29. feb, 2012

I Citrusberg såg vi inga apelsiner

                                                             17

 

Yzerfontain visar sig vara något slags semesterort till Kapstaden, men denna dag ger den ett ädsligt intryck och mnga hus är till salu. Vi sätter oss vid havet och läser. Det finns en liten plåtskylt på en sten med ett namn och datum som på en gravsten, vi funderar om personen förolyckats här eller om det bara är askan som spridits ut. Ett holländskt par kommer gående längs stranden och vill att vi tar kort av dem, de har varit i Sydafrika ett par månader. Mannen tar också ett foto av oss med min kamera.

Det sista stoppet innan flygplatsen är för att få i oss mat. Gården vi svängt upp till verkar vara en turistfälla för att titta på några få strutsar i en tillrättalagd inhägnad. Vi nobbar en visning, skulle vi ha sett på strutsart hade det varit hos farmaren i Swellendam! Nu äter i stället strutsschnitzel, men det smakar ganska menlöst.

 

 

Nej, nu är vi tydligen klara med Sydafrika för denna gång. Vi såg aldrig om det fanns några apelsiner i Citrusberg, vi nådde aldrig Port Elizabeth, inte vågade jag mig upp på Taffelberget, som för övrigt ligger rakt i synpåfältet den sista milen motorvägen in mot området runt Cape Town Airport. Men vi träffade "Macken" i Plettenberg och pingvinerna i Boulders Bay två gånger, mannen med sifferintresset, geparderna i Tenikwa, tysken i Montague och många andra.

I planet har vi hamnat i mittensektionen, som tur är har denna avgång luckor lite här och var, ett yngre par som skulle ha trängts bredvid oss letar sig ett bättre ställe och vi kan breda ut oss inför natten. Jag lyckas faktiskt sova en stund på hemvägen, benen känns intre lika stickiga som på vägen ner, nu har vi ju inte heller suttit och väntat på två andrav flygplatser innan den långa flygningen. Ibland tänker jag på ögat, om det mår bra av att flyga i nuvarande skick, men vad göra, nu handlar det om att ta sig hem, vilket kommer att ta även hela nästa dag, och söka upp ögonmottagningen i lilla Skellefteå på fredagsmorgonen.

 

 

Innan vi reste gruvade jag mig som jag alltid gör inför en resa. Det är som att jag inte tål att rutinerna bryts upp, samtidigt som det finns en längtan att få göra något annorlunda. En oro handlade om vad som skulle kunna hända, om någon av oss exempelvis blev sjuk eller vi blev rånade. Nu hände bådadera, även om "rånet" inte upptäcks förrän vi kommit hem och M:s undran hur kreditkortet kunde ta slut så snabbt visar sig ha en konkret orsak utanför vår kontroll - någon har "skimmat" kortet och använt det tills krediten tog slut.

Men inte skulle jag för den skulle vilja ha resan ogjord. Det finns så mycket att se, oavsdett vart man reser, kanske kommer vi oss aldrig i väg just till Sydafrika en gång till oavsett vad värden i Paarl hoppades på. Näthinnan kunde ha börjat lossna även hemma, enda skillnaden är att jag hade kommit under fård snabbare, nu blev detta inget reellt alternativ eftersom blödningen inte blev värre förrän näst sista dagen. Och bedrägeriet kommer troligen att lösas av kreditbolaget, så är ju praxis om inte oaktsamheten varit alltför uppenbar. Att kameran blev en följetong var förargligt, men inte heller något att göra något åt i efterhand, de viktiga minnena finns ju kvar inombords. Och en del hann jag ju bevara även till fotoarkivet, inte minst det som fanns att se och begrunda på Robben Island.

En del av kulturen kom vi givetvis inte att se mer än på ytan, det vill säga hur alla människor i kåkstäderna har det. Men även där minns jag energin som demonstranterna i Plettenberg visade. Att visa vad man ville få annorlunda med en taktfast sång, leenden och handklapp, ja kanske ger det på sikt också verkan. Den som lever får se.