30. nov, 2013

Vad väntar vi på?

Utejulgranen tänd, adventstakarna och stjärnorna likaså. Men ute nästan ingen snö, och "snorhalt", som uttrycket tycks lyda nuförtiden.

Så jag har apterat nyinköpta broddar på kängskorna. Ramlade två gånger en kväll i veckan när jag hade ett åtagande att köra sandkärran längs gångstråken genom de närmaste radhuslängorna. Gubbsymtom eller ej, jag vill helst inte slå i knän eller armar fler gånger. Men fortfarande tar jag det mycket försiktigt längs den totalt isiga hundslingan.

Advent betyder ju väntan - om mitt för all del ganska begränsade religionskunnande inte slår fel. Vi sägs vänta på Jesu födelse, men om vi för ett ögonblick försöker glömma den snabbt tilltagande kommersiella hysterin tror jag det framför allt är DAGSLJUSET  vi längtar efter.

Därför sätter vi upp belysningar av olika slag. Här i "radhusbyn" leder som vanligt Melander på 45:an; han har alltid en massa ljuspunkter i utåtgående längder från toppen på sin flaggstång så att det ser ut som en gran men utan kvistar. (Jag är så pass korkad att jag inte är säker på hur han monterar dem. Fäller han omkull stången varje gång eller vad?)

Väntade gjorde också dottern nu på morgonen. Hon skulle få "skajpa" med sin biologiska mamma från Sri Lanka någon gång mellan åtta och nio. För första gången i sitt snart 22-årriga liv få se och höra henne. Men det blev bara kontaktpersonen som hörde av sig den här gången, mamman tvingades jobba idag.

 

Så då får hon vänta åtminstone några dagar till. Hon också.