar har andra rutter. Eller också har de åkt upp till fjälls och har inte tid att skramla med kaffepannorna längre. 
Lite trist känns det faktiskt när man tänker på det. Liksom ett litet vemod att det fanns en tid som oiåterkalleligen är förbi, när vi hade egna barn som fortfarande tyckte det var roligt att smeta rödfärg på kinderna och sätta gamla hucklen på huvudena...

(inlagt 21 april 2011)

Skidmärkningen driver mig framåt - fortfarande!

När det är halkigt och eländigt i spåret, och jag bara blir tröttare och får sämre styrsel, då lutar jag mig framåt mot brättena. Har jag inte alltför mycket svett som runnit innanför glasögonen skymtar jag klisterlapparna, en på vardera skidan. Skidmärkningen från Vasaloppet 1996, med en Volvo-logga och mitt startnummer 13924.

Eftersom jag fortfarande använder samma skidor nu som då, så följer alltså denna märkning med än i dag. Och då kan jag tänka att om jag orkade jag åka nio mil då, så ska jag väl åtminstone orka en enda i dag, även om det nu gått hela 15 år sedan det begav sig.
Och så kan jag tänka på det där fotot som togs av alla som passerade Evertsberg, där jag poserar i min alldeles för täta och varma dress som jag fått när jag gjorde ett tillfälligt inhopp som ledare för Skellefteå AIK:s friidrotts-skola. Den dög utmärkt att ha till vardags, men inte när jag skulle åka skidor från tidiga morgonen till framåt kvällen. Men det var kallt vid starten och att slänga jackan som andra kanske skulle ha gjort?

Nej, det föll mig inte in. Jag stretade på, och det blev ju utförsbackar från Oxberg. Men vätskebristen av all svettning gjorde att jag började få kramp i benen. I Eldris fick jag en mugg med kaffe och Coca-Cola av en snäll varelse, jag minns inte säkert men troligen en äldre kvinna. Under de sista kilometrarna in mot målet i Mora hörde jag ett underligt ljud bakom mig. Det kom närmare ibland, blev längre bort ibland.
Hallucinerade jag?

Nej, det visade sig vara en liten man som satt i en liten specialgjord låda och stakade sig fram.
Han närmade sig när det blev lite "utför", sackade efter när det var uppför. På upploppet drog han ifrån. Jag hade fått stryk av någon som saknade ben.

Men på fotot från Evertsberg finns en åkare i spåret intill, vars namn gick att spåra i resultatlistorna genom att hans nummerlapp är synlig. Och kan ni tänka er, honom hade jag dragit ifrån med några minuter.
Och när jag har skrivit den här nostalgirutan full för denna gång, börjar hela ämnet känns bekant. Har jag rent av skrivit om samma sak en gång tidigare någonstans på den här hemsidan?

Svaret visar sig vara ja. Och med nästan exakt samma rubrik. Du kan få leta själv...

(i
nlagt 7 mars 2011)

Många som kämpar sig fram. Fotot från Vasaloppets hemsida. Men i resultatservicen finns jag inte med längre. Den sträcker sig bara över de senaste tio åren!

Matcher i drivan - och på radion

Jag har sett på idrott mest hela helgen (se noteringen för 23/1 2011). Det är bara att ta för sig. Allt finns på tv, i direktsändningar med repriser och expertkommentarer.
När jag var liten, för sådär en hundra år sen, eller åtminstone femti, eller möjligen fyrti, då var det radion som gällde. Men bara från de största mästerskapen, och så en kvart med "lokala idrottskrönikan" om söndagskvällarna.
 Och den levande idrotten? Så här års i bästa fall en match från snödrivan, kanske i 25 graders kyla. Barsele SK mot Gunnarns IK eller möjligen Laisvall eller Vilhelmina.
En enda domare, ibland bara två kedjor och två backpar. Omklädningsrummet i skolan. Själv hjälpa till att skotta av rinken i pauserna för att hålla sig värmen.
Det hade också sin tjusning. Något att uppskatta. I dag blir det lätt en
mättnad. Som så mycket annat i vårt högkonsumerande samhälle.

Bara att ta för sig, här bokstavligen: Hockeybuffé i Skellefteå Kraft Arena anslutning till en match i Elitserien...

Julgranen i drivan

Julen rycker närmare - gick det så fort det här året?  Vad ska man köpa till julklapp i år? Och - har jag sett någon julgran att hugga?
Min fru och jag besöker stormarknaden på Solbacken och där har "Blomsterlandet" annonserat om granar från 99 kronor och uppåt. De fyller ett stort rum där temperaturen hålls låg, rader av granar paketerade i ett slags nätstrumpor. Jag faller till föga och vi tar oss en för 199 kronor. Mitt 60-åriga livs första köpesgran.
När vi kommit hem sprättar jag bort emballaget och ställer upp den i drivan. "Har vi haft nån gran med så tätt mellan kvistarna", säger min fru.
Förr hundra år sen, eller åtminstone 30, högg vi en gran när det var så kallt att fingrarna ville frysa fast i yxan. Bilen hade kanat i väg medan vi var borta och vi tvangs ta grankvistar och lägga under hjulen för att komma oss därifrån.
Det lyckades, men i dag skulle vi aldrig försöka oss på något liknande. Tänk om vi blivit kvar där ute i skogen, ingen visste vart vi hade farit och inte fanns det mobiltelefoner på den tiden.

Nu står köpesgranen i drivan och den har odlats i Danmark. På balkongen står dessutom den utegran som vi köpte på Rusta förra veckan. Så kan det gå när tiderna förändras - och vi med den...

(inlagt 4/12 2010)

Den är lite glesare vid midjan. Men den får duga!

Instruktion på 52 sidor

Vi köper ny tv. En alldeles modern med 40 tums LCD-skärm,  inbyggd digitalbox, möjlighet att ansluta den till dator och Internet och gud vet vad.

Instruktionsboken är på 52 sidor och jag får ångest över alla funktioner som jag sannolikt aldrig kommer att använda. Men bilden är knivskarp. Jag kan läsa texten utan problem och hockeyn i går följde vi som satt vi på bästa raden på läktaren.

Det är bara en sak som förbryllar mig. Det tycks bara få den att slås av i stand by-läge. Måste jag helt koppla ur den så går det bara genom att dra ut kontakten.

Morgonen därpå är jag ute med min lilla digatalkamera och tar ett kort av den vackra morgonen (det som jag sedan lade in som illustration under Dagens varjehanda). Men det vore roligt att kunna använda ett bättre telobjektiv, och jag har ett sådant, ett 135 mm:s till min fyrtio år gamla spegelreflexkamera.

