14. sep, 2014

Valdag!

Känns alltid lite speciellt med att gå och rösta. Gör det numera hellre i dag än på något förhandskontor.

Jag är uppväxt på en bondgård och mina föräldrar röstade alltid på centerpartiet, eller som det hette en gång i tiden, bondeförbundet. De lyssnade spänt på alla valdebatter, och pappa satt även med i valnämnden hemma i byn, som fortfarande hade egen röstlokal.

 

Numera har mycket förändrats, befolkningen på landsbygden har minskat och jordbruken blivit allt färre om än vart och ett blivit större. Partiledare har kommit och gått. Ibland åkte de på centerns riksstämma och gick i ett tåg med andra likasinnade.

Så långt kom aldrig jag, även om jag när jag var 26 år följde med i husvagn ända ner till Ystad och stod vid podiet för att ta kort på Thorbjörn Fälldin, bonden från Ångermanland som senare skulle bli statsminister.

Men när vi flyttat till Varuträsk utanför Skellefteå i mitten av 80-talet, ville några bybor prompt att jag skulle ställa upp som ordförande för deras lilla och med tiden krympande lokalavdelning. Egentligen har jag aldrig tyckt om den sortens uppdrag men jag lät mig övertalas. Var till och med ute och satte upp valaffischer några gåner, stora flak som jag måste ha släpvagn för att få med ut till stora vägen. Eller såg till att det hölls årsmöten i småbyarna i grannskapet efter en rullande lista.

Så småningom ställde jag även upp som ledamot i kommunens barn- och grundskolenämnd där jag blev kvar i två perioder. Men efterhand trivdes jag allt sämre med det uppdraget. Som att jag hellre blev identifierad som partipolitiker än allt det andra som jag var.

 

Från 1998 och framåt har jag inte engagerat mig i partipolitiken mera. Men röstar gör jag. Och det är ungefär som att hålla på ett fotbolls- eller ishockeylag: Fortfarande hoppas jag det ska gå bra för mitt gamla parti. Och att landsbygden ska värderas för vad den än i dag betyder för många människor.