31. jan, 2013

Om mat, del tre. Och ett boktips

Lär dig att uppskatta all mat du får. Ta den inte för given.

Kanske var det en del av budskapet när vi i "min generation" lärde oss att läsa bordsbön när jag var liten. Att ha mat på bordet, därtill lagad med finess och de bästa råvaror, eller åtminstone utan att behöva tumma på portionernas storlek, är för de flesta människor i något så när välmående länder en självklarhet.

 

Men inte längre för den 14-årige György, född i Ungern 1929.

Han fick tipset att ljuga om sin ålder för att alls kunna överleva. Det var när tåget, överfullt med judar, hade anlänt till förintelselägret Auschwitz och de ombordvarande snabbt som ögat skulle sorteras. Användbarheten för unga pojkar gick vid den gränsen. 14-åringen som ljög att han fyllt 16 kom i stället till ett arbetsläger; vart han annars hade hamnat fick han bara gissa sig till.

Men i arbetslägret blev matransonerna allt knappare. Om man nu ens kan kalla dem ransoner. Och medan han försökte fantisera sig tillbaka till tiden hemma hos familjen i Ungern, och hur bra han egentligen hade haft det där, rann kilona bort från hans kropp, och han tvingades inse att de allt mer utmärglade människor han såg omkring sig kunde vara jämnåriga bekanta från ett tidigare och mer "oskyldigt" läger hemmavid.

Och att han nu såg ut som de. Och rörde sig lika långsamt. Och kunde tappa ner en femton kilos cementsäck som han i vanliga fall inte skulle haft något problem alls att lyfta och bära. Och att när detta händer första gången överöses han med sparkar och slag. Om det hände igen - så väntade sannolikt döden.

 

Nu överlevde György, trots att han blev så utmärglad och sjuk att livet hängde på en skör tråd. Han kom hem, kunde skriva om det han varit med om. Men miljoner andra kunde inte detta då, eller i dag; fortfarande för att andra tar sig friheten att anse sig kunna bestämma över deras öde.

Läs gärna boken om György: "Mannen utan öde", Imre Kertész, nyutgåva nu i januari.