Jag letar fram kameran och sätter in en film som legat i kylskåpet åtminstone något år (eller två). Men var är "telet"? Jag rotar i ett skåp med allehanda gamla fotoprylar. Där finns inte minst ett jätteförråd av diabildsmagasin. Någon gång borde någon lägga över dem på cd-skiva, eller till ett USB-minne, eller vad man numera kan göra.

Nostalgin kryper in i magen. Tänk vad det blev av allt detta som jag filmat och fotat och sparat! Hur många sätter numera in pappersbilder i album? Och vad gör alla som tar bilder på sina mobiler, bryr de sig om att spara?

Att jag lägger in foton på den här hemsidan är ju ett sätt att spara en del av allt jag knäpper. Men vad gör jag av dem sedan? Kan väl inte hålla på med hemsidan hur länge som helst?
Funderingarna ebbar ut, jag sätter mig och dricker kaffe och tuggar i mig en bulle för att hålla vemodet borta.

Det sista jag tänker på som har med foto och dokumentation att göra handlar om några gamla album som finns i föräldrahemmet. Små svartvita foton från en tid när jag inte ens fanns. Vilken glädje de som knäppt dessa bilder måste ha känt att ha en manick som det alls gick att göra något så märkvärdigt som att ta bilder med?

Men teleobjektivet fann jag inte. Inte i dag i alla fall.

(in
lagt 31 oktober 2010)
  

Aven vid Varuträsk är på väg att "lägga".
Ett av hundratals digitala foton, taget 26 oktober 2010, den trägne fotografen placerade medvetet sig själv i nedre högra härnet.

När Heligfjäll fick besök

Brorsan var på besök, och kikade på bilderna i en ny utgåva av den fine fotografen Sune Jonssons alla foton som jag fått av kamraten Per när jag fyllde 60.
Sune Jonsson dokumenterade människor som i de flesta fall inte finns längre. De levde och "ävlades" (kämpade för brödfödan)  i små byar som knappt heller finns kvar på kartan.
Så kom brorsan att nämna byanamnet Heligfjäll och jag lystrade till. "Där var jag och gjorde ett reportage när jag jobbade på VK i Vilhelmina", sa jag, "jag kan gå ner och hämta klippalbumet så får du se".

Året var 1977, en av årets sista dagar. Det fanns inte mycket att bevaka så jag hittade mina egna uppslag för att göra dagarna menningsfulla.
En sådan dag körde jag min Saab (hade ännu min första sådana, en tvåtaktare) till Heligfjäll. Jag hamnade hos tre bröder Danielsson. Den ene, Olle, var gift, de båda andra, Bo och Sten, var ungkarlar.

Det var besöket hos ungkarlarna, "gammpojkarna", som jag minns bäst. Olle hade skojat om att "I Heligfjäll finns nästan bara klokt folk för det finns så mycket ungkarlar här..." Sten hade jag redan träffat, han var på skidtur tillsammans med en dotter till Olle. De hade sett spår av en stor älgtjur och Sten stakade hemåt för att se om han kunde hitta fler färska spår.

Efter en stunds prat med Olles familj körde jag efter.

"Hit har ingen annan bil hittat sen nysnön föll. Endast Stens skidspår visar att det bor folk nere i dalen med. Ett par hundar leker utanför gården. När vi kommer in blir det mest tal om älgen som varit framme, det blir liksom enklast så." 

I artikeln nämns också att byborna samma höst rustat upp en sedan länge nedlagd skola till samlingslokal. Olle gick arbetslös, men höll på att bygga ut sitt hus, "man vet ju aldrig, kanske något av barnen blir kvar här". Och så fanns det ännu ett aktivt jordbruk kvar i byn, och den familjen hade byns enda skolbarn som åkte till Nästansjö femton kilometer bort.

                                                            *

Hur har det gått med Heligfjäll under de snart 33 år som har gått? Bor det alls någon kvar där?
Jag slår byanamnet på det mastodontiska världsarkivet Google - och får 12 500 träffar (!).
Där finns, för att ta några exempel, ett stort skogshemman till salu för 5,5 miljoner, där talas om ett midsommarfirande 2007, om en busstidtabell som ännu tycks gälla, och där förekommer byn i en  bloggnotering där alla rekommenderas en vandring på ett par kilometer så kommer man upp på "Vilhelminas närmsta kalfjäll".

Blogg nr 2, men sannolikt knappast den sista där byanamnet nämns, är skriven av en ung sjuksköterska som gärna rör sig i markerna runt Heligfjäll, ofta tillsammans med sin jakthund. 
Imponerad dristar jag mig att lägga in ett vackert foto från hennes bildarkiv.
Men bor hon i byn? Nja, inte riktigt, framgår det efter en stund. Vid det laget stänger jag ner min forskningsansats för denna gång - det fanns ju bara ungefär 12 490 träffar kvar att kolla igenom...
 

(inlagt 29 augusti 2010)

Vilka vidder det går att vila blicken på om man letar sig till Heligfjäll!

Idrottsnostalgi

Vi var på Olympiastadion i Helsingfors. Brorsan K-E, mamma, pappa och jag. Vi hade kört bil hemifrån och sovit i tält och det var 1971, ungdomar sålde ballonger utanför portarna och inne på läktarna brusade det av intresserade finländare.
Läktarna var de brantaste jag dittills hade sett, mamma hade i vanlig ordning tagit med en välförsedd fikaväska, "matsäcken", och vädret var bra. Men när alla framför oss ställde sig upp för att heja fram någon av de sina på långa häckloppet, så hann inte pappa med. Innan han hade kommit på benen var loppet över.
 
Två tävlingsdagar bevistade vi. Men vi behövde någonstans att slå upp tältet däremellan. Så när finalen på herrarnas 10 000 meter skulle starta den första kvällen, då tyckte brorsan det var hög tid och ge sig av. Att tälta på en vanlig campingplats var inte tal om, nej här skulle det sökas en plats ute i det fria. Medan han spanade med kräsna ögon, det tog ju dessutom sin tid att ens komma ut från staden igen, slog jag på bilradion. Man behövde inte var finne för att förstå att något stort var på gång inne på Stadion som vi nyss hade lämnat. Juha Väätäinen, hemmanationens stolthet, vann och reportern var salig av lycka. Och vi var inte kvar och fick ta del av stämningen!

Det tog lång tid att smälta den avslutningen på dagen. Men nästa dag fanns vi i alla fall på plats när Lennart Hedmark, västerbottning dessutom, tog silver i tiokamp. Eller kanske minns jag fel, att det var bara den första tävlingsdagen i den grenen? Men Janis Lusis vann i alla fall spjutfinalen. Jag tog ett foto av den fina resultattavlan som dokumenterade detta. Det borde ha varit en av de första arrangemangen med elektroniska siffror, i princip lika dem som finns än i dag. Det var i slutet av den dagen som den sovjetiska nationalsången spelades när Lusis fick sitt guld. Men hade det varit i dag skulle han ha tävlat för det egentliga hemlandet och Lettland som fått den segern.


