21. jul, 2015

Vi vet aldrig vad framtiden bär i sitt sköte

För lite drygt en vecka sedan skrev jag texten "Besök av gammal kamrat".  Det handlade om min vänskap sedan mer än 40 år sen med dåvarande studiekamraten Per.

Och så går det nio dagar. Nio dagar! Och jag får ett telefonsamtal från hans dotter Karin, orolig att hon och hennes bror inte hört av Per under dagens lopp, vilket de annars alltid brukar göra.

Det visar sig att oron varit befogad. Per hade fått en så svår stroke någon gång mitt på dagen i går, att han med största sannolikhet inte kommer att återfå medvetandet. Tankarna i dag har varit många.

OK. Det finns de som dör mycket yngre. Men nog känns det konstigt att det skulle gå så fort. Kvar i telefonen ligger en bunt sms. Det senaste avsänt 11:55 i går. Kanske bland det sista han gjorde i livet.

Tillägg: På kvällen när detta skrevs avled han.  

(lägger in bilden från förra helgen på nytt men nu i större format)