10. sep, 2015

Lyrik om åldrandet

Skriver ju recensioner i lokaltidningen Norran. Dagens bidrag till hemsidan får bli en som inte publicerats ännu. Så dagsfärsk att jag precis sänt i väg den.

 

Dikter om förluster och försoning

 

Skriva dikter kan synas hyfsat enkelt; det krävs ju bara penna och en papperslapp. Ett sätt att uttrycka känslor och stämningar. Många har också läst något av gamla ikoner som Gustaf Fröding eller Nils Ferlin. Eller när Tomas Tranströmer fick Nobelpriset.

Men i stort har nog lyriken marginaliserats. Det som ännu ges ut kan te sig abstrakt och svårbegripligt. Undanträngt av horder av deckare, kokböcker, fantasy och mycket annat. Själv läser jag kanske någon enstaka diktsamling om året.

Men poeter kan ibland också kännas som något av gamla vänner. Ofta från ungefär samma generation som en själv, troligen även samma kön. De ska slå av på en sträng, ett igenkännande. Gunnar Harding är en av dessa i mitt fall så fåtaliga.

Harding är född 1940, ”en gammal man” som han själv uttrycker det i en strof. För honom är åldrandet uppenbart en process av vemod och förluster. ”Så mycket måste släckas ner”, under en ”utdragen process av försoning”. ”Glömskan är inte så barmhärtig som det påstås/ Varje dag suddar den ut namnen/ på några jag borde minnas”. Men i slutdikten ”… en ny förtröstan: /Ingenting kan längre gå förlorat.”

Blir du nyfiken av dessa korta fragment? Ta dig då an Hardings senaste, kanske sista, diktsamling. Den kan kännas dyster. Men ändå mycket läsvärd. Och förhållandevis enkel att ta till sig.

STEFAN HOLMBERG

 

Titel: Från vinter till vinter

Författare: Gunnar Harding

Förlag: Wahlström & Widstrand