(inlagt 29 juli 2010)

Lennart Hedmark tog EM-silver i tiokamp. Han kom från Skellefteå och året var 1971.

Prinsessbröllop 1964

I dag gifter sig Victoria och Daniel. Men Daniel får inte kalla henne för annat än kronprinsessan i offentliga sammahang, och själv mister han efternamn - vare sig Westling eller Bernadotte -och får inte syssla med ett vanligt yrke längre.

Så nog kan man tycka att det är lite förlegat med åtminstone en del av dessa kungliga ritualer. Ändå kan jag, som så många andra, inte låta bli att glutta på festligheterna.

En gång, för 46 år sedan, var det också prinsessbröllop. Det var visserligen inte den blivande regenten som gifte sig, det skulle dröja ytterligare tolv år. Nu var det hans storasyster Margareta som skulle äkta engelsmannen John Ambler. Men ceremonin skulle televiseras.

Mamma, pappa, storebror K-E och jag hade dragit i väg på bilsemester "nedåt landet", vi hade nått Hallstahammar i Västmanland och där bodde släktingarna Birgit och Signar. De hade flyttat söderut för att Signar fått arbete på en fabrik som hette Bulten. Och där landade vi i deras lägenhet i ett hyresområde och det kändes ovant på många sätt. Hemma i byn långt uppe i norr fanns knappt någon industri, än mindre bodde man i hyreshus.

Men Birgit och Signar tyckte det var så roligt att vi hittat dit, och Signar som kallades "Stora bullret" skrattade och pratade lika brett Vilhelmina-mål som vanligt. 
Och så var det alltså bröllopet i svartvitt! Så klart trängde vi ihop oss runt deras 21-tummare (eller någonting ditåt) och där satt vi och tittade på och tyckte det var märkvärdigt. Annars skulle jag nog knappast ha kommit i håg det så lång tid senare.

Sen drog vi norrut igen. Vi övernattade i ett fyrmanstält och det var bara att hoppas på uppehållsväder när vi skulle slå upp det.
Och efter några dagar var vi hemma igen. Mamma brukade alltid säga att hur fint det än var på annat håll så var vår lilla gård det bästa hon visste.

Så var det den gången. Långt innan datorer, mobiler, Ipodar och annat teknmiskt hade invaderat och präglat vår jord. Och där det är hur lätt som helst att slå över till en annan kanal om man nu råkar bli less på allt ståhejet runt dagens vigsel.

(noterat 19 juni 2010)

Vanligt folk kan också få ta plats i Storkyrkan vid kungliga vigslar. Men då bör man åtminstone vara gift med någon av partiledarna.

Rovfrön

En av mina nostalgigrejer är att jag ska sätta rovfrön varje vår. Jag är uppfödd med rovor och när jag fick struma i 25-årsåldern läste jag att man till och med kan få den sjukdomen under inverkan av "excessive consumtion of turnips".
På senare år har det blivit svårt att få tag på rovfrön. De finns inte i butikerna längre och expediter vet knappt vad rovor är, i bästa fall tror de att det är kålrötter man åsyftar.
För några år sen fick jag i alla fall vetskap om en firma som sälöjer fröer på postorder. Men i vår var jag lite sen med beställningen till Runåbergs fröer, så de hade hunnit sälja slut på "gränsrovan" som är den nutida sort som jag funnit vara klart bäst.

Nu har jag en påse av en sort som heter Målselvnepe, det kan vara den som inte ens grodde för några vårar sedan, samt en påse Snöboll som är en majrova och det är inte helle riktigt samma sak som en rejäl gammldas korova.
För det var ju som stödfoder till korna som rovorna egentligen användes. Sen kom det även något som kallades foderraps, då brukade pappa stå och skörda denna med lie och hänga upp i någon hässja.
Framåt vintern skottade han fram rapsen och tinade upp den inne i lagårn. Korna mumsade raps och jag fick behålla mina rovor sajälv. Om de nu var något att äta förstås. För rovor ska trots allt avnjutas nyplockade från landet där de vuxit...

Två bamsiga exemplar av gränsrova modell 2009. Men i sommar tycks jag få klara mig utan den sorten.

Messaure, var låg det?

Såg ett tv-program "Minnet av Messaure" i går kväll. Messaure var ett samhälle som byggdes upp mitt ute i skogen i början av 60-talet vid Luleälven i trakten av Jokkmokk. Ett stort kraftverk skulle byggas och både storleken av projektet och dess belägenhet gjorde att människorna måste kunna bo inärheten under en längre tid.

För en kort tid fungerade samhället som vilket annat samhälle som helst, med skola, affär, frisersalong, kiosk, bensinmack och mycket annat. Till och med en tennisbana anlades.

Vattenrallarna sprängde, grävde och körde truck, den jättelika kranmaskinen "Marion" var den stora sevärdheten. Några av kvinnorna fick jobb som kockor, det vill säga de som skulle se till att inte minst alla ungkarlar hade matsäck på sina skift.

Och så fanns det ju även ledig tid även här. Här dansades det och knöts nya band för livet, kanske även en och annan skilsmässa eller annan uppslitande händelser. Enbart de återkommande uppbrotten till nya kraftverksbyggen kunde ju bidra till en svårighet att anpassa sig till, inte minst då barnen.

Här tvingades också människor lämna sina hem som skulle dämmas över. Och så en dag var allting klart. I dag finns ingenting kvar av Messaure - och andra liknande tillfälliga boplatser. I mina hemtrakter vid Umeälven finns också kraftverksamhällen som utplånats.

Vår 18-åring såg delar av programmet. Hon hade nog inte alls tänkt på historien bakom hur vi kan slå på den till synes så självklara strömmen till våra datorer och alla andra apparater. 

Gamla Messaure-bor har en egen hemsida med denna vinjett.

Vedhämtning förr och nu

Jag grävde fram några korgar med klabbar under presenningen till mina vedtravar "uppe i backen" härom dagen. Eftersom jag varit hemma om dagarna, har det gått så mycket ved under den senaste tidens kyla att det för första gången sinade i det förråd jag varje höst brukar se till att det finns under tak.

När jag var liten hade vi enbart en vedpanna och en vedspis för att hålla värmen i huset där hemma. Då "kommenderades" man ibland ut till vedboden för att hjälpa till med att bära in ved. Senare fick vi ett komplement att elda med. Det var 1960, jag var tio år och det hade installerats en oljepanna nere i den nygrävda källarvåningen. Där fick vi även en tvättstuga med ett badkar. Men det var lite "hurvigt" att gå ner dit barfota på det kalla cementgolvet.

