16. okt, 2012

I Burk-Curts anda

"Wild garlic - älskad av alla utom Dracula" står det på den avlånga och alldeles blöta plastförpackningen som jag plockar upp i höjd med skolan. Den får bli mitt sista fynd för den här rundan, och medan snögloppet rinner nerför glasögonen kisar jag för att se vad det kan ha varit som Dracula skulle ha blivit rädd för. Det är inte salta lakritsremmar som jag först trodde, utan en ölkorv från Möllers korvfabrik.

Jag försöker tänka mig in i vem som kastat den och varför. Det bästa jag kan komma på är några högljudda killar med ölburkar, och så kommer någon på att "fan vi hade ju köpt korv också...", och så mitt i backen halar de upp den ur någon plastkasse och river upp förpackningen - som sedan åker ner på marken som så mycket annat.

 

Jag plockar alltså skräp ibland när vi är ute, hundarna och jag. Ett sätt att göra promenaden nyttig mer än på detta med själva motionens vis.

Det är sannerligen ingen brist på objekt. Cigarrettpaket, karamellpåsar, tomflaskor och mycket annat. På en skogspromenad vid Varuträsk hittade jag till och med en nallebjörn och lite barnkläder i ett dike för några veckor sedan. Det fattades bara ett lik så kunde det ha varit upptakten till en kriminalare. Men tack och lov var det nu inte så.

 

Nå, rubriken då?

 

Alla Skellefte-bor vet vad jag syftar på. Burk-Curt var en av stadens mest professionella skrotsamlare, och nu menar jag inte de som jobbar åt kommunen. Han var en frilansare som "dammsög" alla offentliga papperskorgar på tomglas och dito burkar och när han blev hungrig även en och annan halväten hamburgare.

Curt bodde nästan mitt i centrum, vilket inte var någon nackdel för verksamheten, han hade ju så att säga nära till arbetet. Hans föräldrar ägde två hus på en och samma tomt och Curt bodde i det ena. Där förvarade han alla sina burkar och tomglas tills de kunde räknas i tusentals och han möjligen fick någon firmabil att hämta upp dem - vilket de så småningom lär ha vägrat att göra.

Curt samlade inte bara på sig burkar, han samlade även pengar. Han köpte och sålde aktier och detta med sådan framgång att han vid sin död, för han dog för några år sedan, var god för 12 miljoner, då inräknat även värdet av den centralt belägna fastigheten. Men själv unnade han sig inte ens att köpa en ny täckjacka när den gamla var så skitig och impregnerad av svett att knappt någon ville gå riktigt nära honom. Vilket han i och för sig kanske inte led så mycket av, han hade ju inrättat sitt liv enligt enstöringens alla klassiska principer.

Min bror K-E, som också är en ekonomisk man, skrattar alltid gott om jag för Curt på tal. Det finns även en bok om honom, även om jag tycker att den hedervärde författaren Åke Lundgren inte riktigt lyckades fånga vem Curt var och varför han blev den han var. Men bättre en hyfsad bok än ingen alls.

 

Nu är husen borta där föräldrarna och Curt bodde i var sitt - de dog före honom. Arvsskiftet avslutades efter en inte alltför överraskande tvist mellan de avlägsna slöktingar som fanns kvar. Tomten har röjts från sly och sopor och just nu växer det upp ett par stora hyreshus där. Man räknar med att det inte ska bli någon svårighet att få avsättning för lägenheterna i detta fina läge.

Och kanske finns det någon eller några som även har tagit upp den fallna manteln som centrala stadens främste samlare av burkar och tomglas. Det blev i alla fall inte jag.