17. feb, 2012

"Memory full" - igen!! Och så äntligen...

                                                        5

 

Min nästan tio år gamla digitalkamera har under de senare åren av sin existens haft en trasig lucka till utrymmet för batteri och minneskort. Jag har försökt tejpa igen denna, men då och då åker den upp igen, vilket alltid leder till komplikationer när jag ska ta nästa kort. Om inte annat så poppar alltid en fråga fram om jag är nöjd med den angivna dateringen i displayen. Råkar man sedan trycka på någon annan knapp brukar jag ha fullt schå att komma ut ur automatiken och ta nya bilder.

Den man i Kapstadens affärsvärld som jag gett förtroendet att försöka få kameran att fungera skyller nu inte längre på minneskortets format utan på denna lucka. Hans nya teori är att kamerans videofunktion har aktiverats när den öppnas och att detta stjäl orimligt mycket minne. Han påstår att han försökt avhjälpa detta under morgonen och jag vandrar tillbaka till den uteservering där M har satt sig att vänta över en kopp kaffe.

Snabbt tar jag ungefär elva nya bilder, mycket riktigt, än en gång: "Memory full". Mitt sista bersök hos mobilreparatören blir för att få honom att köpa tillbaka det oanvändbara minneskort han fått mig att köpa. Han skakar på huvudet, det går naturligtvis inte när det redan är använt. Vi avslutar vår bekantskap, nummer fyra tror jag på min lista. Jag orkar inte bråka mer, kanske handlade han i god tro, kanske lurade han medvetet på mig det senaste kortet, jag vet inte.

 

Nå, en trilskande kamera och två dyra men åtminstone till denna kamera oanvändbara minneskort ska ju inte få förstöra en hel semester till andra sidan klotet. Jag försöker släppa hela kamerahistorien och vi gör nya strövtåg. I morgon är det för övrigt dags att lämna Cape Town och vi försöker lokalisera var hyrbilskontoret är beläget. Det går lite knackigt, och vi återvänder till Waterfront, där vi vid det här laget kan varje liten gränd och varje galleria.

I en sådan finns en välsorterad fotoaffär. M visar en av expediterna, kanske tillika innehavaren, min kamera. Han skakar på huvudet när han ser minneskorten. "Alldeles för starka",suckar han sakligt, "märkligt att de ens fungerat upp till elva-tolv exponeringar". Nej, min kamera sväljer bara långt mindre starka kort, men han har inget hemma. Ringer till en kollega, i en annan butik, jo, denne har några kvar. Men M är vid det här laget trött på allt tjafs kring min gamla kamera. Hon kan tänka sig att köpa en ny. Försäljaren visar villigt upp vad han skulle köpa om han var vi.

Än en gång bromsar jag, min vanligaste roll i vårt över 30-åriga förhållande. "Köpa kamera kan vi göra när vi kommer hem, vad händer om vi köper den här och den också går sönder?" M böjer sig, jag hämtar ut det nya kortet, det som äntligen ska passa. Och, det tycks det faktiskt också göra. Halleluja!

 

Ny middag på fiskrestaurangen, sedan är dag fyra över! I morgon lämnar vi storstaden bakom oss. Table Monutains "bord" har förblivit obeskådat av mig. "Det kommer inte att bli i slutet av resan heller", spår M. "Det gör i så fall ingenting", försäkrar jag. "Jag kan leva utan att ha varit upp på dess topp".