Numera har min storebror K-E även en elpatron som han kan koppla in om han tycker att det behövs. Däremot användes inte oljan för att elda med längre, och det som finns kvar i oljetanken sedan förr har han kommit på att det går an som bränsle till traktorn.
Och badkaret, ja det står också helt oanvänt sedan många år tillbaka...

(i
nlagt 26 februari 2010)

Vedhögen som jag kände mig tvingad att börja nalla ur.

Harry Munter

En eftermiddagsfilm i tv-tablån väckte mitt intresse i dag (12 januari 2010). "Harry Munter" från 1969 av Kjell Grede. Jag fyllde nitton när den visades på bio och jag minns att den tilltalade mig mycket.

Det kändes så lätt att förstå den unge Harry (Jan Nielsen) som har en teknisk begåvning och där hans föräldrar hoppas att han ska nappa på att flytta till USA för att få utvecklas. Då blir livet i deras drömmar så mycket bättre än vad det har blivit hemma i den förortslägenhet där mamman (Gun Jönsson) inte längre vill att pappan (Carl-Gustaf Lindstedt) ska komma i närheten av henne.

Men Harry vill inte lämna de udda vänner han har fått. Som Manne, som tror att han har någon sjukdom i halsen och som lever på sina minnen från tiden när han spelade i B-landslaget i fotboll. Eller den skygga finlandssvenska kvinnan som hela tiden påstår att en okänd man förföljer henne. Eller den gamla tanten som han hjälper till med att bada.

Att kalla det för kärt återseende är kanske inte rätt ord. Men filmen slog an hos mig än i dag, fastän det har gått 40 år och vi som då kunde identifiera oss med den unge Harry numera snarare hör till samma årgång som Carl-Gustafs mera luggslitne rollfigur. Om ännu 40 år lär vi inte alls finnas längre. Om vi nu inte har blivit så seglivade att någon "Harry" på nytt låter oss uppleva lyckan att bli skrubbad på ryggen...

Carl-Gustaf, en skådespelare med brett register på sin tid!

Julegris med och utan knorr?


Skulle griljera julskinkan i dag (18 december 2009). Stod där vid köksbänken för att skära bort svålen. Då tänkte jag på hur det kan tänkas att denna "julskinka" haft det under sitt förmodligen ganska så korta liv.

Fick den alls böka i en griskätte som jag minns att hushållsgrisarna i mina föräldrars ladugård kunde göra? Säkert icke. Nog var det bättre förr att vara gris, åtminstone i en liten ladugård där grisarna inte skulle födas upp för maximal lönsamhet!  

Men kanske kommer en tid när varudeklarationen på alla grisar  som gått till slakt blir en annan. Att de inte ska behöva kallas "ekologiska" för att ha haft det bra, utan att de allihopa har haft en tillvaro åtminstone med ordentligt med strö och inte särskilt många kompisar i samma box? 

Julskinka modell 2009. Inte behövde vår hemslaktare "´n Gottfrid Karlsson" sätta sådana här stämplar på våra nöffande vänner när den tiden var inne!

Ett svårfattbart förflutet


Jag har inte skrivit något under den här rubriken på flera månader. Men i dag (14 oktober 2009) tänkte jag ta ett desto rejälare kliv bakåt.

Jag läser just nu en bok med titeln "En svensk historia från periferin". Författaren heter Uno Westerlund, han är historiker och uppväxt i den norrbottniska byn Mansjärv. Han försöker knyta ihop den rikssvenska utvecklingen med hur det samtidigt kan ha sett ut i hans hemtrakter. Jag tycker det är intressant att se vilka umbäranden som den dåtida befolkningen led, och hur det förvärrades av alla de krig som våra kungar drev mot både Danmark, Ryssland, Polen, Tyskland och så vidare.

Tänk er att bli "utskriven" som det hette till att tvingas delta i en illa utrustad armé många hundra mil hemifrån. Det tog kanske flera månader att alls ta sig dit och tillbaka. Många dog under tiden de var borta, både i fältslagen men också av svält och sjukdomar. Av 293 "utskrivna" från dåvarande Bygdeå socken under åren 1620 till 1640 återkom till exempel endast 78. Och det var inte nog med att krigen tog slut, efter trettioåriga kriget blev alla ditskickade bönder från Lövånger kvar i Tyskland för att bevaka de erövrade områdena. Krigsdeltagandet drabbades givetvis även de som fanns kvar hemma och som tvingades klara av sin överlevnad utan manfolk.

Fascinerande är också att ställa den tidens kommunikationer mot dagens. De flesta av oss minns nog från skolan att Gustav II Adolf stupade i Lutzen-dimman den 67 november 1632. Men budet om hans död nådde intre Stockholm förän den 8 december, och upp till Piteå nådde det i bästa fall precis före jul!

Mitt i allt detta elände såg livet i en del avseenden trots allt ut som i dag. Naturen kunde till exempel vara en källa till glädje då som nu. Jag har i dag på förmiddagen löst det senaste Dubbelkrysset i söndagens DN. Lösningen bestod i att finna ett diktcitat av poeten Samuel Columbus. Han blev bara 37 år efter att ha drabbats av sjukdom. Men han hann bland mycket annat skriva den här underfundiga strofen:

Ingen må mig det förneka, att jag kärligt älska må;
kärlig lek och kärlig skämtan, siktar all natur uppå:
lärkekirr och duveputter,
tuppeknorr och orrekutter,
går dock äntlig ut därpå,
att hanan hönan nalkas må.

Körkortsnostalgi


Mina storebröder trodde inte jag skulle kunna ta körkortet, och själv var jag inte så angelägen heller. Men våren 1970, när jag skulle fylla tjugo, tyckte de ändå att det var dags att låta mig pröva att köra bil. Vi for längs den gamla landsvägen "väster om Avan" och det gick någotsånär bra.
Efter sommaren återvände jag till pluggandet i Umeå. Kursen i sociologi verkade inte så krävande och jag anmälde mig till en bilskola som hette Lars Johanssons. Jag läste teori samtidigt med ett par trevliga tjejer och fick börja träna stadskörning.
Framåt hösten var det dags att köra upp.

Precis den dagen slog vädret om och det blev vinterväglag. Till råga på eländet tyckte inspektören att en annan aspirant och jag skulle köra landsväg. Han fick den förhållandevis breda vägen mot Brännland och blev godkänd.
När vi skulle tillbaka på södra sidan älven var det min tur. I alla småkurvorna in mot Klabböle och Umåker höll jag inte rätt fart, jag var nog rädd att få sladd om jag bromsade för häftigt.
Jag blev kuggad och fick göra om provet. Den dagen blev vi kvar inne i staden. Men vid ett rödljus var jag så nervös att jag tordes inte släppa upp kopplingen medan jag väntade. Foten darrade och jag såg med fasa hur jag skulle fastna utan att komma i gång igen.

