Bloggat 2011-2015

Hade tänkt skriva en lite längre text under min rubrik "Tänkt och skrivet". Men trots att jag inte lagt in någonting där sedan i våras ansågs den nu av distributören ha svällt ut för mycket. Jag fick förslaget att antingen upprätta en ny, likadan sida, eller starta en ny bloggsida.

Efterson ordet "blogg" tycks generera klart fler besök valde jag det sistnämnda. Det jag döpt till "Holmgångs långblogg" har nu fått förstasidesstatus på denna hemsida. Får väl se om det funkar.

Och kan bli av intresse. Tills vidare låter jag kanske den här bloggen ligga i träda.

 

I somras blev jag ju pensionär på riktigt.  Alltså ålderspensionär. Det tar tid att vänja sig med tanken på att ha ett slags semester på minst sagt obestämd tid. Den kan ju vara i princip allt från några dagar till trettio år eller mer, i den mån man nu håller sig så kry att det går att jämställa med en ledighet där man kan göra vad som faller en in och man har råd och hälsa till.

Hittills har jag väl varit rätt nöjd med den tillvaron. Kunnat pyssla på med vad jag vill. Däremot kan jag sakna samvaron på en arbetsplats. Särskilt dagar när jag varken haft så mycket att ta mig för samtidigt som jag varit ensam hemma.

Samtidigt är det ju lite vad man gör dagarna till. Det går ju att vara lite påhittig, ta initiativ. I dag började jag med att skriva ett sms till min granne Ingmar och fråga om han ville komma över på kaffe. Jodå, han tackade för inbjudan, men hade ett eget förslag. Att vi möttes i EFS-huset för att höra på en liten föreläsning och därefter åt lunch där.

Det blev ett par riktigt trevliga timmar. Föreläsningen var bra, och vi åt en hyfsad lunch, dock inte på tu man hand; Ingmar kände så många som var på plats att vi blev fem runt bordet och kunde varit ytterligare ett par om de hade rymts.

Men det gick bra det också. Och inbjudan till Ingmar om kaffe hemma hos mig står dessutom förstås kvar.

 

(Bilden: Ingmar, en minst sagt pigg pensionär - här på väg att resa till Serbien på egen hand snart 80 fyllda.)

 

Pappa föddes 1907 och dog 1981. Han skulle varit 108 år om han ännu levat. Min farfar föddes 1865, han dog när jag var ungefär sex månader gammal.

Han har beskrivits som en ganska knepig karl som ofta var ute "på socknen" och diskuterade politik. En gång anmälde han bönder från grannbyn för att de inte skulle ha skött sitt åtagande att ploga vägen till byagränsen. Min äldre bror K-E fann någon gång på 90-talet rättegångsprotokoll om detta och jag skrev, utifrån uppgifterna där, en artikel till Västerbottens-Kurirens helgläsning.

Men. Därefter börjar förfäderna bli mer anonyma. Eller rättare sagt, bara ett namn. Farfars far hette Karl Fredrik Nilsson, farfars farfar Nils Fredrik Karlsson, och enligt en släkttavla som vi tre bröder fick varsitt ex av i julklapp för rätt så många år sedan, hette dennes pappa Carl Nathanelsson och kom från en by inom Lycksele socken. Han var född 1765 och gift med en kvinna vid namn Sofia Johansdotter.

 

Men så hittar jag en annan släkttavla när vi är hemma hos brorsan för att röja upp. Detta för att han ska kunna sova på nedre våningen och slippa riskera att ramla någon fler gång på väg nerför trappan likt han gjorde för ett par veckor sedan, och nästan frös ihjäl för att han inte hade satt på värmepannan.

Enlgit det här släkträdet från farfar och bakåt, hette inte hans farfars far Carl Nathanelsson utan Fredrich Pehrsson Norborg.

Och här går det att följa denna person allt längre och längre bakåt i tiden. Efternamnet Stuart dyker upp efter några släktled, och vi hamnar i Dalarna och till och med i Tyskland. En "kammarherre" Johan Anders Stuart gifte sig med Anna von der Knop från Tyskland. Och så vänder jag blad, och där har Stuart sitt ursprung i Skottland, med en pappa som tituleras "generalfältkvartermästare", en farfar som är "Överste, riddare av Skottland", och en farfars far som är "riddare av huset Ochiltree i Skottland". 

Då är vi tidigt 1500-tal, och när jag googlat på "huset Ochilltree" börjar jag på fullt allvar undra om jag - och min bror - rent av har anor från dåvarande brittiska kungahuset.

 

Men frågan är om det ändå inte blivit något fel längs vägen bakåt. Troligen var det väl ändå den alldeles vanliga bondlurken Carl Nathanaelssion vars förfäder skulle spåras. (Men Sofia Johansdotter fanns med som hustrun på båda ställena. Ett fall av kamouflerat äktenskapsbrott?)

Jag ska i alla fall höra med den som skrivit ut och skickat detta fantasieggande släktträd till brorsan. Skulle det mot förmodan kunna vara den versionen av släktträd som är den korrekta?

