Resebrev från Sydafrika

29. feb, 2012

                                                             17

 

Yzerfontain visar sig vara något slags semesterort till Kapstaden, men denna dag ger den ett ädsligt intryck och mnga hus är till salu. Vi sätter oss vid havet och läser. Det finns en liten plåtskylt på en sten med ett namn och datum som på en gravsten, vi funderar om personen förolyckats här eller om det bara är askan som spridits ut. Ett holländskt par kommer gående längs stranden och vill att vi tar kort av dem, de har varit i Sydafrika ett par månader. Mannen tar också ett foto av oss med min kamera.

Det sista stoppet innan flygplatsen är för att få i oss mat. Gården vi svängt upp till verkar vara en turistfälla för att titta på några få strutsar i en tillrättalagd inhägnad. Vi nobbar en visning, skulle vi ha sett på strutsart hade det varit hos farmaren i Swellendam! Nu äter i stället strutsschnitzel, men det smakar ganska menlöst.

 

 

Nej, nu är vi tydligen klara med Sydafrika för denna gång. Vi såg aldrig om det fanns några apelsiner i Citrusberg, vi nådde aldrig Port Elizabeth, inte vågade jag mig upp på Taffelberget, som för övrigt ligger rakt i synpåfältet den sista milen motorvägen in mot området runt Cape Town Airport. Men vi träffade "Macken" i Plettenberg och pingvinerna i Boulders Bay två gånger, mannen med sifferintresset, geparderna i Tenikwa, tysken i Montague och många andra.

I planet har vi hamnat i mittensektionen, som tur är har denna avgång luckor lite här och var, ett yngre par som skulle ha trängts bredvid oss letar sig ett bättre ställe och vi kan breda ut oss inför natten. Jag lyckas faktiskt sova en stund på hemvägen, benen känns intre lika stickiga som på vägen ner, nu har vi ju inte heller suttit och väntat på två andrav flygplatser innan den långa flygningen. Ibland tänker jag på ögat, om det mår bra av att flyga i nuvarande skick, men vad göra, nu handlar det om att ta sig hem, vilket kommer att ta även hela nästa dag, och söka upp ögonmottagningen i lilla Skellefteå på fredagsmorgonen.

 

 

Innan vi reste gruvade jag mig som jag alltid gör inför en resa. Det är som att jag inte tål att rutinerna bryts upp, samtidigt som det finns en längtan att få göra något annorlunda. En oro handlade om vad som skulle kunna hända, om någon av oss exempelvis blev sjuk eller vi blev rånade. Nu hände bådadera, även om "rånet" inte upptäcks förrän vi kommit hem och M:s undran hur kreditkortet kunde ta slut så snabbt visar sig ha en konkret orsak utanför vår kontroll - någon har "skimmat" kortet och använt det tills krediten tog slut.

Men inte skulle jag för den skulle vilja ha resan ogjord. Det finns så mycket att se, oavsdett vart man reser, kanske kommer vi oss aldrig i väg just till Sydafrika en gång till oavsett vad värden i Paarl hoppades på. Näthinnan kunde ha börjat lossna även hemma, enda skillnaden är att jag hade kommit under fård snabbare, nu blev detta inget reellt alternativ eftersom blödningen inte blev värre förrän näst sista dagen. Och bedrägeriet kommer troligen att lösas av kreditbolaget, så är ju praxis om inte oaktsamheten varit alltför uppenbar. Att kameran blev en följetong var förargligt, men inte heller något att göra något åt i efterhand, de viktiga minnena finns ju kvar inombords. Och en del hann jag ju bevara även till fotoarkivet, inte minst det som fanns att se och begrunda på Robben Island.

En del av kulturen kom vi givetvis inte att se mer än på ytan, det vill säga hur alla människor i kåkstäderna har det. Men även där minns jag energin som demonstranterna i Plettenberg visade. Att visa vad man ville få annorlunda med en taktfast sång, leenden och handklapp, ja kanske ger det på sikt också verkan. Den som lever får se.