Men det gick inte så illa. Nu blev jag godkänd. Och snart 40 år senare har jag, peppar peppar, aldrig behövt vara med om någon riktig trafikolycka. Det närmaste är att jag varit nära att köra på ett par älgar, och att jag vid något tillfälle hamnat i lösgrus vid sidan av vägen.

Saabarna i mitt hjärta


Det är skakigt runt SAAB som bilmärke just nu. Ska företaget ens överleva?
Vi är många som ägt en SAAB genom åren. När jag fick min första bil, för det var min bror Håkan som hjälpte mig att köpa den och mamma som betalade, var det en SAAB 96. Den var en tvåtaktare som mina kamrater kallade "knärtverket" för dess karakteristiska puttrande ljud. Året var 1972 och jag behövde en bil för att kunna vikariera som lokalredaktör på VK i Storuman.
4 000:- betalade vi för den, det var en äldre farbror i Bålforsen som hade ägt den. Den fungerade utmärkt.

Den hängde med i sex år, då fick jag byta till en vit SAAB 99 med svarta "fartränder" som Håkan hade ägt. 1984, efter ytterligare sex år, köpte min nyblivna fru och jag oss en sprillans ny SAAB 99. Det var en speciell känsla att hämta ut den med plasten fortfarande sittande kvar runt sätena.

1990 - mitt bilägande har ända fram till i dag gått i sexårsperioder! - blev jag SAAB otrogen. Då blev det en Audi. Men vi har även hunnit äga två SAAB:ar som andrabil. Den första, också en 96:a men med V 4-motor, missade jag att fylla på olja i så att den skar på vägen mellan Varuträsk och Skellefteå, det kändes dystert. Den andra, en 99:a från 1984 liksom vår en gång fabriksnya bil, hängde med tills i fjol somras. Då kom budet om en skrotningspremie på 4.000:- och vi tog beslutet att låta den "dö".

Jag kan registreringsnumren på de tre första än i dag. Det var de som betydde mest. CYW 491, ACN 627, DER 661. (Jag tror att de två "andrabilarna" hade  COW 309 och AEW 205) 
Alla fem gjorde det som de var ämnade för, att ta oss från plats A till plats B. Jag har använt dem för de mest konstiga transporter, som när jag surrade fast en bäddsoffa på taket till "knärtverket" med några tunna plastsnören.
De var inga lyxbilar med tjusig utrustning, men de tillät ett bilköp även för den med lite tunnare börs, kanske även med förmåga att själv utföra behövliga reparationer. Till och med en klåpare som jag gav mig en gång på att byta avgassystem på en av mina SAAB:ar.

I dag är SAAB som bruksbil utkonkurrerad av japaner och koreaner. I stället har man försökt slå sig in på någon slags prestigefylld marknad, där försäljningsunderlaget har blviit för litet. Och så tappade många av oss känslan för SAAB, den blev en bil bland alla andra, och bilen som fenomen är överhuvudtaget ifrågasatt på ett sätt som var otänkbart på 70-talet.  

En likadan SAAB som min första. Men den var vit.

Barsele 1959


För femtio år sedan var min hemby en livaktig by - som så många andra.

Fortfarande hade folk jobb hemmavid: Hos Domänverket, som hade egna "kronhus" för sina anställda, eller "däri Berget", dvs den relativt nyanlagda militära anläggningen som var så hemlig att inte ens bröder fick säga ett knyst om vad som fanns där, eller hos Vattenfall med sina kraftverksbyggen.
Och så fanns det en och annan tjurig bondgubbe och bondmora kvar, som min pappa och mamma. Och i skolan fanns det alla klasser från ett till och med sju, och på vintern när isen lagt sig tillräckligt tjock ute på älven kom ´n Manne Mörtsell och körde barnen från "ansia ån" tvärs över isen i sin hästdragna "ark".

Vi hade två affärer i byn, Konsum och Davids. Småskolan låg på vinden i Konsum-huset, föreståndaren hette Westerlund och de kom visst någonstans norrifrån och hade två döttrar, Ritva och Raili. Mamma satt med i medlemsrådet och jag tyckte alltid att hon skulle skynda sig hem så fort hon kunde efter deras möten.
 
Och så fanns ju posten och järnvägsstationen, på ett och samma ställe. Tant Olga skötte om att vinka iväg rälsbussarna och att sortera posten, och inne i väntsalen satt det en hel drös med karlar och kvinnor och drog historier medan de väntade på att hon drog undan skynket framför postluckan som tecken på att nu var det klart.
Tidigt en morgon i slutet av juni satt vi klistrade kring radion och lyssnade på när "´n Ingo" knockade den där Pettersson och blev världsmästare. Och "´n Sigge Busk" sades ha sprungit ett ärevarv runt huset "däre Alfred Johanssons". Och på "Folkan" var det dans lite då och då, och brorsan Håkan som var dansant brukade stryka in håret med Brylkräm innan han gick dit.

Allt var givetvis inte bara frid och fröjd heller på den tiden. Folk hade sina bekymmer, då som nu. Men den som i dag skulle återvända till byn efter femti år skulle nog tycka att mycket har blivit väldigt annorlunda. Framför allt att det rör sig mycket mindre folk ute på byavägen. Skolan och affärerna och posten är borta, hockeylaget som samlade så mycket intresse på 60-talet är ett minne blott.  
Men allt är inte riktigt dött: "Däri Berget" har det dragit in en industri i de jättelika lokalerna som inte alls är så hemliga som förr...
 

I våran lagård var det fullt med liv på den tiden. Kor i alla båsar, och kalvar och en häst, och pappa som mockade bort "dyngan" varje morgon innan mamma skulle mjölka och sätta den på kylning "däri kokhuset".

Lördagsbaket

Min mamma bakade ofta på lördagarna. Ibland även en vardag, om hon hade tid.

Hon tog fram "bakubordet" som täckte mer än halva köksbordet, och där välte hon ut en stor bytta med rågbrödsdeg och bakade ut stora limpor som täckte flera plåtar. Medan de jäste, kunde hon även hinna göra ett bak på vanliga vetebullar med socker och kanel.

Ofta bakade hon ut brödet i ugnen till vedspisen. När de första limporna låg färdiga och varma och penslade med vatten, var det bara att riva loss ett stort stycke och låta smöret smälta över hela ytan. Till detta drack vi oskummad mjölk. Oj så gott! Och så avslutade man med en ugnsvarm bulle.

Men vad skulle nutidens dietister ha sagt om dessa matorgier?

