1. jun, 2013

Sitter han där idag också?

"Barnaministeriet" är ett radioprogram i P 4 varje lördag efter Melodikrysset. Förra lördagen var jag ensam i stugan med hundarna; det var lika vackert väder som i dag, och jag hade krupit ihop inne på altanen för att måla ett nytt lager på den gula grinden som jag snickrade när vi köpte stugan.

Radion fick stå på. Det kändes väl lite besvärligt just då att resa mig och slå av den. Så kom jag in i reportaget om ynglingen någostans i Stor-Stockholms alla förorter. Temat var: Har han hamnat i ett spelmissbruk på sin dator?

Den unge mannen berättade att han snittar kanske fem timmar på dygn vid sin burk. Han drar ner persiennerna när han kommit hem från skolan - man får väl hoppas att han åtminstone går dit, även om han medgav att han inte sköter den som han kanske borde. Vid datorns blåaktiga sken lever han sin artificiella värld. Möjligen att han ibland spelar med någon likasinnad. Smattret från de animerade kulsprutorna ackompanjerade intervjun.

Så småningom gled reportaget även över på hans liv i övrigt. Där nämndes en styvpappa som han ansåg vara snäll ocgh en biologisk pappa som supit bort sitt förtroende att alls träffa honom längre även om han ibland försöker höra av sig och är ångerfull. 

Innan datasplanadet blev det allt annat överskuggande intresset, hade ynglingen spelat hockey. Men han var inte tillräckligt bra för att sporras att fortsätta när kraven stegrades. Krav som inte ställs vid datorn. De enda försöken hade mamman och styvpappan ställt tidigare, de ville sätta gränser för spelandet, men hade nu gett upp. (Själv påstod han dock att han kunde sluta när han vill.)

 

Så var programmet slut och jag hade målat färdigt, gjorde mig lunch och började pyssla med något annat.

Och nu är det nu lördag igen, och jag har löst Melodikrysset medan jag läst Dagens Nyheter, den här gången på balkongen hemmavid. Sedan påannonseras Barnaministeriet på nytt; den här gången ska man träffa några flyktingbarn från Sierra Leone om deras liv "i Norrland" - vilket i detta fall visar sig vara Gävle.

Men nu slår jag av. Det får räcka med programmet för en vecka sedan. Och jag undrar om den unge mannen sitter bakom sina persienner. Och hur mycket mer än fem timmar per dygn som han egentligen spelar. För som med alla som blivit beroende av något som kanske inte är alldeles nyttigt finns det ju en tendens att vilja tona ner det man fastnat i.