19. feb, 2012

Vad förstår vi av det vi ser?

                 

 

                                                        7

 

Jag går igenom de foton som blev kvar efter allt kameratrassel (det var inte ens över fastän jag till sist kunde sätta in ett minneskort som passade, men det är en annan historia).

De flesta är vanliga turistbilder. Någon av oss poserar framför någonting naturskönt. Eller att M provar vin eller tittar på utbudet av kläder i en affär. Eller att  pingvinerna i Boulders Bay vaggar omkring på stenhällarna eller råkar putsa varandra runt huvudena.

 

 

Så finns det några som anknyter till en djupare verklighet, men även där tagna i ett turistiskt sammanhang. Som under rundvandringen i det numera öde fängelset på Robben Island. Kan vi exempelvis förstå hur det kändes att sitta i 40-gradig hetta och stekande sol på cementunderlag och knacka sten hela dagarna i ända? I värsta fall inte ens kunna återvända in i en ytterst liten cell om kvällarna?

Varje fånge som sattes i isoleringscellerna finns porträtterade med namn och den tid de satt där. De har även fått lämna kvar tillhörigheter som minne. I någon cell är den hyllan helt tom, den fången blev helt enkelt fråntagen precis allt han ägde. Men i en annan finns en trumpet, vilket känns väldigt exklusivt, den fången lyckades av någon anledning tydligen få behålla sitt instrument under fängelsetiden.  Uppenbart ett viktigt redskap för honom att behålla livsgnistan. 

 

 

Men hur är det i dag, hur har man det till exempel i de stora kåkstäderna? Troligen betydligt bättre än förr. Men hur många av oss svenskar skulle kunna tänka oss att bo i lappverk av brädbitar och korrugerad plåt? I samband med fotbolls-VM 2010 satsades pengar på att bygga nya bostäder av betong. Kanske blev det bättre för en del, vad vet jag. Skolbarnen ser i alla fall så prydliga ut i sina uniformer där de är på väg hem längs bygatorna.

Medan jag väntar på M utanför en affär i Plettenburg hör jag plötsligt högljudda röster ett kvarter längre bort. Ett demomstrationståg har satt i gång, med plakat som om rätten till  elektricitet och kraftfullare åtgärder mot arbetslösheten. Det lustiga är att tåget sjunger fram sina slagord. Längst fram vaggar en kvinna fram, hon skjuter ut sin framträdande bak i marschriktningen och klappar händerna i reggae-takt, bidrar till att ge hela demonstrationen en utstrålning som känns riktigt avväpnande. 

Vad tänker de människor som tittar på, eller poliserna som bevakar? Ja, de verkar i alla fall inte fientligt inställda. Och 25 år tidigare hade ju tåget överhuvudtaget inte fått gå gatan fram.