2. jul, 2014

Allmänt förbannad Skellefte-bo talar ur skägget

Kan man vara annat? Hockeylaget, som var helt överlägsna i vintras och även bidrog verksamt till landslaget både på OS och VM och i turneringarna dessförinnan, har slagits i spillror. Tio spelare av världsklass eller näst intill försvinner till Nordamerika och Ryssland.

Tio stycken! Nästan ett helt lag, ja om man dessutom räknar in lovande unga spelare som går till andra svenska klubbar för att de trott sig inte ryummas i AIK:s trupp, så blir det faktiskt ett helt sådant!

Nu senast, alltså i dag, den glade och alltid väl kämpande Oscar Möller, det var på något sätt spiken i kistan att även han försvinner. Dessförinnan hade redan OS-spelaren och lagkaptenen Jimmie Ericson försvunnit, liksom säsongens som hela landets bäste spelare framröstade Jocke Lindström, fransmannen Bellemare och en hel rad unga och utvecklingsbara spelare därtill, då även inräknat de fem som vi redan exporterat under åren närmast dessförinnan.

 

Och kanske skulle jag gjort likadant om jag vore i deras kläder? NHL har ju alltid varit en dröm för de flesta med sinne för att hantera en puck, där lockar både önnu större berömmelse och ytterligare lönelyft. Om det nu blir som de hoppas på, för konkurrensen är hård och det gäller att kunna ta för sig.

 

Man kan säga att den här hockeyexporten påminner om den roll som Norrland har i stort. Och alltid har haft.

Vi exporterar väldiga naturresurser, det har alltid varit vår eviga lott här i världen, och till de resurserna hör då även de mänskliga. Begåvningarna.

Och nu handlar det alltså specifikt om ett gäng med skridskor på. Kanske inte de viktigaste för ett samhälles utveckling, men bidrar till att ge oss övriga boende i dessa trakter glädje och trivsel under de mörka vintermånaderna.

 

Om inte detta vore nog började så resultaten ticka fram på tv:n från juryn som skulle utse Sveriges bästa idrottskommun under 2014. Och eftersom jag råkar vara en av de två Skellefte-bor som fick äran att delta i den totalt 50 personer stora skaran denna gång, och faktiskt lagt ner en nördigt stor tid på detta uppdrag runt midsommarhelgen, var det med viss bävan jag började kolla upp reusltaten.

 

OCH SE PÅ F-N, DÄR KOM VI FÖRST PÅ FEMTONDE PLATS!! Etta femma, fortfarande efter ärkefienderna i idrottsväg, residensstaden, det självbelåtna flinande Umeå, NÄR VI BORDE VARIT TOPP TRE.

(Ja, du som läser detta kan ju gissa vilken kommun jag satte allra högst?)

Man vrider sig som en mask på orättvisans obevekliga krok. Finns ingenstans att protestera heller. Bara försöka bita ihop och komma igen.

Men något nytt guld att fira till våren känns som en utopi.