Jo, platsen heter Hej, en liten by i Skellefteå kommuns nordvästligaste hörn. Där finns ett av alla dessa loppis som poppar upp överallt.
Det här drar till sig ovanligt mycket folk, men det är bara öppet onsdagar och lördagar. Där finns även  en dansloge med en utställning "Får jag lov?" om dans som folkliv förr och nu.

Bilden tog jag när jag pissade. Pissoaren visade sig vara en enkel men funktionell anordning med lagom fallhöjd där kisset leddes bort i en plastledning.

(22 juli 2010) 

Åkte på den nästan årliga IKEA-turen till Haparanda. Men Tornedalen är mycket mer än bara ett stort varuhusområde. Som när vi körde fem mil norrut.
Vi bodde i Harjugården i Korpikylä, i en av alla dessa för längesedan nerlagda skolor, och dagen efter åkte vi till Hietanimei (Hedenäset) och gick på marknad alldeles bakom dess kyrkplats.

(16 juli 2010)

Jag skulle fylla jämna år, och min fru bjöd på en veckolång resa till Sicilien för bada, äta gott, och se oss omkring. Men jag hade inte kollat om stillbildskameran var laddad, än mindre att ta med mig laddaren, och  videokameran trodde jag också att den skulle klara sig på att jag laddat upp den innan vi for iväg.

Här kommer i alla fall ett bevis på att jag varit där (jag hann ta fyra bilder innan "no more power" lyste emot mig). 
Vi bodde i Cefalu, en liten stad några mil öster om Palermo på öns norra kust. Sicilien är en tämligen kuperad ö, vilket fotot som är taget i riktning från hotellet mot stadens centrum med bergklippan "La rocca" kan få visa på.

Siciliens största berg är givetvis vulkanen Etna som sträcker sig runt 3 300 meter över havet. Vid dess fot är det mest lummigt och bördigt med stora vin- och citrusfält. Vi gjorde en heldagsutflykt där vi både begrundade vulkanen på nära håll och fick testa viner och plocka apelsiner (fast de sistnämnda var de som satt kvar på träden sedan förra sommaren, de nya hade inte mer än blivit små gröna knoppar ännu). 

Annars är det med Sicilien som på många andra platser runt Medelhavet: Man slås över hur lite skog det finns och hur pass solbränt landskapet kan vara redan i början av juni. Eller, för att vända på saken, hur grönt vi faktiskt har uppe i högan nord så här års...

(inlagt 14 juni 2010)

Jag körde genom regn och rusk över fjället. Den närmaste vägen går från Tärnaby via Jovattsdalen till Hattfjelldal och vidare till E 6:an i riktning norrut. Jag har varit där en gång tidigare, det är många år sedan. Vi tältade och antagligen regnade det då också. Och så mindes jag att det fanns något som hette "Mosjöen skolekorps" som brukade komma över till Sverige och marschera med sina blåsinstrument och trummor och någon längst fram som snurrade en pinne.
 Den här gången fick jag bo på hotell, ett anrikt sådant från 1794, "Fru Haugans hotell". När jag vaknade hade molnen skingrats något och solen tittade fram mellan bergen. De människor som jag träffade var vänliga och gästfria. Senare den dagen åkte jag hemåt igen. Det är nästan 50 mil från Mosjöen till Skellefteå och tar runt sex timmar.
Bifogar lite fler bilder med en egen underrubrik.  

Det ger alltid inspiration att se sig omkring. Ibland behöver vi inte ta oss längre än några kvarter bort, andra gånger handlar det om att se vad som finns många flygtimmar hemifrån. Min tanke med den här sidan är att ge exempel av vad som kan finnas på min världskarta - åt alla möjliga håll...

Gråberg är en liten by i västsydvästlig riktning från Skellefteå. Den ligger inte vid någon stor väg, det finns ingen sjö och inget vattendrag i närheten, inga vackra vyer, åtminstone inte vid första anblicken.

