I mina förfäders spår. Vid en koja, eller vad man ska kalla det. Ristningar av namnet Holmberg från 1909 och framåt. Men se upp, jag är släkt med ätten Stuart från Skottland (jo det är faktiskt sant).

Geografisk bestämning

 

Inte från fjällvärlden, endast släkt med samerna i femte eller sjätte led på mammas sida. Men född och uppväxt i södra Lapplands skogsmarker (se föregående  bild, tagen på ett skifte som hör till hemgården).

Numera, närmare bestämt sedan 1983 och därmed halva mitt liv, bosatt i Skellefteå. Mest känt för sitt guld, sitt hockeylag, om några år kanske även för en batterifabrik som antingen blev ett fiasko eller en succé. 

 

 

 




Där växte jag upp

Föräldrahemmet var alltså en liten bondgård i Västerbottens inland. 

Min sexton år äldre storebror K-E bodde länge ensam kvar där. Han dog i april 2016. Kämpade envist med att klara sig själv i det längsta, höll bland annat på att frysa ihjäl hösten dessförinnan, återfanns liggande framstupa vid en vedspis där han inte lyckats tända eld. (Kunde värmt upp kåken med elström men det ansåg han sig vid det laget inte ha råd med). 

På bilden här hjälpte jag honom att hässja hö på gammaldags vis. Något år senare började jag trots hans protester riva ner hässjevirket.

Livskamraten

Livskamraten Maggan och jag. Vi har stretat på i nöd och lust sedan 1980. Vi har tre adoptivbarn, födda 1985 till 1992 samt fyra barnbarn (aktuell notering: februari 2019).

Maggan är en av de rejälaste kvinnor jag vet, alltid ärlig och omtänksam.

En av många förtjänster hos Maggan är att få med mig på sådant jag annars är ganska trög på. 

Här är vi på väg att avsluta en tre veckor lång resa i Sydafrika 2012.
Vad som inte framgår av bilden är hur jag drabbats av näthinneavlossning en dryg vecka tidigare. Men vi fullföljde resan så gott jag kunde.
Om den opererats där, vilket givetvis varit det bästa, hade jag inte kunnat åka flyg hem förrän när kvarvarande gas i ögongloben dunstat bort efter en månad.
Det var på näppen att de kunde fixa det efter ordinarie hemkomst. 

 
 

Stugliv

Skogsmurre?
Nja. Detta är helt enkelt en bild från stugtomten. Jag kämpar med att kapa upp en stor gran med en elsåg. Hade fått hjälp med att fälla den av en mer proffsig skogsarbetare.

Stugan är belägen någon mil från Skellefteå. I närheten av en by där vi bodde våra första 17 år i trakten. Därefter flyttade vi till ett radhus i en stadsdel med det vackert klingande namnet Sjungande dalen. 

Sedan november 2018 bor vi dock på nytt på landsbygden ca 15 km söder om Skellefteå.

 

 

Människans bäste vän?

Detta är ett foto från 2009. Vi hade en hund av rasen lagotto romagnolo, Zelda. Hon fick fem valpar. Vi behöll en av dem, Doris. Hon återkommer både i text och bild. 

I mars 2018 fick Doris en livlig kamrat. Blandrasvovven Otis, med lurvig päls och korta ben, Men han springer fort på korta sträckor!

Doris lever däremot inte längre. Började magra och dricka mängder med vatten, det var svårt sätta någon säker diagnos eller behandla. Så hon fick gå till hundhimlen i juli 2019.

 

 

 
 

Hemstället styckas upp

En disig höstdag 2017 styckades den mödosamt uppodlade jordbruksmarken på min födelsegård upp i två hälfter. Den större av dessa till en ung bybo, som med förväntansfull  beslutsamhet är på väg totalrenovera och bygga om huset som varit mitt barndomshem.

