14. feb, 2014

Alla hjärtans hund, med mera

Det fladdrar förbi hur mycket info som helst.

Man kan till exempel hårdbevaka OS i Sotji, eller bara hålla sig till när det kommer någon svensk, vilket gör att jag just nu sitter och skriver i väntan på att livskamraten M ska hojta att nu är det dags för svensken i konståkning (som ju f ö härstammar från Ryssland vars ende representant fick så ont i ryggen att han inte kan ställa upp - och detta efter en uppslitande tvist om vem som skulle få den äran, han eller en yngre uppstickare. Tala om antiklimax!).

Och så kan man läsa dagens nummer av rikstidningen, som jag har en prenumeration fredag-söndag men där jag ofta inte brukar hinna med fredagsnumret. Men i dag har jag, förutom sporten, till exempel tagit mig igenom en recension om en ny sexfilm, vilket enligt recensenten bekräftar att det ämnet är högvaluta på biorepertoaren för närvarande (jfr vad jag skrev om för någon vecka sedan!).

Den filmen handlar tydligen om män som söker sig till en badstrand för att bada nakna och däremellan söka sig upp i terrängen ovanför och ha sex med någon av de andra männen. Och detta tycks skildras utan att någonting av vad de håller på med tonas bort. Åtminstone hänger ljudet hela tiden med.

Vad jag funderar på när jag läser om denna film är vilka som kommer att se den? Är det t ex några fler karlar som kommer att se den än de som hör till samma kategori som i filmen? Själv vill jag i alla fall inte se den. Och hur intressant är den för kvinnor som inte är lesbiska, och är den i så fall mer intressant för de som är det?

 

Nå. Till någon annat. Alla hjärtans dag till exempel.

I morse berättade jag på jobbet en kortversion av historien om min olyckliga ungdomsförälskelse från gymnasietiden. Hon fick ett USA-stipendium för ett helt läsår, vilket var något ovanligt på den tiden, eller om det nu kunde kallas stipendium; kanske var det föräldrarna som betalade kalaset.

Hur som helst åkte hon i väg, och innna hon reste hade hon önskat att jag skulle skriva till henne, vanliga lufburna brev alltså, vilket jag självfallet gjorde.

Och nu var det februari och då fick jag mitt första mycket vackra Valentin-kort tillbaka. Hur många fler hon sände ett sådant till ville jag nog inte reflektera över, det gav mig hur som helst bränsle att fortsätta skriva. Och till sist kom hon tillbaka till vår lilla gymnasiestad i norr och jag fick följa med henne på bio och se "Djungelboken" och var så lycklig som aldrig förr på en bio.

Men det var då det. I dag är det Doris som är min, eller snarare vår, lilla hjärtevän, en dam vars kaloriintag jag - enligt samma tidning som nämndes nyss - inom en inte alltför avlägsen framtid ska kunna följa löpande via en modern mobiltelefon. Eller om jag vill se om hon sover eller inte, eller i princip vad annars hon kan ha för sig.

Antagligen kommer jag i så fall att få bekräftat att kaloriintaget är stadigt större än förbrukningen. Och vad det beror på kan ju du som läser detta försöak lista ut. Den man älskar ger man en och annan godbit. Om det nu råkar vara en hund, förstås.