27. okt, 2015

Höstligt vemod

 

Det här är en jobbig tid för mig. Överången från höst till vinter. Hörde ett fågelsträck passera söderut i morse medan jag klöv ved här bakom radhuset, deras trumpetande fick mig nästan att darra på läppen. 

Och sedan till stugan, där jag också klöv ved, men nu med min brors eldrivna hjälpmedel som han lånat ut tills vidare i brist på egen tillgänglig ved och att hans förmåga att arbeta sviktar. När jag var klar med detta, ingenting alls kvar av allt jag hade kapat upp tidigare i höstas, då återstod inget annat än det jag gruvat mig för i flera veckor: Att stänga av vattnet.

 

När vi köpte stugan hände det sig att jag inte förstod vikten av att stänga ner och blåsa ur ledningarna. Första vintern frös kranen till diskbänken samt ett läckage i tvättstugan som vi än i dag kan se spåren av uppefter väggarna (som vi inte kommit oss för att måla om). 

OK, jag fick hjälp av bybon Ulf, till vardags rörmokare. Han rekommenderade dessutom å det bestämdaste att köpa lock till ledningarna ut från toaletten och bara behålla vattnet på i denna (som den tidigare ägaren varit förståndig nog att ansluta till en värmekabel under grunden).

Men det räckte inte heller, jag hade inte insett behovet av att även skriva i sär ledningarna på dess lägsta kopplingspunkt i köket. Nu blev det för mycket med vatten kvar eftersom jag inte blåst ur dem och så blev det att byta ut de sprucka kopparrören också.

 

Numera vet jag hur man gör. Det tar någon timme. Av bara farten stängde jag ner kylskåpet och plockade ur frysfacket. Där fanns en fläkt av sommaren kvar: En drös med glasspinnar, en bit entrecote, några paket dill. Och för andra gången kändes allt vemodigt och jag skyndade snabbt hemåt. 

Om inte annat så för att glassen inte skulle hinna tina.