13. mar, 2012

Besök på NUS

NUS betyder, för den som inte vet, Norrlands universitetssjukhus.

Det var dit jag kom för att få min näthinna fastsvetsad för en dryg månad sedan. Där har min bror Håkan varit inlagd medan kroppskrafterna började försvinna i hans hemska ALS-sjukdom för snart tio år sedan. Där dog hans son Niklas i cancer för ytterligare mer än tio år sedan, där dog min svärmor ännu några år dessförinnan sedan hennes lungor tagit alltför mycket stryk.

Många av oss får hjälp där och på andra stora sjukhus, vi får den bästa vård som kan åstadkommas med modern teknik. Vi kan återgå till ett i bästa fall helt normalt liv. Andra har inte samma tur, för dem hjälper inga åtgärder. Håkan blev bara sämre, han slutade sina dagar några månader senare på Axlagårdens hospice i en annan del av Umeå.

 

I går var jag där på nytt, denna gång inte för ögat, utan för att få en läkarbedömning om jag kan anses berättigad att få halv sjukersättning efter att ha inte kunnat fortsätta mitt tidigare arbete för snart fyra år sedan och att jag haft svårt att komma tillbaka på något annat ställe i full omfattning sedan dess.

När detta besök var klart, vilket inte tog lång tid, tog jag mig från trapphus F till trapphus E för att se om K-E hade anlänt. Efter en vecka på "sjukan" hemma i Storuman hade man konstaterat en så pass sviktande hjärtfunktion att han troligen behöver en pacemaker. Jodå, han satt där i en korridor med en pryl som mätte hans EKG hängande runt halsen. Lite blek om nosen och med ett blåöga sedan takraset med snö, och fortfarande med uppsvällda fötter fastän man tappat hoom på tretton liter vätska under veckan som varit.

Men han sken snabbt upp när vi kom, pratade snart så högljutt som han numera oftast brukar. Hade redan hunnit bekanta sig med någon av kamraterna han skulle dela sal med. Fått god mat till lunch och inväntade nu fortsatta insatser.

 

 För K-E slutar nog besöket denna gång lyckligt efter kanske ett par dagars inläggning , ungefär som det gjorde för mig med ögat. Men för M:s arbetskamrat som fått cancer, och som också fanns inlagd, men i ett tredje trapphus, är prognosen avsevärt sämre. Kanske blir hon en av dem som aldrig kan återvända hem igen. Kanske är det hon som denna gång dragit nitlotten i livets oändliga tombola.