10. dec, 2014

Halka och halkbekämpning

Så är det på väg att bli samma elände som förra vintern den här tiden: regn och temperaturer runt noll, och ishalkan slår till, lömsk och envis.

På jobbet är Trafikverkets benägenhet att sprida salt ett vanligt samtalsämne. Henry från Tåme ondgör sig ofta över hur geggig vägbanan blir och hur mycket avfettningsmedel som går åt till att försöka rengöra bilarna efter saltsörjan.

 

Här hemma tog jag fram sandkärran för att sprida gammalt hederligt grus. Men skyffeln i den gemensamma sandlåren ute på vändplanen är borta, så jag kom inte långt.

Att vara ute och gå i sådant väglag fick min kusin Tage på fall för en tid sedan.

Han är i 80-årsåldern, som min bror K-E, och de bor nästan grannar. Den här dagen ramlade han mitt på vägen E 79 som går förbi mitt och K-E:s hemställe och Tage bröt armen. "Sen dess är han sig inte lik", berättar K-E på telefon, och jag tänker att kanske var det en stroke som föranlett fallet. 

Tage har tidigare haft en stroke som gjorde honom oförmögen att säga annat än "jååå", alternativt att skaka ett "nää" med huvudet. Men när jag sett honom har han verkat glad och nära till skratt.

Tage var en gång lappmarkens, dvs inlandsdelen av Västerbottens län, kanske bästa löpare på medel- och långdistans. Runt 4,10 på 1500 och under 16 minuter på 5 000 m kunde han prestera, och då hade han aldrig sysslat med rationell och målmedveten träning. Men nu kan han alltså knappt gå.

 

Ja, åldern skördar hela tiden sina offer. Någon löpare som Tage var jag aldrig, men knatade en gång  en halvmara på 1,41 och en mil på 44,56. Nu är det åtminstone tio år sedan jag senast sprang en runda.

Men förmågan att gå långpromenader med Micke och Doris har jag i alla fall än så länge. Och denna blöta dag med broddar på skorna. Men var skyffeln i sandlåren tagit vägen vete fåglarna.

 

(Bilden togs vid nyår 2014. Riktigt så illa är det inte nu. Inte än.)