18. mar, 2013

Att veta vad man gör. Eller inte.

Ännu en förmiddag på RTAS, mitt "evakueringsjobb" i väntan på pensionen?

För fjärde eller femte arbetsdagen i rad, man tappar fort räkningen, har jag avsynat och packat svarta plastplattor som jag inte vet vad de ska användas till. 200 st i varje kartong, 16 kartonger på en lastpall spillet i en egen lår för återanvändning. Enkelt och okomplicerat. Eller enformigt och inte ett dugg stimulerande, om man vill se det från den negativa sidan.

Men även en viss social stimulans. Växla några ord då och då med de som jobbar i närheten, samt surret på kafferasten. Allt känns efter några månader ganska hemvant och tryggt. 

Och på vägen dit lämnar jag va sonen på hans påbörjade svetskurs. Det verkar som att även han börjat finna sig bättre tillrätta. Kanske kan han fullföja den och börja söka jobb igen.

 

Men när jag kommer hem träffar jag dottern. Hon har efter snart ett par ganska magra år av timvikariat som barnskötare, bestämt sig för att söka utbildning till förskollärare. Men då måste hon gå en kompletteringskurs i engelska. Hon tycker det ser ut att vara både svårt och omfattande. "Jag klarar inte av det!" "Ta det lugnt, hetsa inte upp dig".

Nå. För tillfället har hon i alla fall åkt iväg till campus för att lämna in sin ansökan. Kanske även se om hon får tag på de böcker hon behöver för engelskan.