29. feb, 2012

 

                                                             16

 

 

Den nästa sista dagen i Sydafrika börjar inte bra, nästan hela synfältet är nu svart och den ljusa remsan upptill är suddig. Vi bestämmer att stanna på Ourdkloof i Paarl tills vi ska resa hem i morgon kväll. Använder dagen till att gå på stan, och att göra en tur runt det närmaste berget. M vill återse en vingård som hon och kamraterna besökte för tre år sedan. Men nu har den bytt regim, odlingen närmast uppfartsvägen är lagd i träda, det som återstår är att sätta sig i den trädgårdspark som är sig lik och prova viner, det går fortfarande bra. Därefter äter vi en sen lunch, men på en annan gård, Ridgeback. Blir vänligt bemötta och får framförallt en god sallad till förrätt.

 

På kvällen simmar jag i gårdens pool. Det har inte blivit mycket till motrion under de snart tre veckorna vi varit hemifrån och det är som att jag vill visa mig själv att krånglet i ögat inte ska hindra mig. Jag plaskar med alal fyra synsätten en lång stund. När jag ska betala uppehället bjuder mannen i huset in mig att prata en stund, han är intresserad av vart vi har varit, vill tipsa oss på hur mycket mer det finns att se i Sydafrika när vi kommer tillbaka nästa gång. Själv har han varit i Stockholm en gång i sitt arbete, jag säger på motsvarande sätt att även Sverige har mycket annat att erbjuda. "Vad ska ni göra i morgon innan flyget går", undrar han, och ger även där ett förslag, "åk ut till Yzerfontain", en plats vid havet där vi kan strosa omkring några timmar.

28. feb, 2012

 

                                                                    15

 

 

Nästa morgon beslutar vi att stanna i Paarl åtminstone en natt till. Vi gör en dagsutflykt söderut, tillbaka till Boulders Bay där det pingvinskolonin höll till och det var så fint att bada, samt ett bra lunchställe.

Dessutom är jag nyfiken på om mina badshorts finns kvar eftersom jag glömde dem vid första besöket. Jag skickas hit och dit men ingen har tagit vara på dem. Men en äldre dam i något slags strandhytt har ett par nästan likadana som ingen frågat efter fastän det gått två veckor. Hon går med på att jag tar dem i stället, och så badar vi, och jag tar kort av pingvinerna, och allt är frid och fröjd tills misstanken växer att något hände vid en av de sista exponeringarna.

 

Trasslet med kameran vill alltså inte ta slut. Locket till batterihöljet är trasigt, vilket gör varje gång jag ska kort och det varit på glänt kommer en fråga om datuminställningen upp. Nu var det så starkt motljus att jag tryckte på känn, men det kom upp en fråga till i displayen, jag hade tydligen kommit åt även en annan knapp. Det kan väl inte ha varit frågan om jag ville formatera om minneskortet? 

Vi har precis satt och vid ett bord på restaurangen när misstanken visar sig befogad. Inte en enda av alla bilder jag tagit sedan vi lämnade Kapstaden finns kvar! Osams blir vi också, M inflikar att vi  kanske borde ha köpt kameran som försäljaren i Waterfront rekommenderade, och jag fräser att det är lätt att vara efterklok...

 

Nå, till sist samlar jag ihop mig, ber om ursäkt, vi badar en gång till och jag börjar om från början med att fota pingvinerna, alltså för tredje gången. Tur att de är stillsamma objekt! Olusten skingras något även av en annan orsak, för första gången på snart en vecka tycker jag att jag plötsligt ser bättre på det skadade öghat. Nu bara en mörk rundel nertill, men ovanför den lika klart som det ska göra. Kanske är blödningen på väg att gå tillbaka? 

 

27. feb, 2012

 

                                                          14

 

 Bara tre dagar kvar innan hemresan, vi är lite fundersamma vad vi ska hitta på. Jag har ju dessutom mitt dimmiga öga som inskränker.

Kanske norrut, vi startar i den riktningen på söndagen, till staden Ceres, kan nu fortsätta mot staden Citrusberg. Men det ser långt ut, kanske även enformigt, vi vänder i stället mot sydväst, mot vindistriktet vi varit på i början av bilresan. Tar oss på en knagglig väg genom bergspasset Bain´s Kloof Pass, vidare mot Paarl. Där kör vi lite galet, är på väg mot Franchhoek som vi passerat en gång tidigare.

Det är mycket varmt i dag, digitalmätaren i kupén visar 39 grader och vi  blir retliga på kuppen. Men letar oss så småningom fram till Hillcrest Berry Orchards, en bärfarm som M och hennes väninnor bodde på några nätter 2009. Tyvärr är det fullt där, vi får nöja oss med en sen lunch. Ute på parkeringen, på väg att åka vidare, får jag vara med om ett  annorlunda möte.

