27. sep, 2014

Om Hästmannen - och diverse höstgrubbel

 

 

Vaknade redan kvart över fyra i går morse. Det var dagen efter tv-filmen om "Hästmannens sista strid" (om du nu känner till honom) och jag mådde illa bara jag tänkte på den.

Hur illa behandlad han blev i sin fruktlösa kamp att få behålla sina tre fina ardennerhästar Mona, Sally och Linda. Om den till synes vänliga djurskyddsinspektören på besök fattade jag allra minst. Hon tycktes nöjd med vad hon såg, sedan åkte hon tydligen tillbaka till sitt kontor och skrev en rekommendation om att myndigheten skulle fortsätäta att föranstalta sitt djurförbud.

Till sist hämtades hästarna mitt i natten. Stig-Anders var så upprörd att han inte orkade med strålkastaren från de som spelade in filmen. Och inte fick han veta vart hästarna tog vägen. När de till sist var spårade fanns bara Mona kvar, de båda andra hade gått till slakt. Och Mona dog av borrelia kort efter deras sista möte på en lantgård någonstans i Skåne. Uppenbart ett långt värre öde än att ha ett något svårläkt sår på ena hoven.

Visst behövs det djurskydd men det måste rimligen kunna hanteras med något slags medmänsklighet.

 

Annars är det mest vemodigt med hösten. Var ute på morgonen och klippte ner lite döda blomstjälkar och plockade bort tagetes som M odlat fram och satt ut i våras. Hösten är lika opåverkbar som myndighetsutövandet i filmen om Hästmannen. Förr eller senare förlorar ljuset och värmen och allting som grott och växt. Fåglarna slutar spela, alla utom talgoxarna som väntar på att få hjälp med mat.

Det enda som kan variera är hur länge snön dröjer, åtminstone på våra breddgrader. Till sist är det som pest eller kolera, drar vintern ut på tiden blir mörkret allt värre, kommer den tidigare målar snön upp sitt vackra täcke, men då känns det ännu längre innan våren är här igen. 

Fast jag tror ändå inte jag skulle vilja bo någon annanstans än här i norr.  

 

Till råga på allt har media påmint oss den senaste tiden om tjugoårsdagen av Estonia-katastrofen. Där alla livbåtar och livflottar inte förmådde vara till hjälp för fler än en handfull inte ont anande resenärer att överleva.

Något eller några år tidigare sov jag över på Estonia vid en kaj i Vasa. Vaknade mitt i natten av att brandlarmet gick.

Men rumskompisen i den lilla hytten försäkrade att det säkert var ett falsklarm. Jag tittade hur som helst ut i korridoren, där allt var stilla, och jag tänkte att då är det väl bara att lägga sig och försöka somna om. En möjlighet som inte fanns när båten bytt namn och inte längre hette Vasa King. Och inte fick gå i den mera skärgårdsliknande miljö som den egentligen tycks ha varit byggd för.

 

(Fotot är av pionerna från i somras. De är ståtliga, men blommar jättekort tid, bara någon vecka så är det över)