Och, där en annan gren av släktträdet från denne Fredrich Norborg Pehrsson dessutom hamnar i Dalarna, med diverse kyrkoherdar och komministrar, och där namnet Moraeus dyker upp på flera ställen. Alltså kunde jag även vara avlägset släkt med spelmannen och tv-underhållaren Kalle Moraeus?!  

 

Det är mycket som varit kämpigt på senaste tiden. Privat som ute i världen.

I det lilla har jag fått nöja mig med att en öronspecialist skrivit remiss för att prova ut hörappparat, i stället för som jag hoppades kunna ge en förklaring till varför hörseln i min egen upplevelse blev så klart annorlunda efter det olyckliga fallet på tennisbanan.

 

Jag har också en både akut och mera långdragen oro över hur min 81-årige bror ska klara sig.

I sin ensamhet på hemstället ramlade han natten på väg nerför vindstrappan mot måndag, tog sig med möda in i köket där han tydligen försökte göra upp eld i vedspisen utan att lyckas, och när han dessutom inte hade på elpatronen i kombipannan nere i källaren höll hasn bokstavligen på att frysa ihjäl. Återfanns av en hemsjukvårdare som råkade ha ärende när den nya arbetsveckan började, då hade kroppstemperaturen sjunkit till 27,5 grader.

 

Nu vårdas han på lasarettet i Lycksele och vi har försökt övertala honom att ta hjälp utifrån, helst till serviceboende, men i andra hand åtminstone en mera bekväm lägenhet i något av de närbelägna samhällena Stensele eller Storuman. Men det förvånar mig snarare om han nappar på detta, än att han likt en fjädergubbe studsar tillbaka till den tilltagande kylan och misären där han alltid varit van att bo.

Och så har vi illdåden i Paris, utförda av den fanatiska rörelse som vid det här laget torde leda den absurda ligan av världens mest avskydda grupperingar. Och eftersom våld föder våld lär de bara bli mer och mer fast i sin övertygelse att ställa till så mycket djävulskt de bara förmår.

 

Då är det behövligt med så banala saker som att hemmalaget Skellefteå AIK går "som tåget" i hockeyns SHL för sjätte året i rad! Eller när barnbarnet kommer på besök, och vi lägger oss på sängen där han ibland sover över, och myser med ett par barnböcker tills han vil lgöra något annat.

Men efter en stund kommrer han och vill ha saft. Men den saft som just då finns närmast till hands råkar vara en något syrlig lingondricka. Han tar en klunk, och betraktar något undrande det kvarvarande innehållet i sitt glas. "Få jag lite vatten", säger han bedjande. Och jag kan inte låta bli att dra på munnen. "Jo naturligtvis ska du få lite vatten", säger jag och kramar om honom.  

Möter en av grannarna i bostadsområdet på hundpromenad i skogen. Eller mera exakt, våra respektive hundar möts.Hennes en liten hane av rasen dvärgchanuazer, kommer skuttande fram till Doris som mer en omisskännlig signal viker svansen ät sidan så att Melvin ska få lukya på härligheten. 

Det vill säga, Doris är uppenbart just nu i högsta grasd mottaglig för parning. Men Melvin är lycklgitvis lite för kort i rocken, hans matte tror dessutom att det är Doris som är mest intresserad. Jag kopplar och skyndar vidare men tankarna börjar zick-zacka runt detta tidlösa ämne.

 

Vi människor är ju mer eller mindre tillgängliga, (för att säga betäckningsfärdiga?), i stort sett jämt och ständigt, om än i vairerande grad beroende på ålder och läggning. Själv var jag en blyg och försiktig yngling som skrev dikter och brev under den tidsperiod där mer företagsamma kompisar gick mera rakt på sak.

Med åren blev det lite annorlunda. Vilket jag inte tänker gå in på här. Hur som helst blev jag lite försiktigare under återstoden av promenaden med Doris. Det kunde ju ha dykt upp en större och mer gåpåig friare. Då kunde det ha blivit något som vi helst inte vill vara med om. 

 

Sensmoral: Det är bäst att hålla koll på sin hund. Inte bara för att hen kan skrämma folk genom att börja skälla elelr rent av jaga efter dem. Utan ibland även för att det inte är så lämpligt att den blir alltför kärvänlig  där den också borde vara mer avvaktande.

(På bilden går det mer oskyldigt till. Det är Doris och mamma Zelda som har lite fyr för sig under en promenad i november 2013)

Senaste kommentarer

17.03 | 21:01

råkade komma in på den här sidan av en slump men har sedan haft stort nöje att läsa dina berättelser och funderingar.

...
18.02 | 11:06

Stefan
Din hemsida är bra. Jag uppskattar att du visar upp foton från aktiviteter hemifrån när ni häschar hö på gammalt sätt. Jag har letat efter foton med K-E

...
06.12 | 09:17

Tack för hälsningen, Rune! Jo, epoekn på "Valbränna" lider mot sitt slut. Blir nog aktuellt sälja. Men lägdorna har plöjts upp av en ung kille från Blaiken

...
06.12 | 09:14

Tack för hälsningen Monica! Nej, ingen mer bok. Inte än i alla fall. Skulle gärna skrivit om jobbet men hade tystnadsplikt.

...
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS