Bloggat 2011-2015

12. nov, 2015

Fick en påminnelse om att förnya mitt elavtal. Trodde det gällde radhuset, men upptäcker att det handlar om stugan. Loggar in på kraftbolaget och "Mina sidor". För stugan har jag ett rörligt avtal, just nu ligger kilowattpriset på 30 öre.

Slår så upp radhuset, för att kolla. Det är här vi bor för jämnan och det är här vi förbrukar den mesta strömmen. Och vad finner jag? Ett så kallat bundet pris till och med 2016, där låg priset på 51 öre när jag valde avtal senast, förmodligen för en tvåårsperiod.

 Jag är måttligt intresserad av att alltid behöva se om mitt hus när det gäller pengafrågor (här t o m i bokstavlig mening!). Jag brukar vara nöjd med att bestämma något för en tid framåt, vare sig det kortaste eller längsta alternativet.

Men här har jag uppenbarligen gått på en nit. Plötsligt finns det gott om el. Att jag råkat byta till rörligt avtal på stugan var nog en tillfällighet, tänkte förmodligen att jag kunde testa eftersom den drar mindre el. OK, då vet jag att det gick bra den här gången. På stugan, men inte på radhuset.

Och vad lär man av det? 

 

Kanske inte mycket mer än att livet är som ett j-la lotteri. Ibland vinner man och ibland förlorar man. Till sist förlorar man för gott.

 

 

9. nov, 2015

 

Måndag morgon, vaknar tidigt. Läste ut en kommande bok med titeln "Guldkorn - medmänniskor i skelleftebygden" i går kväll. Märker nu att jag funderar på hur skriva min recension i lokaltidningen Norran. Får ingen ro förrän jag stigit upp, fikat, varit ute med hunden - och skrivit. Det är en bra bok, och jag hoppas det blev en läsvärd recension.

 

Ett par timmar går. då ringer hemsjukvården i Storuman, hemkommunen från förr där min 81-årige bror K-E bor.

Han ringde själv till mig i går eftermiddag, hade då varit inlagd några dagar. Kommit hem och var dyster. Ville nog helst vi skulle erbjuda honom komma hit. Jag vidhöll att han först måste gå med på att söka till serviceboende. Samma envetna diskussion som vi haft så många gånger tidigare, inte minst när han var hos oss fyra veckor i våras.

Nu hade de kommit för att lägga om ett sår, men han öppnade inte, sköterskan såg genom fönstret honom ligga vid spisen. Han reagerade på knackningarna, men orkade inte ta sig upp för att öppna. Bårbil tillkallades, färd till Lycksele lasarett, visade sig ha en kroppstemp på anmärkningsvärda 27,5 grader!

Nu kvar på intensiven för långsam "upptining". När han återhämtat sig, förhoppningsvis, måste jag försöka vara med på ett vårdmöte om vad som ska hända härnäst. Han kan inte bo hos oss, men han kan uppenbarligen inte vara ensam hemma i huset när det blir vinter. Föörmår han inte hålla värme i huset måste någon annan lösning till.

 

Dagen går mot sitt slut. Energin från i morse borta. Men vi haråtminstone normal värme inomhus. 

27. okt, 2015

 

Det här är en jobbig tid för mig. Överången från höst till vinter. Hörde ett fågelsträck passera söderut i morse medan jag klöv ved här bakom radhuset, deras trumpetande fick mig nästan att darra på läppen. 

Och sedan till stugan, där jag också klöv ved, men nu med min brors eldrivna hjälpmedel som han lånat ut tills vidare i brist på egen tillgänglig ved och att hans förmåga att arbeta sviktar. När jag var klar med detta, ingenting alls kvar av allt jag hade kapat upp tidigare i höstas, då återstod inget annat än det jag gruvat mig för i flera veckor: Att stänga av vattnet.

 

När vi köpte stugan hände det sig att jag inte förstod vikten av att stänga ner och blåsa ur ledningarna. Första vintern frös kranen till diskbänken samt ett läckage i tvättstugan som vi än i dag kan se spåren av uppefter väggarna (som vi inte kommit oss för att måla om). 

OK, jag fick hjälp av bybon Ulf, till vardags rörmokare. Han rekommenderade dessutom å det bestämdaste att köpa lock till ledningarna ut från toaletten och bara behålla vattnet på i denna (som den tidigare ägaren varit förståndig nog att ansluta till en värmekabel under grunden).

Men det räckte inte heller, jag hade inte insett behovet av att även skriva i sär ledningarna på dess lägsta kopplingspunkt i köket. Nu blev det för mycket med vatten kvar eftersom jag inte blåst ur dem och så blev det att byta ut de sprucka kopparrören också.

 

Numera vet jag hur man gör. Det tar någon timme. Av bara farten stängde jag ner kylskåpet och plockade ur frysfacket. Där fanns en fläkt av sommaren kvar: En drös med glasspinnar, en bit entrecote, några paket dill. Och för andra gången kändes allt vemodigt och jag skyndade snabbt hemåt. 

Om inte annat så för att glassen inte skulle hinna tina.

26. okt, 2015

 

Min vän i USA, Peter, skickade härom veckan ett mail med en hänvisning till webbsidan storumansajten.se.

Där hade han hittat några mer än 40 år gamla bilder från en spelkväll med bordtennis i mina hemtrakter. Jag fanns själv på plats med racket i hand, dock var fotot taget snett bakifrån. Men jag kunde hjälpa till att identifiera både mig själv samt några av de övriga på bilden som ännu ej blivit namngivna.

Jag hade inte kollat storumansajten.se på flera år. Ett bild- och textarkiv helt ideellt upplagt av en något äldre Storuman-bo. En verklig källa för nostalgitrippar för oss som växt upp och levt våra ungdomsår i de trakterna.

I dag gick jag in där igen, ville kolla om mina namnuppgifter lagts in. Jodå, bilderna var uppdaterade. Och så strövade jag omkring en lite vidare sväng och kom till några foton på den sista realskoleklassen som tog examen i början av 70-talet. Och där fanns M, hon som blev min livskamrat för mer än 35 år sedan!

Livet känns så kort, tiden går så snabbt, allting är så skört. Vart ödet för oss ligger ofta höljt i dunkel. Vem kunde där och då ana att det skulle bli vi två som skulle hålla samman nu när jag gått i pension och hon försöker kämpa vidare i sitt yrke ännu några år? Inte jag i alla fall, knappast heller hon. Antagligen inte någon annan heller.

Jag lät göra några namnkompletteringar även till klassfotona. Och Storuman-sajten lär få fler besök. Trådarna bakåt känns på något sätt viktiga att behålla. Kanske mycket mer nu än när livet hunnit så mycket mindre långt och målsnöret föreföll så mycket mer avlägset.  

 

21. okt, 2015

Rune, 3, hjälper till att trava ved. Farfar, 65, fraktar hem den, kapar och klyver. (Men för det mesta utan sådan här hjälp)