4. dec, 2014

Förmiddag på jobbet

- Hej då, nu har du nog så du klara´ dig ett tag... 

Britt lägger ifrån dig den sista plastpåsen med så kallad ryttare instoppad. En ryttare är, för den som inte vet, den översta kartongdelen av en vara som hänger där den ska säljas. 

Hon går hem vid elva varje dag, vi slutar oftast ungefär samtidigt då vi båda går halvtid men  idag blir jag kvar längre då jag skjutsade M med sina alster till lasarettets julmarknad i morse.

Oftast är jag på plats strax efter sju. Åker bil ungefär sju kilometer, lyssnar under tiden på "Tankar för dagen", väderrapporten eller en stump av morgonekot. RTAS heter alltså företaget, som i sin tur paketerar produkter tillverkade hos "I-plast" någon kilometer längre bort på Hedensbyns industriområde.

Just i dag är vi ovanligt få på jobbet, kanske ett tiotal. Det är dagen efter Stefan Löfvéns besked att utlysa nyval; men om det har med frånfallet av personal är väl knappast troligt. Det är mest några av oss äldre på bygget som ibland brukar diskutera politik. 

Standardämnena för många yngre handlar snarare om något man sett på Idol, vilka dataspel som är bäst eller annat som rör ens liv den tid man inte är på jobbet. Möjligen även något om bristen på pengar - en del av de som går på arvbetspraktik har inte ens 4 000 kr i månaden i ersättning.

 

Själv irrar jag mig ofta iväg i tankarna bakåt i tiden.

De påsar som arbetskamraten Britt gjort i ordning i dag ska fyllas med s k kabelkanaler gjorda på ett tredje företag vid namn Plastex.

En gång för tjugotalet år sedan följde jag en av mina dåvarande patienter till Plastex inför en eventuell praktikplats. Men han ville inte börja där, och själv hade jag inte någon tanke på att en dag kunna komma att arbeta på ett liknande ställe själv.

Men nu är jag alltså här. Sammanhängande har jag precis börjat på mitt tredje år, som också kommer att bli mitt sista, om ett knappt halvår fyller jag 65.

Under de gångna två åren har jag lärt känna människor som jag annars aldrig skulle blivit bekant med. När jag ibialnd känt mig missmodig över detta enkla och även för mig dåligt avlönade arbete har jag tänkt att det gäller att vara ödmjuk och se de positiva inslagen.

Att träffa alla som också arbetar eller har arbetat här är otvivelaktigt ett sådant. Ett annat kan vara att just enkelheten i uppgifterna gör att man slipper riskera att ligga sömnlös på nätterna för att grubbla om något som har med den som hände under den gångna dagen elelr vad man ska ta sig för dagen därpå.

 

Vid halv tolv-tiden tunnas dagens skara ut än mer, de flesta går på lunch. Jim, en ung kille som nyss satt en lång stund och pillade med sin telefon, har traskat ut till chefen Jörgen, och vad de pratar om vet jag inte, kanske hur länge han kan få vara kvar här, för som jag förstått tycker även han att alternativet att börja gå hemma och dra igen är sämre.

 - Har du sett nån som lyckats slå ner ett stift från en häftapparat i sitt eget finger tidigare? Jag visar upp vänster hand med plåstret högst upp på ringfingret för Jörgen bakom sitt skrivbord. Han skrattar så gott som han ofta brukar göra och jag vandrar vidare ut till bilen.

 

När jag kommer hem har posten kommit. I den ligger en inplastad tidning som jag aldrig sett förr. "PRO pensionären". Vi är ju inte riktigt där än. Men uppenbart vill de börja locka in mig som medlem redan nu...

 

(På fotot: Chefen Jörgen vid sitt skrivbord. Fast vid ett annat tillfälle...)