Dessa moderna limpor innehåller solrosfrön, pumpakärnor och speicalmjöl. De är jästa på surdeg och knådade av en motordriven hushållsassistent i en halv timme.

Smörkniven

Nostalgi behöver inte alltid handla om företeelser långt bak i tiden. Den här till synes banala bilden från en skärbräda vid frukosten, vad kan den ge för associationer?

Jo, notera den lilla smörkniven ovanpå förpackningen med messmör. På den står det inristat med glödpenna: "Arvid - 99". Ett minne från när sonen gick i skolslöjden. En annan smörkniv ligger i lådan under skärbrädan, på den står det "K-O Fg". Det var vår granne i Varuträsk på 80- och 90-talet, Karl-Olof, som tyckte om att göra små brukssaker i sin snickarbod.

Jag tror att de flesta kan känna igen sig. Livet är fyllt med små tingestar, ofta så självklara att vi inte tänker på dem. Men som ändå är små delar av vår historia och som vi bär med oss in i framtiden. De bidrar till att påminna oss om människor, fortfarande levande eller döda, och vad de betytt och betyder för oss. I all sin enkelhet kan dessa tingestar ha sitt alldeles unikaoch för alltid bestående värde.

Samma frukostgrejer varje morgon. Men där det ändå finns sådant som kan bidra till vars och ens egen unika historia.

Livet hos brorsan

Mitt hemställe ser vid en hastig anblick ut ungefär som för 40 år sedan. Ladugården står där den har gjort så länge jag kan minnas, "bryggstun" likaså.

Vid ena husknuten finns en liten stuga som min mamma tog initiativ till att flytta dit medan hon fortfarande var energisk och hade idéer. Hon inredde den för att hyra ut till förbipasserande turister om somrarna. Den stugan var den andra i raden av tre, ja, egentligen fyra, om man även räknar in "Kojan" vid "Inre avan" någon kilometer bort.
Det lilla projektet handlade inte så mycket om att få ett tillskott till hushållskassan, utan om att få lite mer kontakter med folk från andra trakter.

Nu är min mamma död sedan snart åtta år tillbaka. Den lilla stugan vid husknuten har inte alls använts under längre tid än så. Fortfarande finns där några buntar med veckotidningar som de som kom för att övernatta kunde bläddra i.
Brorsan lever alltsedan mammas död ensam kvar på gården. Lagården är så gott som tömd på liv, bara några får och hönor envisas han med att ha kvar. Väggarna har börjat luta lite grann åt olika håll, rappningen på "kokhuset" (mjölkens kylrum) har spruckit.
Björkarna som planterades när jag var liten har däremot fortsatt att växa sig allt högre. Framför lagården står en av dem kvar, den delade sig tidigt i två stammar som med tiden vred sig runt varandra.

Till den här lilla berättelsen kan du se ett foto som jag tog under julhelgen. Kameran är vänd mot solnedgången bakom det lilla huset som turisterna kunde sova i.
I "Mitt fotoalbum" finns fler bilder från hemgården denna vinter, däribland på björken med de hopslingrade stammarna, och på min bror när han bläddrar i den julklappsbok som jag hade med mig vid vårt hastiga besök före jul.
Det är en bilderbok som handlar om "livet på landsbygden förr".... 

Solnedgång över slättan, "Valbränna", där mitt hemställe finns. Det känns vanskligt att sia om gården har någon framtid när brorsan inte längre orkar bo kvar...

När mamma fick medalj av kungen


"Kan jag verkligen ha den hära klänninga? Gud vad jag känn mig klumpig om händerna... Kungen komm att skratta när jag ska ta i hand!"
Det här är några rader ur min bok "Den spikraka linjen". Det är i mars 1979, och mamma sitter på sitt hotellrum i Stockholm och är lite nervös på den stora stunden när hon ska få medalj för sina 31 års leverans av prickfri mjölk.
Men allt gick förstås bra.  
Jag följde henne även på visit hos moster Hulda med barn och barnbarn i Bagarmossen. Vi åkte pendeltåg, och med förundran tittade hon ut på alla de stora hyreshusen i stadsdelarna som tåget svepte förbi. 
"Men vad lev allt folk av här?" som hon uttrycker det i boktexten. När hon åkte norrut igen, hade hon fått med sig en låda äpplen av sin systerdotter Britta. Och när hon väl var hemma, var hon sitt vanliga skojfriska jag. Om mötet med kungen sa hon ungefär så här:
När hon kom hem igen var hon sitt vanliga skojfriska jag. När jag ringde till henne några dagar senare hade hon blivit intervjuad både i lokaltidningarna och av lokalradion, då hon var den första i länet som fått medaljen. 
Så här skildrar jag hennes beskrivning av intervjuerna i boken:
"De tjatar om hur det kändes att ta kungen i hand. Då säger jag att han är väl bara en vanlig människa han också. Det är roligare när de frågar om själva jordbruket!" 
 

Vi körde 70 mil...


Vi körde 70 mil - två vändor fram och åter - för att låta para vår lagotto-tik Zelda i Töre norr om Luleå under den gångna helgen.

När jag var liten, handlade det om att låta betäcka kor, och för den sakens skull gick man med kon "åt oxen", som oftast fanns några ladugårdar bort hemma i byn.
Men det var nog mera dramatiskt på den tiden. Det behövdes oftast två starka karlar för att se till att det fungerade, till exempel genom att oxen inte tog sig för att ta sig ut ur båset och dra i väg på fortsatta äventyr när parningen var klar.
Jag har lite vaga minnen att jag fick följa med när vi gick i väg med kon i ett rep. Men jag tror inte att jag fick titta på "när det bar till", det ansågs inte vara något för barn att vara med om.

Min roll 50 år senare? Att vara chaufför längs E 4:an, och att se till att parningsavtalet var rätt ifyllt och betalningen erlagd... 

Kärleksakt på gång mellan husdjur, årgång 2008

Att få stå på "tippa-lätt´n"


Ett typiskt ljud hemifrån är rasslet av den hemgjorda björkriskvasten ute på farstubron om vintrarna. Ett annat är det diskret inbäddade slamret från pappas likaledes hemgjorda snöplog, när han har fått Salmia eller Kajsa att ställa sig mellan skaklarna. Eller om det nu var någon av storebröderna K-E eller Håkan som just den dagen fanns hemma och kunde ta hand om plogningen.

Vi hade åtminstone hundrafemtio meter upp till landsvägen. Den sträckan gällde det att själv hålla fri från snö. För det ändamålet hade vi en träplog med en vinge, ungefär som den baktill på en "riktig" plogbil. Vingens uppgift var att styra bort snön på andra sidan den driva som alltid bildades. När plogkanten blivit alltför stor, gällde det att på nytt använda plogen med vinge för att få bort snön ännu längre från gårdsvägen.

