13. nov, 2015

Betäckningsfärdig!

Möter en av grannarna i bostadsområdet på hundpromenad i skogen. Eller mera exakt, våra respektive hundar möts.Hennes en liten hane av rasen dvärgchanuazer, kommer skuttande fram till Doris som mer en omisskännlig signal viker svansen ät sidan så att Melvin ska få lukya på härligheten. 

Det vill säga, Doris är uppenbart just nu i högsta grasd mottaglig för parning. Men Melvin är lycklgitvis lite för kort i rocken, hans matte tror dessutom att det är Doris som är mest intresserad. Jag kopplar och skyndar vidare men tankarna börjar zick-zacka runt detta tidlösa ämne.

 

Vi människor är ju mer eller mindre tillgängliga, (för att säga betäckningsfärdiga?), i stort sett jämt och ständigt, om än i vairerande grad beroende på ålder och läggning. Själv var jag en blyg och försiktig yngling som skrev dikter och brev under den tidsperiod där mer företagsamma kompisar gick mera rakt på sak.

Med åren blev det lite annorlunda. Vilket jag inte tänker gå in på här. Hur som helst blev jag lite försiktigare under återstoden av promenaden med Doris. Det kunde ju ha dykt upp en större och mer gåpåig friare. Då kunde det ha blivit något som vi helst inte vill vara med om. 

 

Sensmoral: Det är bäst att hålla koll på sin hund. Inte bara för att hen kan skrämma folk genom att börja skälla elelr rent av jaga efter dem. Utan ibland även för att det inte är så lämpligt att den blir alltför kärvänlig  där den också borde vara mer avvaktande.

(På bilden går det mer oskyldigt till. Det är Doris och mamma Zelda som har lite fyr för sig under en promenad i november 2013)