12. okt, 2012

Nobelpriset blir aldrig mitt

 

En fördel med fredagarna är att då kan jag se om jag har fått in någon av mina recensioner i Norran. Jag tassar ner i pyjamasen vid fem, det är rimfrost ute, i brevlådan ligger även Dagens Nyheter då jag har en tredagars prenumeration fredag-söndag sedan några år tillbaka.

Där kan man läsa kommentarer till årets Nobelpristagare i litteratur. I år blev det en kines och nu går diskussionen som vanligt om det är ett bra val eller inte. Som nästan alltid har jag inget läst av honom. I fjol hade jag i alla fall läst några dikter av Tomas Tranströmer, och så kunde jag ju stoltsera med att ha jobbat som psykolog på AMI precis som han gjort. Däremot träffade jag aldrig honom på någon av konferenserna som hörde till jobbet. Det närmaste var en kollega som träffat Tranströmer och tyckt att han verkade ganska så frånvarande. Kanske hade han grunnat på någon av sina dikter?

 

Själv har jag ju också gett ut två böcker, vilket du kan läsa lite mer om under annan rubrik här på hemsidan. Det var 2003 och 2005, de handlade mest om mig själv vilket kanske inte är någon fördel, men jag är nog glad att jag fick ihop dem och att de kom i tryck, om än jag fick bekosta utgivningen själv och gick back på den andra boken "Den spikraka linjen". närmare 500 exemplar finns fortfarande kvar, ouppackade i små paket om åtta i varje på vinden till stugan.

Något Nobelpris kommer jag aldrig att få. Men jag kan gå med i Författarförbundet om jag vill, inträdeskravet där är just att ha gett ut minst två böcker. Det är länge sedan jag fick sälja någon bok. Den senaste var när det ringde en gammal förälskelse från gymnasiet som uppmärksammats på att hon fanns omnämnd i "Den spikraka". Hon hade svårt att erinra sig episoden där hon spelat en roll, men hon ville köpa och läsa mera. Det kändes lite märkligt att prata med henne på telefon efter alla dessa år och försöka föreställa sig hur hon ser ut i dag.

 

Och nu när jag kommit att skriva om den här saken kan jag ju passa på att göra reklam till dig som läser dagens lilla betraktelse. Man behöver inte själv finnas med i handlingen i "Den spikraka linjen". Även om den nu kom att innehålla rätt så många namn på folk som passerade genom mitt liv under de här åren.

Och förresten, hur var det då med recensionerna i dagens Norran? Jodå. En av dem är faktiskt min. Alltid något!