27. feb, 2012

Två män med siffersinne möts

 

                                                          14

 

 Bara tre dagar kvar innan hemresan, vi är lite fundersamma vad vi ska hitta på. Jag har ju dessutom mitt dimmiga öga som inskränker.

Kanske norrut, vi startar i den riktningen på söndagen, till staden Ceres, kan nu fortsätta mot staden Citrusberg. Men det ser långt ut, kanske även enformigt, vi vänder i stället mot sydväst, mot vindistriktet vi varit på i början av bilresan. Tar oss på en knagglig väg genom bergspasset Bain´s Kloof Pass, vidare mot Paarl. Där kör vi lite galet, är på väg mot Franchhoek som vi passerat en gång tidigare.

Det är mycket varmt i dag, digitalmätaren i kupén visar 39 grader och vi  blir retliga på kuppen. Men letar oss så småningom fram till Hillcrest Berry Orchards, en bärfarm som M och hennes väninnor bodde på några nätter 2009. Tyvärr är det fullt där, vi får nöja oss med en sen lunch. Ute på parkeringen, på väg att åka vidare, får jag vara med om ett  annorlunda möte.

 

Någon klappar mig på armen. En liten, grå farbror med skägg pekar på en bil intill, det är inte vår hyrbil utan en annan, liknande. ”Ser ni”, säger han ivrigt, ”ser ni siffrorna på nummerplåten?” Jag fattar ingenting, ser inget märkligt. ”Jamen”, fortsätter han, ”2 4 6 8 3 7, om man lägger ihop 3 plus 7 blir det 10, då har vi alltså 2 4 6 8 10!” ”Å ja”, säger jag något förvirrad, det är alltså den sifferföljden han vill att jag ska fatta? Samtidigt rycker den gamle mannens fru honom i armen, ”Kom nu!”, till mig säger hon generat: ”Ni förstår, han har alltid haft mani på siffror!”

Plötsligt inser jag behovet att visa något slags förståelse. Jag hejdar dem. ”Vet ni”, säger jag till farbrorn, ”när jag var liten samlade jag på just bilnummer, jag hade en hel bok full, och hemma i byn försökte grannarna alltid testa mig på om jag visste deras nummer, och jag hade nästan alltid rätt!” Farbrorn med skägget spricker upp i ett stort leende. ”Så roligt att höra! Adjö med er, och ha det så bra, jag förstår att ni är på resa här! Ha det så bra, allt gott!” Även hans fru skiner upp, jag hinner tänka att det kanske rent av är första gången på länge hon inte behövt skämmas för hans excentriska beteende.

 

                                                                                        

 Varför kommer jag ihåg detta så väl? Kanske för att vi råkade vara två människor på något så när samma våglängd, han ville att jag skulle intressera mig för något som fascinerade honom.

Efter den episoden är det i alla fall hög tid att hitta ett nytt boende. Utifrån en broschyr om traktens "accomodations" hamnar vi lite slumpmässigt på Ourdkloof Guesthouse i staden Paarl. Där, uppför en bergssluttning, får vi en våning med kök, stort sovrum, och en altan lika stor som en smärre villa. Från altanen har vi fin utsikt ner mot stadens centrum. Solen är på väg ner, gatlyktorna tänds. Trötta, men till sist ganska nöjda med dagen, plockar vi än en gång in våra väskor och somnar gott.