21. jan, 2015

Fortfarande susar vi fram

Det utmärkta sparkföret består, och egentligen borde varje människa förunnas att åka spark på en osandad väg med lagom mjuk snöskorpa.

I dag svängde vi höger längst ner på gatan och tack vare det valet stötte vi ihop med Håkan. Han är stans ende bonde, om man nu kan kalla någon detta som "bara" har två sin-kor i lagårn och fem hektar mark där han hässjar hö till de båda kossorna om somrarna.

Några intäkter har han inte av sin gård, nej korna ger alltså inte ens mjölk längre. Men de fyller ändå en funktion som handlar om att ha något att pyssla med där man en gång har växt upp. Ungefär som för min bror K-E alltså.

 

Likheterna mellan de båda finns även i övrigt, Håkan har många åsikter om politik och annat. Härom dagen råkade han komma med i Västerbottensnytt, som skulle göra reportage om de romer som tigger pengar i vår stad som på så många andra platser numera.

Reportaget handlade om hur romerna fått hjälp att framställa en tidning som de kan sälja för att få in pengar i stället för att "bara tigga". Nu lever Håkan själv mycket enkelt och hade kanske inte så mycket att dela med sig av. Men tillräckligt för att han skulle få en kram av en av romerna när han nu hade stannat till för att prata med dem (Håkan är nömligen en nyfiken och vetigrig människa). En kram som alltså gick ut i tv på bästa sändningstid.

 

Efter vårt möte sparkade vi (alltså Doris och jag) en lång runda, förbi många platser som jag kan förknippa med allehanda minnen. Som huset där min andre bror - som för övrigt ju också hette Håkan - bodde under ett antal år på 90-talet. Ett hus som senare byggts ut nästan till oigenkännlighet.

Men i dag tog nuet loven av nostalgin. Det var helt enkelt uppfriskande för humöret att få denna rediga tur.

 

Och som vinjett till denna notering låter jag en nytagen bild på barnbarnet Rune få illustrera hur trevlig vintern ibland kan vara.