16. okt, 2015

Världsläget vid middagsbordet

 

Ensam hemma, frun jobbar kväll. Skymningen faller raskt, jag tar en enkel middag med plommonkräm (visserligen hemmagjord) och rökt sidfläsk på limpsmörgås. Dottern har kommit utifrån med limpan, och diverse andra så kallade stapelvaror. En hel kasse full, jag frågar varför.

Tydligen har Pingstkyrkan, där hon ju är mycket aktiv, haft något slags utskeppning av förnödenheter till flyktingar - och det här har blivit över. En liten pust från verkligheten, som den beskrivs i dagens DN, där någon till och med tror att vi står på randen till ett världskrig.

Men vad ska jag göra? Säga att hon måste ta tillbaka maten dit den hör hemma. Nej. knappast. Och Doris får sin matskål fylld, om än inte med flyktingmaten, och sen går vi på kvällspromenad, och himlen lyser röd i väster där solen gick ner för ett par timmar sedan.

 

Därefter slår jag mig ner vid datorn, spelar ett parti Betapet som jag vinner och får + 48 i ranking, och sen skriver jag dessa rader. Och tidigare i eftermiddags skrev jag ett kåseri till en tidning som faktiskt heter Lokaltidningen och går ut till läsare i södra Lappland en gång per vecka.

Kanske blir någon av dem glad över det jag skrivit. Mitt sätt att bidra till världsfreden, eller vad man nu ska kalla det. Jag spränger åtminstone inte bomber eller uppmanar till krig och förintelse.

 

(Bilden: Barnbarnet Rune hjälper farfar att plocka ved i skottkärran).