Själva gårdsplanen, stor som en smärre fotbollsplan, plogades med hjälp av en manick som vi kallade för "tippa-lätt´n". Den var, som ordet antyder, en träskrapa med  tippfunktion. När det blivit fullt med snö mot skrapans blad, då gällde det att ha hunnit styra i närheten av en driva som kusken kunde få hästen att vada rakt ut i, för att sedan tippa ut ännu mer snö än vad som redan hade samlats där.

En vinter med mycket snö kunde de här snödrivorna bli både höga och breda. Det var inte alldeles enkelt att få hästen att ta sig ut så långt som behövdes. Ville det sig riktigt illa, kunde  hästen plumsa ner så pass djupt i lössnön att den fick svårt att överhuvudtaget orka fortsätta med sin last och ut på gårdsplanen igen.

När jag var så pass liten att jag inte börjat skolan, ville jag gärna "hjälpa till" med snöplogningen. Roligast var att få stå baktill på "tippa-lätt´n" och hålla sig fast i dess övre kant. Då kunde jag tynga ner den så pass att plogningen blev bättre utförd. Eller åtminstone kunde jag få tro att jag hade den effekten!

Så här ser infarten ut till nutidens radhuslänga. Här förväntar vi oss att en traktor ska komma och ploga så snart det bara går, och att den ska styra bort snön så effektivt att det inte blir en stor snöhög och svårtinad is kvar långt fram på vårvintern!

Tidningen som försvunnit - eller hade den?


Jag hittade den i snöyran härom kvällen, halvt översnöad. Jag tog hem den som "eldtänne" i braskaminen. Men först kunde jag inte låta bli att blädda igenom den. Det här råkade vara ett jubileumsnummer för att fira att den funnits i 70 år. Vilket betyder, att vid det tillfälle som genast flöt upp i minnet, hade tidningen Kvällsstunden inte existerat mer än ungefär en fjärdedel av sin hittillsvarande levnad.

Året kan ha varit 1955 eller 1956, jag var högst sex år och följde min mamma på en tur med sparkstöttingen för att hälsa på "deri gamm´ Sandgrens". Det var en nästan brunsvart, förmodligen tjärad timmerstuga som såg alldeles övergiven ut i den snabbt mörknande vintersöndagen.
Men inne i huset satt fyra syskon och kurade i var sitt hörn utan att de satt på någon belysning. Två bröder och två systrar. Och en av dem läste, trots det närmast obefintliga dagsljuset, den veckans exemplar av just Kvällsstunden.

Att jag minns denna händelse så tydligt än i dag måste ha att göra med att jag uppfattade situationen så märklig. Kanske pratade vi även om upplevelsen på hemvägen.
Och nu dök tidningen upp igen. Med, tror jag, inte särskilt stora yttre förändringar. Men med en troligtvis ganska stabil läsekrets med relativt hög medelålder.
Fast i dag är det nog ingen som inte slår på en lampa innan man sätter sig till rätta med veckans nummer...

Tidningen Kvällsstunden av i dag. Färg i "huvudet" och på förstasidesfotot, men annars sig tämligen lik från förr.

Matkällare och två affärer

Ett av mina första minnen är när mamma öppnar källarluckan och går ner i utrymmet rakt under köket, en jordkällare, för att hämta kött till middagen. Köttet finns i en glasburk med ett knäppe till locket, det kallas konservburk och enligt mamma kan maten hålla sig i flera år i en sådan. Eftersom mamma alltid lagar god mat, tycker jag att det hon säger känns väldigt märkvärdigt.

Några år senare, 1960 närmare bestämt, byggdes det lilla källarutrymmet ut till en källarvåning. Med källarvåningen följde en modern vedpanna med något som kallade cirkulationsvärme, innan dess hade vi bara haft en vedpanna i köket och när man eldat i den slocknade ju brasan och om det var kallt ute så hann det bli ganska utkylt innan morgonen. Cirkulationspumpen höll värmen längre, även om pappa måste stiga upp tidigt och "göra upp" ny eld även i källarpannan.

I källarvåningen rymdes även mycket annat. Ett vedförråd, en potatiskällare, en tvättstuga där vi även fick ett badkar, och en mindre utrymme nedanför källartrappan där det tronade en stor och skinande vit frysbox. Det första jag minns av frysboxen är hur vi köpte pulver för att vispa ihop och frysa ner till glass. Den var väldigt god. Jag hade aldrig ätit glass förr.

Mycket av maten hemma kom från den egna gården. Farbror Gottfrid kom cyklande och slaktade en kalv eller en gris. Mamma bakade regelbundet mjukbröd i "Bryggstun" (bagarstugan), sommar som vinter. Mjölken kom förstås från korna och brukade förvaras i "Kokhuset", en liten tillbyggnad i vitrappat murbruk utanpå lagårn. I lagårn stod korna vintertid och mumsade på hö. Den mjölk som vi inte behövde själva, eller som vi sålde till någon annan i byn, sändes till mejeriet i Stensele. Ibland beställde mamma smör och ost därifrån. Varje höst gick det dessutom att beställa äpplen, de kom i trälådor med tre sorter i varje. Jag brukade tjata att vi skulle beställa två eller tre lådor.

Det som vi inte kunde få hemma eller från mejeriet, köpte vi "på affärn". Det fanns två affärer i Barsele. Konsum, där mamma också deltog i något som kallades "Medlemsrådet", samt Davids. Eftersom mamma var med i medlemsrådet handlade vi det mesta på Konsum. Men Davids hade en limpa som bakades i Storuman, och som jag också tjatade mig till att vi skulle köpa ibland. En period samlade jag på filmstjärnebilder, de brukade finnas under locket på Guttens Messmör och det var något som också bara fanns "däri Davids". Det gick åt mycket messmör som vi varken tog hem från mejeriet eller handlade på Konsum! 

Förr var elden helt nödvändig för att ge värme. I dag kan de flesta av oss nöja oss att ha den som prydnad.

"Vem vet mest" och Carl-Gustaf


När kollade du radioprogrammet senast? Dvs tablån äver vad som sänds på radion?

I dag är radio för många av oss något som vi kan slå på för att höra musik, om man nu inte går med en mp3 i öronen. Eller möjligen för att kolla någon nyhetssändning på jämna klockslag, eller för att ha något att lyssna på medan man kör bil.
Men innan tv:n kom, var det radio som gällde som riksmedia för att få något att både roa sig med och för att veta något från yttervärlden.
Jag har skrivit om det här i min bok "Lev och må Lille far". Radion dyker upp redan i första kapitlet, när mamma är i lagårn och jag väntar på "Småbarnskvarten" men blir irriterad över att det måste vara "Börsnoteringar" dessförinnan. 