 

Någon klappar mig på armen. En liten, grå farbror med skägg pekar på en bil intill, det är inte vår hyrbil utan en annan, liknande. ”Ser ni”, säger han ivrigt, ”ser ni siffrorna på nummerplåten?” Jag fattar ingenting, ser inget märkligt. ”Jamen”, fortsätter han, ”2 4 6 8 3 7, om man lägger ihop 3 plus 7 blir det 10, då har vi alltså 2 4 6 8 10!” ”Å ja”, säger jag något förvirrad, det är alltså den sifferföljden han vill att jag ska fatta? Samtidigt rycker den gamle mannens fru honom i armen, ”Kom nu!”, till mig säger hon generat: ”Ni förstår, han har alltid haft mani på siffror!”

Plötsligt inser jag behovet att visa något slags förståelse. Jag hejdar dem. ”Vet ni”, säger jag till farbrorn, ”när jag var liten samlade jag på just bilnummer, jag hade en hel bok full, och hemma i byn försökte grannarna alltid testa mig på om jag visste deras nummer, och jag hade nästan alltid rätt!” Farbrorn med skägget spricker upp i ett stort leende. ”Så roligt att höra! Adjö med er, och ha det så bra, jag förstår att ni är på resa här! Ha det så bra, allt gott!” Även hans fru skiner upp, jag hinner tänka att det kanske rent av är första gången på länge hon inte behövt skämmas för hans excentriska beteende.

 

                                                                                        

 Varför kommer jag ihåg detta så väl? Kanske för att vi råkade vara två människor på något så när samma våglängd, han ville att jag skulle intressera mig för något som fascinerade honom.

Efter den episoden är det i alla fall hög tid att hitta ett nytt boende. Utifrån en broschyr om traktens "accomodations" hamnar vi lite slumpmässigt på Ourdkloof Guesthouse i staden Paarl. Där, uppför en bergssluttning, får vi en våning med kök, stort sovrum, och en altan lika stor som en smärre villa. Från altanen har vi fin utsikt ner mot stadens centrum. Solen är på väg ner, gatlyktorna tänds. Trötta, men till sist ganska nöjda med dagen, plockar vi än en gång in våra väskor och somnar gott.

26. feb, 2012

 

                                                                    13

 

 

Den pratsamme, samhällsengagerade strutsfarmaren gör frukost åt oss på lördagsmorgonen i Swellendam, hans fru har skjutsat sonen till friidrottstävlingar på jordbruksksolan där denna nyss börjat, han ska springa 1500 meter. Jag hinner berätta lite för famaren om min storebror hemma på vår lilla föräldragård i Sverige, sedan är det dags att komma "on the road" igen. Han kommer i sin tur in på övergången från apartheid, ett "mirakel", samtidigt kan ha ibland tycka att motsättningarna fortfarande bliur onädigt hårda, han säger sig alltid ha ävrnat om ett gott samrabete med de svarta. 

 

Det blir en ganska kort etapp denna dag. Efter de senaste dagarnas ostadiga väder är det åter soligt och varmt, och vi har ingen lust att "blåköra", börjar ju dessutom närma oss Kapstadsregionen igen. Etappmålet blir en vinranch som heter Nuy Valley, ligger i en dalgång lite vid sidan om Route 62 som vi har nått på nytt från sydost. Dä'r pågår barnkalas, några unga familjer sitter i skuggan i gårdens trädgård, bjuder oss att ansluita oss men vi känner mer för att vara för oss själva. Någon har startat en vattenpump för att barnen ska kunna åka rutschkana med vatten.

Framåt kvällen går jag en sväng genom stora vinodlingar, det finns pilar som markerar att gårdens gäster är välkomna att promenera där. En liten hund har anslutit sig och följer förtrutet från start till mål (på slutet tar han dock en egen genväg). Jag fortsätter att ta vackra landskapsbilder utan att ana att två dagar senare kommer jag av misstag åt att formeatera om minneskortet (det som äntligen passade!) så att alla bilder jag tagit efter Kapstaden raderas bort. Därav de provisoriska illustrationerna till så gott som hela denna dagbok!!

 

Men god mat får vi. Serverat på altanen utanför vårt rum, medan solen går ner bakom trädgården där kalaset nu är över och allt är tyst och stilla.