9. apr, 2015

75 år - en kort tid?

Går ut med Doris, första gånger i vår (eller snarare vårvinter?) vi tar vägen på baksidan huset och uppför åsen för att så småningom komma ner till elljusspåret.

Hon ruschar förtjust i väg och jag kommer lufsande efter i mina egna tankar.

 

Efter ett tag leder de in på att i dag är det 75 år sedan Hitler invaderade Norge och Danmark med sina trupper och krigsfartyg.

Björn bor ju i Norge sedan sex år. Ett ganska förmöget land, numera, dit många svenska ungdomar sökt sig för att hitta sig jobb. Och så klår de oss i skidåkning och diverse annat. Ändå tror jag inte vi svenskar kan fatta fullt ut hur det var att bli ockuperat. Och att en del norrmän faktiskt dog på kuppen, ja till och med fördes till förintelselägren i Tyskland.

 

Är 75 år inte en lång tid kanske någon säger. Tja, beror ju på vad man jämför med. Mamma var nästan 28 år när det hände. Min bror K-E skulle fylla sex. Rolf Brännström från Varuträsk föddes det året, det råkar jag veta alltsedan vi uppvaktade honom på 50-årsdagen 1990.

Så vandrar tankarna hit och dit omkring tidens gång, i något slags matematisk operation. Mitt eget liv började inte så långt efter att andra världskirget tog slut. 1950 låg nog stora delar av Europa fortfarande sönderslaget. Eller hur hade japanerna det, med de hemska atombombsdetonationerna som de drabbades av. 

 

I tankarna kapar jag även de sjuttiofem åren i bitar, Hamnar på 1975, för 40 år sedan, när jag var i Luleå den här tiden på året och bodde i en korridor i lasarettets personalbostäder eller paddlade kanot på Luleälven framåt sommaren (har ju tidigare råkat skanna in en del bilder från dne tiden i mitt Bildgalleri).

En sak är säker: 40 år rinner iväg snabbade än man kan tro när man är i den åldern jag var då.

För att inte tala om när man är ännu yngre, och ens föräldrar talar om händelser som i det perspektivet känns som det var oändligt länge sen.

 

Om fyrtio år lever jag ju inte längre. Troligtvis inte heller om 25. Då är det hundra år sen Norge och Danmark invaderades. Kanske värt att tänka tillbaka på då, för de som lever då, eller också har så mycket annat hänt fram tills dess att ingen bryr sig.

Konstiga tankar. Alltmedan Doris sprungit av sig och vi vänder hemåt igen. 

 

(Fotot från när Micke och jag vandrade i närheten av norska gänsen i somras. Då pratade vi om att flyktingar kunnat ta just den här vägen)