Men det finns en handelsträdgård här. Med allt från vanliga pelargoner till sibiriska äppelträd. Och det hittar kunder dit, och de går nöjda därifrån, med papperskassar fyllda med blommor och annat som ska planteras ut var de nu bor i denna del av världen...

Vår sommarstuga ligger "borti Näset". Det är de inföddas namn på platsen.
Sjön ligger inom synhåll. Det är den som gör att sommarstugan ligger där den ligger, utan sjö ingen stuga så att säga. Vi har s k servitut att gå över lägdan ner till båtplatsen, där det också går bra att bada.
Vi har en granne som heter Niklas, han bor där året runt.
I närheten finns också ett annat fritidshus, det har nyss bytt ägare. Det är lite knivigt att hitta till vår stuga för den som inte vet var den ligger. Men det är bara bra, vi tror att det är mindre risk att få ovälkomna besökare på så sätt.
Det är oftast tyst och lugnt runt stugan. Fåglarna sjunger, vinden är oftast lagom stark att hålla myggen borta. Det går bra att slumra till på soffan ute på altanen efter en god middag eller en kopp kaffe.
 Det går också bra att hitta något att göra. För min del passar det bäst med lite mindre projekt. Helst ska det mesta kunna skötas utan större besvär... 

Dagen efter att vi kom hem från Budapest, hölls den egentligen ganska eländiga Melodifestivalen för 2009. Inte för att vartenda bidrag nödvändigtvis är så dåligt i sig, men för att anhopningen blir så massivt tröttande i längden. Så gott som vartenda land som med god vilja kan påstås höra till Europa - och det är sannerligen många fler än när jag växte upp! - deltar ju numera. På rak arm tror jag bara att det är Österrike som hårdnackat står fast vid att inte vara med; om det nu är för att de inte vill att deras stora tonsättare ska behöva vända sig i sina gravar eller vad det nu handlar om. Och så har visst Monaco numera gett upp.

I slutet av den 42 länder starka juryn vad det Ungerns tur att låta meddela sina röster. Deras språkrör var en kvinna som till och med de alltmera sömniga kommentatorerna la märke till att hon lät minst sagt disträ. Vad kunde det bero på?

Kan det ha haft att göra med att tävlingen gick i Moskva? Har Ungern fortfarande svårt att smälta att deras frihet kunde ha kommit redan 33 år tidigare än vad som nu blev fallet, alltså 1956 i stället för 1989?
Fast Ungern har ju setts som den kommunistregim som ändå tillät en mera västeuropeisk inriktning än de andra bakom den så kallade järnridån.

En mera trivial anledning till kvinnans dystra attityd kan ju ha varit att det ungerska bidraget inte nådde finalen. Vilket i och för sig var helt korrekt. Vi satt på hotellrummet i Budapest och hade råkat slå på tv:n precis när det skulle framföras. Jämmerligt dåligt, vill jag påstå.

Men en lysande konsertpianist finns i alla fall i detta land. Det kunde till och med en amatörlyssnare som jag slå fast när vi letat oss till hans "live"-framträdande kvällen innan. Fast att sända en sådan förmåga till Moskva hade väl inte heller gett några poäng. Han hade så att säga hamnat i helt fel sammanhang.

I stort tyckte vi hur som helst att människorna i Budapest verkade vänliga och inte alltför stressade. Jag kom egentligen bara i kontakt med två som avvek från det mönstret.

Den ene var en äldre farbror med ett bok- och tidskriftsbok på en loppmarknad modell större. 
Jag fick för mig att jag skulle köpa ett häfte med schackpartier, försökte till och med att berätta om mina minnen från World Cup i Skellefteå 1989, och det såg ut att gå bra med affären - ända tills han plockade fram en bok om Hitler och pekade på ett foto med några pojkar. Jag utbrast spontant något om att "I really don´t like Hitler!", och förstod först i nästa sekund att pojken på fotot kanske var den nu gamle mannen i någon slags dåtida motsvarighet till Hitler-Jugend.
Han slog i hop boken med en samäll och avlägsnade sig i rask takt från sitt bord. Jag har funderat om det var för att jag svarade som jag gjorde eller om han blev missnöjd med mina försök att pruta. Eller möjligen både-och. Nå, till sist fick jag i alla fall med mig ett häfte hem.

