25. nov, 2015

Livet som pensionär

 

I somras blev jag ju pensionär på riktigt.  Alltså ålderspensionär. Det tar tid att vänja sig med tanken på att ha ett slags semester på minst sagt obestämd tid. Den kan ju vara i princip allt från några dagar till trettio år eller mer, i den mån man nu håller sig så kry att det går att jämställa med en ledighet där man kan göra vad som faller en in och man har råd och hälsa till.

Hittills har jag väl varit rätt nöjd med den tillvaron. Kunnat pyssla på med vad jag vill. Däremot kan jag sakna samvaron på en arbetsplats. Särskilt dagar när jag varken haft så mycket att ta mig för samtidigt som jag varit ensam hemma.

Samtidigt är det ju lite vad man gör dagarna till. Det går ju att vara lite påhittig, ta initiativ. I dag började jag med att skriva ett sms till min granne Ingmar och fråga om han ville komma över på kaffe. Jodå, han tackade för inbjudan, men hade ett eget förslag. Att vi möttes i EFS-huset för att höra på en liten föreläsning och därefter åt lunch där.

Det blev ett par riktigt trevliga timmar. Föreläsningen var bra, och vi åt en hyfsad lunch, dock inte på tu man hand; Ingmar kände så många som var på plats att vi blev fem runt bordet och kunde varit ytterligare ett par om de hade rymts.

Men det gick bra det också. Och inbjudan till Ingmar om kaffe hemma hos mig står dessutom förstås kvar.

 

(Bilden: Ingmar, en minst sagt pigg pensionär - här på väg att resa till Serbien på egen hand snart 80 fyllda.)