14. jan, 2015

Att leva över tid

En man i, låt oss säga, 40-årsåldern står bredvid mig i kassan på ICA. Han hejar, och medan han väntar på att kassörskan tar interntelefonen för att kolla prioset på en vara, grunnar jag på vem han är. Till sist bestämmer jag mig för att fråga vad han heter och var vi har blivit bekanta, "för jag känner ju igen dig".

Han ler och berättar. Han gick på Ami på 80-talet när vi nyss hade flyttat hit och jag jobbade där, och han jobbade åt idrottsföreningen SK Lejon på 90-talet. "Just det", säger jag lättat, "det minns jag nu, vjag var ju själv kassör åt sonens hockeylag".

Gåtan löst; nöjd att jag frågat vandrar jag vidare.

 

När jag och Doris, dvs hunden, kommit hem och burit in det jag handlat tar vi dagens tredje sparktur. Efter senaste snöfallet, och sedan plogbil och traktor gjort sitt, är föret alldeles lämpligt för att susa iväg nerför gatan vi bor på. Doris skäller oavbrutet; jag tolkar det som glädje att få sträcka ut. Kanske inbillar hon sig även att hon på det sättet skrämmer bort eventuell övrig trafik.

Här dyker också ett minne upp: Vilhelmina vintern 1982/83, då hette vår hund Lukas och jag körde spark till jobbet dit han faktiskt fick följa med på den tiden.

På den tiden, ja det är just så tankarna allt oftare vandrar, mellan nu och förr. Kanske är det typiskt när vi blir äldre, känslan av att ha levt över tid. Ibland känns det lite vemodigt att minnas, men ibland känns det lite suddigt att få pusselbitarna på plats. Men om man frågar någon annan kan det alltså klarna.