16. feb, 2012

Ön som är ett måste: men hur hinna ta kort där?

                                                           

                                                            3

 

Om Robben Island kan ju sägas en hel del, om alla dem som tvingades sittas där, i trånga celler, ofta isolerade, eller alternativt, på en muromgärdad öppen yta stor ungefär som en tennisbana men där det överhuvudtaget inte fanns någonstans att krypa in ens för att sova.  Färden med guidning på ön tar totalt drygt tre timmar, M lovar att det inte är något besvär för henne att roa sig ensam under tiden.

 

På lördag kväll har jag alltså köpt biljett till första morgonturen på söndag. M har lurat mig att tro att båten är mycket mindre än den är, den tar i själva verket mer än 200 passagerare när hon beskrev den ungefär som en liten öppen fiskebåt. Jag ler för mig själv över hur jag lät mig luras och skriver ett sms till sonen och Arsenal-fantasten Arvid. I huset där vi köat för gå ombord fanns nämligen en första glimt från ön, en liten sektion med historiken runt Robben Island-fångarnas egna fotbollslag. Hur de delade upp sig efter vilka avdelningar de satt på och lyckades få tillstånd att spela fotboll,  hur de t o m är det enda icke-nationslag som under några år beviljats temporärt medlemskap i internationella fotbollsförbundet FIFA.  

Men givetvis var detta ett undantag i en annars högst tröstlös tillvaro, och om den berättar nu fortfarande före detta lägerfångar för alla oss som kommer dit. Det löjliga är att jag under tiden blir orimligt upptagen av att kameran kapsejsar för första gången under resan - och det visar sig inte bli den sista.

Innan avresan hemifrån hade jag köpt ett nytt minneskort för att kunna ta många bilder. Tog ett med stort utrymme, det kostade 499 kr, kan ha varit på 8 MB. Nu lyser det plötsligt ”Memory full” efter summa 11 exponeringar och jag fattar ingenting, vi råkar dessutom precis vara rakt utanför Nelson Mandelas isoleringscell där han satt i många långa år.

Desperat vänder jag mig till några ungdomar som jag hört prata norska med varandra. En av dem förbarmar sig, det nya kortet är antagligen alldeles för starkt för kameran tror han, jag plockar ut det och kan fortsätta knäppa med det andra av mina båda gamla som lyckligtvis också sitter kvar i kameran. Situationen tillfälligt löst, besöket kan fullföljas, jag stannar till och tar nya bilder lite överallt, in i andra mindre kända fånmgars celler eller andra utrymmen med gluggar där fångvaktarna kunde hålla koll. Hinner även byta några ord med vår guide som stött sig på en käpp under rundvandringen.

innan vi lämnar båten kommer jag ihåg att tacka den av norrmännen som tog sig mest tid, han visar sig f ö vara lärare för en grupp studenter på något slags internationell del i sin geologiutbildning.

 

M sitter vid en mötespunkt som kallas Röda tornet. Det var här som alla de politiska och andra fångarna hyllades som fria män i början av 90-talet, alltså för inte mer än drygt 20 år sedan. Nu är det givetvis ingen annan än våra närmaste som noterar ankomsten. Vid en stenpir ligger en säl och sover. ”Tror du han är sjuk”, undrar jag lite oroligt. ”Äsch, han bara vilar sig, det är ju söndag”. Kom nu så går vi och äter, jag har sett ut ett bra ställe!”