Den andre barske magyaren var en vakt på det anrika Gellert-badet. Där råkade jag förirra mig in i en del av termalbaden där man kunde ställa sig i en balja mineralrikt vatten för en enda person och med ett djup på drygt två meter. För att undvika komplikationer om man råkar nicka till i detta 36-gradiga vatten, fanns en halskrage med kättingar för att fixera huvudet i vertikal position.
Jag hade precis lyckats aptera denna anordning när han fick syn på mig. Jag blev inte kvar där i den delen av badet i många fler sekunder!

Men tillbaka till atmosfären i stort. Den var förhållandevis vänlig, på ett lugnt och ganska försynt sätt. Ingen, nästan i alla fall, som skrek på tunnelbanan eller knuffade sig fram bland de äldre eller slängde flaskor och annat omkring sig.
Även om en kvinnlig affärsinnehavare i Ungerns motsvarighet till Sigtuna inte höll med om den saken. Hon hade bott i Szetendre i 40 år, vilket jag i och för också kan förstå, det skulle jag också ha gjort om jag varit hon. 

För storstäder är ju alltid storstäder. På gott och ont.   

Varuträsk ligger bara tio minuters körväg västerut från Skellefteå. Där bodde vi i sjutton år, från 1984 till 2001. Men 2006 återvände vi sommartid genom att köpa en stuga.

Ett återkommande inslag i byn är Valborgsmässofirandet. Byborna har egen sångkör och en tradition med vårtal som till och med jag själv varit med om att upprätthålla.

Så här såg det ut den här gången. När brasan tänds nere vid stranden och solen glimmar från motsatta sidan, då känner vi verkligen att det är vår!

Det sägs att det finns människor som vet mer om livet i Turkiet eller USA än i betydligt mera näraliggande trakter. Hur många kustbor vet t ex inte särskilt mycket om livet i inlandet?
Min vanligaste körväg från Skellefteå till hembyn Barsele i närheten av Storuman, går förbi Boliden via Kristineberg och Blåviksjön.
Vindelälven passeras via en relativt nybyggd bro i Björksele, och Blåviksjön heter byn där man korsar Umeälven  för att sedan följa den de återstående milen västerut.
Den vägen tar lite drygt två timmar att köra. Så här års gäller det mest att vara vaksam på spåren efter renar. I övrigt är det inte särsklt mycket liv längs vägen. Det är bara att ladda upp i förväg med lite tilltugg för att hålla sig vaken, och att brumma på och hoppas att Volvon går lika troget som den vanligtvis brukar.

När jag behöver frimärken, vilket händer då och då, då går jag en sväng förbi vår lilla närbutik här i Sjungande dalen. Kanske köper jag även några wienerbröd eller hyr en film.
Den här butiken har givetvis en omsättning som är bråkdelen av de stora livsmedelshallarna. Men den har något annat, och det är svårare att sätta pris på än de stora köptemplens ständiga extraerbjudanden.
Den har en själ och det går att växla några ord med butrikens båda innehavare.
För ensamma människor är den, och andra i sin kategori, en viktig livlina i tillvaron.  Vilket också bekräftas av att några butiker i den här storleksklassen har fått ta del av det årliga psykiatripris som delas ut här i Skellefteå!
  

"Majkens tyger och diverse" måste ha det som brukar kallas kultstatus. En liten butik inrymd i ett källarförråd, med tygrullar, garnlådor och hur mycket annat som helst inpackat så att det knappt finns någon golvyta alls kvar att gå på. Ta ett besök där även om du annars aldrig skulle sätta din fot i en tyg- eller garnaffär!

