Holmgångens blogg

... har nu fått en egen flik. Upplagd som en blogg, vilket betyder att texten ska läsas nerifrån och uppåt. Började som ett brev till min vän P, fortsätter som en berättelse till vem som den än kan intressera.

Efter tre veckor i Sydafrika och tre dagar på sjukhus är jag så hemma igen. Sexton grader kallt, frusen, tur att det går att göra upp eld i braskaminen och koka sig något varmt. Ena ögat är igensvullet och känns som fullt med grus. Fick näthinneavlossning medan vi var på södra halvklotet, därav sjukhusvistelsen när vi kom hem. Återstår att se om det går bra, det kan dröja någon månad innan resultatet går att avläsa, just nu bara svart framför ogat.

Men resan var bra. Även om jag schabblade bort närmare hundratalet foton på ett av minneskorten i min kanske alltför åldersslitna kamera. Och även fastän det vid hemkomsten visat sig att vi blivit skinnade på mer än 16 000 kr på ett kreditkort som M skaffat inför resan. Alltför naiva förstod vi inte vad som fasktiskt hänt medan vi var kvar där.

Ska försöka ställa ihop ett bildspel med en del av de foton som finns kvar. Kanske även skriva en längre text under "Tänkt och skrivet" med intryck. För tillfället får det räcka med ett foto från den allra sista dagen i ett spännande - och till ytan mycket stort! - land. Ett foto på två reskamrater som lyckats hålla ihop i mer än 30 år vid det här laget... 

Resfeber heter det. Tillståndet i väntan på en avresa. Något slags overklighet, att veta att när jag duschar nästa gång befinner jag mig på andra sidan jordklotet (eller näst intill). Och så den lite molande oron. Kan något gå snett, kommer jag att glömma något, hur ska det gå för dem här hemma.

Ett uppbrott från en invand tillvaro, om än bara för en begränsad tid. Som kontrast lägger jag in en desto mer stillastående bild. En vinterdag längs vägen till stugan.

Radion hör jag inte på så ofta numera, men när jag kör bil desto mer, särskilt då P 1. Under hemfärden från bilbesiktningen av Volvon (gick helt prickfritt) pågick ett program om hur samhällets sociala trygghetssystem fungerar, eller snarare inte fungerar. 

Ta detta med att inte ha en fast anställning, dvs ett tillstånd som jag själv helt oförberett hamnade i redan för mer än tre år sedan. Ett tillstånd med många biverkningar - avsevärt lägre inkomst, mycket blygsam eller ingen ersättning alls vid sjukdom, risk att arbetsgivaren ser till att avsluta ett vikariat innan du blir "inlasad", osv.

Själv fick jag för en tid sedan hopp om att kunna få lite pengar från en nyinrättad facklig inkomstförsäkring vid arbetslöshet. Men då hade jag råkat börja få ut en s k aktivitetsersättning via a-kassan innan försäkringen trädde i kraft. Försöker nu överklaga så gott jag kan. Men resultatet av detta? Nej, jag är luttrad av den sortens försök att kämpa med systemen...

Attiraljerna ut i förrådet, julgranen till återvinningen (men den hade inte börjat barra, heder åt denna lilla gran).

Möter grannen Tord senare på kvällen, också med en uttjänt gran i nypan. Vi tänker båda på samma sak: Är det redan mer än tre veckor sen han kom bärande på den i motsatt riktning och jag skojade om vart han hade stulit den?