Temat radiominnen återkommer i boken när jag blivit lite äldre och brukar lyssna på frågeprogrammet "Vi som vet mest", där landets alla läroverksstudenter får chansen att visa vad de kan och där jag fantiserar om att en dag själv få vara med. Eller när Stig Järrel håller monolog som "enslingen Johannes", eller när Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Källerud stökar till det i "Räkna med bråk".
Eller när det var dags för "Lilla Fridolf" med den elaka Selma i form av Hjördis Pettersson, och, ja, vem spelade nu den ibland så ömklige Fridolf?
Just det - Douglas Håge! Varför lyckas jag med viss möda gräva fram det namnet ur arkivet?
 
Visst, snart femtio år senare skulle kanske någon eller några av de här serierna få töntstämpel. Visst finns det dessutom serier på tv som i dag också påminner om den här sortens underhållning, som "Svensson Svensson", och frågeprogram är ju alltid populära. Jag kom aldrig med i "Vi som vet mest", men fick långt senare stå och rycka med händerna när jag inte hann med att trycka på svarsknappen i "Jeopardy". 
Men som med så mycket annat, så finns det en ofrånkomlig nostalgistämpel på det som man var med om som liten. Den tycks aldrig försvinna. Den skänker våra minnen en särskild glimmer, på gott och ont.
För - hur kommer våra barn att minnas "Andra Avenyn" eller "Idol" om femti år?

"Barsele 47"


Det finns sammanlagt åtta brukbara telefoner i den här familjen.
En mobil för var och en, och tre som är kopplade till det "fasta" numret varav dock en är en bärbar. Sen finns det ett antal dosor som hör till diverse andra apparater - tv:arna, dvd:arna och så vidare.
Det vill säga, ungefär som det är i de flesta nutida svenska hem.

Jag växte upp så pass tidigt att jag minns tiden före tv:n ankomst. Då fanns det inte heller mer än en telefon i huset. Den var svart, man drog i en vev när man skulle ringa, och så svarade det en telefonist i andra änden av den synliga telefonledningen som ledde ut från en av husknutarna. Telefonstationen där hon satt fanns öst på byn, "däri Agatons", och hon som kopplade samtalet vidare hette oftast "a´Britta".

Ibland när man svarade i telefonen, blev det riktigt spännande. Då kunde man tjuvlyssna på någon annans samtal. Det hade blivit vad som brukade kallas för "överhörning". Eller också var det någon som ringde från de två eller till och med tre abonnenter som faktiskt delade på samma telefonlinje. De gårdarna hade en liten bokstav efter telefonnumret, alltså i stil med "Barsele 5 a".

Själva hade vi "Barsele 47". När jag svarade i telefon, brukade jag svara med numret, alltså: "47". Det hade jag lärt mig av de andra i familjen att jag skulle göra.
Den ende som bröt det mönstret var min pappa. Han brukade vara mer omständig när han svarade, bara hans sätt att ta upp telefonluren och vända den tillrätta tog längre tid än för oss andra.
Och så harklade han sig och tog sats och sa: "Hä ä deri Erik Holmbergs!". Och när han hade hört vem det var som ringde, la han oftast ifrån sig luren och ropade på min mamma. "Hä ä telefon!"
 

Soffbordet i vårt tv-rum. Belamrat med tre tv- och dvd-dosor, samt den bärbara telefonen...

Att skaffa fram veden


Pappa var oftast hemma på vår lilla bondgård när jag växte upp.Det hade nog varit bra om han kunnat tjäna pengar på ett annat jobb också, men av olika anledningar blev det inte så lätt att hitta ett sådant för honom. 
För den skull var han definitivt inte sysslolös. Jordbruket krävde sitt, skogen likaså. Inte så att det fanns så mycket skog att ta ut till försäljning, nej, med nutidens processorer hade de väl kalavverkat på någon vecka.

Men veden, husbehovsveden, skulle fram. Först skulle han ta sig ut på skiftet, skotta sig fram till träden och såga ner dem med sin enkla timmersvans (se fotot under "Dagens varjehanda" 18/11).
 Sedan skulle de kvistas och sågas upp i hanterliga längder för att köras på snön med häst hem till gården.
Där skulle det här årets "vedhög"  framåt våren kapas upp i korta längder och handklyvas för att travas i vedboden.

Det enda motoriserade hjälpmedlet under den här turordningen, var att mina storebröder hade köpt en vedkap med elektrisk motor. Det var alltid lite spännande när de rullade ut kabel och spände remmen mellan motorn och själva kapen.   
Pappa fick under det här momentet nöja sig med att "kasta klabben". Ibland fick jag hjälpa till, bara jag inte var "utfö-ör" eller "i vägen". (Två dialektutryck som passar in i mitt "Dialektlexikon"...)

Pappa dog redan 1981. Men min äldsta bror K-E kan få hänga med som illustration till den här notisen. Han håller fortfarande på med ved på hemstället. Enda skillnaden är att han numera kör hem den från skogen med traktor.
Medan jag själv drar hem dem på skottkärran... (se "Mitt fotoalbum")

Brorsan K-E, numera pensionär.

1966 - hyresrum och schackspel


När jag började läsa vidare, var det inte tal om att åka dagligen till och från studieorten som är så vanligt i dag. Till Lycksele där gymnasiet fanns för oss inlandsbarn, var det drygt åtta mil. Det var bara att hyra ett rum och åka hem bara om helgerna.

De flesta klarade omställningen bra, men några gav upp och reste hem igen åtminstone för det läsåret. Några var kanske ute och drog på stan lite väl mycket om kvällarna för att slippa vara på sina rum. För andra, bland annat för mig, blev den nya tillvaron ett sätt att få nya kompisar att hålla ihop med. Vi bildade bland annat ett basketlag som tränade rtegelbundet för att ha något att göra vid sidan om läsandet.

Första terminerna gick vi fortfarande i skolan på lördag förmiddagar. Vi åkte ofta rälsbuss om man inte hittade någon bekant att lifta med.
På rälsbussarna kunde man få fönsterbord med säten om fyra, då kunde jag plocka upp mitt lilla schackspel med magnetpjäser och ta ett parti med någon kompis. Thomas från Stensele var nästan omöjlig att slå. Esbjörn från Gunnarn var en annan tuff motståndare.
Det är faktiskt mer än 40 år sen vi gungade fram längs järnvägsrälsen...

Men schack är ett tidlöst och bra spel på många sätt. Man kan mötas tvärs över åldrarna och det ger träning i koncentration, planering och uthållighet, samt inte minst att inte förivra sig. Men det är en typisk "killsport". De flesta tjejer tycker nog att det verkar tråkigt.
I dag är det sällan man ser någon spela schack,  andra sällskapsspel har också fått det svårare. Internet och tv-spel har tagit över.