Av bara farten kan du även besöka några andra exklusiva affärer i samma område. Ainas konditori är ett lika känt begrepp för sitt fikabröd och sina trekulors glassar. Eller den nya delikatessboden ett stycke längre ner efter Östra Nygatan, fast ett inköp där kräver nog att du har några hundra över på betalkortet...

Ja, sen har vi ju Korv-Ivars som blivit pizzabutik. Eller varför inte boka en tid med Rolf Brännström och titta på tavlorna i hans lilla ateljé. Eller att besöka Bibos så här i julklappstider, med stadens numera största datafirma som kontrast vägg i vägg. 

Ett annorlunda "köpcentrum" i en annorlunda stadsdel...

Efter besöket på Majkens, drar vi till Luleå och stormarknad på Storheden intill E 4:an. En stormarknad lik hundratals andra. Enda skillnaden är att här pratar man sävlig Lule-dialekt, vilket i mina öron ger platsen ett mera försonande skimmer. (Men månen som lyste över Rusta och Jula syns inte på bilden!)

"Välkomna hit till byn", ja, så sa grannen Ingmar när vi flyttade hit strax innan julen 2001.
Det lät lite konstigt, tyckte åtminstone jag, med bakgrund först i min hemby Barsele och längre fram i livet 17 hela år i Varuträsk dryga milen västerut från Skellefteå.

Nu har vi bott här i sju år och det ligger kanske något i vad han sa. Med tiden blir varje plats alltmer överskådlig och välbekant.

Jag vet till exempel att när jag går hundrundan åt det hållet, så sitter ibland en tant och röker på en balkong fyra våningar upp (eller är det tre?) i Klockarhöjdens stora servicehus. "Hej!" ropar hon nästan jämt, och länge trodde jag att det var det enda hon kunde säga. Men en dag bröts mönstret: "Fina hundar du har!"
Jag vet vid det här laget också en del om vilka som bor i åtminstone en del av alla de 202 radhus som utgör "Sångkörens villasamfällighet". Här diskuteras val av värmepumpar, nästa års eventuella cykelfest, vad man ska göra om det börjar droppa från kranen på utsidan av den rappade lättbetongväggen, och så vidare.
Och apropå sångkör, så finns det en fin liten kyrka där även den mindre troende kan delta i allt från familjegudstjänster till övningar med någon av sångkörerna och de mera stojiga barntimmegrupperna.
I skolan jobbar min gamle barndomsbekant Magnus och hans kolleger dag efter dag, i Jourlivs sitter den tappre innehavaren och hans fru och hoppas kanske att jag åtminstone ibland ska köpa något mer än mina obligatoriska frimärken - och så var det ju det här med skogen bakom knuten och de vidsträckta områdena med elljusspåret och alla de andra strövstigarna.

En by är kanske det ställe där vi alla bor och känner oss hemma i? Jag tror jag ska konsultera Ingmar om detta när jag möter honom med hans skottkärra nästa gång...

Västerbottens huvudstad, den som vi i Skellefteå alltid slåss med på alla plan. Här bodde jag nästan hela 70-talet. Så mycket känns främmande i dag.
Har jag alls något här att göra längre? Jag spanar efter hus och kvarter som är som då. Bligar på folk i ens egen ålder som för att få syn på någon från det förgångna som också blivit 30-40 år äldre.
Vi i "Umeå norra" är kroniskt avundsjuka på deras universitet, som gjort att exempelvis halva inlandet flyttat dit. Vi ogillar storhetsplanerna att bli 200 000 innevånare i nästa decennium, eller att sjukvården hela tiden centraliseras för att regionsjukhuset ska hålla ihop ekonomin.
Då är det tur att vi har vårt hockeylag och hockeytempel. Eller att det fortfarande finns fler företag (tror jag) här i norr. Studenterna har ju också en benägenhet att flytta från Umeå när de är klara. Och på somrarna ser det faktiskt ganska dött ut.