3. mar, 2013

Mätbara prestationer. Och så de mindre mätbara.

 

Åter en Vasaloppssöndag, en påminnelse om att ett år har gått. Men allting ser likadant ut som vanligt. Alla som står och stampar i väntan på starten, köerna i första långa backen, glädjen att få börja sträcka ut mot Smågan.

Och så börjar slitet med alla mat- och vätskekontrollerna som blir alltmer välkomna hållpunkter på väg mot det hägrande målet.

Jag har haft glädjen att få vara med om detta en gång och den tänkte jag skriva lite om under rubriken "Hur var det då då?". Men här några tankar om vårt behöv att pröva våra krafter och om de mätbara prestationerna.

Vasaloppet är ju verkligen ett sådant. De i täten kämpar om segern; alla de längre bak tävlar i större grad mot sig själva. Orkar jag fram, eller möjligen - får jag en bättre tid och plavcering än förra gången?

Tv är förstås på plats med sin allt rikare bevakning. Besöken nere i de bakersta leden är kanske de intressantaste.

Som en intervju med en man som precis satt sig för att lufta sitt amputerade ben. Han är lite orolig för att protesen har börjat skava. Långt ifrån säker är han på att orka fram; troligen löper han även risk att bli stoppad för att det tar för lång tid.

Men han är glad att få känna på miljön och stämningen. Och det intressantaste är kanske att det här tyckls vara första gången han är med. Alltså: När han hade båda benen i behåll åkte han inte. Nu när han tvingats amputera det ena ville han pröva.

Säg inte att den mänskliga naturen inte har sina paradoxer...