30. jan, 2015

Åker någon spark numera?

 

"Dagens Nyheter har 23 januari gjort reportage om den del av vardagslivet i Peking som utspelar sig under jord. Staden har de senaste åren vävt med ungefär en halv miljon innevånare om året. Kampen mot luftföroreningarna har gjort att enorma pengar satsas på att bygga ut tunnelbanesystemet för att om möjligt hålla den explosionsartade ökningen av biltrafiken nere, och reportern får följa en man vid namn Shi på en resa till jobbet.

Det brukar ta honom ungefär en och en halv timme dit och en och en halv timme hem med tre byten och fyra tunnelbanetåg längs vägen.

Under de tre år Shi bott i Peking har han aldrig fått en sittplats på tåget. Den svenske reporterns intryck: ”Vi står packade ungefär sex personer per kvadratmeter... I vagnen är det förvånansvärt stilla, inga yviga rörelser, inga samtal, inte ett ljud. De flesta stirrar ner i sina mobiltelefoner”.

För varje år växer antalet dagliga passagerare bara i Peking med ungefär en miljon. Till 2020 ska tunnelsystemet ha fördubblats, vilket gör ytterligare 16-17 miljoner fler resor per dag.

Var kinenserna befinner sig den dagen vi i lilla Skellefteå har tänkt oss att vara 80 000 innevånare återstår att se.

Men sett i det här perspektivet känns det nästan lite löjligt att vi beskärmar oss över köerna på Viktoriabron någon timme på eftermiddagarna. Och tänk den kines som finge komma hit och se hur den som önskat under några optimala januariveckor till och med kunnat svischa omkring med sparkstötting längs stans cykelvägar!

Stefan Holmberg, Skellefteå"

 

Denna insändare var införd i lokaltidningen Norran i går. I dag är Doris och jag som vanligt ute med sparken igen. På vägen hem, i uppförsbacken vid skolan, möter jag ett par barn på varsin spark. De sparkar ivrigt nerför, men det slår mig att de är de enda sparkförare jag mött på spark både den här rundan och flera andra. 

Kanske var jag fel ute i min tänkta slutkläm i insändaren, numera är det nog sällan vuxet folk ser bra sparkföre som något användbart och värdefullt. Och de som förr brukade använda spark sitter kanske på något serviceboende, i fall de alls lever? 

 

När jag kommer hem, slår jag numret till Pensionsmyndigheten.

Jag slår "ett" för självbetjäning", "ett" för blanketter, "ett" för ansökan om allmän pension, "ett" för att avsluta samtalet. Det gick så att säga rakaste spåret man kan tänka sig. Telefonsvararrösten tackar för att jag ringt upp, lovar att sända blanketten per post, och önskar mig välkommen åter.

Hon låter som en kvinna i något jämförbar ålder, därtill mycket vänlig, närmast tröstande, och jag funderar på varför jag kom på att jag skulle ringa dit just i dag.