Den tillhörande skogsdelen av hemmanet har min brorsdotter Annika och jag också sålt i början av 2019. Även den till en bybo, dock i min egen ålder.

 

En bra kamrat är guld värd

 

I början av 2000-talet inträffade min dittills värsta kris i livet. Jag hade varit otrogen ett par år tidigare, och dolt detta fram till en olycksalig lördagskväll i februari 2002. Fick för mig jag skulle berätta om allt som hänt för min egentliga livskamrat.

Det gick på tok, vad annars, och ledde till att jag som tidigare hjälpt - eller åtminstone försökt hjälpa - andra med problem själv behövde vård. Efter tio dygn kom jag tillbaka till mitt vanliga liv, men åtskilligt stukad, dessutom med en familj som absolut inte heller mådde bra.

I sådana situationer kan framtiden hänga på att ha någon eller några riktigt bra vänner. Peter blev en sådan redan under gymnasietiden. Han bor sedan många år i USA, vi har bara träffats några korta stunder alltsedan dess. Men håller kontakt framför allt via Internet. 

Micke blev en annan viktig vän. Vi var från början kolleger i arbetet. Efter händelserna 2002 började vi umgås även privat. På hemsidan finns han bland annat på flera sidor i Bildgalleriet från flera vandringar i Tärnafjällen. Här sitter vi och följer en match i hockeystaden Skellefteå. 

Men hur var det nu med mina förfäder?

Något år innan min kvarvarande storebror K-E dog 2016, hittade jag av en slump en ICA-kasse med dokument som en bekant till honom forskat fram. 

Lite grann kände jag till om våra förfäder, åtminstone bakåt till början av 1800-talet på såväl pappas som mammas sida. Men fem led bakåt var det något som inte stämde. Vår farfars farfar far hette inte Carl Nathanelsson utan Fredrik Pehrsson Norborg.

Denne Fredrik hade kommit som dräng till det nybygge som Carl N börjat skapa i Luspen vid östra änden av sjön Storuman. Han hade gjort husbondens fru Sophia med barn vilket uppdagades först när hon fött tvillingar.

Året var 1807 när Carl N stämde sin fru för äktenskapsbrott, vilket hon erkände och det ansågs bevisat. Därefter lämnade han över sitt bygge till drängen som gifte sig med Sophia. Carl N tog med sig deras två tidigare söner och flyttade tillbaka till de kusttrakter varifrån han urspungligen kommit. 

När jag hittat dessa uppgifter bestyrkta via annan befintlig forskning, gick jag vidare bakåt för att se var drängen som blev i besittning av både nybygge och hustru hade sina rötter. Här följde en radda ytterligare överraskningar.

Den första att jag faktiskt har släkttrådar i Skellefte-bygden, det vill säga här min familj och jag varit bosatta alltsedan 1983. Den andra att denne Fredriks mormor hette Elsa Beata Stuart, bosatt i Tornedalen på platsen Kengis bruk utanför Pajala, och senare död där i barnsängsfeber, men född och uppväxt i Södermanland med en far vid namn Hans Stuart den yngre.

Att hon fått behålla detta skotskklingande namn, och hur det kom sig att hon flyttat så långt norrut gjorde mig ytterligare nyfiken. Men för att ta del av mer om detta behövs nog ett längre utrymme än på denna startsida.

Jag återkommer alltså till detta under en egen rubrik. Släktforskning kan visa sig mer spännande än jag dittills hade förstått. 

På bilden: Min bror K-E i samspråk med en av våra kusiner på mammas sida, Ruben och dennes fru (tror hon heter Tyra). De bor liksom vi i Skellefteå sedan många år. Men vi hade inte träffats förrän K-E hösten 2014 var på ett av sina sista besök hos oss.

K-E och Ruben var ungefär jämngamla och hade mycket att prata om. Vilket jag tror ofta kan bli fallet när man börjar ta kontakt med dittills bortglömda - elelr snarare försummade -  släktingar.