1. dec, 2014

Tolv år sedan - och två

Första december 2002 dog min bror Håkan i ALS. Jag var där, på hospicet Axlagården i Umeå, flera gånger den hösten och försökte hjälpa till med så enkla sysslor som att kamma håret eller borsta tänderna. Han hade fyllt 64 år, alltså ungefär som jag är nu. Ett stort tomrum efter honom. En omtänksam människa bakom en till synes lite näbbig fasad. 

Första december 2012 började jag arbeta mer kontinuerligt på den plastfabrik där jag blivit kvar sedan dess. Ett manuellt, enkelt arbete med blygsam ersättning, men dock en arbetsplats att gå till och träffa folk samt göra lite nytta.

Båda dessa händelser hade varit i princip omöjliga att förutse. Min bror var en aktiv person bara något halvår tidigare. Mitt vanliga arbete hade jag inte en tanke att jag skulle kunna mista när det hände.

 

På bilden här intill firar Håkan jul i vårt föräldrahem någon gång runt 1980. Sonen Niklas ska tio år senare insjukna och dö i cancer, inte 21 år fyllda.

Ibland är det tur att vi inte kan veta något om framtiden.