26. dec, 2014

Respekt för vatten

Körde en gång vår dåvarande båt tvärs över Varuträsket när vädret var dåligt. Den hade slitit sig - eller om någon lånat den och inte knutit fast den igen? - och återfunnits på andra sidan sjön.

Jag fick omotiverat bråttom att få den hem igen. Hade något av barnen med mig. Men båten krängde och gungade så pass mycket att jag hann fundera så hjärtat pickade över det kloka i åtgärden.

 

Flera år senare gick det sämre. Båten fattade eld, antagligen p g a en läckande slang, och brann upp. Bara turen att bensin i två dunkar inte exploderade. Den gången var jag inte med i bten utan M ringde och berättade med uppskärrad stämma vad som hänt. Turligt nog hände detta nära land vid en badplats, och folk på stranden fick M att avbryta sitt fåfänga försök att släcka och lämna båten, vilket Linnea gjort med detsamma.

 

Dessa små händelser kan ju inte jämföras med tsunamin i Sydostasien. Men de var av samma överrumplande karaktär. Faktum är för övrigt att vi kunde varit på plats i Kao Lahk där förödelsen var som allra värst av de svenska turistmålen. Funderingar fanns på en resa dit några veckor innan jul; M var ivrig men jag var mindre villig. Och så blev den alltså inte av.

Livet är till synes en räcka tillfälligheter. För de som aldrig kom levande hem från sin solsemester blev det ett obönhörligt faktum. 

 

(Bilden från vår Sri Lanka-resa i mars 2014. Den här kusten drabbades också svårt av tsunamin)