13. sep, 2013

Tre år i skogen

Förra veckan skrev jag om hur lätt det är att bli nostalgisk. Även om jag nu inte fortsatte med att räkna upp mer konkreta minnen från förr.

Nyss har hundarna och jag gjort en skogsrunda, den s k förlängda svamprundan om jag ska beskriva för M var vi gick. Det var första gången den här sommaren som vi gick den svängen. Den är rätt så lång, och Zelda kämpade tappert på fastän hon uppenbart ser allt sämre.

På ett ställe korsas stigen av en grov nerfallen tall. Medan vår gammhund Chicko ännu hängde med, närmare bestämt för tre år sedan, brukade jag tänka när vi kom till tallen: Ja, än så hoppar han i alla fall upp på den och över.

Nu är det alltså tredje somamren som han inte finns med oss längre. Men för Zelda blev problemet något annorlunda - hon missbedömde avståndet när hon skulle hoppa och höll på att dråsa in i ett buskage hitom själva hindret.

Så småningom blev det enklare terräng. Hon luktade här och kissade där och vips var vi hemma igen. Och hon fick en belöning, och båda hundarna drack ivrigt ur vattenkannan på farstubron.

Där för övrigt Zelda står högre i rang och Doris viker ner sig när Zelda nosat sig fram till kannans öppning.