18. feb, 2012

"Touren" startar - men hur?

 

                                                              6

 

Vi har packat ihop våra båda AIK-märkta resväskor igen, burit ut soporna, tagit en taxi till Europcar, kvitterat ut bilen och en GPS, den som vi hade med oss hemifrån fungerade inte. Nu är vi på väg ut ur staden och M flämtar när hon upplever att jag håller alldeles för nära en parkerad bil på hennes sida. Det är ju vänstertrafik och känns givetvis lite ovant. Inte minst att vindrutetorkaren går på nästan varenda gång jag ska använda blinkersen, allt i bilen utom pedalerna är ju spegelvänt.

Men ut tar vi oss, ut på landsbygden. M sköter GPS:en, ställer in Meizenburg och därefter Simon´s Town, hon har åkt de här vägarna förr, vi är på väg mot Cape Point, dit ska ju alla turister ha varit. I Boulders Bay stannar vi och tittar på pingviner, det går även utmärkt att bada där, en skyddad vik bakom stora stenpartier. Bra lunch går det också att få, bra mycket bättre än på det sunkiga ställe inne i Kapstaden där vi försökte strunta i dricksen häromdagen för att M:s filé var så usel (min kudu, en sorts antilopstek, var dock godkänd men totalpriset för högt).

 

I naturreservatet ut mot udden finns babianer, alla bilar och turistbussar stannar för att kort där de skuttar fram längs vägrenen. En variant på våra renar vad gäller det turistiska värdet. Upp till den gamla fyren längst ut kan man antingen gå eller att ta kabinbana, vissserligen en mycket snäll sådan, men jag går, någon motionm bör man ju få mellan allt ätande och stillasittande.

Ett gäng kineser eller vad det nu är tjoar och tar kort av varandra Det är 600 mil till Rio, 900 till Berlin, ett knippe skyltar för att påminna oss om hur långt bort från våra hemtrakter vi kan vara. Jag ber en man som jag tror är tysk  dokumentera att även jag har tagit mig hit.

 

På återvägen norrut leder GPS:ens sonora mansstämma in oss på en annan väg, antagligen en genväg, några kilometers halvt förfallen cementväg förbi något slags fabrik. Nå, får väl gå för den här gången, muttrar jag. Nu ska vi till Stellenbosch, egentlige bara några mil rakt österut från där vi startade dagen. Det är där vindistriktet börjar, M och hennes väninnor trivdes så bra där och hemifrån bokade vi två nätter på ett pensionat. Vår andra och sista bokning i förhand. Till extrapris 900 rand för två nätter.

När vi kommer fram ser kvinnan i receptionen förvånat på oss. Det är fullberlagt. Vi blir stirriga, hade ju fått det bekräftat, och även om de inte begärde betalningen i förskott hade jag åtminstone kommunicerat via e-post för att försäkra mig om parkeringsmöjligheter för bilen. Så händer något märkligt. Hon gräver visserligen fram mitt mail om detta ut deras dator, men ett helt annat svar, där de ska ha meddelat redan för drygt två veckor sedan att det är fullbelagt vid den önskade tidpunkten. "Det där har jag aldrig fått", säger jag upprört, "i så fall skulle vi väl inte varit så korkade att vi kom hit!"

Något motvilligt börjar kvinnan ringa till några andra rumsuthyrare i staden. Ett enda ställe har någonting att erbjuda, men vill ha hela 1390 rand för en natt. Vi beslutar att försöka hitta något att få i magen och önskar att hon under tiden ska försöka få kontakt med ett ställe inte långt från Stellenbosch där M och hennes väninnor bodde bra tre år tillbaka. 

 

Matstället blir en hamburgergrill. Finns inte tid och ro för så mycket annat. M beställer, jag sätter mig och väntar, Någon som kanske arbetar på baren, en ung man, kommer fram och vill prata. "Jag vill inte", muttrar jag, "är på så dåligt humör, det har trasslat med vart vi ska bo." Han vänder om. "Men förresten", jag ropar tillbaka honom, "kan du möjligen ge något tips?" Den unge mannen konfererar med några kamrater. Någon kommer fram och försöker ge ett förslag. Men M är skeptisk, det kan ju vara hur sunkigt som helst. Vi slafsar i oss två degiga hamburgare och går tillbaka. Nu är inte kvinnan alls kvar där, vi blir än mer frustrerade.

Men jag har hunnit ta numret till det dyra boendet och ringer upp. "Du behöver inte tala engelska", säger en kvinna efter max två meningar. Hon är alltså svenska, påstår glatt att det hon har att erbjuda är närmast rena bröllopssviten. "Ni förstår när ni kommer, det är intel ångt fråmn där ni är just nu". "Men vi hade inte tänklt oss något dyrt alls, hade ju fått detta för mindre än en tredjedel av vad din svit kostar om det inte strulat". Efter att hon fått klart för sig turerna går hon med på att sänka priset till 990 rand, det är vad hon tar för de övriga rummen. Kvinnan som skulle hjälpa oss har nu precis återvänt, förklarar att hon nu fått tag i pensionat nr 3, nej, de hade också fullt.

 

Saken är klar. Vi åker i väg till svenskans boende. Tacksamma tar vi sviten i besittning. Det märkligaste är att den svenska kvinnan till och med visar sig vara barnfödd i Skellefteå. Dag 5 i Sydafrika (sex med resdygnet) är äntligen över.