11. maj, 2015

Om tre veckor

Om tre veckor är jag pensionär på heltid. Då fyller jag 65. Arbetslivet är över.

 

För sju år sedan, när jag skulle fylla 58, började jag nog vara mig rätt sliten. Ärenden kändes ofta tunga, dagarna segade sig framåt, ibland tyckte jag att patienter kom med problem som var rätt så banala. Kanske för att jag själv inte heller mådde så bra efter några bakslag, både yrkesmässiga och privata.

Men jag tänkte sega mig framåt till pensionen. Hade ännu inte gått ner i arbetstid. Bara pratat om det. Klarade det jag hade att göra på rutin. Så hände det ironiska att jag engagerade mig för mycket i ett enskilt ärende, vilket också hänt förr, och det gick överstyr slutade så olyckligt att jag fick inte fortsätta på min tjänst. Det var verklgien inte vad jag tänkt mig. Mitt kanske största bakslag någonsin. 

 

På hundrunden i kväll kom min dåvarande klinikchef cyklande. Han har redan passerat 65 med ett par år, har lämnat chefsskapet men arbetar vidare på övertid. Den bitterhet jag kände mot honom åren efter upplösningen av min anställning har falnat av med tiden. Jag hälsar artigt som vore det vilken bekant som helst. Har även ringt honom i en fråga som inte rörde mig själv.

Det känns som en seger över min egen tjurighet. Någon gång måste vi alla kunna sluta älta sådant som gått oss emot. Se framåt, inte bara bakåt. Glädjas i nuet. Som åt lille Rune, vårt tvååriga barnbarn. På dagens foto hjälper han farfar att skyffla in gamla kvistar och löv i den årligen uppställda containern för det gemensamma bostadsområdet. Också ett sätt att rensa bort av det gamla.