18. jun, 2014

Telefonförhandlingar

Äter lunch, tuggar i mig de sista tuggorna från en harr som sonen hade hängt upp i en palstkasse på ytterdörren någon gång i natt. Det påstås ibland att harr ska ätas nyfångad, men att den legat saltad (och av den gourmetiske sonen även pepprad) över natten spelar enlgit min mening ingen nämnvärd roll.

Så ringer det. Någon frågar efter min fru, rösten är obrekant och jag vädrar genast: Försäljare. "Vad gäller det?" frågar jag barskt.

Han hinner nätt och jämnt säga företagsnamnet och att hon varit kund där så rinner adrenalinet till och jag hasplar ur mig, för säkerhets skull ett par gånger på raken, att vi redan sagt upp bekantskapen med dem och inte vill ha något att göra med dem.

Och så trycker jag ner apparaten i sin hållare igen utan att människan i andra änden hinner säga ett ord till.

 

När jag lugnat ner mig, fortsätter jag med tidningsartikeln jag höll på med som tilltugg till fisken.

Den handlar om yngre människors förändrade attityd till arbete, att allt fler påstås ifrågasätta varför vi ska behöva arbeta så mycket och att den finns gott om jobb som allt oftare betraktas som meningslösa.

Ett av dem är just telefonförsäljare. En ung kvinna som ansågs som duktig i gebitet hoppade av eftersom hon mötte så många otrevliga röster i ett jobb som bestod av att ringa runt dagarna i ända.

Och nu har jag nyss varit ett sådant exempel själv... Jag hinner till och med få lite dåligt samvete. Kanske borde jag ha tagit det lugnt, sagt något i stil med att "jag förstår att du egentligen inte gillar att behöva tränga dig på, men nu är det faktiskt så här..." osv.

 

En stund senare är jag ute med hunden. Talar med en granne om vad det kostade när han lät lägga nytt tak på sitt uteförråd för ett par år sen. Han har letat fram fakturan, den slutade på drygt 4 000:- efter rotavdraget och det tycker jag är mer än tillräckligt för en futtig yta på kanske 15 kvm.

Men då har jag alltså något att utgå från, och ringer upp takläggarfirman. Det är samma lite äldre man som för ett år sedan gav mig ett bud runt 7.000:-, och den gången fick det vara, "jag tyckte helt enkelt att ni var för dyra" säger jag till honom. Och så dividerar vi lite hit och dit om det som behöver göras och till sist enas vi om ett pris som hamnar några hundralappar billigare än vad grannen fick.

"OK, det kan jag gå med på. Och då lägger ni en ny takfog också", försäkrar jag mig om. Och läghger på luren med en bättre känsla än vid lunchbordet. Hade jag opratat med den här första försäljaren tills efter samtal nr 2 hade jag kanske kunnat föreslå honom att bli takläggare?

Sådana verkar det åtminstone gå att komma överens med. Om man lägger upp det på rätt sätt.

 

(På fotot har vi förrådet i bakgrunden. Men egentligen har jag dokumenterat hur jag i våras kantskar bort en massa gräs från plattgången fram till huset)