20. feb, 2012

Tre dagar i Mossel Bay

 

                                                           10

 

Mossel Bay är den största staden vi kommit till sedan vi var i Kapstaden, kanske som Umeå ungefär. Men det känns lite svårt att jämföra. För hur mycket folk bor exempelvis i den stora kåkstaden som vi passerar när vi närmar oss centrum från det håll där vårt boende är beläget?

Vi bor alltså lite utanför Mossel Bay, i förorten Daana Bay, ett burget område med många stora villor varav vårt värdpar äger ett. "Margariita", säger hon, en gänglig och mycket proper kvinna på högklassisk engelska med betoning på varje stavelse, "how do you want your eggs - boiled, fried, or scrambled?" "Scrambled will be fine, thank you", svarar "Margariita" artigt där vi sitter ute på deras inglasade altan med utsikt över Indiska Oceanen. "And you, Stefään?" "That´s ok for me too".  

 

 

Det här är morgonen efter att vi anlänt, vi avslutade lördagskvällen med att kryssa oss med bilen längs den vindlande avslutande gatan ner till havet för att se solnedgången vid en mindre badstrand. Ingen badar, däremot drar ett gäng ungdomar förbi - alla vita, välklädda, snygga med  något slags drag åt överklasshållet till. 

Innan dess har vi även gjort en runda in till Mossel Bay, kollat folklivet nere vid dess hamnområde, där jag för övrigt åstadkommer hela resans enda missöde med hyrbilen - av en lång rad lediga snedställda p-platser svänger jag in på den allra första där trottoarkanten har ett högt utskjutande hörn som jag rammar med framhjulet på M:s sida. Men vi kan inte se eller känna att någonting hann ta skada.

Tre nätter blir vi kvar. Efter den första frukosten lånar mannen i värdparet ut strandstolar och ett parasoll och visar var områdets fyra mest frekventerade badplatser är belägna. Vi tar oss till den tredje i raden, Diaz Bay, och solar och doppar oss i havet. Framåt kvällen svider det i skinnet på två bleka nordbor som inte varit i solen på ett halvår. Men dagen därpå, när helgen är över, har också vädret förndrats, nu blåser det ilsket och när vi tar oss till badplats nummer fyra i ordningen, i Hartenbos, ger vi snart upp för det yr sand in i varje litet skrymsle och parasollet är omöjligt att behålla uppfällt. Ett shoppingcenter i närheten, där M hittar sig en klänning,  blir lösningen för eftermiddagens aktivitet. På kvällen återvänder vi till hamnområdet och äter middag på King Fisher, en av de båda restauranger som värdparet rekommenderat.

 

 

Den sista morgonen är mannen plötsligt mera språksam. Han berättar om en dröm han har, att faktiskt kunna sälja detta förnäma hus och flytta till något enklare, skaffa en husbil och kanske även kuska omkring med någon av sina motorcyklar som vi sett skymten av i garaget med släpkärra. "Ska han verkligen få med sig frun i den", tänker jag häpet, "nå, alla har vi ju behov som vi kanske aldrig lyckas realisera fullt ut..." 

Hur som helst, jag följer honom till arbetsrummet för att betala notan där har han sin dator. Jag får en idé och säger att jag faktiskt har en hemsida där han kan få se några foton av hur det ser ut långt där uppe i norr där vi bor. "Kom får du se", ropar han till frun när jag knappat fram ett foto av våra hundar, den senast tagna vinterbilden från stugan, samt ett av fjällmotiven som råkar bli där Micke lagar mat på sitt Trangia-kök ute på fjället. Både studerar bilderna med stor fascination. "Oh, you really cooked dinner there, how wonderful", utbrister frun. Den korta stunden av ömsesidighet är dock snart över. Dags att ge sig av, när vi tar adjö ger den mc-längtande mannen mig till och med en hastig kram. I denna strikta, sofistikerade miljö känns det mycket överraskande.

 

Men något foto från just de här dagarna har jag inte heller att bidra med, så det blir lite fusk även denna gång. Hav i bakgrunden, även skymten av en strand, men ödsligare och mera kargt, taget mer än en vecka senare, från Atlantkusten. Intelligenstest: Hur kan det komma sig att jag inte har kvar en enda bild hela vägen runt från Kapstaden och nästan tills dess att vi ska resa hem igen?