7. nov, 2014

En värld som inte är digitaliserad

På väg till ett av flera nystartade fik i Skellefteå möter jag en yngre man med blicken riktad rakt ner i sin mobil. Han är nära att gå rakt mot en lyktstolpe men hinner gira undan. Innan jag är framme vid Espresso House möter jag ytterligare ett par med mobiler.

Espresso House är en avslappnad mijlö och vi är tre män som träffas där. Den äldste är min alerte granne Ingmar. Han tycker om att ordna sådana här kaffestunder och vi är två bjudna, jag och en man vars yrke varit att spela kyrkorgel. 

Ingmar har med sig lite rekvisita. En bok om den tyske kejsaren Wilhelm den andre, en cd med musik av en bekant bosatt i Dalarna, en bit ingefära som han köpt på inrådan av en annan bekant för att testa vad den kan användas till. Han är sällsynt duktig på att få samtalet att flyta och tiden går snabbt, jag måste ta fram mobilen och hålla koll på tiden för att nite dra på mig p-böter.

Ingmar är snart 80, men håller sig med en telefon där han noterar sådant han kan vilja kolla upp efter kaffet. Vi gnabbas lite om hur användbar den är och om att jag är mer gammeldags än han.

 

Mitt andra ärende är ett besök hos en skomakare. Han håller till i en källarlokal och där har tiden stått stilla. På golvet bland skor och annat som ska repareras ligger hans hund, den fanns där även vid förra besöket, eller om det var en annan hund, jag minns inte om det är mer än nio år sedan jag var här senast.

Medan han kollar om han kan fixa mina dragkedjor kikar jag på en hylla med burkar. Det är skokräm i plåtburkar och tasspasta, bra för både hundar och människor. En del av dem har säkert funnits här minst lika länge som hunden. Det enda som är nytt är troligen kortläsaren när jag ska betala.

Innan jag åker hem, får jag ett infall och hyr några videofilmer. Jag hoppas butiken överlever nu när allt fler laddar hem filmer. Liksom att skomakaren orkar hålla på flera år ytterligare, och får en efterträdare. Att kaféerna blir fler känns också hoppfullt. Jag minns när jag var liten, då fanns tre fik bara i Storuman, tätorten i min hemkommun. Mina svärföräldrar drev ett av dem men det är numera nerlagt liksom de båda andra. (Kanske finns något nystartat, jag vet inte säkert)

 

Det finns en digitaliserad värld och en som är som det var förr. Och kanske är det en av anledningarna till att jag även trivs med min vedhuggning, eller att gå i skogen. Den är i stort sett också sig lik. Och jag behöver inte lära mig att undvika kollidera med träd för att jag skulle glor ner i en datoriserad telefon.