2. mar, 2014

Att testa sina gränser

 

Klockan är ungefär kvart över åtta, första söndagskvällen i mars. Ser framför mig hur de sista går i mål under Vasaloppsportalen i Mora.

De har åkt mer än tolv timmar och är mycket trötta, har nog nästan svårt hålla balansen de sista metrarna in i mål. I dag har det varit tungföre, blött och nysnö om vartannat. Så sent som i början av veckan var arrangörerna långt ifrån sökra att kunna genomföra loppet.

 

Varför åker man Vasaloppet? Försöker frivilligt ta sig fram nio mil på skidor? Givetvis för att testa sinagränser, pröva att se om man orkar, om man är tillärcklgit envis för att inte kliva av. Jag har själv gjort det, även om det nu är arton år sedan. Då var jag alltså piggare äön i dag och hade sett till att träna så mycket jag hann den vintern. Men jag hade klätt mig i varmaste laget och svettades så mycket att jag började få kramp i benen de sista milen.

Klockan var i mitt fall nära halv sex på kvällen när jag hade klarat min utmaning. Det var mycket, mycket skönt att få ta av sig skidorna och ta sig in till den dusch som anvisades. Jo, det fanns fortfarande varmt vatten i kranarna, liksom i matsalen där det bjöds på middag. När jag och de andra som åkt med en buss från Skellefteå två dagar tidigare satte oss för hemfärd tog det nog inte många timmar innan alla  - utom chauffören - hade nickat till.

 

Varför skriver jag om detta just nu? Jag trodde ju inte jag skulle skriva något mer på ett tag? Jag tror det har att glöra med att jag just nu läser en bok med titeln "Julmatchen på västfronten".

Titeln åsyftar den märkliga stund när krigströtta soldater från var sin skyttegrav lyckades kommunicera och komma överens att för en stund lägga vapnen åt sidan och helt enkelt spela en provisorisk match på det leriga fält som på krigsspråk kallas "ingen mans land". De spelade i sina soldatkläder och sina närmast utnötta marschkängor.

Hur de alls orkade kan man fråga sig. De hade varit i gång med en stränsdig fruktan för sina liv under hela den föregående hösten. Många av deras kamrater hade stupat. Många av de som hitills överlevt skulle inte heller någonsin komma hem igen.

Man kan gott säga att de verkligen också prövade gränserna för vad de stod ut med.

 

Men skillnaden gentemot Vasaloppsåkarnas förutsättningar var givetvis gigantisk. Längs vägen mellan Sälen och Mora behöver ingen vara rädd att sprängas i luften av granater, eller få så ont i fötterna av långa, långa marshcer - ibland kanske även på flykt! -att man kanske inte får på sig skorna igen när man en gång tagit av sig dem. Eller att matransonerna oftast var mycket oregelbundna och kanske varje gång mindre än vad man egentligen hade behövt. För att inte tala om hur svårt det måste vara att kunna få en stunds ryckig sömn.

 Precis ett hundra år har gått. Minnena av dessa unga soldater har bleknat bort. Livet har blivit så annorlunda sedan dess, uppfinningar har underlättat många människors tillvaro.

Men än i dag lever långt ifrån alla under fredliga förhållanden. Just nu trummar Rysslands ledare på krigstrumman för att de anser att deras intressen hotas av omvälvningar i tidigare sovjetrepubliken Ukraina.

Även där kan inom kort många tvingas se om de orkar sådant som de inte alls har valt att ställas inför. Detta i kontrast till kampen om medaljerna i det nyligen avslutade OS:et inte alls långt därifrån.

Att gräva skyttegravar med  ofta enkla spadar är det inte längre fråga om. Men blir det krig kommer många människor att dö även denna gång, eller att man tvingas lämna sina hem. Medan vi här i Sverige förhoppningsvis kan odla minnena från Vasaloppsdagen i lugn och ro. Och ganska snabbt må så pass bra att en hel del anmäler sig till samma prövning nästa år igen.

 

(bilden från allra första Vasaloppet 1922 och dess segrare, Ernst Alm från Norsjö)