9. apr, 2014

Att kapa en gran i flykten

Granen börjar skymma altanen där vi sitter och mår gott i solen, å andra sidan är klockan runt halv fyra så vi kan gott åka hem igen. Men M har länge tyckt att vi borde kunna kapa den. Själv har jag bara en elektrisk motorsåg där jag behöver en extra skarvsladd för att nå fram. Förresten är jag inte van att ta ner så pass stora träd.

 

Vi brukar inte komma längre i diskussionerna om denna gran. Jag tar med mig Doris och börjar gå hemåt, M ska plocka upp mig då vi gått en stund. Från en skogsdunge uppe vid Gun-Evas gula hus hör jag motorsågsknatter. När jag kommer fram får jag en idé, går fram för att se vem som döljer sig bakom visiret. Nej, ingen bybo, "jag jobbar åt Martinssons" säger han som fäller upp masken.

Jag förklarar vad jag undrar över, men han ska precis till att avsluta dagsverket och göra några ärenden i stan på hemvägen. "Fråga Staffan F", föreslår han, "javisst" säger jag och vänder om för att gå vidare.

"Förresten", hojtar skogsarbetaren till, "hur stor är granen?"  Jag måttar mot en asp i närheten. "Går det bra att fälla där den står?" "Tror jag nog, för dig som är van i alla fall".  "Jamen vänd om då frun kommer, jag tar den!".

Max tio minuter senare är granen i backen. Av bara farten sågar han ut en till åt oss. Vi gräver fram en hundring och han är nöjd, "det blev ju bra timlön". "Så ljust och fint det blev", tycker M nöjt. "Ja, det trodde du inte skulle bli av aså snabbt" svarar jag, lika nöjd över att ha kunnat överraska henne.

 

Tja. Så kan det gå om man träffar en man som inte konstrar till det utan är hjälpsam på ett mycket okomplicerat sätt. Man kan väl också kalla det ett lyckat exempel på att ta tillfället i flykten. Och granen.

(Hittade ingen bild där jsut den granen är med. Men de här finns längs vägen till stugan)