15. nov, 2015

Ljus i mörkret

Det är mycket som varit kämpigt på senaste tiden. Privat som ute i världen.

I det lilla har jag fått nöja mig med att en öronspecialist skrivit remiss för att prova ut hörappparat, i stället för som jag hoppades kunna ge en förklaring till varför hörseln i min egen upplevelse blev så klart annorlunda efter det olyckliga fallet på tennisbanan.

 

Jag har också en både akut och mera långdragen oro över hur min 81-årige bror ska klara sig.

I sin ensamhet på hemstället ramlade han natten på väg nerför vindstrappan mot måndag, tog sig med möda in i köket där han tydligen försökte göra upp eld i vedspisen utan att lyckas, och när han dessutom inte hade på elpatronen i kombipannan nere i källaren höll hasn bokstavligen på att frysa ihjäl. Återfanns av en hemsjukvårdare som råkade ha ärende när den nya arbetsveckan började, då hade kroppstemperaturen sjunkit till 27,5 grader.

 

Nu vårdas han på lasarettet i Lycksele och vi har försökt övertala honom att ta hjälp utifrån, helst till serviceboende, men i andra hand åtminstone en mera bekväm lägenhet i något av de närbelägna samhällena Stensele eller Storuman. Men det förvånar mig snarare om han nappar på detta, än att han likt en fjädergubbe studsar tillbaka till den tilltagande kylan och misären där han alltid varit van att bo.

Och så har vi illdåden i Paris, utförda av den fanatiska rörelse som vid det här laget torde leda den absurda ligan av världens mest avskydda grupperingar. Och eftersom våld föder våld lär de bara bli mer och mer fast i sin övertygelse att ställa till så mycket djävulskt de bara förmår.

 

Då är det behövligt med så banala saker som att hemmalaget Skellefteå AIK går "som tåget" i hockeyns SHL för sjätte året i rad! Eller när barnbarnet kommer på besök, och vi lägger oss på sängen där han ibland sover över, och myser med ett par barnböcker tills han vil lgöra något annat.

Men efter en stund kommrer han och vill ha saft. Men den saft som just då finns närmast till hands råkar vara en något syrlig lingondricka. Han tar en klunk, och betraktar något undrande det kvarvarande innehållet i sitt glas. "Få jag lite vatten", säger han bedjande. Och jag kan inte låta bli att dra på munnen. "Jo naturligtvis ska du få lite vatten", säger jag och kramar om honom.